Kyrkorna och raspolitiken i Sydafrika

En årsdag i våldets tecken. Soweto – den oändliga ”svarta” förstaden till Johannesburg – i andakt. I den katolska kyrkan Regina Mundi firar 800 gymnasister minnet av sina mer än 100 stupade kamrater som för jämnt 1 år sedan föll för polisens kulor. Här liksom i Kapstaden och Port Elisabeth har barn fått sätta livet till i sin obeväpnade revolt mot apartheid, detta politiska system som gör det möjligt för 4 miljoner vita att leva på 21 miljoner svartas förslavning och politiska diskriminering.

Plötsligt uppenbarar sig kravallpolisen i kyrkans mittskepp där de unga samlats. Man skingrar dem skoningslöst. Med batonger och tårgas. Många såras, dödsoffer inrapporteras. 100-tals arresteringar. Det var sistlidna juni månad.

Några månader tidigare hade en ämbetsman från informationsministeriet lotsat mig just till denna kyrka under vår vandring i Soweto. Han sa vid det tillfället: ”Kommunistagitatorerna vill omintetgöra alla de vitas symboler, inte ens deras gudstjänstlokaler respekteras. Många gånger måste vi ingripa för att skydda dessa lokaler mot deras angrepp.” Nu har vi alltså bevittnat hur polisen själv går lös på kyrkan där demonstranter trodde sig ha en fristad. Vad har ändrats på så kort tid? Kanske är det kyrkan själv? Eller snarare bilden man gör sig av den bland afrikanerna.

Diskriminering inom kyrkan

Hur vill ni att kyrkan skall vara något att ty sig till? frågade rent ut fader Lebamang Sibidi, rektor för det svarta seminariet i Hammanskraal med indignation i rösten. ”Under 300 år har de vita arbetat på att införa kristendomen. Med följd att 704 av alla sydafrikaner idag är kristna. Ur den synpunkten är det missionens största framgång i Afrika. Och ändå lever vi i den del av Afrika där budet om kärleken till nästan är minst hållet i helgd.” Åtskilliga bland de diskriminerade, vare sig det rör sig om svarta, färgade eller indier, har under min vistelse gett uttryck för en stark bitterhet gentemot kyrkoledningarna. På sätt och vis har samtliga slagit till reträtt inför apartheidfenomenet.

Flera stora kyrkosamfund praktiserade var för sig rasdiskriminering: i skolor, på sjukhus, i seminarier … överallt en åtskillnad mellan svarta och vita. Endast anglikanerna har vägrat att utbilda sina präster isolerade från de svarta.

Det är först på sistone som förhållandena något förändrats. Händelserna juni-sept. 1976 har säkert sin del däri. Ett faktum kvarstår emellertid: ”Vi har här två katolska kyrkor – en vit och en svart”, framhöll fader Sikidi. På samma sätt förhåller det sig inom de flesta kyrkosamfund.

En europeisk struktur

Att beskriva den religiösa situationen i Sydafrika är något ytterst komplicerat. Man brukar ställa den reformerta holländska kyrkan vars språk är afrikaans och som stöder apartheid-politiken i motsats till de ”engelska” kyrkorna som av tradition är liberala, ofta betraktade som oppositionella. Denna motsättning är emellertid snarast historiskt betingad, det råder en antagonism mellan boerna som är ättlingar till de första kolonisatörerna i Sydafrika och de engelska immigranterna som vann boerkriget 1902 (1948 återtog boerna makten för att inte vidare lämna den ifrån sig). Nästan 40 % av de vita dvs största delen av boerna tillhör Nederduitse Gereformeerde Kerk (N. G. K.). De bägge andra holländska kyrkorna, Gereformeerde Kerk och Nederdutisch Hervormde Kerk, har var och en mycket konservativ minoritet, arvtagare till de s.k. ”doppers” som på 1800talet hävdade i sin undervisning att de svarta saknar själ.

Kyrkornas nationella råd (SACC) grupperar kring sig de engelska bekännelse-kyrkorna (anglikaner, presbyterianer, kongregationalister, metodister, lutheraner osv) med undantag av katolikerna som bara agerar som observatörer inom SACC.

Denna klassificering röjer den ”europeiska” strukturen inom de sydafrikanska kyrkorna. Den ger inte vid handen den verklighet de kristna afrikanerna lever i. Den bortser framför allt från de s.k. oberoende kyrkorna. En svart på sex (eller 3 milj. människor totalt) ansluter sig till någon av de 3000 sekter som bildats i reaktion mot det drag av import som utmärker de stora samfunden i Sydafrika.

