Präster, prostituerade och kvinnliga predikanter

Flertalet historiker är sedan länge överens om att medeltidens klerikala värld präglades av en aversion gentemot kvinnor och ibland av ren ”kvinnoskräck”. Medeltidsmänniskan kunde i söndagspredikan – enligt den kvinnliga historikern Eileen Power – få höra det lätt tvetydiga budskapet att ”kvinnan var porten till helvetet och att Maria var Himladrottningen”. Den svenske historikern Michael Nordberg sammanfattar på sidan 97 i sin utmärkta översiktsbok Den dynamiska medeltiden standarduppfattningen bland forskarna: ”Det är sant att den klerikala inställningen till kvinnor var utpräglat misogyn (kvinnofientlig), vilket kommer till uttryck i otaliga teologiska och moraliska skrifter.” Nordberg förklarar fenomenet med att det påtvingade celibatet krävde mentala barriärer gentemot kvinnorna – helt i överensstämmelse med ordstävet ”surt sa räven om rönnbären”.

Kvinnans värdighet

I en nyutkommen bok av medeltidsexperten Larissa Taylor, Soldiers of Christ. Preaching in Late Medieval and Reformation France (Oxford University Press, 1992), ifrågasätts mycket av detta. Författarinnan, som har undersökt ett stort antal franska senmedeltida predikningar, hävdar att (sid 157) ”ett förvånansvärt stort antal senmedeltida predikanter betonade kvinnans värdighet och hennes likvärdiga uppgift som kristen”.

Det måste redan nu betonas att predikant och vanlig församlingspräst inte var synonyma begrepp vid denna tid. Alla präster hade inte predikotillstånd, en stad eller församling anställde istället för en längre eller kortare tid (ofta för att hålla dagliga predikningar under påskfastan) en predikant, som inte sällan tillhörde någon av de fyra tiggarordnarna (franciskanerna, dominikanerna, karmeliterna och augustineremiterna). Dessa ordnar höll ju också regelbundet predikningar på landsbygden, när de vandrade genom sina avdelade områden (terminer) för att samla in naturaprodukter från landsortsbefolkningen. Det är inte en tillfällighet att den första i Sverige tryckta boken Dyalogus creaturarum från 1483 är en handbok i folklig predikokonst som utgavs på uppdrag av franciskanerna i Stockholm (för övrigt med en hel del kvinnofientliga uttalanden).

En mindre grupp av de predikanter som Larissa Taylor studerat följde till och med kyrkofadern Ambrosius och hävdade att Eva var oskyldig till syndafallet, endast Adam kände ju till förbudet att äta av trädets frukt. Adam betedde sig dubbelt klandervärt genom att såväl bryta mot förbudet som försöka lägga skulden på den ovetande kvinnan. En predikant tolkar berättelsen om hur Eva skapades ur Adams sida som ett tecken på att man och kvinna i äktenskapet skulle stå sida vid sida, som vänner. Verkligheten var ofta en annan, de senmedeltida predikanterna var förtrogna med kvinnomisshandel, våldtäkt, otrohet, incest och kränkningar av barn. Enligt Larissa Taylor tog det stora flertalet predikanter kvinnornas parti (sid 169): ”I ett samhälle som liknöjt accepterade en usel behandling av kvinnor, höjde predikanterna sina röster i en appell för kvinnans kristna värdighet.” ja, många av predikanterna använde långa avsnitt av sina predikningar till att behandla temat ”kvinnan som offer”.

Äktenskapet

Medeltidens predikanter ägnade sexualiteten stor uppmärksamhet i sin förkunnelse. Äktenskapet var ett sakrament – det enda som instiftades före syndafallet – och prästerna sökte på allt sätt lyfta fram dess betydelse. En präst utbrister: ”Det är verkligen en särskild gåva från Gud att en man och en kvinna från olika familjer, ofta från olika platser, och med ganska olika beteenden, ömsesidigt kan älska varandra i Herren när de förenats i det heliga äktenskapet.” Äktenskapets huvudsyfte var att i den rena och förädlade kärleken mellan man och kvinna återspegla den gudomliga kärleken. I den augustinska traditionen betonades att makarna sexuellt skulle ”gå den andre till mötes”, men inte genom att bejaka ett sådant beteende som predikanterna uppfattade som perverst. Även inom äktenskapen förekom nämligen enligt prästerna ett slags prostitution genom att hustrun gav ”kärlek” för att nå vissa mål, eller genom att mannen tvingade kvinnan att ställa upp mot sin vilja. Förvisso lärde predikanterna att sexualitetens naturliga och primära funktion var att skapa en ny generation, men de framhöll alltså också vikten av att ”gå den andre till mötes”, risken för otrohet ökade om så inte skedde. Prästerna var inte heller ovetande om att preventiva metoder nyttjades av många, och att aborter inte var något ovanligt. (Antalet barn per gift kvinna var häpnadsväckande lågt under senmedeltiden i Frankrike, enligt en studie från Sydfrankrike som gäller år 1473 hade 60 % av familjerna från noll till tre barn – mer än fyra barn var ovanligt.)

