Sydafrika går till val

Det står redan klart att valet i Sydafrika kommer att bli en av det internationella mediaårets största nyheter. Ändå var överenskommelsen om valdagen (27 april) ett av de ”historiska ögonblick” – ett annat var överenskommelsen om en övergångsregering och provisorisk författning mindre än 150 dagar före valet – som inte givit anledning till någon större synlig upphetsning hos de flesta sydafrikaner. Euforin var strängt förbehållen förhandlingssalen.

Detta är knappast ägnat att förvåna. Medan politiska ledare har suttit fast i svåra och utdragna (och till största delen privata) förhandlingar, så har de vanliga svarta sydafrikanerna inte sett särskilt många hoppingivande tecken som stöd i sin dagliga kamp mot den svåra fattigdomen och med det politiska våldets ständigt närvarande vålnad. De har lärt sig att inte lita på särskilt mycket.

Överenskommelserna hälsades i den sydafrikanska pressen som ett stort genombrott. Det var de också, och det som de multilaterala förhandlarna har åstadkommit är anmärkningsvärt. Den försiktiga reaktionen från de flesta vanliga sydafrikanerna beror på att de vill se resultat – och man kan bli litet dämpad när man tänker på att förhandlingarna nu har hållit på i nästan fyra år, sedan de euforiska dagarna när ANC-ledaren Nelson Mandela släpptes fri, och när man hävde förbudet mot de länge tystade frihetsrörelserna. Den gången skulle inte många ha trott att förhandlingarna skulle bli så långvariga, så plågsamma, så avlägsna från det som direkt berörde gräsrotsfolket. Inte heller skulle de upphetsade massorna, som då såg det omedelbart förestående slutet på den långa kampen mot apartheid och förtryck, ha kunnat ana att förhandlingarna skulle innebära så mycket kompromissande.

Men så har förhandlingarna också handlat om hur man skall kunna riva det större apartheidfängelset – och lägga grunden till demokrati och fred. De har givit upphov till stora pappershögar. Bara den provisoriska författningen är på mer än 200 sidor – en frukt av mödosamma förhandlingar. Kanske har den verkliga historien varit själva processen. De nationella (och ibland internationella) nyhetsmedierna har satt strålkastarna på de multilaterala samtalen på det grottliknande World Trade Centre nära Johannesburgs största flygplats. Förhandlingar har dock även ägt rum på många andra nivåer, som också har direkt anknytning till striderna i det förflutna, i synnerhet de intensiva striderna på åttiotalet, som inbegrep praktiskt taget alla samhällssektorer, från fackföreningarna till skolbarnen, från medborgarorganisationerna till idrottsklubbarna.

På denna djupare nivå har grunden lagts till ett bredare deltagande i samhällsstyret. Ingen, om än aldrig så optimistisk, tror numera att övergången kommer som ett under från den ena dagen till den andra. Valdagen blir den dag då det verkliga arbetet inleds.

Vad man har kommit överens om

De ramar som man så mödosamt har kommit fram till i förhandlingarna är utgångsläget för ännu en lång fas i den redan långa övergångsprocessen. I stort sett har förhandlingarna handlat om att komma överens om en övergångsmyndighet, som kan bevaka Sydafrikas första demokratiska val, och om strukturen för den första valda församlingen, som kommer att fungera både som övergångsregering och som slutgiltig konstituerande församling.

En säregen detalj i detta avgörande val blir att Sydafrikas regering fortfarande kommer att sitta vid makten under ett val, som skall ta makten ifrån den. Alla de överenskommelser som har gjorts av MPNF (Multi Party Negotiating Forum) tas upp i det nu existerande vita parlamentet, som klubbar lagarna. De överenskommelser man kom fram till i september 1993 om de fyra nedan nämnda lagarna godkändes utan diskussion vid en särskild session med det vita parlamentet, men de kunde inte verkställas förrän man hade kommit överens om hela paketet (inklusive den provisoriska författningen och vallagen), och det gjorde man först i slutet av november. Denna faktor gav ytterligare styrka åt sådana grupper som Frihetsalliansen (Freedom Alliance) som har försökt stärka regionernas makt och förankra ”maktdelningen” före ett demokratiskt val.