Fördelning av de kristna i Sydafrika

VitaFärgadeIndierAfrikaner
”Holländska” kyrkor
Nederduitse
Gereformeerde Kerk1.500 000600 0001 000750 000
Gereformerde Kerk120000400090025000
Nederdutisch
Hervormde Kerk230 0002000-20000
Sending Kerk12000060000700140000
Engelska kyrkor
Anglikaner450 000350 0006 0001.000 000
Presbyterianer1200008000350350 000
Kongregationalister20000150000100200 000
Metodister400 00012000026001.750 000
Lutheraner4200085000250800 000
Katoliker320 000200 00015 0001.400 000
Oberoende kyrkor-3.000000
Andra kristna samfund325 000350 000-1.400 000

Etiopien, sionister

Två typer av oberoende kyrkor har kommit till under de sista 100 åren, den s.k. etiopiska och den sionistiska. Den första utgör ett autentiskt bedrägeri, ett politiskt rävspel enligt Maurice Leenhardt. Den tillkom på tillskyndan av den svarte pastorn Manghena Mokone som 1893 i Transvaal grundade den Afrikanska Episkopala Metodistkyrkan. När han kallade den för etiopisk hävdade han, med orätt, ett samband mellan sin sekt och den koptiska kyrkan i det abessinska kejsardömet. Han gav därmed en stark afrikansk profil åt sin kyrka, han befriade den från kolonialistiska inslag.

Vad beträffar de sionistiska kyrkorna härrör de från en vilja hos medlemmarna att identifiera sig med Sions folk. Fundamentalistisk och karismatisk kan den indelas i underavdelningar allt efter Den Helige Andes ingripande, alltifrån terapeutisk, profetisk, messiansk. De minsta samfunden inom den kyrkan saknar fasta gudstjänstlokaler. Om söndagarna kan man se medlemmarna samlas utanför byarna, på grässlänterna, klädda i typiska, långa togor med turbaner på huvudet. Under timmar dansar man till ackompanjemang från trummor, man läser och kommenterar Bibeln, allt under det man lyssnar till besvärjelser som uttalas av sektens invigda.

Till en början spelade dessa oberoende kyrkor en viktig roll när det gällde att bringa afrikanerna till medvetande om deras eget människovärde. De deltog aktivt i bildandet av det första politiska partiet som grundades 1912 med namnet African National Congress (ANC) som är förbjudet idag. Med tiden har varje samfund emellertid kommit att isolera sig allt mer och därmed förlora det politiska inflytandet de till en början hade.

I och med händelserna 1976 har man åter sökt gå samman för att nå en större grupp, man har bildat de oberoende afrikanska kyrkornas råd under ledning av biskop S. Shongwe, ledare för New Swazilands Apostoliska kyrka i Zion.

Pastor M. V. Mayatula som är sekreterare i denna nya organisation reser sig med kraft mot SACC och dess anspråk på att värna de svartas intressen. ”Det rör sig om falska profeter” enligt honom, ”rena opportunister. Vi är de verkliga representanterna för Afrikanerna och inte de.” Bakom detta fräna uttalande döljer sig en aggressivitet gentemot SACC som inte erkänt de oberoende kyrkorna och mot kyrkornas ekumeniska råd på en bredare nivå. ”Kyrkornas världsråd ignorerar oss”, säger pastor Mayatula ”det erkänner bara de vita kyrkorna.”

Man måste emellertid konstatera att huvudparten av de svarta kristna tillhör just de traditionella samfunden, vissa rent av den holländska reformerta kyrkan. Tidigt grundade rent av de holländskspråkiga kolonisatörerna separerade kyrkor för de ”färgade” (en blandbefolkning vita/svarta, främst i Kapprovinsen) och senare indierna. En representant för NGK sa mig att deras missionärer tidigt insåg vikten av att lära sig de svåra afrikanska språken för att kunna bibringa folket evangeliets budskap inom ramen för deras egen kultur. Respekten för den kulturella mångfalden ledde missionärerna till att anpassa kyrkan till olika kulturer. Sålunda praktiserades denna reparationsutveckling inom kyrkan själv, långt innan den blev politiskt betingad.

Idag intar de svarta kyrkorna, samlade under namnet NGK i Afrika (NGKA), de färgades (Sending Kerk) och indiernas (Reformerta kyrkan i Afrika) en avvisande hållning gentemot moder-kyrkan.

