Långfredagsbarn

Långfredagen närmar sig i det liturgiska året. För många människor som drabbats av blodiga krig, politisk terror, hungersnöd, landsflykt, förlamande sjukdomar, råder ständig långfredag. Vi är väl informerade om detta. Några av dessa lidande människor som den engelska katolska författaren Sheila Cassidy lärt känna på olika platser i världen kallar hon långfredagsbarn. I en i England av förlaget Harper Collins prisbelönt bok, som i höstas utkom i svensk översättning på Libris förlag, beskriver hon hur hon lärt känna dem och vad dessa människor betytt för henne personligen. De återfinns sedan i boken vid de olika anhalterna i evangeliernas berättelse om hur Jesus går upp till Jerusalem och de händelser som utspelas under vägen till huvudskalleplatsen, den efterföljande natten och i påskgryningen vid den tomma graven. På ett sällsynt sätt, tydligt inspirerat av en latinamerikansk befrielseteologi, aktualiseras i dessa långfredagsbarn Guds inkarnation i världen enligt evangelierna och den kristna traditionen i liturgin.

Sheila Cassidy är läkare och reste på 1970-talet till Chile för att delta i ett biståndsarbete som stod i nära förbindelse med motståndsrörelsen. Hon samarbetade med representanter för de amerikanska Maryknollsystrarna. Några av hennes närmaste vänner blev offer för regimens brutala våld och dog på platsen. Själv hamnade hon i Tres Alamosfängelset och satt två månader i ensamcell. Dessa sällsynt vidriga förhållanden har Sheila Cassidy beskrivit som ett avgörande möte med Gud. Väl hemkommen till England krävdes en lång rekonvalescens. Sedan ett antal år arbetar hon nu inom den engelska hospicerörelsen framförallt med obotligt cancersjuka och aidsdrabbade i slutfasen av deras liv.

Sheila Cassidy är en person med stor erfarenhet av tungt lidande, både eget och andras. Det är om dessa erfarenheter som Långfedagsbarn handlar. Det är inte en bok som vill förklara lidandet. Teodicén kommer vi som rationella människor aldrig ifrån. Den dubbla verkligheten finns alltid för den kristne: existensen av förfärlig ondska och fruktansvärt lidande och tron på en kärleksfull Gud. Det är här som långfredagsbarnen kommer in. ”Jag tror att långfredagsbarnen är alldeles särskilt älskade av Gud, för han har kallat dem att gå honom till mötes, längs en mycket smal stig, vägen till Golgata, samma väg som hans son. Jag tror fullt och fast att de inte går denna väg av en slump och att de inte går den förgäves. Jag har inget intelligent svar på det eviga lidandets ’varför’, men jag är övertygad om att vad som än är dess orsak och vad som än blir resultatet av det, så är det aldrig utan mening. Vad exakt den meningen är kan jag bara gissa. Kanske olika människors lidande har olika mening. Somliga blir helt klart renade och stärkta av det och går vidare och gör stora ting för Gud och hans folk. Andra bryts ner alldeles, förstörs som människor och går under.”

Att inse att lidandet är förödande och att man aldrig kan önska det, är en sund livsinställning. Men på ett övertygande sätt visar denna bok hur lidandet kan innebära ett möte med den Gud som är verkligheten själv, som både är förskräckligt och underbart. Det finns en fara i att förhärliga lidandet och försöka avtvinga det en andlig mening. Därigenom förnekas lätt dess förfärlighet. Författarinnan berättar hur hon själv under flera år försökte ”förandliga” erfarenheten av tortyr. Hon var så övertygad om sitt möte med Gud i fängelset att hon både för sig själv och alla andra förnekade vilken vidrig upplevelse det hade varit. ”Det var bara när jag många år senare var tvungen att ta itu med de psykologiska följderna, det som kallas det posttraumatiska stressyndromet, som jag kunde erkänna hur skadad jag hade blivit. Detta medgivande förnekade inte på något sätt den andliga dimensionen i erfarenheten. Det var verkligen en mycket värdefull tid av närhet till Gud, men den var sannerligen också mycket hemsk. Den förståelse jag har av min egen erfarenhet, bekräftar för mig hur viktigt det är för oss att bibehålla en påsköverblick av lidandet.”

Långfredagsbarnen är väl förtrogna med den in i märgen isande rädslan, men ”de lär sig peka finger åt den och att stå inför den ansikte mot ansikte i de mörka timmar på natten då de är ensamma. Kanske är den verkliga innebörden i rädslan att den utgör sammanhanget, slagfältet, där den enskilde i en avgörande handling säger sitt ”må ske”, och överlämnar sig till Gud. Det sägs att Jesus bad att bägaren skulle tas ifrån honom, att han inte skulle behöva dricka ur de kommande dagarnas och timmarnas bitterhet. Denna bön är viktig för oss, för genom att be så, beseglade han sitt förbund med oss och gav oss tillåtelse att förhandla med Gud, att säga: ”Nej, inte jag, inte jag. Låt mig inte dö. Ta bort smärtan. Ge tillbaka hälsan till mitt barn. Rädda den jag har kär. Låt dem inte tortera mig. Låt honom inte våldta mig. Vad som helst, vad som helst, men låt inte DET hända. […] Mörka nätter är emellertid en del av att vara människa och kan ta sig olika former. […] För somliga är kanske överlämnandet åt Gud fullbordat med ett enda hugg av svärdet, medan för andra repen måste sågas av med en rostig brödkniv till dess att den sista tråden slutligen brister.”

Bokens kapitel om Getsemane trotsar de flesta traditionella läsningar av evangelieberättelsen. ”Denna förfärliga rädslas natt är en av de dyrbaraste beskrivningarna vi har av Jesus för den avslöjar honom för oss i hela hans mänsklighet. Vi gör rätt i att fundera på denna sorg ’ända till döds’ därför att fruktan och sorg i den här omfattningen är en del av de mänskliga villkoren och är svåra att bära. Om det skall ha någon mening alls att dröja vid Jesu lidande måste det bara vara att vi kort går in i vår världs ångest och kommer ut förändrade med en större förståelse och större djup i vårt medlidande med dem som lider. Jesus var rädd som män och kvinnor alltid är rädda inför döden. Han var rädd för smärta, rädd för att bryta ihop under tortyr, rädd för själva döendet och rädd för det okända, det mörker vi alla måste stå inför en dag.”

Detta är en bok som handlar om mörkret, men genom ett idogt penetrerande av påsknattsliturgin både enligt östlig och västlig tradition i bokens sista kapitel förmedlas en tilltro till det ljus som en gudomlig närvaro reflekterar just i lidandets mysterium.