Beträffande faserna före och under valet har man kommit överens om fyra huvudsakliga organisationer, avsedda att ”jämna marken”. Tre av dem kommer att fungera bara fram till valet. De är:

1. Ett övergångsråd (Transitional Executive Council, TEC), vars främsta uppgift blir att skapa ett klimat för fri politisk verksamhet och för fria och korrekta val. TEC:s uppbyggnad kommer att återspegla det multilaterala förhandlingsforumets. TEC kommer att ha vissa funktioner och befogenheter. Det kommer dock att fungera jämsides med den nuvarande regeringen under ledning av Sydafrikas president E W de Klerk. TEC kommer att sitta tills den valda provisoriska regeringen för nationell enhet och rekonstruktion (Interim GovernmentofNational Unity and Reconstruction) tillträder efter den 27 april.

2. En oberoende valkommission (IndependentElectoral Commission, IEC), som skall leda valen, övervaka och bedöma dem. 11C skall ha en ordförande och 7–11 medlemmar, vilka utnämns av presidenten på TEC:s inrådan. Den skall också innehålla fem internationella experter.

3. En oberoende radiomyndighet (Independent BroadcastingAuthority, IBA) som från staten övertar kontrollen över radio och television, och vars främsta uppgift blir att garantera en korrekt och opartisk täckning under valkampanjen. (Denna organisation kommer att finnas kvar efter valet.)

4. En oberoende mediakommission (Independent Media Commission, IMC), ett övervakande organ som skall garantera att alla politiska partier behandlas lika av radio- och TV-stationerna och av statligt finansierade publikationer och informationstjänster. Dess medlemmar kommer att utses av TEC.

Den viktigaste delen i paketet var också den del som det visade sig svårast att komma överens om. Den provisoriska författningen – i synnerhet dess femåriga giltighet – kunde i någon mån ses som en avvikelse från ANC:s ursprungliga krav på en vald konstituerande församling, som skulle formulera en ny författning. Den ligger också långt från kravet på en regering med vetorätt för minoriteter, och från kravet från hövding Buthelens Inkatha Freedom Party att man redan före valet skulle komma överens om en slutgiltig författning. Även om detta har betecknats som en ”maktdelningsregim”, så kommer omfattningen av denna maktdelning att bli beroende av parternas, inklusive regeringens, förmåga att få tillräckligt stort stöd i valet. Det betyder att regeringen kommer att innehålla inte bara det största partiet, utan alla partier med verklig representation. Det är mer än sannolikt att många av de partier som nu finns representerade i MPNF helt enkelt kommer att försvinna.

Den provisoriska författningen, där man fortfarande håller på med att lägga till de sista detaljerna, kommer att gälla i fem år efter valet. Den inbegriper en rättighetslag, och den upphäver en rad lagar, inklusive lagarna om de ”oberoende” och ”självstyrande” staterna. Det betyder att någon gång inom en nära framtid (exakt när har ännu inte bestämts) kommer den juridiska basen för sådana stater som Bophuthatswana att upphöra att finnas till.

Den provisoriska författningen föreskriver en provisorisk regering, som skall inbegripa en indirekt vald verkställande president och representation i ministären för alla partier som får mer än en viss procentsats av rösterna. Den föreskriver vissa riktlinjer för bland annat hur stor majoritet som krävs för beslut på vissa centrala områden, och den föreskriver gränser och befogenheter för nio nya regioner (i stället för de nuvarande fyra provinserna). Den inbegriper ett antal överenskomna konstitutionella principer, som kommer att ligga till grund för varje ny författning, eller eventuella tillägg till den provisoriska författningen.

