Kyrkorna och vapenhandeln – intervju med Peter Brune

År 2001 startades den så kallade Göteborgsprocessen, ett ekumeniskt projekt med syfte att skapa dialog mellan kyrkorna och de olika aktörer som är involverade i den internationella legala handeln med vapen. Signum har intervjuat en av Göteborgsprocessens initiativtagare, Peter Brune, som är direktor på Life & Peace-institutet i Uppsala. Life & Peace-institutet grundades 1985 för att på ekumenisk kristen grund bedriva vetenskaplig forskning kring internationella freds- och konfliktfrågor. Huvudman för institutet är Sveriges Kristna Råd. Dess verksamhet finansieras bland annat genom bidrag från Sida, Svenska kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och andra kyrkliga organisationer i de nordiska länderna samt Nederländerna. Huvudkontoret ligger i Uppsala, men filialkontor finns även i Kenya, Kongo Kinshasa och Kongo Brazzaville. Man ger ut tidskrifterna New Routes, Horn of Africa Bulletin samt driver en hemsida under adressen www.life-peace.org.

Peter Brune, kan du berätta vad Göteborgsprocessen är och hur den startade?

Göteborgsprocessen startades år 2001 bland människor verksamma inom Kristna Fredsrörelsen i Sverige. Syftet var att skapa en dialog kring den internationella legala handeln med konventionella vapen, för att på sikt bidra till att handeln med krigsmateriel sker på ett mer ansvarsfullt sätt och utifrån en fördjupad etisk analys. Frågor om massförstörelsevapen och kärnvapen, liksom frågor kring illegal vapenhandel faller alltså utanför den ram som vi satte upp när vi startade projektet. Konkret genomförs arbetet i form av en pågående dialog mellan parter från fyra olika håll: vapenproducenterna, vapenanvändarna (militären, försvarsmakterna), kontrollanterna av vapenhandeln (regeringar och myndigheter i olika länder), samt representanter för de kyrkor som deltar i projektet.

Vilka kyrkor står bakom Göteborgsprocessen?

Det hela startade som sagt som ett ekumeniskt initiativ här i Sverige, men snart började också kyrkor i andra länder visa intresse för processen och ge den sitt stöd. Hittills rör det sig framför allt om kyrkor i de nordiska länderna och Tyskland, men i viss utsträckning deltar också kyrkor i Storbritannien och USA.

I Tyskland har kyrkorna kommit långt i arbetet med freds- och konfliktfrågor och de har skaffat sig en betydande kompetens inom området. Exempelvis sammanställer kyrkorna i Tyskland varje år en egen rapport, GKKE:s Rüstungsindustriebericht, där man granskar den tyska vapenexporten i sömmarna, något som vi i Sverige inte alls har kommit lika långt med.

När det gäller de olika kyrkornas engagemang så har det varierat ganska mycket från samfund till samfund och från land till land. Den svenska plattformen för Göteborgsprocessen utgörs av fyra organisationer: Sveriges Kristna Råd, Kristna Fredsrörelsen, Svenska Missionsrådet, samt Life & Peace-institutet. Inom dessa fyra organisationer finns människor från olika kristna samfund.

Från Vatikanens sida visade man redan från början stort intresse för saken och representanter för Göteborgsprocessen har flera gånger varit inbjudna till Vatikanen för att diskutera dessa frågor med folk på statssekretariatet (dvs. Vatikanens utrikesdepartement). Biskop William Kenney från Stockholms katolska stift hör till de kyrkoledare som är allra mest engagerade i vårt arbete. Svenska kyrkan ger också ett starkt stöd till projektet, inte minst genom ärkebiskop KG Hammars personliga engagemang i fredsfrågorna. Dessutom ger Svenska kyrkan ett betydande finansiellt bidrag till Life & Peace-institutet och dess forskning kring freds- och konfliktfrågor. Från pingströrelsens och de ortodoxa kyrkornas sida i Sverige har intresset på det hela taget inte varit lika stort, även om också de stöder processen via Sveriges Kristna Råd.

På europeisk basis samarbetar vi med bland andra COMECE i Bryssel (samarbetsorganisationen för de katolska biskoparna inom EU-området) och CEC i Genève (Kyrkornas Världsråds Europa-avdelning).

Har ni lyckats få med representanter från alla olika sidor i processen?

