Häxorna i konung Carls tid

Ända sedan realismens födelse för tvåhundra år sedan är detaljrikedomen en dygd, och dess mångskiktade betydelser har i vår behandlats av Sara Danius i den hyllade boken Den blå tvålen (Bonniers), en studie kring realismens franska klassiker Stendhal, Balzac och Flaubert. I takt med att läsare och marknad kräver allt tjockare böcker sätter den realistiska prosan inte alltid lika stort värde på struktur och mångtydighet, och symbolnivån försummas. Hjalmar Bergman och hans tradition (Sven Delblanc hör dit) har ofta kallats för symboliska realister, och riktningens främsta företrädare i dag är väl Kerstin Ekman. Det är litteratur av denna höga klass man kommer att tänka på när man försöker ringa in Therése Söderlinds andra roman Vägen mot Bålberget. Internationellt har hon jämförts med Joyce Carol Oates, något som jag finner fullt rimligt.

Låt mig bara ge ett enda exempel på hur Therése Söderlind vårdar symbolnivån i sin väldiga roman. Två kusiner (eller är de halvbröder?) gräver en avloppsbrunn. När de skall lyfta cementringarna på plats släpper kättingen och den ene får ett slag över bröst och haka så att ett par tänder slås ut. Man bör inte gräva i det förflutna, i bygdens och sitt eget avskräde. Mot detta ställs romanens huvudsymbol – och högsta punkt i motsats till avloppsbrunnen – Bålberget som alla bokens huvudpersoner bestiger och försöker kartlägga på olika sätt. Glömskans krafter besegras men till priset av plågsamma insikter om att offer och bödel ofta inte går att skilja åt, inte i den egna släktbakgrunden, inte heller i det egna livet.

Oates och Ekman använder gärna en kriminalhistoria att spinna sina intriger kring. Therése Söderlinds brott ligger långt tillbaka i tiden, och handlingens stomme blir i stället släktforskningen. Hon följer de sentida huvudpersonernas rötter ner mot häxbränningarna i Karl XI:s tid. Om man ser det hela ur ett kriminellt perspektiv måste man betrakta häxprocesserna som ett av de största brotten i svensk historia – därtill ett brott sanktionerat och begånget av kyrka och stat. Det finns trovärdighet i att Therése Söderlind låter sina romanfigurer vara så upptagna av händelser som ligger trehundra år tillbaka i tiden. De tror sig räkna släktskap med både trollpackor och anklagande präster. Flammorna på Bålberget verkar ingå i själva arvsmassan för en hel bygd.

Bakom fascinationen inför den egna bakgrunden ligger i romanen en upptagenhet av det biologiska arvet. Faderskap måste klarläggas av existentiella skäl, och det blir uppenbart att romanfigurerna tillhör den inte obetydliga minoritet av befolkningen som har felaktiga uppfattningar om vilka som är deras fäder. Jacke vet först ingenting om sin far men får under handlingens gång två fäder.

Det stora tidsspannet förklarar romanens skepnad när den möter läsaren. Det finns fyra jagberättare. Först möter vi en gubbe på en trebent pall år 1740. Han talar i en ny tid – linet och en ny ekonomi har kommit till Ångermanland, och häxhysterin är över sedan länge. Denne Olof var son till Malin, en av dem som undkom de stora eldarna på Bålberget år 1675, och han återkommer med sin historia i bokens slut. Sedan möter vi Jacke 1975 där idén om det biologiska ursprunget går i dagen, men det sker inte för första gången under de tio generationer som gått. Hans dotter Veronica tar vid i läsarens egen samtid. Bokens höjdpunkt blir ändå Malins berättelse, hon som räddades från elden. Här bygger boken på omfattande kunskaper om den historiska bakgrunden i socknarna kring Ångermanälvens mynning.

Delvis samma stoff har nyss behandlats av Kalle Holmqvist i Ondskan i Nordingrå (Murbruk 2012), en bok som är journalistiskt hållen och knappast diskuterar sina källor på allvar. Holmqvist har ett makt- och klassperspektiv på materialet. Therése Söderlind skriver fiktion, men med mentalitetshistoriska ambitioner.