Bortsett från detaljerna är ett väsentligt inslag att Sydafrika för första gången kommer att få en författning och en rättighetslag som högsta instans, i motsats till den gamla koloniala apartheidversionen av ”Westminstersystemet”, där parlamentet är högsta instans. Domstolarna, inklusive en mäktig författningsdomstol, skall få befogenhet att se till att parlamentet inte kränker eller undergräver väsentliga principer i författningen och rättighetslagen. (Och det är mer än Sverige kan tillhandahålla. O. a.)

Trots sina oundvikliga brister, som ett dokument som arbetats fram av sömnlösa förhandlare, har den provisoriska författningen i allmänhet välkomnats – utom av de konservativa partier, som nyligen grupperat sig i Frihetsalliansen – som ett oerhört steg framåt mot demokrati i Sydafrika.

Hur övergången kommer att fungera

TEC upprättades hastigt den 8 december 1993, och de därtill knutna kommissionerna, inklusive IEC, är i full gång sedan januari i år. TEC har flera underlydande råd: lag och ordning, försvar, underrättelse, lokalt och regionalt styre och traditionella auktoriteter, finans-, utrikes- och kvinnofrågor.

Här kommer maktbalansen att is avgörande betydelse, eftersom besluten måste fattas med kvalificerad majoritet: 75 % för de säkerhetsrelaterade råden och 66,6 för de övriga.

Det betyder att så litet som tre medlemmar i ett underordnat råd kan förhindra ett beslut. Dessutom har president de Klerk behållit rätten att utlysa undantagstillstånd, efter att ha ”konsulterat” det underordnade rådet, och sedan kan TEC häva det beslutet bara med 80 % majoritet.

Även om TEC inte ersätter regeringen, så innebär det ändå det första påtagliga framsteget i förhandlingarna, så till vida som de svarta sydafrikanerna för första gången har fått ett meningsfullt inflytande på centrala områden. TEC är avsett att vara en mäktig övervakande organisation för att garantera att ingen myndighet – varken regeringen eller ”hemländerna” – handlar mot principen om ett demokratiskt Sydafrika, och för att jämna marken inför valet. Dessutom har det vetorätt över ministären, president de Klerk och hövding Buthelezi. Hela statsapparaten, inklusive de väpnade styrkorna (Sydafrikas polis och säkerhetsstyrkor samt ANC:s och PAC:s väpnade grenar – Umkhonto we’Sizwe respektive Apla) för första gången kommer att lyda under ett organ som representerar alla parter, och måste hålla sig till överenskomna principer för sitt uppträdande.

Även om detta är verkliga framsteg, så står det ändå klart att förhandlingarna är långt ifrån avslutade. De måste i själva verket fortsätta att verka intensivt för att upprätta TEC och dess underordnade råd, och så länge TEC finns kvar. Den ”långa sista milen” i förhandlingarna har alltså fortfarande många hinder att övervinna, och alla verkliga förändringar i Sydafrika kommer mycket långsamt.

Före valet: De stora hoten

Miljoner sydafrikaner kommer att rösta för första gången i april 1994. De avgörande problemen de fyra närmaste månaderna gäller frågorna om väljarnas skolning, om deras rösträttslegitimation och om ett klimat där den politiska verksamheten kan äga rum öppet, utan att utsättas för tvång eller skrämselkampanjer. Politiskt våld har ödelagt många samhällen, och våldet har varit tydligt knutet till politiska händelser.

Centrala problemområden är också knutna till tre av de så kallade hemländerna – Bophuthatswana, Ciskei och KwaZulu. Alla tre, som tillsammans har administrativ kontroll över ungefär nio miljoner människor (eller nästan en fjärdedel av hela befolkningen), har förkastat TEC. Det har också den vita och högerinriktade Afrikandiska folkfronten (Afrikaner Volksfront), som tillsammans med de tre hem

länderna bildar den konservativa Frihetsalliansen (tidigare Concerned South Africans Group, COSAG). Ciskei och Bophuthatswana är juridiskt sett ”oberoende stater” som skapades under apartheid. Det betyder att TEC inte lagligen kan få några befogenheter i dessa områden, om dessas lagstiftande församlingar inte godkänner det. Av de fyra ”oberoende” TBVC-staterna (Transkei, Bophuthatswana, Venda och Ciskei) har regeringarna i Bophuthatswana och Ciskei mest att frukta av en ny nationell och demokratisk ordning. Jämte KwaZulu har de också de intimaste kopplingarna till fortsatta mönster av våld och förtryck.