För 4 år sedan brännmärkte ett 100-tal svarta präster i Johannesburgsdistriktet offentligt apartheid. 1975 anslöt sig NGKA till kyrkornas nationalråd varifrån NGK drog sig tillbaka enär Kyrkornas Världsråd beslutat stödja befrielserörelserna i Afrika. Den svarte pastorn Sam Buti har förebrått sina afrikanska kolleger att de inte utnyttjar söndagssamlingarna för att predika befrielsens evangelium, i stället för att tala om resignation. För att försöka mildra detta uttalande säger en representant för NGK till mig: ”Det är ett stort steg från en rättmätig önskan om befrielse till en teologi om revolutionen som predikas av de engelska kyrkorna.”

Falkar och duvor

Liksom i de politiska kretsarna i vilka afrikanerna rör sig kan man uppdela de reformerta holländarna i verligte och verkrämpte. De senare som leds av premiärministerns äldre bror Dr Koort Vorster försvarar sin rasåtskillnadspolitik på Bibelns grund efter vad de själva påstår. Gud har skapat raserna jämlika men olika, sade den gamle ledaren för NGK. Jag måste som afrikaner bevara sin särart. Därför tror jag personligen det är som Bibeln förbjuder äktenskap mellan människor av olika ras.

I det sammanhanget frågade jag Dr. Vorster vad han hade för åsikt om de 2 milj. färgade. Han svarade: ”Jag ser mycket allvarligt på det. Det faktum att man råkar vara ett oäkta barn innebär inte att man måste vara för det förhållande man är ett offer för.” Är det alltså så att de färgade är mot blandäktenskap?

Den grupp som kallar sig verkrampte utmärks av en sträng moral, en obetingad lojalitet mot afrikaner-väldet. Genom ett våldsamt kommunisthat ställer den sig oförstående till varje form av liberaliseringstendens. Allt fredat av ett oförskämt gott samvete.

Dr. Vorster säger: ”Jag har svårt att tänka mig att det finns något land som gjort mer för de svarta än Sydafrika. Vi är det mest kristna folket i världen.”

Även om Dr. Vorster respekteras och fruktas betraktar man honom nog inom NGK’s Verligte som något av en relikt som går tillbaka på en attityd som hör samman med national-kristendomen i Sydafrika. De yngre prästerna brukar snarare ge en social eller praktisk förklaring till apartheid när de försvarar den, än en biblisk. NGK har vid upprepade tillfällen uttryckt sitt missnöje med regeringens brutalitet t.ex. i samband med händelserna i Soweto. 1976 i samband med den reformerta kyrkans synod i Kapstaden hävdade rent av de flesta att ingenting i Bibeln hindrar äktenskap mellan människor av olika ras. Något som fick Dr. Vorster att rasa av ilska.

Det brådskar. Hur skall man kunna få de ledande inom NGK att hinna omvända de ”rättrogna” vitas sinnen innan det kommer till en öppen konflikt? En upplösning som syns allt mer oundviklig enligt mina sagesmän. Ja, ledarna för kyrkosamfunden är egentligen inte benägna att skriva under på några radikala förändringar. – ”Kyrkans uppgift är inte att resa sig mot systemet”, säger de.

Radikala och liberala

I teorin har de engelska kyrkorna slagit in på en annan väg. Samtliga brännmärker sedan lång tid tillbaka apartheiden. Men i praktiken finner de sig i den. Så här säger Theo Kotze, f. d. metodistpräst, idag ledare för sydafrikanska kristna institutet i Kapstaden: ”Kyrkan har helt svikit sin missionsuppgift. Den har blivit en buffert för de vita. Det är därför majoriteten av de svarta inte vill kännas vid henne. Jag förstår verkligen inte att det fortfarande finns svarta som tror på oss.” Säkert är det för att det finns några få vita kristna som vågar slåss för och lida för rättvisans sak. De är så få! Man kallar dem radikaler. I de vitas ögon är de kommunisternas eller terroristernas handgångna män. Ingen medlem i något samfund när det gäller majoriteten är för någon radikal scenförändring. Det skulle innebära för stora privata omvälvningar. Men bland de engelskspråkiga finns åtskilliga liberaler. De vill en uppmjukning av rasåtskillnadspolitiken och pläderar för bättre levnadsförhållanden för de icke vita. Men det räcker inte.