Ja, glädjande nog har det varit möjligt, även om det har varit olika lätt att rekrytera från olika grupper. Men vi är väldigt angelägna om att alla fyra parterna verkligen ska finnas med aktivt i processen. Vapenkontrollmyndigheterna har varit lättast att få med. Användarna, det vill säga militären, har gått hyfsat lätt att få med. Välutbildade, höga militärer brukar mötas med respekt och uppskattning ute i samhället, vilket gör att de inte känner att de så att säga redan från början sitter på de anklagades bänk i dialogen. Generellt sett har det varit svårast att få med vapenproducenterna, vilket kanske heller inte är förvånande.

Fast vid några tillfällen har det faktiskt också varit lätt att få med vapenproducenterna. Vi hade exempelvis ett möte med representanter för den amerikanska vapenindustrin, ett möte som ägde rum häromåret på den svenska ambassaden i Washington. En av vapenindustrins delegater vid det mötet visade sig vara en väldigt hängiven katolik, som var mycket angelägen om att ta del av kyrkans synpunkter på vapenindustrins verksamhet. (Det uppstod en närmast komisk situation när denne delegat till biskop Kenneys uppenbara förvåning insisterade på att få kyssa hans biskopsring! Fast sådant hör förstås till de mer kuriösa upplevelserna i sammanhanget, om man säger så.)

Vid mötet i Washington diskuterade vi exempelvis om det fanns en beredskap hos vapenindustrin att från dess sida begränsa försäljningen av produkter i somliga fall, exempelvis till mycket fattiga länder med stora grundläggande sociala problem. De hävdade att sådant faktiskt ibland redan sker, eftersom det svärtar ner företagens namn när sådan export blir känd offentligt. Men det är naturligtvis svårt att veta hur pass tungt den typen av resonemang faktiskt väger i vapenindustrins egna beslutsprocesser. Jag vill inte ifrågasätta att vapenindustrin själv väger in etiska aspekter när den fattar sina beslut, men samtidigt ligger det i sakens natur att de i första hand är intresserad av att sälja sina produkter.

Finns det någon mer specifik målsättning med ert projekt?

Göteborgsprocessen utgör ju en del av det kristna fredsarbetet i stort. I bakgrunden står den kristna förvaltarskapstanken; att vi människor har ansvar inför Gud för hur vi lever och hur vi umgås med jordens resurser. Förhoppningsvis kan den kunskap som vi samlar in och de kontakter som vi skapar mellan de olika aktörerna på sikt bidra till att göra denna värld till en fredligare och säkrare plats att leva på.

Det långsiktiga målet för arbetet har sin inspiration i den bibliska shalom-visionen, men vägen dit är mycket lång. Vägen framåt måste ske i form av en långsam process. Och på vägen dit kan det finnas en viss handel med vapen som även kan vara etiskt acceptabel. Polisen behöver vapen och de flesta av oss accepterar det. I väpnade FN-missioner med tydligt och klart folkrättsligt mandat behövs det vapen. I den dialog-ansats vi valt i Göteborgsprocessen måste vi kunna leva med att det kommer att finnas produktion och handel med vapen under lång tid framöver. Andra har valt andra former för att bekämpa vapenhandeln och även om målen för en radikalpacifist som väljer civil olydnad och plogbillsaktioner och våra långsiktiga mål inom Göteborgsprocessen är desamma, så är metoderna olika.

Vilka konkreta initiativ har ni hittills tagit i processen?

Deltagarna i Göteborgsprocessen bidrar förstås på olika sätt, allt efter sina olika respektive kompetensområden. Life & Peace-institutets bidrag består framför allt i att leverera information och ta fram kvalificerade teoretiska analyser av de frågor som man arbetar med inom processen.

Allra viktigast hittills är de bägge internationella konferenser om vapenhandel som vi har genomfört. Den första ägde rum i Göteborg i juni 2001 och den följdes sedan av en andra konferens i Göteborg i maj 2004. Bägge ägde rum på katolska stiftsgården Johannesgården. En tredje konferens är planerad att äga rum i Nairobi i oktober 2007. Mellan dessa konferenser analyserar vi resultaten och går vidare med arbetet kring frågorna. Ibland deltar vi i olika internationella möten, som till exempel nyligen i en FN-konferens om handeln med lätta vapen. Men vid Göteborgskonferenserna, som vi själva arrangerar, har alla parter som är involverade i processen tillfälle att mötas och diskutera frågorna tillsammans. Dessa konferenser är rätt unika i sitt slag och de ger ovärderliga möjligheter till en form av dialog som annars knappast skulle äga rum.