Det är nu oundvikligt att den lagliga grunden för dessa ”stater” kommer att avskaffas. Den obesvarade frågan just nu är när detta kommer att ske. Den provisoriska författningen kommer inte att gälla förrän efter valet, även om vissa delar kan meddelas redan tidigare. Det står dock nu klart att alla de som tidigare förvägrats sydafrikanska legitimationshandlingar, med motivation att de i själva verket var ”medborgare” i Bophuthatswana, Ciskel och så vidare, nu kan registrera sig – och att de gör det i tusental.

Frågan om TBVC-staternas återinfogande i Sydafrika, som Transkei och Venda redan har gått med på i princip, nämndes inte rent ut i samtalen. Huvudparterna har gått mycket försiktigt till väga, även om ANC:s huvudförhandlare, generalsekreterare Cyril Ramaphosa, klagade på de hinder som restes av delegationerna från Ciskei och Bophuthatswana. ”Där bor sydafrikaner, som med våld har berövats sitt medborgarskap och som förhindras att utöva sina demokratiska rättigheter.” Det verkar dock som om huvudförhandlarna hoppas på att kunna få dem att ställa in sig i ledet genom att gradvis öka påtryckningarna. Detta kan göras ekonomiskt: Bophuthatswana är beroende av Sydafrika för 50 % av sina inkomster, och Ciskei är både vanskött och mycket svagare. Betecknande nog blev en av TEC:s första aktioner att spärra ett lån på flera miljoner rand från Sydafrikas utvecklingsbank till Bophuthatswanas regering.

Både Bophuthatswana och Ciskei använder för närvarande sin makt i första hand till att förebygga en organiserad politisk opposition. I båda länderna har säkerhetlagarna nyligen fått tillägg. I Bophuthatswana är det olagligt till och med att debattera eller förespråka Bophuthatswanas återinfogande i eller sammansmältning med Sydafrika. Ciskeis brigadgeneral Oupa Gqozo har nyligen fatt sina egna säkerhetslagar, som kalkerats på Sydafrika och som gav honom stora befogenheter till frihetsberövanden och förvisningar, upphävda av en apellationsdomstol, varpå han snabbt återinförde dem genom ett nytt dekret. Bophuthatswanas president, Lucas Mangope, åberopar historiska skäl för sitt ”lands” existens – och han hävdar att det ”utländska” ANC för ett subversivt krig mot honom. Det våldsamma förtrycket har trappats upp sedan 1992, i samma takt som det folkliga motståndet mot hans regering blir starkare.

Även om KwaZulu juridiskt sett är ett mindre problem än Bophuthatswana och Ciskei – det kan tvingas av domstol, och om nödvändigt av säkerhetsstyrkorna, att följa TEC – så betraktas det ändå som mycket mer oregerligt. Detta beror på Buthelezi själv och på hans Inkatha Freedom Party. Inkatha byggdes upp under de senaste tjugo åren för att förstärka Buthelezis position, och det sammanvävdes intimt med hemlandets administrativa befogenheter och struktur. TEC och regeringen skulle kunna hävda TEC i KwaZulu, men de har ingen kontroll över själva Inkatha. Det starka stöd som Buthelezi har fatt under årens lopp, både från Sydafrikas regering, från olika länder i Europa och från USA, har del i ansvaret för vad Inkatha har blivit. En annan faktor som gör det nödvändigt att handskas försiktigt med Inkatha är organisationens roll i det pågående politiska våldet, som i breda kretsar förväntas bli intensivare under valkampanjen. Även här blev en av TEC:s första åtgärder att ge Sydafrikas polis order att ta över efter KwaZulus polis, sedan det kommit i dagen att den sistnämnda deltagit i politiska attacker och mord. Denna åtgärd ifrågasattes omedelbart av KwaZulus regering, och i år far vi se hur starkt TEC egentligen är.

