Kyrkosång som lugnande medel

”Gregoriansk sång har en mycket lugnande inverkan på lyssnaren och kanske är det så, att det är sökandet efter ro och stillhet, ett motgift till det jäkt och den stress, som präglar vardagen, som förorsakat denna rusning efter gregoriansk körsång.”

Detta förmodar svenska EMI i sitt reklammaterial vara förklaringen till att en dubbel-CD med sång från benediktinklostret i Silos blivit en så enorm försäljningsframgång i Sydeuropa. Den har nu lanserats i Sverige. Den säljer säkert hyfsat här också, även om den katolska resonansbotten som nog bidrar till att förklara framgångarna bland unga människor söderut inte finns här. Förresten kan man med tanke på köparnas ålder undra om inte framgångarna också bör förklaras med att unga människor i dag både behöver och kan ha ett öppet sinne för musik av helt andra slag än den som dominerar hitlistorna.

Musikaliskt sett rör det sig om en ganska beskedlig utgåva. Man har plockat ut 32 sånger, inspelade på LP 1973 och 1980/81, och gett ut dem igen. Det är ett axplock ur den gregorianska standardrepertoaren: introitus, mässordinariemelodier, några antifoner, psalmrecitationer och hymner. Och till och med en sång som inte med bästa vilja i världen kan kallas gregoriansk, visan Puer natus in Betlehem.

Framförandet är stabilt gammaldags, väglett av den romantiska estetik, den rytmiskt utslätande tolkning och det sound som hörde till den gamla Solesmes-skolan. (Solesmes är det kloster i Frankrike som varit centrum för den gregorianska sången sedan förra århundradets mitt.) På medeltiden, när den här musiken fick sin form, lät det säkert på många olika vis på olika håll, men ett är säkert: så här lät det inte. Det hindrar givetvis inte att det kan få låta så i dag ändå: långa sega tonslingor med romantisk och ändå återhållen dynamik. Det låter ganska samstämmigt och vackert. Och att munkar fortsätter att sjunga så som de en gång har lärt sig, fortsätter att bära den sångtradition som var deras väg in i mysteriet, därom är givetvis inget att säga. Kloster är inga musikutövningsanstalter och korbönen inte bästa platsen för interpretatoriska experiment.

Men för den som händelsevis är intresserad av själva den gregorianska sången är det onödigt att köpa de här skivorna. I alla händelser bör man gå vidare. Skaffa då några inspelningar som gör repertoaren bättre musikalisk och historisk rättvisa, till exempel med franska Ensemble Gilles Binchois eller Ensemble Organum. Då väntar – utan att den kontemplativa dimensionen utesluts – upplevelser av mera upplivande och aktiverande slag än om man låter Silos-munkarnas diskreta tonslingor fungera som motgift mot stress, som lugnande drog.