Ett kosmontologiskt gudsbevis

Att Martin Lembke i sin doktorsavhandling försöker försvara giltigheten av ett gudsbevis i en tid då man i allmänhet, men utan att ge några gedigna skäl för det, avvisar varje möjlighet att med förnuftets hjälp kunna visa att Gud finns, är beundransvärt. Likaså är man imponerad över Lembkes stringenta logiska bevisföring i den nyare analytiska filosofins anda.

Genom att i sin argumentation sammanfläta en form av det klassiska ontologiska beviset med det kosmologiska försöker författaren, som han framhåller i avhandlingens inledande del, att övervinna de brister som dessa två argumentformer har var för sig. Så anser man vanligtvis att det ontologiska argumentet, som utgår från ett fylligt gudsbegrepp och endast arbetar med logiska medel, inte kan bekräfta att det som begreppet syftar på verkligen existerar, då man endast genom att tänka inte kan komma fram till verkligheten. Likaledes menar många att det kosmologiska gudsbeviset, enligt vilket existensen av något som är ändligt och kontingent med nödvändighet förutsätter existensen av något som är oändligt stort och nödvändigt, inte kan garantera att detta verkligen är Gud. Lembke försöker genom en förening av båda argumenten att visa att det som det fylliga gudsbegreppet har att göra med är något som verkligen existerar. Författaren beaktar här dock inte, som Kurt Gödels formaliserade rekonstruktion av Leibniz ontologiska argument visar, att man inom modallogikens system S5 med utgångspunkt från en (fyllig) gudsdefinition med endast logiska medel kan visa Guds existens, därför att den klassiska predikatlogikens giltighet antingen har implicita existensförutsättningar eller måste formaliseras med hjälp av ett existenspredikat. Logikens giltighet förutsätter alltså redan existensen.

I varje strängt logiskt bevis beror slutsatsens sanning helt på premissernas utformning och sanning och ett litet förbiseende, när det gäller premisserna, kan få stora konsekvenser för resultatet. Detta gäller i hög grad för Lembkes bevisföring för Guds existens i avhandlingens andra del. Eftersom författaren själv på ett föredömligt sätt har preciserat de tre premisser som argumentationen utgår ifrån (s. 22–23), kan förbiseendet lätt tydliggöras. Ett sådant förbiseende föreligger i den första premissen ”The class of non-GODs is non-empty”, det vill säga ”Klassen av icke-gudar är icke-tom”. Viktig är här författarens distinktion mellan mer konstruktivistiskt uppfattade mängder (sets) och egentliga klasser (classes), som han förstår som omfång (extensions) av predikativa begreppsliga egenskaper. Endast i det senare fallet menar författaren att hans antagande kan försvaras: ”För varje ting gäller: antingen har det egenskapen F eller så har det den komplementära egenskapen icke-F” (s. 21). Men som en följd av Cantors och Russells antinomier kan detta komplementaritetsaxiom försvaras endast inom ett begränsat ”objektområde” (universe of discourse), eftersom det inte kan finnas någon universell allklass, som har allting över huvud taget som element och som kan uppdelas i en klass som motsvarar en viss egenskap och dess komplementära klass.

Jag vill i detta sammanhang gärna påminna om att redan Aristoteles gentemot Platon påpekade att inte allt som inte kan se (exempelvis tapperheten och talet fem), måste ha den motsatta egenskapen att vara icke-seende. Det räcker nämligen att anta, att den som är blind saknar (dvs. inte har) egenskapen att kunna se. En blind måste inte ha blindheten som någon sorts egenskap. Detta gäller ännu mer för en dygd som tapperheten och för talet fem, som varken har egenskapen att vara seende eller egenskapen att vara blind (kategoribrott). På samma sätt måste det som inte är Gud, alltså saknar egenskapen att vara Gud, inte vara en icke-Gud och ha icke-gudheten som egenskap. Om man nu utgår ifrån att det inte finns sådana egenskaper som att vara blind (icke-seende) eller att vara en icke-Gud, kan man också ifrågasätta om det är berättigat att över huvud taget tala om (den singulära) klassen av allt som är blind (icke-seende), till vars element man borde räkna även tapperheten och talet fem, och om klassen av alla icke-gudar, till vilka man också måste räkna staden Lund och författaren själv. Eftersom man måste beakta singulära satsers existensförutsättningar skulle man inte längre kunna säga: ”Klassen av icke-gudar är icke-tom”, vilket inte innebär att man inte längre kan säga ”Något (någon) är inte en gud, det vill säga saknar egenskapen att vara en gud”. Med en av Aristoteles inspirerad utgångspunkt kan den första premissen knappast längre försvaras, eftersom det inte finns någon klass som är omfång av en egenskap (utan på sin höjd en tankemässigt, med hjälp av negationen, konstruerad komplementärmängd) av alla icke-gudar. Samma invändning riktas också mot Gödels ovan nämnda ontologiska argument. Med en platonskt inspirerad metafysisk utgångspunkt tycks det ontologiska argumentet eventuellt kunna försvaras, men inte inom ett aristoteliskt inspirerat system.

Lembkes komplexa försök att bekräfta den andra och tredje premissen för det kosmontologiska argumentet, visar hur svårt det är att koppla ihop den rationella (förklarings-)grunden (= skäl) med den ontologiska (real-)grunden (= orsak) för något som finns. När man vet orsaken för något som finns, så har man också förklaringen varför det finns. Men när man har en rationell förklaring för något, exempelvis för en matematisk lärosats, behöver detta inte innebära att man också känner till någon orsak till den. Ändå är det författarens avsikt att utifrån den tredje premissen ”det finns en förklaring (ett skäl), varför klassen av icke-gudar inte är tom” och den andra (exklusions-) premissen visa att ”det finns något som inte hör till klassen av icke-gudar och som är orsaken till varför klassen av icke-gudar inte är tom”, kort sagt: ”det finns något som är Gud (dvs. inte är icke-gud) och som är orsak till allt annat, som är icke-gud”. Men hela denna bevisföring, som utgår från den traditionella kosmologiska argumentationen, är i sista hand beroende av den första premissen med dess ovan antydda problem.

I avhandlingens tredje del önskar Lembke med utgångspunkt från sin tidigare argumentation att bekräfta, att det verkligen rör sig om ett bevis för Guds existens. Han argumenterar här mot sådana invändningar som bestrider att argumentet verkligen handlar om en enda Gud, som är det högsta värdet, som är allvetande och allsmäktig. Med intressanta argument visar Lembke varför förekomsten av det onda i världen inte kan användas som skäl mot Guds existens, och han försöker visa hur Guds allvetande och allmakt inte omöjliggör människornas fria vilja. En ytterligare beskrivning av dessa komplexa förhållanden skulle alltför mycket belasta denna recension. Är man intresserad av dessa frågor och någorlunda kunnig i modern logisk argumentation, kan avhandlingen vara en intressant text som kräver noggrann läsning.

Rainer Carls är fil.dr i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet och jesuitpater verksam i S:ta Eugenia församling i Stockholm.