Våldets mönster

Det politiska våldets seglivade vålnad, som har kostat mer än 11 000 liv de fyra senaste åren, är särskilt mäktig i provinsen Natal och i PWV regionen (Pretoria-Witwatersrand-Vereeniging). Till med ordföranden i nationella fredskommitten, dr Antonie Gildenhuys, har nu erkänt att våldet följer ett tydligt mönster som står i direkt relation till förhandlingarnas framåtskridande och att de främsta förövarna, som ännu inte har identifierats, uppenbarligen haft som avsikt att få förhandlingarna att spåra ur. ”Det politiska våldet tycks trappas upp varje gång man har nått en milstolpe i förhandlingsprocessen.

Det finns inte någon enkel förklaring på våldet, som omfattar många inbördes sammanhängande faktorer och som kompliceras ytterligare av en viss mängd brottslig opportunism. En studie av våldets mönster, av dess lokalisering, av dess offer och förövare och framför allt av dess effekter visar dock på politiska vinster och förluster. Det är också tydligt att Sydafrika nu bärgar den bittra skörden av sitt tjugoåriga engagemang för att militärt och i det fördolda destabilisera södra Afrika. Alla agenter, strategier och vapen har kommit hem för att övernatta. Vapenspridningen hos en redan tungt beväpnad befolkning är ett stort problem, när billiga vapen väller in från det krigsplågade Angola och Mozambique. I en kåkstad (township) öster om Johannesburg finns det enligt beräkningar mer än en miljon illegala eldvapen.

Kommissionen för de mänskliga rättigheterna (Human Rights Commission), med säte i Johannesburg, anmärkte i ett uttalande inför nationella fredsdagen den 2 september 1993: ”Det viktigaste som kan sätta en slutgiltig punkt för det politiska våldet är själva valet. Det kommer av avslöja inför hela världen hur stort stöd varje enskild politiker egentligen har.” Detta pekar kanske på den verkliga orsaken till rädsla för sådana personer som hövding Buthelezi, president Mangope och brigadgeneral Oupa Gqozo: utsikten att de tvingas bort från den politiska makten så snart alla sydafrikaner fatt demokratisk rösträtt.

Detta ger också bakgrunden till de påtryckningar för starka regionala befogenheter, eller till och med autonomi, som har gjorts i förhandlingarna av medlemmar av Frihetsalliansen, hittills med regeringens tysta stöd. Buthelezi hoppas till exempel förmodligen på att han åtminstone skall kunna skaffa sig en nationell position genom att konsolidera sitt regionala grepp. För att stärka sitt förhandlingsläge antyder han ofta möjligheten till ett inbördeskrig. Om han inte får tillräckliga garantier, låter han förstå att han också kan tänka sig en separatistisk lösning. KwaZulu-Natals föreslagna ”nya författning”, som nyligen formulerades med hjälp av rådgivare från USA, skulle förvandla provinsen till en helt oberoende stat med sin egen bank, sina egna domstolar och sin egen arme. Det finns tecken på att Buthelezi och hans Inkatha Freedom Party är bara alltför medvetna om att de inte har någon större chans, om ett fritt och korrekt val skulle genomföras. Opinionsundersökningar har nyligen visat att bara 3 % av landets befolkning stöder honom, och att siffran till och med i hans eget fäste Natal bara är 31 %. Å andra sidan finns det också tecken på att måttfulla krafter inom Inkatha Freedom Party är rädda för att hamna utanför valapparaten. Ett tryck byggs också upp i Inkathas maktbas – KwaZulus byråkrati, regeringssubventionerade traditionella auktoriteter och till och med KwaZulus egen polisstyrka, där många anställda nu börjar se skriften på väggen för apartheids skapelser, och vill bli en del av det Sydafrika som nu börjar framträda.