”Liberalerna inger inte mer förtroende bland de svarta än de övriga”, säger Kyrkoherde Brian Brown vid sydafrikanska kristna institutet i Johannesburg. De nöjer sig med att värna om sina gamla privilegier samtidigt som de vill förhindra en social explosion genom en konciliant yttre attityd. Radikalerna å sin sida hävdar att vad som måste komma till stånd är en radikal förändring vad beträffar maktstrukturen.

Vilken typ av samhälle?

Vissa kristna har börjat leva på ett nytt sätt, på en ekumenisk och tolerant grund. I St. Anthony församling i Vrededorp i ett av de finare villakvarteren i Johannesburgs utkanter kommer anglikaner, kongregationalister, katoliker såväl svarta som vita samman under ledning av den presbyterianske pastorn Robert Robertson. ”Vi är beredda att dela med av vårt överflöd. Vi har mer än vi behöver, säger en av församlingsmedlemmarna, av engelskt ursprung. Men det är inte bara en fråga om pengar. Man måste också ge av sin tid och sitt hjärta för att hjälpa de svarta och de färgade till en dräglig tillvaro. I dessa kretsar har man ofta fört på tal hur det skulle bli om man vägrade bära vapen. ”En dag”, säger en av de närvarande, en vit tekniker, ”kommer mina barn och jag att inkallas för att försvara en regim vi ogillar. Den äldste sonen är redan beredd att dra sig undan. Kanske gör jag på samma sätt. Är det att svika samhället? Vårt verkliga samhälle är inte den vita rasen utan alla dessa vi tar emot hos oss utan åtskillnad när det gäller hudfärg och några gånger stick i stäv med vad lagen påbjuder.” – Det kristna institutet liksom de katolska biskoparna har ansett vapenvägran det enda riktiga med hänsyn till Sydafrika.

Exemplet i St. Anthony är hittills något mycket ovanligt. Dylika grupper finns bland anglikaner och katoliker. Bland dessa rekryteras ledare som ställer sig i spetsen för organisationer som är beredda att kämpa för rättvisa åt alla, mot utsugning och misär. Här har vi organisationer som Sydafrikanska kyrkornas råd, Kristna institutet, Institutet för rasrelationer osv.

Isolerade personligheter

Bland dessa må nämnas Beyers Naude, f.d. präst i NGK nu ledare för Kristna institutet i Johannesburg, troligen den mest oförvägne vite motståndaren till apartheid, Mgr Denis Hurley, katolsk ärkebiskop i Durban, Dr. Bill Burnett, anglikansk biskop i Kapstaden, Manas Buthelezi, luthersk biskop och den främste vite teologen, samt den svarte anglikanske biskopen Desmond Tutu och några till.

Regeringen intar en hård linje gentemot dessa ”radikala” kristna. Så har regeringen låtit stänga prästskolan i Alice i Ciskei där man i 12 år utbildat svarta, färgade och indier till präster inom 7 protestantiska kyrkor. På samma sätt har det Kristna institutet som grundades 1963 blivit regimens svarta får. 1972 vägrade man att svara på en enkät från regimen med avseende på dess aktiviteter. Tre år senare förvägrades organisationen rätten att ta emot ekonomisk hjälp från utlandet, då främst från Kyrkornas Världsråd. Tack vare lokala bidrag har man dock kunnat fortsätta verksamheten.

De nedtystades röst

Kyrkan och dess organisationer blir alltmer de nedtystades språkrör. Ty kyrkorna kan angripa inte bara maktmissbruk utan också själva systemets karaktär. I april lät kristna institutet publicera en diger dossier med 115 kända fall av tortyr. Mot politiska fångar. Man ifrågasatte dessutom omständigheterna kring 49 fångars död.

Vår tro tvingar oss att värna om de svartas rätt, säger Dr. Naude. ”Därför har det kristna institutet sett som sin uppgift att solidarisera sig med de svartas kamp.”

Ett sådant uttalande kan för Dr. Naude medföra rättsliga påföljder. Det vet han men det bekymrar honom föga då han vet att hans ställning, internationella kontakter och hudfärg utgör en viss garanti för hans personliga säkerhet. Vad som oroar är att många kristna som engagerar sig i kampen alltmer utsätts för förföljelse från regimen i form av arresteringar osv. Vissa har hotats till livet, andra har utsatts för attentat. Vissa förskjuts helt, mister sina medborgerliga rättigheter under en 5 års period. De sätts i husarrest, har bara rätt att träffa en person åt gången. Det är vad som nyligen hänt med två engagerade kristna, Mxolias Mvovo och den kvinnliga läkaren Mamphela Ramphele. Vissa föredrar i sådana fall att lämna landet för att verka från någon neutral plats. Jane Oshadi Phakati arbetar från London. Hon var chef för kristna institutet i Transvaal.

