Kyssen i Ryssland

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet, har skrivit åtskilliga böcker om rysk kultur, rysk litteratur och den ryska ortodoxa fromheten. Den senaste volymen, med titeln Kyssen i Ryssland, behandlar dels ett antal olika författarskap, dels terrorismen som vapen i kampen mot de sista tsarerna.

Det sista kapitlet i boken tar upp den ryska kysstraditionen ur olika aspekter. Inledningsvis citeras Runebergs karakteristik av ryssen Kulneff i Fänrik Ståls sägner: ”Han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ.”

Är det så vi i väst uppfattar det typiska ryska kynnet, känslostarkt och överdrivet men utan några mellanlägen?

På ikonerna förekommer kyssen i fyra olika sammanhang. Tre av dem har med glädje och barnafödande att göra: Joakims och Annas möte (jungfru Marias föräldrar), Elisabets och Sakarias’ kyss (Johannes döparens föräldrar) samt Marias och Elisabets möte (Luk 1:39–42). Det fjärde motivet handlar om förräderiets Judaskyss.

Kyssen används rituellt i sakrala sammanhang. Den troende kysser ikonerna, korset eller evangelieboken, prästen kysser inte bara ikonerna utan också altaret, nattvardskärlen, skruden inför påklädandet och så vidare. ”Kyssen blir en gudstjänsthandling på samma sätt som knäfallet eller korstecknet, ett fysiskt uttryck för tron”, skriver Bodin och menar att kyssen då uttrycker en vördnad men framför allt ”en känsla av det gudomligas närvaro på Jorden”.

En intressant iakttagelse är att den traditionella trefaldiga hälsningskyssen, ursprungligen förbehållen en präst eller biskop i liturgiska sammanhang, övertogs av de sovjetiska ledarna och användes t.ex. mot ledarna i satellitstaterna för att markera att de var underkuvade av Sovjet. Berömd är ju Brezjnevs ”dödskyss” av den östtyske ledaren Erich Honecker, som också finns återgiven på bokomslaget.

Den mest kända kyssen – Dostojevskij

Den förmodligen mest kända kyssen i rysk litteratur förekommer i Dostojevskijs roman Bröderna Karamasov. Ivan Karamasov, den intellektuelle, skeptiske brodern, vars filosofi går ut på att allt är tillåtet, om Gud inte finns, berättar en historia för sin yngre bror Aljosja. Kristus har återkommit till jorden och botar sjuka och gör andra underverk. Detta oroar Storinkvisitorn, som fängslar Kristus och sedan förgäves försöker få honom att ge sig in i en diskussion om Guds allmakt och människans fria vilja. Människorna har inte kraft att hantera denna frihet, enligt Storinkvisitorn. Varför då plåga dem med en frihet som de inte klarar av? Vad de behöver är fasta dogmer och order. Varför låter Gud så mycket vedervärdigt ske, bara därför att han har givit människorna frihet att välja? Kristus svarar ingenting på alla anklagelser, går bara stilla fram och kysser Storinkvisitorn på hans skrynkliga, förtorkade kind. Per-Arne Bodin bara snuddar vid denna scen. I stället erinrar han om den arrestering och den dödsdom som drabbade Dostojevskij och många andra år 1849. I väntan på sin dom författade Dostojevskij en försvarsskrift, som märkligt nog varit ganska förbisedd av forskningen hittills. Bodin gör en skarpsinnig analys av den och ser den som en del av Dostojevskijs litterära verk. Han poängterar betydelsen av diskussioner, av idéutbyte människor emellan i Dostojevskijs författarskap, särskilt i de fyra stora romanerna Brott och straff, Idioten, Onda andar och Bröderna Karamasov. Han framhåller också Dostojevskijs insikt om motstridigheterna, ambivalensen inom varje människa, de mörka djupen i själen. Michail Bachtin, en känd litteraturforskare, har talat om dialogiciteten i Dostojevskijs verk men märkvärdigt nog inte använt försvarsskriften som ytterligare stöd för sin tes. Bachtin pekar dock på att det finns ett centrum i den mångstämmiga diskussionen (polyfonien med Bachtins term) i Dostojevskijs romaner, nämligen Kristus. Det är Kristus som står för den mänskliga friheten och sökandet efter sanningen.

Pasternaks författarskap

Ett mycket intressant kapitel i Bodins bok handlar om Boris Pasternaks författarskap och om Kristi betydelse för honom. Pasternak ser kristendomen som den förenande kraften i europeisk kultur, men det viktigaste i bibeln är, enligt Pasternak, att vardagen blir symbolisk och betydelsefull genom att Kristus använder liknelser ur vardagslivet. Pasternak är emot alla abstraktioner och närmar sig i stället filosofen Pavel Florenskijs syn. Denne menar att ”varje måltid är en gestaltning av nattvarden, varje god gärning är ett eko av Den barmhärtige samariten, varje ögonblick av ensamhet är Kristi ensamhet i Getsemane. Människolivet får ett sammanhang och en gudomlig dimension i varje ögonblick.”