Larissa Taylor sammanfattar sina forskningsrön (sid 166): ”Senmedeltidens franska predikanter betonade den andliga jämlikheten, men antydde aldrig att kvinnor inte skulle vara underordnade män i jordiska angelägenheter – detta var ju den ’naturliga’ ordningen. Inom dessa ramar strävade dock predikanterna efter att hedra kvinnan i hennes egenskap av hustru och mor. Men när de diskuterade andra livsformer än äktenskapet, uttryckte de åsikter som var närmast motsatta den antifeminism som de så ofta anklagas för.” Likaså ställde sig prästerna genomgående på kvinnans sida när de beskrev hur männen utnyttjade kvinnan sexuellt. En präst predikar för sin församling:

En änka är lämnad ensam. Om hon har en rättslig tvist så finns det ingen som kan försvara henne.

Hon går då till en jurist för att skaffa sig ett legalt dokument. Om hon vill ha dennes hjälp, så måste hon använde sin kropp som betalningsmedel. O vilket tragiskt budskap som därigenom sänds till våra dagars unga kvinnor! Vi ser ju runt omkring oss hur tusentals liknande händelser äger rum.

Prostitutionen

Prostitutionen blomstrade under senmedeltiden, av magistraten godkända bordeller fanns i de flesta städer. Den medeltida kyrkan intog en förvånansvärt tolerant attityd till fenomenet. Predikanterna stämplade givetvis prostitutionen i sig som synd, men de prostituerade beskrevs mer som offer. Många förkunnare tycks ha uppfattat hallickarna, inte glädjeflickorna, som de verkliga brottslingarna. För övrigt var det aldrig för sent att omvända sig – helgon som Maria Synderskan, Afra, Pelagia och Thais hade alla visat att prostituerade kunde finna nåd. Tiggarmunkarna, i synnerhet franciskanerna, var ofta framgångsrika i att omvända prostituerade. Ibland gick det så bra att det uppstod problem med att försörja alla nyomvända – som i Lyon år 1517 efter en brinnande predikan av en viss broder Thomas. Många predikanter var angelägna om att framhålla hur skamligt det var att präster höll sig med älskarinnor, flertalet predikanter lade huvudskulden på sina svaga medbröder, inte på kvinnorna.

Senmedeltida kvinnors fromhet

Predikanterna beskrev, föga förvånande, kvinnorna som ömsinta, vårdande och kärleksfulla. Nunnorna som skötte om de sjuka på Hötel Dieu i Paris omnämns som exempel på kvinnors vårdande kapacitet. Senmedeltidens växande Maria-kult bör ha inspirerat till ett sådant synsätt. Mer överraskande är att Taylor har funnit att man också uppfattade kvinnor som generellt frommare än män. Enligt predikanterna tycks det ha varit fler kvinnor än män som lyssnade på predikningarna och som tillika tog intryck av vad som sades. Eller med en predikants ord: ”Kvinnor dras lättare än män till tron och till att vilja ändra sitt moraliska liv. Vi märker ofta hur kvinnor som har syndat grovt träffas av en predikants ord. Men det är endast sällan – och då sent i deras liv – som syndfulla män bryter med ondskan. Och detta beror åtminstone delvis på att män litar för mycket på sitt förnuft och sina färdigheter. Så är det inte med kvinnor, därför märker vi hur dessa vanligen är frommare än männen.”

Kvinnorna tycks också ha betett sig mer exemplariskt under mässan. Medan männen deltog passivt i liturgin eller rent av spatserade omkring i kyrkan, så läste kvinnorna rosenkransen och visade sakramentet sin vördnad – och fick öknamnet ”kyrkhöns” av vissa män.

Taylor framhåller de många indikationer som predikningarna ger på att fler kvinnor än män regelbundet bad, biktade, gick till kommunionen, begav sig på pilgrimsfärd och läste fromma böcker etc. Ibland klagade dock predikanterna över att kvinnorna läste biblar på folkspråket och började ha synpunkter på hur läran skulle utläggas, de anmärkte ibland över dåliga tolkningar av bibeltexter och annat liknande. Det är inte utan att man undrar om måhända Birgitta av Vadstena och Katarina av Siena mer var toppen på ett (kvinnligt) isberg än unika i sitt reformnit.