En fastare hållning

De kyrkliga institutionerna som länge gjorde sig skyldiga till passivitet i rasfrågan börjar inta en allt mer kritisk hållning gentemot apartheid. I spetsen går den katolska kyrkan. Denna utveckling kunde konstateras redan innan händelserna i Soweto även om det som hände 1976 bidrog till att påskynda utvecklingen inte minst vad gäller biskoparnas hållning. I februari publicerade de ett dokument av största betydelse. De säger sig vara beredda att bidra till utplånandet av rasdiskriminering. ”Vi står på de förtrycktas sida. Det enda som kan undvika ett inbördeskrig är en rättvis fördelning av de samhälleliga rättigheterna.”

Några veckor tidigare hade man i alla katolska skolor öppnat dörren för samundervisning av vita och svarta barn. Det rör sig om 200 skolor. Händelsen förorsakade en allvarlig schism mellan regeringen och kyrkan. Man hotade med att stänga skolorna och utsätta föräldrarna för rättsliga påföljder. Från andra religiösa grupper har initiativet följts med uppmärksamhet. Den katolska

kyrkan som visserligen bara räknar med 8 % av befolkningen är ändå av stor betydelse genom att den räknar 80 % svarta. Genom sin hierarkiska uppbyggnad måste alla beslut passera uppifrån och ner. Ett svårt handicap är emellertid att dess biskopar till 80 % är vita.

”Biskoparna har svårigheter när det gäller att rätt förstå de svartas mentalitet”, sade P. Smangaliso Mkhatshwa, 36 år gammal, afrikan och sekreterare i biskopskonferensen. ”Det saknas inte god vilja hos dem”, försäkrar han, ”men de delar inte vår vardagstillvaro och kan därför inte känna och uppfatta som vi.”

Det svarta samvetet

Sedan juni är P. Mkhatshwa ”förvisad”. Han bor i ett hus utan vatten eller elektricitet i Mabopane, en svart stad belägen 30 km. från Pretoria. Då han förbjudits att predika, fira mässan, skriva sitt namn på handlingar är han också berövad alla förutsättningar att fortsätta sina aktiviteter inom biskoparnas lokalkonferens för Sydafrika. Förra året satt han 4 1/2 månad i fängelse utan någon förklaring eller rättegång. Denna gång anklagas han för samhällsomstörtande verksamhet.

Är det samme ”agitator” som sade till mig: ”Vad vi saknar är någon som kan övertyga de vita om att vi inte hatar dem?” Det var han som förklarat för mig fenomenet med det ”svarta medvetandet”. I det syftet hade han tagit med mig till det svarta seminariet i Hammanskraal, där vi tillbringade en hel dag med lärarna och eleverna. Biskoparna har accepterat att undervisningen vid seminariet i Hammanskraal helt has om hand av svarta lärare. ”Vi vill spela vår roll i kyrkan likaväl som inom politiken”, sade P. Lebamang Sibidi, 36 år gammal, nyvald rektor för institutionen. Det gäller samma kamp för oss. Kyrkan har inte visat något intresse för ett svart prästerskap. Den ser på oss som på barn. Vi vet inte ens hur ekonomin sköts.”

Ett avgörande steg

Trots en vilja till förståelse från biskoparnas sida, växer bara klyftan mellan vita och svarta inom kyrkan. De svarta prästerna känner att de helt måste solidarisera sig med de svarta brödernas sak om de rätt vill leva efter evangeliets krav. I augusti 1976 konstituerades de svarta prästernas solidaritetsrörelse. Vid ett stort möte i Regina Mundi i Soweto tilläts inte vita präster närvara.

Vad gäller skolornas öppnande för samundervisning av vita och svarta barn har den från konservativt vitt håll mötts med ovilja, de svarta har i aktionen sett något som egentligen bara berör en liten minoritet svarta, färgade och indier med tanke på att skolorna har så höga terminsavgifter. Ändå utgör det steg som tagits av katolska kyrkan något väsentligt rent principiellt: för första gången har en kyrka i Sydafrika såsom institution låtit evangeliets lag gå före samhällets lagar. Ännu återstår mycket att göra, och biskoparna är medvetna om det. Det verkar som de är fast beslutade att gå vidare. ”Vi får verkligen hoppas det”, säger Dr. Kotze. Annars är Kristi sak i Sydafrika för alltid förlorad.”