Tragiskt nog kostar rädslan för att försvinna politiskt hundratals vanliga människors liv. Många av dessa dödsfall bortförklaras som ”svart mot svart”, eller en konflikt mellan Inkatha och ANC. Även här hittar man ett mönster i siffrorna från Kommissionen för de mänskliga rättigheterna. 1992 ägde två tredjedelar av det politiska våldet med dödlig utgång i Sydafrika rum i Pretoria-Witwatersrand-Vereenigingregionen. Natal, som tidigare hade den högsta dödssiffran, stod nu för ungefär 30 %. Okningen i Pretoria-Witwatersrand-Vereenigingregionen under denna tid sammanföll direkt med Inkatha Freedom Partys lansering som landsomfattande politiskt parti. Under första halvåret 1993 var positionerna de omvända. Då ökade Natals andel av landets politiska dödsfall till 54 % av siffran för hela landet. Analytiker har påpekat att detta hade samband med Buthelezis reträtt till sin regionala bas, när stödet för Inkatha Freedom Party minskade.

Efter denna period har dödandet i Pretoria-Witwatersrand-Vereenigingregionen åter blivit intensivare, samtidigt som förhandlingarna har gått vidare. Detta gjorde de landsomfattande dödssiffrorna till de högsta på tre år. Vilken förklaringen till detta än må vara, så stod det klart att de flesta morden utfördes av okända förövare, och att det ofta skedde på en slump. Blodbadet antyder inte några uppenbara politiska motiv. Det har till exempel hänt att drive-bykillers, beväpnade män i bilar, har skjutit urskillningslöst mot dem som de kört förbi utan att kunna känna till sina offers eventuella politiska sympatier. Samma sak gäller massmord på pendlare på tåg eller i taxibilar. Det ser inte ut att finnas mycket att vinna, vare sig kriminellt eller politiskt, på detta dödande, även om man allmänt tror att mördarna inte handlar för egen räkning utan har lejts av ”andra”.

Resultatet av detta blir att hela samhällen destabiliseras. En lömskare effekt blir att man förstör förtroendet i synnerhet för de huvudsakliga förhandlarna ANC, eftersom offren till största delen är svarta invånare i kåkstäderna. Våldet främjar också konflikter inom samhällena. Om mord äger rum i ett område där Inkatha Freedom Party inte är populärt, kan partiet identifieras som skyldigt och repressalier äga rum.

En stor trötthet har lagt sig över de samhällen som drabbats mest av våldet. Det är inte ofta denna trötthet lättar. Ett sådant ögonblick kom på ”nationella fredsdagen”, en dag när Nationella fredsfördraget uppmanade till en tyst minut vid middagstiden och ett nationellt ställningstagande för freden. Värmen när miljoner människor vällde ut på gatorna mitt på dagen för att hålla varandras händer, sjunga och sedan vara tysta gav en skymt av sydafrikanernas djupt kända fredsönskan. Nästan omedelbart efteråt inleddes en ny flodvåg att massmord i East Rands ödelagda kåkstäder Thokoza och Katlehong. Trots detta, och kanske som en återspegling av gräsrötternas missnöje med ledningen för Inkatha Freedom Party, har kyrkan nyligen uppmuntrat små tecken på förnyade förbindelser från några av de befästa härbärgena, som är hem för tusentals kringvandrande arbetare, många under Inkathas inflytande, och som har varit centrala beståndsdelar i den lokala konflikten.

Hotet från höger

De senaste månaderna har det ökade ”krigspratet”, det vill säga mer eller mindre dolda hot om inbördeskrig knutna till missnöje med förhandlingarna, tagit upp frågan om ett ”Savimbialternativ”, eller separatistiskt krig, efter valet. ”Inbördeskrigsprat” har kommit både från hövding Buthelezi och från hans nya allierade, Afrikandiska folkfronten (Afrikaner Volksfront, AVF), vita högerextremister, tungt beväpnade och med sedan länge etablerade förbindelser i säkerhetsstyrkorna.