Göteborgskonferenserna läggs upp så att deltagarna ombeds att förbereda var sitt tal som kan fungera som utgångspunkt för diskussion i gruppen. Mot slutet av mötet formulerar man en gemensam deklaration med slutsatser och rekommendationer. Somliga av inläggen samt slutdeklarationen publiceras sedan i Sveriges Kristna Råds skriftserie. Materialet finns dessutom utlagt på internet och kan laddas ner från www.skr.org/material, respektive www.swefor.org.

Kan du berätta lite mer om dessa Göteborgskonferenser?

Vid Göteborg I, i juni 2001, deltog ett antal kyrkoledare från olika kristna samfund i Europa, representanter från Kyrkornas Världsråd och Vatikanen, liksom representanter från vapenindustrin, den svenska vapenexportkontrollen (Inspektionen för strategiska produkter, ISP), det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI, samt ytterligare ett par experter inom olika relevanta områden.

Vatikanens representant, Kishore Jayabalan från det påvliga rådet Justitia et Pax, utgick i sitt anförande från de principer som finns formulerade i ett kyrkligt dokument från 1994 om internationell vapenhandel, Le commerce international des armes. Till dessa principer hör bland annat förpliktelsen att göra allt som står i ens makt för att undvika krig, förpliktelsen att hjälpa oskyldiga som utsätts för väpnat våld, liksom även rätten till ett legitimt självförsvar. Den svenska regeringens hållning representerades vid konferensen av den dåvarande chefen för den svenska vapenexportkontrollen, Paul Beijer. Han ägnade en stor del av sitt inlägg åt att diskutera problemet med att finna en balans mellan transparens och information till allmänheten å ena sidan och behovet av sekretess å andra sidan. Fredsrörelsen vill ha tillgång till så mycket information som möjligt, men ibland kan kraven på större öppenhet i praktiken bli kontraproduktiva för fredsarbetet, menade Beijer.

I slutdokumentet från Göteborg I rekommenderas kyrkorna till ett större engagemang för att förmå regeringar i olika länder att bedriva en etiskt acceptabel politik när det gäller vapenhandeln. De uppmanas också att kräva större öppenhet och mer information, så att både regeringar och vapenindustrin kan utkrävas ansvar för sitt handlande.

Vid Göteborg II, i maj 2004, var antalet deltagare uppe i 25, vilket var fler än vid Göteborg I. Framför allt kom det denna gång fler deltagare från andra kontinenter än Europa. Vid den första konferensen representerades vapenindustrin av Europeiska försvarsindustrigruppen, The European Defence Industry Group, medan man vid Göteborg II deltog med en representant från ledningsgruppen för det svenska Jas Gripen projektet. Både Lennart Molin från Sveriges Kristna Råd och Sibylle Bauer från SIPRI ägande sina bidrag åt Europeiska unionens uppförandekod om vapenexport från år 1998. Båda ansåg att dokumentet var ett betydelsefullt steg i rätt riktning genom att det bidragit till att skapa större öppenhet kring den europeiska vapenexporten. Samtidigt framhöll man vikten av att dessa etiska regler kontinuerligt uppdateras, eftersom verkligheten ständigt förändras.

I slutdokumentet från Göteborg II sägs det att kyrkornas engagemang bör inriktas på att framhäva behovet av etisk reflexion kring vapenhandeln. Man understryker också vikten av att Göteborgsprocessen själv behöver bli ännu mer internationell och att man i synnerhet behöver bygga ut kontakterna till vapenproducenter och vapenanvändare.

Du har naturligtvis själv arbetat dig in i frågorna kring vapenhandeln, men kan man säga att kyrkorna har någon verklig kompetens på detta område?

Här finns onekligen ett problem. Det är nämligen lätt att vara alltför naiv och idealistisk i dessa sammanhang. Kyrkorna har ofta satsat mer resurser på att skaffa sig kompetens inom områden som mera direkt har att göra med människors individuella moral, som exempelvis medicinsk etik och frågor som gäller genteknik. Moralteologerna ägnar sig mycket mer åt att reflektera kring eutanasi och genteknik än kring hantering av vapen. Uttalanden och dokument från kyrkligt håll har därför ofta en ganska ytlig och förenklad syn på vapenhandeln, som alltför snabbt beskrivs på ett enbart rent negativt sätt. Vatikanens dokument Le commerce international des armes från 1994 var visserligen en tydlig förbättring i jämförelse med tidigare dokument, men även det lämnar en hel del övrigt att önska.