Kvinnliga predikanter

Det var nu inte så att det uteslutande var män som predikade för kvinnor under medeltiden. Trots beslutet vid konciliet i Karthago år 398, som förnekade kvinnor möjligheten att predika, så förekom det medeltiden igenom att kvinnor gav råd och andlig vägledning, spred from litteratur eller rent av utlade skriften. I nunneklostren var detta inte något problem, abbedissan och novismästarinnan hade centrala positioner och stort inflytande och dessa kunde självklart för medsystrarna kommentera bibel-texter etc.

Mindre bekant idag är att några kvinnor också höll offentliga predikningar. Påven Honorius III upprördes över att ett par spanska biskopar tillät nunnor att predika för folket, påven skrev att det rättsvidriga tilltaget måste upphöra. Något pontifikat senare var läget ett annat, franciskantertiären Rosa av Viterbo fick påvligt predikotillstånd och utlade budskapet så väl från predikstolen att ett stort antal syndare omvände sig. Flera kvinnliga helgon var likaså, enligt Taylor, folkpredikanter – så Klara av Montefalco och Margareta av Cortona. Spanjorskan och franciskanen Johanna av Korset har efterlämnat en stor predikosamling.

Den kanoniska lagen, liksom predikomanualen etc., förbjöd offentlig predikan hållen av kvinnor. Men inga regler utan undantag, menade flera teologer: ”Det finns sådana som invänder att predikoämbetet inte tillhör kvinnor, eftersom detta förbjöds av aposteln när han sade att det inte är tillåtet för kvinnor att predika. Detta är ett erkänt faktum och i enlighet med vanliga lagbestämmelser. Trots detta kan det emellertid ske i vissa fall, genom den helige Andes handlande […] Gud är ju inte bunden av mänskliga lagar och han kan utvälja kvinnor, precis som män, till predikoämbetet.”

Andra senmedeltida präster stod avvisande eller tvekande – många lyfte fram det paulinska förbudet mot offentlig predikan utförd av kvinnor. En del präster var irriterade över alla påvliga dispenser som gavs i olika ärenden. En utbrister sarkastiskt: ”O, broder, känner du inte till det magiska ordet? Vår fader påven har givit dispens.”

När reformationsprocessen inleddes stramades tyglarna åt. Protestantismens avskaffande av klostren och helgonkulten, liksom nedtonandet av Marias roll i frälsningshistorien, gjorde att religionen alltmer ”maskuliniserades” på protestantisk mark. Men även inom den katolska världen tonades många ”kvinnliga” sidor ned, så kom till exempel allt färre kvinnor att kanoniseras (från i snitt 30 % under 1400-talet, till drygt 18 % under 1500-talet). Att experimentera med kvinnlig predikan var inte längre möjligt. Även de kvinnliga klostrens ställning i kyrkan försvagades betydligt.

Detta var några få – mer refererande än analyserande – exempel på hur kvinnor behandlades i senmedeltida fransk predikan. Boken handlar också om många andra aspekter på senmedeltida förkunnelse. Det skulle vara spännande att också få veta vad de svenska senmedeltida predikanterna sade om kvinnan. Ett tvärvetenskapligt studium av svenska predikningar skulle vara ett viktigt forskningsprojekt.

Det kan till sist vara värt att påpeka att medeltidens predikanter höll sina predikningar – i Frankrike som på alla andra håll – på nationalspråket och inte på latin. Dessa predikningar var likaså översållade med bibelhänvisningar och citat från kyrkofäder etc (i snitt 37 citat per undersökt predikan, varav knappt hälften från evangelierna eller psaltaren). Det bör också påpekas att predikningarna sällan hölls i samband med mässan och inte alltid inne i kyrkorna. Just i Viterbo – varifrån den tidigare nämnda Rosa stammade – finns en bevarad predikstol av kalksten från högmedeltiden som är byggd utanpå en av kyrkorna, invid ett torg. Det var ofta torget eller kyrkogården som man samlades på för att lyssna till predikantens budskap.

De katolska predikanterna på tröskeln till reformationen var likaså fullt medvetna om att kyrkan var i behov av reformer. Kritiken mot avlatsförsäljarna var hård: ”dessa falska, löjliga, skandalösa och farliga predikanter som suger ut de fattiga.” Men trots kritiken mot en alltför svag och alltför mänsklig kyrka, så såg de inte kyrkan som skadad i sig. Kyrkan var helig, katolsk och apostolisk – men ständigt i behov av att reformeras.