Ytligt sett har Buthelezi ingen större anledning att vara missnöjd med det han erbjuds i den nya författningen. De flesta politiska kommentatorerna är överens om att ANC har gjort oerhörda eftergifter i sin strävan att få en så bred bas som möjligt för förhandlingsprocessen. Buthelezis främsta krav gällde starka regionala befogenheter. Utkastet till provisorisk författning ger honom sådana befogenheter, och det i en sådan utsträckning att ANC har avstått från sin egen politiska ide om en stark centralregering.

Åtminstone i Natal är det åtskilliga vita som stöder Buthelezi, på grund av den bild han med framgång har lyckats sprida av sig själv: en måttfull politiker som vigt sig åt freden och den fria marknaden. Men det är den yttersta högerflygeln, vars ”stormstyrkor” intog World Trade Centre, mötesplatsen för de multilaterala förhandlingarna, och terroriserade svarta delegater under säkerhetsstyrkornas välvilliga överinseende, som har blivit den främsta anledningen till oro. Afrikandiska folkfronten, en allians av mindre grupper, inklusive Eugene TerreBlanches nynazistiska Afrikandiska motståndsrörelsen (Afrikaner Weerstandsbeweging AWB), har stärkts av att den leds av pensionerade generaler som Sydafrikas före detta försvarschef Constand Viljoen. En opinionsundersökning visade nyligen att 36 % av afrikanderna (boerna) stöder Afrikandiska folkfrontens ledare, mot 32 % för de Merk.

Banden mellan dessa grupper och polisen, militären och byråkratin, och – på landet – vita bönder, har fått politiska ledare och militäranalytiker att se allvarligt på faran för ett försök till militärkupp före eller efter valet. Sydafrikas försvarsstyrkor (South African Defence Forces, SADF) baserades ända tills för en månad sedan på allmän värnplikt för vita. De upprätthåller fortfarande ett kommandosystem, där alla före detta värnpliktiga kan gå med i en lokal kommandostyrka och, fullt lagligt, förses med obegränsade mängder vapen.

Det står klart för alla att den beväpnade högern är en allvarlig fara med tanke på sin förmåga till beväpnade attacker eller undergrävande verksamhet. Militärforskaren Rocky Williams anser att om en kupp skall ha framgång måste den neutralisera de politiska maktcentra, partiledarna, byråkratin,

fackföreningarna, medborgar- och gräsrotsorganisationerna och de politiska organisationerna samt de lokala myndigheterna. Dessutom måste den försäkra sig om centrala ekonomiska installationer och administrativa strukturer, och vinna affärsvärldens tysta samtycke. I det sydafrikanska sammanhanget, ”med ett elastiska civilt samhälle och komplexa infrastrukturer”, skulle detta vara ”en logistisk mardröm”. Ändå finns risk för allvarliga skador vid mindre aktioner än en militärkupp.

Kanske ännu allvarligare är den tänkbara ”osynliga” roll som skulle kunna spelas av delar av säkerhetsstyrkorna, med användning av erfarenheter av underrättelseverksamhet, dödspatruller och ”fula knep” samt tillgång till resurser. Det var genom dessa element som folk från Inkatha fick hemlig militär utbildning, och stöd ur politiska fonder. Sådana operationer skulle kunna öva ett viktigt, om än osynligt, inflytande under valkampanjen.

Inför valet

Sydafrikas första demokratiska val blir första gången som de flesta i landet far rösta. Det är en skrämmande utmaning att förbereda en väljarkår på 22–26 miljoner, av vilka minst åtta miljoner är analfabeter, och av vilka flera miljoner ännu inte har några legitimationshandlingar.