Ett annat grepp som är viktigt för Pasternak är den ryska andliga traditionens sofiabegrepp. Sofia, den andliga visheten, betydde mycket i rysk kulturhistoria kring det förra sekelskiftet. Begreppet stod förstås ursprungligen för Kristi vishet men har i rysk tradition framför allt kommit att beteckna Gudsmoderns vishet eller rentav mer allmänt en kvinnlig princip och ett särskilt djup i skapelsen. Bodin uppmärksammar några filosofer som utvecklar dessa tankar, bl.a. Vladimir Solovjov, Sergej Bulgakov och den ovannämnde Pavel Florenskij. Sofiologien ser Sofia som en förenande princip i tillvaron. Den förenar människorna med varandra, naturen med människorna, jorden med himlen och gör hela kosmos till en enhet och en helhet. Sofia uppenbarar sig också som skönhet, och därför står konsten nära den gudomliga visheten. Bodin gör en sensibel analys av hur denna sofiologi genomsyrar Pasternaks roman Doktor Zjivago. Särskilt förkroppsligar Lara denna föreställning om Sofia. Bodin hänvisar till andra författare, Tjechov och Tolstoj t.ex., för att ge litterär bakgrund till denna upplevelse av alltings enhet och helhet. Det låter sig sägas, men varför tas inte Dostojevskij upp i sammanhanget? Aljosjas hänförda hymn till jorden och livet (i Bröderna Karamasov) borde vara relevant.

Övriga författare och konstnärer

Ett antal andra författare behandlas, somliga väl kända i Sverige som Pusjkin och Mandelstam, andra kanske mindre kända som Tjuttjev och Platonov. För nordiskt vidkommande är avsnittet om Karelska näset som mötesplats för nordiskt och ryskt av speciellt intresse, eftersom Bodin inte bara tar upp Edith Södergran utan också andra kulturpersonligheter, exempelvis den kände ryske målaren Ilja Repin, gift med en finlandssvenska och alltifrån 1903 bosatt i en villa i Kuokkala. Hemmet blev en mötesplats för författare och konstnärer på besök på Karelska näset. Repin förefaller dock sällan ha återgivit det karelska landskapet i sina målningar.

Terrorismen i Ryssland

Ett annat intressant kapitel i boken handlar om terrorismen i Ryssland. Bodins tes är att terroraktioner iscensattes för att försvaga statsapparaten och för att verka som propaganda mot makten men också som självförsvar mot de mest reaktionära politikerna och de grymmaste polischeferna. Den största bedriften vore att mörda tsaren, och en militant gren av den s.k. Folkviljan lyckades slutligen med detta efter flera misslyckade försök. Tsarens person var ”helig och oantastlig” även i den första ryska författningen av år 1906, som tsar Nikolaus II tvingades godkänna efter revolutionsförsöket 1905. Att mörda tsaren var inte bara att skaka imperiet i dess grundvalar utan också ett brott mot Gud själv.

Terroristaktionerna hade ofta ett teatralt drag, enligt Bodin, och det utvecklades en sorts dramaturgi bland terroristerna. På avrättningsplatsen ”skulle man avvisa prästen, eftersom han för dem representerade tsarväldet och terroristerna företrädde själva en annan religion – revolutionen. En sista gest var att man till exempel bugade sig i alla fyra väderstreck och klargjorde att offret man nu gjorde var för folket. Det ingick också i dramaturgin att den dödsdömde skulle verka glad.” Terroristerna ville offra sina liv för folket och för revolutionen och att kasta bomber kallades för ”en helig handling”. Terrorismen blir en religion. Med alla olikheter för övrigt påminner ju detta starkt om den attityd som nutida självmordsbombare visar upp.

Framstegstron och Lenins lik

Per-Arne Bodin uppehåller sig också vid utopier och vid sekelskiftesfilosofer som exempelvis Nikolaj Fjodorov. I sin bok Den gemensamma sakens filosofi hyllar Fjodorov naturvetenskapens framsteg. I en framtid kommer man inte bara att kunna bota alla sjukdomar utan också finna metoder att uppväcka de döda till nytt liv. Att balsamera Lenins döda kropp år 1924 bottnade delvis i denna utopi. ”Genom att på så sätt bevara den döde ledaren menade man att det skulle bli lättare att få honom att stå upp när vetenskapen hade gjort de rön som den ryske filosofen talade om.” Hos Fjodorov sammansmälter ortodox uppståndelsetro, artonhundratalets utvecklingsoptimism och vänsterns tro på den kollektiva idén, och detta ser Bodin som förklaring till det enorma genomslag som Fjodorov fick i sin samtid. Inom parentes kan man erinra sig, att Ryssland vid det förra sekelskiftet ingalunda var så efterblivet i tekniskt och naturvetenskapligt avseende som man gärna har velat påstå, tvärtom.