Vad har bevarats genom alla dessa generationer? Vilka berättelser har ställt sig i vägen för andra? Fiktionen blir på sätt och vis själva huvudaktören i romanen. Läsaren upptäcker efterhand att de jagberättare som uppträder i texten inte alltid håller sig till sanningen, inte alltid berättar allt, inte i rätt ordning. Som alla andra gör de berättelser av sina liv. Fiktionen driver också sitt spel med och i det förflutna. Själva häxprocesserna byggde på hörsägen och rykten. Barn förhördes med ledande frågor och tvång. Tortyr förekom. Falska bekännelser tvingades fram. Dessutom, som det står i C J L Almqvists berömda dikt ”Häxan i konung Carls tid”: ”Barnena fingo stå vid modrens bål.” Barnen var inte bara vittnen utan också offer precis som sina mödrar (och fäder, det fanns också trollkarlar men inte i de rättegångar som Therése Söderlind använder sig av). Förutom i dessa rättegångarnas framtvingade utsagor är det historiska och etnologiska materialet ganska tunt vad gäller Blåkullafärder och annan umgängelse med den onde. Det ligger nära till hands att uppfatta alla dessa berättelser som onda drömmar i ortodoxins undermedvetna.

Det största tvivlet i romanen gäller dock om de bestialiska avrättningarna av mängder med kvinnor på Bålberget verkligen ägt rum. Det beslut från högre instans som alltid krävdes för att dödsdomar skulle verkställas finns inte bevarat. Jacke gör 1975 en fosfatanalys av marken på berget som tycks bevisa att bålen brunnit, men kunskapen hamnar i en låda i hans skrivbord. Samtidigt tar turistindustrin över berget – som all upplevelseindustri är den ytterligt begiven på fiktioner men aldrig på tvivel – och bygger parkering och grillplats samt döper om platsen till Häxberget. (”Häxa” är inte ens ett 1600-talsord.) Johan borta i sitt 1700-tal har dock sett stupstockarna. Men vad är fiktiva vittnesbörd värda? Förutom de osäkerheter som råder inom de personliga relationernas sfär vid alla romanens anhalter i tiden är dessa större tvivel en effektiv motor i romanbygget.

Den historiska romanen kan grovt sett ha två strategier. Dels kan den försöka återskapa ett gåtfullt förflutet i sin egen rätt utan att förklara eller lägga tillrätta. Dels – och vanligare – kan författaren använda den för att öppet eller förtäckt diskutera förhållanden i sin samtid och peka ut likheter med vad som hänt i förflutenhetens landskap. Det räcker alltså inte långt att återberätta förslagsvis Herodotos eller Erikskrönikan. Therése Söderlind använder nog båda angreppslinjerna, men jag tror att den andra dominerar. Liknande utstötningsmekanismer i samhället gäller på alla hennes tidsplan. Erotiken tycks fungera ungefär likadant – idén att sexualiteten inte har någon historia är ganska populär men kan ifrågasättas. Vi behöver inte gå mer än ett par decennier tillbaka i svensk kriminalhistoria för att hitta en parallell till häxprocesserna. Rättspsykologerna härjade och fabricerade vittnesmål från barn som fällde människor för mord.

Mer allmänt vill Therése Söderlind nog peka på hur stor vikt människor lagt och lägger vid det biologiska släktskapet. Alla historiska romaner tar färg av den tid de skrivs i, något som man dock inte kan få syn på förrän efter en ganska lång tid. (Detsamma gäller förstås historievetenskapen själv.) Om Vägen mot Bålberget kommer att ses som en roman om vår biologistiska tid, om våra idéer om de olösliga ärftliga banden mellan föräldrar och barn, kan vi alltså inte få veta på länge än. Under tiden kan vi fascineras av romanens bredd, detaljrikedom och hemlighetsfullhet.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.