En del av denna utmaning kommer att mötas av den oberoende valkommissionen (Independent Electoral Commission, 1EC), som skall garantera tillgången till valinformation och den fria politiska verksamheten. I många delar av Sydafrika är detta lättare sagt än gjort. Lantbruksarbetarna är till exempel isolerade och beroende av sina arbetsgivare – som kan förbjuda dem att träffa politiska röstvärvare eller till och med kyrkliga funktionärer, som utbildar väljarna. Samma sak gäller bondbyar och hushållsarbetare. Men det arbetas redan i hela landet i program som finansieras av kyrkor och icke-statliga organisationer, vilka kontaktar samhällena för att skola utbildare från olika samhällssektorer. I Kapprovinsen har 10 000 människor genomgått sådana kurser, inklusive bondkvinnor, traditionella ledare och partifunktionärer.

Det verkliga problemet finns i de konfliktplågade områdena, i synnerhet i Natal och Pretoria-Witwatersrand-Vereenigingregionen, där det finns otillgängliga trakter under kontroll av Inkatha Freedom Partys lokala organisationer, eller i några fall ANC, och där representanter för andra partier inte skulle kunna verka. I områden under KwaZulus hemlandskontroll är de lokala möteslokalerna stängda för ANC:s möten. Bortsett från politiska möten finns det ett desperat behov av tillgång till väljarutbildning. Bland KwaZulus tre miljoner invånare finns många av de fattigaste och sämst utbildade i hela

Sydafrika. Val i hemlandet är enpartiarrangemang, där de flesta kandidaterna ställde upp utan någon opposition, och av 780 000 registrerade väljare var det 1988 bara 12 000 som röstade. I Bophuthatswana far ingen som inte är ”medborgare” i hemlandet utföra något organisationsarbete för politiska grupper eller fackföreningar. Detta utesluter tusentals lokala invånare, som har vägrat att avstå från sina sydafrikanska legimitationshandlingar när ”staten” Bophuthatswana upprättades.

En faktor som förhindrar fri politisk verksamhet i många områden är systemet med traditionella ledare. Hur manipulerat, förvridet och inavlat systemet än har blivit under årtiondenas lopp, så har det ändå fortfarande en kvardröjande äkthet, i synnerhet i delar av Natals landsbygd. Det har också varit brännpunkten för politiska konflikter, när utvecklandet och utbredandet av demokratiska antiapartheidorganisationer har kolliderat med de lokala hövdingarnas auktoritet. I Ciskei, där hövdingssystemet länge har varit impopulärt och misskrediterat och där det faktiskt redan hade avskaffats, blev det en källa till hårda konflikter när brigadgeneral Oupa Gqozo återinförde det för att kunna utöva en lokal administrativ kontroll över byarna.

Det sydafrikanska politiska sammanhanget är så komplext och flyktigt, att det är märkligt att se hur de politiska organisationerna förbereder sig för valet på ett sätt som inte skulle ha varit malplacerat i Europa. Det finns redan tecken på att det blir en hård och dyr strid, och faran är att den kan förvärra det våld som har plågat samhällena så länge. Demokratiska partiet (Democratic Party, DP), som kämpar för att förhindra avfall ur sina led till både Inkatha Freedom Party och ANC, fick en försmak av vad som komma skulle när det kallade till ett massmöte i nybyggarbosättningen Orange Farm, där ANC-alliansen har ett starkt stöd. ANC:s och Cosatus lokala ledare och deras anhängare fyllde stadion, och det blev ett massmöte för alliansen i stället. DP:s medlemmar blev tvungna att fly från de uppretade lokalborna. Till och med FN:s övervakare blev tvungen att slå till reträtt, och situationen lugnades den gången bara av EMPSA:s övervakare. Det var ett tecken på hur häftiga känslorna kan bli. Trots en samfälld ansträngning från vissa håll (inklusive konservativa forskningscentra) att skapa ett opinionsklimat som säger att valet inte kan genomföras på grund av våldet, finns det en stark känsla hos folkorganisationer och kyrkor att valet inte får skjutas upp. När dagen gryr kommer sydafrikanerna, som fredsdagen visade, ut i miljoner och röstar för framtiden. Och så inleds nästa stadium i deras långa kamp.

Övers. Gunnar Gällmo Artikeln har varit publicerad i februarinumret av tidskriften Etudes.