Hur ser det då ut på hemmaplan – diskuterar ni också den svenska vapenexporten?

Självklart, Sverige har ju en stor vapenindustri med företag som Saab, Bofors och Ericsson. Vi är världens sjunde största vapenexportör räknat i absoluta siffror och världens allra största exportör av krigsmateriel räknat per capita. Exporten har dessutom ökat med 25 procent under de senaste åren, trots att vapenexporten i världen generellt sett har minskat sedan 1990-talet. Jag brukar tänka på det i kategorier av att detta inte kan ses enbart som vapenproducenternas ansvar, utan att det rör sig om ett slags kollektivt ansvar som vilar på oss svenskar. Vi byggde upp en stark försvarsindustri under kalla krigets dagar, som en del av den svenska neutralitetspolitiken. Det arvet är något som vi fortsätter att leva med ännu idag.

Det finns inslag i den svenska vapenexporten som är moraliskt beklämmande. Det gäller inte bara de famösa mutskandalerna i samband med Bofors export av haubitsar till Indien.

År 1998, när Sydafrika skulle bygga om sin försvarsmakt efter apart-heidsystemets fall, köpte man ett gigantiskt vapenpaket, med bland annat tyska ubåtar och italienska attackhelikoptrar. Genom det starka svenska engagemanget mot apartheidsystemet fanns det på den tiden mycket goda kontakter upparbetade mellan Sverige och Sydafrika. Dessa kontakter utnyttjade Sverige för en brutal lansering av Jas Gripen-projektet, vilket också ledde till att den sydafrikanska regeringen gjorde en enorm investering i Jasflygplan. Beslutet att köpa Jasplanen möttes av stark kritik inrikespolitiskt i Sydafrika, inte minst från kyrkornas håll, som framhävde att landet i det läget hade större behov av sociala reformer än av nya dyra militärflygplan.

Inom de kristna leden i Sverige rådde det delade meningar om saken. Ärkebiskop KG Hammar hörde till de kyrkoledare som var allra tydligast i sin kritik av den svenska Jasexporten till Sydafrika. Vid det Kristna riksmötet i Linköping 1999 hölls ett seminarium om Jas, trots att somliga i förberedelsekommittén inför mötet kände tveksamhet över att ha med seminariet i programmet. Det blev dock ett seminarium, där bland andra biskop William Kenney och en representant för Jasprojektet diskuterade med varandra i påfallande kritiska ordalag.

Hur ser dina framtidsförhoppningar för Göteborgsprocessen ut?

Det handlar om ett långsiktigt arbete för att göra kyrkorna bättre rustade att förmå regeringar i olika länder att faktiskt följa de regler för vapenexport som de själva har varit med om att formulera och som de i officiella sammanhang framhåller att de önskar följa. För att kyrkorna ska klara den uppgiften behöver de skaffa sig mer kompetens och bygga upp ett bättre kontaktnät med alla involverade aktörer. Det är i det sammanhanget som Göteborgsprocessen ska ses.

De militära kostnaderna i världen är groteskt höga och det ligger något djupt oetiskt i det. Resurser som behövs för grundläggande mänskliga behov, som mat, sjukvård och utbildning, går istället till militär utrustning. Därför behöver kyrkorna vara med och skapa debatt kring vapenhandeln.

Kyrkorna kan bidra både med etiska synpunkter på frågorna och framhålla de utvecklingspolitiska och globala aspekterna på vapenhandeln. Inte minst kan man föra diskussioner om de regelverk och uppförandekoder som styr vapenhandeln, samt granska om dessa regler verkligen följs i praktiken. Kyrkorna har ju ett stort internationellt nätverk och kan samla ihop mycket information från världens olika hörn. Och när kyrkorna tar mod till sig och verkligen tar till orda i dessa frågor offentligt kan det få ganska stor effekt. Vi vet exempelvis att det har varit mycket besvärligt för president Bush att förankra krigföringen i Irak bland katolikerna i USA eftersom påven har gått ut och kritiserat USA:s agerande i så starka ordalag. Sådant kan få större effekt än mången konferensrapport.

Jag brukar tänka att om vi lyckas flytta dessa bägge kolosser – kyrkorna och vapenindustrin – några millimeter närmare varandra och få dem att tala med varandra och lyssna till varandra, så kan det i längden kanske leda till en fredligare värld. Då har vårt arbete inte varit förgäves.