Marxismen som opium för folket

Den tyska bokhandelns fredspris för 1977 har tillfallit den polske filosofen Leszek Kolakowski. Utan att vara helt okänd i Sverige har han i varje fall ännu inte fått den uppmärksamhet han förtjänar. Kolakowski brukar i västvärlden på obegripliga grunder fortfarande betecknas som marxist. Sanningen är att han på officiöst håll i sitt hemland betraktas som en förrädare och en av det marxistiska samhällsskickets farligaste fiender. ”Hur djupt går inte förräderiets rottrådar hos denne av en ren tillfällighet i vårt land födde polack!” utbrast i våras juristtidningen ”Prawo i Zycie”.

Kolakowski var en av de mest begåvade initiativtagarna till den ”polska oktober” år 1956. Den magre och bleke filosofiprofessorn förmådde att hålla sitt auditorium i andlös uppmärksamhet utan den minsta vädjan till känslorna, enbart i kraft av sitt skarpa intellekt. Han kallades följdriktigt av ett komsomolorgan i DDR för ”den pseudomarxistiska filosofins Elvis Presley”. Kolakowski undviker blotta antydningar, han vill inte att hans budskap skall framgå av tonfallet, han anser att den intellektuella redligheten är den främsta dygden. Denne omisskännlige moralist, på en gång idol och uppfostrare mot sin vilja, har vunnit ständigt växande läsarskaror för sitt allt annat än bekväma och lättsmälta budskap.

Hans signum är förmågan att med lätthet växla genre. Han kan föreläsa, han kan också dikta. Det slående är den ständiga växlingen av litterära tekniker: parabler (”Tretton fabler från kungariket Lailolien”), monologer, sagor för vuxna (”Himmelsnyckeln – uppbyggliga historier” 1966), dramer, fingerade kyrkolärartraktater (”Traktat om förnuftets dödlighet” 1967). På det religionsvetenskapliga området visar han sig ha ett säkert grepp över idéhistorien, t.ex. i essäen om Teilhard de Chardin och manikeismen.

Kolakowski tvingades – under hedersbetygelser – år 1969 i landsflykt och är för närvarande universitetslärare i Oxford. Vad som gör honom speciellt fängslande, bortsett från briljansen i tanke och uttryck, år naturligtvis hans inre väg från att ha varit övertygad marxistisk teoretiker till det som man frestas kalla en ”ateistisk” kristen. Med viktiga reservationer: Kolakowski själv vägrar att avge någon trosbekännelse. Hans huvudintresse har alltid varit spänningen mellan ortodoxi och heresi, både inom filosofi och religion. Hans förhållande till kyrkan kan sägas vara en sorts hatkärlek. I sin traktat ”Utredning om det onda” märker man att kyrkan som institution inte lämnar ateisten någon ro: ”Kyrkan har blivit innehållslös, hon kapplöper med tiden, hon vill vara modern, progressiv, högpresterande, djärv, motoriserad, vetenskaplig och energisk. De kristna fruktar varken otro eller kätteri: de är rädda för en enda sak, att de till slut i någons ögon skall framstå som bakåtsträvande och medeltida.”

Kolakowskis kritik av marxismen gäller inte så mycket enskilda teorier eller politisk-praktiska uttryck som själva grunden: att människan kan frälsa sig själv, förnekandet av arvsynden. Den marxistiska dogmen om mänsklig självfrälsning är för Kolakowski en vidskepelse. Eftersom den mänskliga befrielsen framställs som en nödvändig mekanism bär den våld i sitt sköte. Kommunismens ”prometeiska” självfrälsning är i teorin och praktiken en våldslära, som emellertid aldrig redogör för sina förutsättningar. Ingenstans sägs det varför historien nödvändigtvis måste utveckla sig i den av Marx angivna riktningen hän mot den slutliga lyckan. Den marxistiska teologin arbetar utifrån axiomet att alla mänskliga problem och allt ont har en motsvarande färdig och enkel lösning, och man kan alltid utpeka fienden, det vill säga den som inte går med på denna lösning. Marxismen är därför ett effektivt instrument för kanaliserandet av både hopp och hat.

