Mötesplats Jerusalem

Klippmoskéns förgyllda kupol och de många kyrktornen i olika färger, Västra muren och klosterbyggnader, moskéer och minareter återspeglar Jerusalems helighet, men samtidigt dess religiösa mångfald och splittring. En interreligiös konferens i Jerusalem är därför en särskild utmaning till dialog och fred, till Shalom. Vår världssituation, speglad i staden Jerusalem, kräver nämligen mer än bara mod att stå för sina övertygelser. Framför allt krävs det mod att se och respektera den andre, att lyssna på vad och hur den andre talar, och att försöka förstå vad den andre menar. Som en fredsaktivist från Nordirland sade: ”Gå steg för steg: Think peace – pray peace – speak peace – act peace.”

Ett sådant litet steg var den konferens som ägde rum i Jerusalem, 1–4 februari i år, och hade som ämne ”Religiöst ledarskap i ett sekulariserat samhälle”. Fler än 700 delegater, observatörer och journalister från 96 nationer möttes. Det gav ett enastående tillfälle till olika former av dialog:

1. dialog mellan kristna och judiska ledare, 2. dialog mellan representanter från rika och fattiga länder, och 3. dialog mellan religionerna och det moderna samhället.

Vilka kom? Judar förstås – från Skandinavien och England, från Frankrike, USA och Israel, liberala och konservativa. Men viktiga representanter fattades. I Knesset protesterade flera judisk-ortodoxa parlamentsledamöter vilt mot konferensen: ”Vi behöver inte diskutera med gojim (icke-judar) hur vi ska bete oss i ett modernt samhälle”, sade bl.a. Israels förre överrabbin Goren. De judiska deltagarnas irritation över den religiösa ledningens bojkott var påfallande. Den nuvarande regeringen som är beroende av några ultraortodoxa splittrande minoritetspartier höll sig därför helt undan och hälsade inte ens välkommen, fast den fick säkert betala 100 000-tals dollar för konferensen.

Från kristet håll kom en stor mängd representanter. Aldrig förr hade så många och så framstående kyrkoledare av alla schatteringar – dock utan extremisterna och fundamentalisterna – kunnat mötas.

Att katolska kyrkan ställde upp med flera kardinaler – framför allt Josef Ratzinger, ledaren för Troskongregationen i Rom och Carlo Maria Martini, Milanos ärkebiskop, framstående exeget och andlig ledare – med patriarker, ärkebiskopar, biskopar, abbotar och andra från jordens alla hörn markerade klart katolikernas engagemang för dialogen. Bakom konferensen kunde man också skönja den goodwill som både Israel och Rom ådagalade för att understryka betydelsen av det nyss slutna avtalet om att ingå diplomatiska förbindelser (jfr Signum 1994:1). Rabbi David Rosen, drivkraften i förberedelsearbetet för konferensen och dess ledare, var också den starke mannen i de förhandlingar som ledde till Israels överenskommelse med Vatikanen.

Också den internationella anglikanska väl representerad, inte minst genom ärkebiskopen av Canterbury. Svenska kyrkan hade sänt biskoparna Jonas Jonson och Biörn Fjärstedt. Likaså fanns representanter från Kyrkornas världsråd och Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem.

I viktiga referat behandlades främst relationen mellan judendomen och kristendomen. Mest fokuserades intresset på kardinal Ratzingers framställning av katolska kyrkans syn på den judisk-kristna relationen. Han refererade kyrkans nya världskatekes som helt avvisar alla former av antisemitism och föraktets teologi och som betonar släktskapet mellan judendomen och kristendomen. Han undvek att ta ställning till den känsliga frågan om det fanns två Guds folk sida vid sida. Och i all vänlighet och respekt lämnade han inte någon i tvivel om att den kristna och den judiska tron är och förblir teologiskt oförenliga. Ändå mottogs föredraget med uppskattning av många judiska deltagare.

En överraskning för arrangörerna var det stora antalet deltagare från Östeuropa och u-länderna. Visserligen var det inte många ortodoxa kyrkoledare. Dialogen med judarna är inte deras hjärtefråga. De ortodoxa representerades dock av några dialogspecialister. Däremot fanns påfallande många kyrkoledare från Tredje och Fjärde världen. Inte minst syntes en del exotiskt klädda biskopar från oberoende afrikanska kyrkor och deras lika exotiska hustrur. Men deras numerära närvaro motsvarades inte av deras officiella bidrag. Ingen från de fattiga länderna höll föredrag eller inledningar till grupparbeten. Deras diskussionsbidrag däremot hördes tydligt och deras berättigade vrede över den europeisk-nordamerikanska dominansen.

Det officiella syftet med världskonferensen var en dialog mellan representanter från det sekulariserade samhället och religiösa ledare. Arrangörerna hade inbjudit vetenskapsmän som genom sin natur- och humanvetenskapliga forskning påverkar situationen för människan och världen. I arbetsgrupper och föredrag behandlade de religiösa ledarna några av vår tids stora utmaningar: genteknologi, familjens situation, livets början, autonomi och auktoritet, integration och kulturell mångfald, livskvalitet, religiös fostran, sökande efter en ny spiritualitet. Naturligtvis förväntade man sig inte att finna lösningar på problemen.

Det var redan mycket att de religiöst ansvariga sinsemellan kunde diskutera sådana frågor från sina olika utgångspunkter. En judisk teologiprofessor från New York, den katolske biskopen av Sarajevo, en protestantisk kyrkoledare från Madagaskar, den syro-malabariske patriarken från Indien, en ortodox biskop från Bulgarien eller överrabbinen från Stockholm – alla hade olika infallsvinklar och erfarenheter.

Trots alla skillnader mellan främst i- och u-länderna fick deltagarna uppleva jorden som en enda by (”global village”) där problemen tycks vara de samma. Samtidigt fanns språkbarriärer som visade hur orden begränsas av de kulturella skillnaderna. De djupa differenserna och ännu mer de överraskande många gemensamma erfarenheterna som ständigt kom till uttryck gjorde konferensen till en tydlig projektion av världen av idag.

Vissa problemområden utgick, t.ex. miljöfrågor. Också kvinnans roll i samhället borde ha tagits upp men förmodligen var detta ett alltför kontroversiellt ämne med tanke på deltagarnas skiftande bakgrund. Konferensen bidrog genom officiella och privata samtal utan tvivel till att skapa en hjärtlig och sympatisk stämning bland de religiösa ledarna. Detta ledde i sin tur till en beredskap att behandla vår tids sekularisering och konsumtionstänkande utifrån en gemensam ansvarskänsla för människornas väl. Alla var ense om att religionerna bör tjäna mänskligheten genom att protestera mot felutvecklingar och framhäva de andliga och moraliska värdena och genom att ge en vision av en Gud som en gång skall fullborda historien.

Att konferensen skall få en fortsättning betonades av arrangörerna. För detta krävs flera års förberedelse. Men en sak står redan klart: att också den tredje religiösa kraften i Mellanöstern, islam, då bör delta. Utan medverkan från islam är fred inte möjlig i fredens stad, Jerusalem. Eller som ärkebiskopen av Canterbury sade i slutreferatet, då han citerade den katolske teologen Hans Kung: ”Fred mellan folken kan inte åstadkommas utan fred mellan religionerna, fred mellan religionerna inte utan dialog mellan religionerna.”