Historien styrs ingalunda, enligt Kolakowski, av några ”lagar” som pekar hän på en entydig framtid. Teorin om ett framtida entydigt, fullkomligt, icke-antignostiskt samhälle är därför svindel, en skenmytologi avsedd att förläna historien en mening som den saknar. Kolakowski predikar därmed misstro mot varje inomvärldslig eskatologi (orden är hans egna), däri inbegripet den demokratiska socialismens. Denna är ett konglomerat av sociala värden som bara delvis kan förverkligas och som ömsesidigt begränsar varandra – som t.ex. friheten och jämlikheten. Demokrati och kommunism utesluter varandra. ”Att tro motsatsen vore att delta i en fars.”

Just det som Kolakowski i sin ungdom fann mest attraktivt hos marxismen tycks honom idag som det mest motbjudande: den absoluta humanismen i den meningen att människan är sig själv nog, tron på människans fullkomliga frihet att skapa en mening och en betydelse åt det historiska skeendet, tron att människan inte är inskränkt av någon som helst begränsning i sitt väsen. Ingenting är ur denna synpunkt på förhand givet. Vad som först stötte honom i kommunismens infantila soldat-dialektik var det uppenbara förhållandet att terror måste leda till terror och inte till frihet, att kulturens förintande leder till kulturens förintande och inte till dess uppblomstring, att förtryck leder till förtryck och inte till internationellt broderskap. Man kan invända, anmärker Kolakowski, att det inte krävs några gigantiska intellektuella ansträngningar för att komma fram till den slutsatsen. Men alla ideologiska system med absoluthetsanspråk har den förföriska och bekväma egenskapen att göra sina anhängare blinda för vissa fakta.

I en värld fylld av hat hämndbegär och avund, en värld som verkar krympa ihop mer och mer – mindre på grund av naturens fattigdom än vår egen gargantuanska glupskhet – är hatet ett av de onda ting som med största sannolikhet inte kan utrotas genom institutionella åtgärder. På fullt allvar kan vi anta att var och en av oss har ansvaret för att begränsa hatet inom sig själv och därmed i samhället. Vi kan därmed göra vårt för att livet framdeles skall bli drägligt på detta vårt osäkra och bräckliga narrskepp.

Leszek Kolakowski, 16 oktober 1977

Men det är naturligtvis allom uppenbart att den humanistiska tanken också är själva drivfjädern i den västerländska utvecklingen alltsedan senmedeltiden. Den ”prometeiska” erövrarandan vore otänkbar utan föreställningen att människan har obegränsade möjligheter. Men – och detta kan man kanske kalla det positiva budskapet i Kolakowskis skeptiska filosofi – det finns, och måste bestå, en oöverbrygglig motsägelse mellan två principer: å ena sidan tanken att människans möjligheter är obegränsade och å andra sidan att alla mänskliga projekt likväl ofrånkomligen stöter på slutliga hinder. Både den historiska bakgrund vi utan valmöjligheter har fått överta och vår biologiska konstitution ställer oss inför vissa absoluta gränser. Mellan humanismen och läran om arvsynden finns det en spänning som aldrig kan elimineras. ”Idag ser jag mycket tydligare farorna med en antropocentrisk, autonomistisk världsbild. Jag tror inte att mänskligheten någonsin blir i stånd att frigöra sig från religionen som en källa till mening, som den meningsgivande instansen, eller att det ens vore önskvärt.”

Det vetenskapliga tänkandet gör anspråk på att vara uttömmande och tillräckligt. Men just därigenom försvinner meningen med människan och hennes värld fullkomligt. Genom tvånget till rationalism och rationalisering finner vi oss stå i en värld som visserligen är bättre organiserad, som kan prestera mer, men som totalt saknar mening. Mot detta sätter Kolakowski den nödvändiga myten (som här naturligtvis skall förstås i religionsvetenskaplig, neutral bemärkelse). I den mytiska tolkningen av världen utgår man från alltings meningsfullhet respektive ändamålsenlighet. Den humanistiska avogheten mot det nedärvda har urartat i despoti. Begreppet subjekt har förskjutits: det är samhället som är subjektet i den prometeiska prestationen. Det egentliga subjektet, den enskilda människan, frånkänns ett eget, oförytterligt och icke utbytbart värde. Utan ett sådant värde kan mänskligheten inte överleva. Men detta värde kan inte bevisas, man måste tro på det, ”i ett mytologiskt kontinuum”.

Trots alla monstruösa avarter har den kristna tron alltid inrymt övertygelsen om den enskildes värde. Kristen despoti uppstår där man trott sig sitta inne med lösningen på alla livets områden, inklusive det vetenskapliga tänkandet. Men kristendomen har inga sociala recept, det finns ingenting sådant som en kristen stat eller en kristen ekonomi.

Kolakowski erkänner att han inte är kristen i den meningen att han bekänner sig till något samfund, men han ser sig som deltagare i en levande kristen kultur. Vad är det specifika i kristendomen för honom? Det är tanken på en återlösning genom tron på att Gud i ett visst ögonblick måste bli en komponent i den mänskliga historien, att frälsningshistoria och mänsklig historia på en viss punkt träder i förbindelse. En förbindelse som dock aldrig är en identitet. Men det går inte att dra absoluta skiljelinjer mellan gudomligt och mänskligt, och denna ”tvetydighet” hör enligt Kolakowski till kristendomens väsen. Det är därmed inte heller tillåtet att göra den profana historien till en aspekt av frälsningshistorien. Detta är hemligheten i kristendomen: ingen identitet, men heller ingen absolut åtskillnad mellan Gud och mänsklighet, varken världsflykt eller panteism.

Hur mycket människan än kan förklara sitt beteende i antropologiska och psykologiska kategorier, så förblir alltid det onda ett ofrånkomligt moraliskt problem, något som kvarstår oförklarat. ”Jag var inte med när det hela började, jag vet inte hur det började. Vi har ingen anledning att tro att det finns medel här i världen att neutralisera eller upphäva den djävulska viljan till det onda. Att det finns en vilja till det onda, att tillfoga lidande och en vilja till lidande, det är alldeles uppenbart för mig.”

Den tyska bokhandelns fredspris delades ut den 16 oktober, samma söndag som det senaste stora kapardramat gick mot sin upplösning. I sitt tacktal hade Kolakowski osökt anledning att beröra ämnet uppfostran till demokrati. En sådan uppfostran förutsätter två ting: beredskap till kamp, frihet från hat. En frihet från hat genom flykt från konflikterna är en skenbar dygd, som kastratens kyskhet. Konsten är att förena mod och nonkonformism med försonlighet och kompromissberedskap, att utan att göra avkall på sin övertygelse avstå från fientliga handlingar. Inom alla områden, vare sig de liknar en lustgård eller en straffkoloni, hotar oss från ena sidan diametralt motsatta, hatfyllda och anspråksfulla krav och motkrav. På andra sidan, i vår likgiltighet eller flykt, väntar oss en stilla, stegvis, nästan omärklig apokalyps. Vi letar alla efter en hemlig alkemisk formel för skärselden, den eld som renar och där smärtan alltid är förenad med hoppet. Ingen kan skryta med att ha funnit den formeln. Men vi anar vagt att vi inte mödor oss helt förgäves när vi söker uppspåra våra egna filosofiska och religiösa traditioner. Vi söker oss fram på osäker mark och tvingas till många besvikelser och bakslag, men vi förfogar över några få säkra orienteringspunkter, som alla kan sammanfattas i gamla beprövade bud och förbud.

Not

Prometeus, en av titanerna i den grekiska mytologin, stal elden från gudarna och tog på andra sätt de betryckta människornas parti.