Var var Gud den 11 september?

För några dagar sedan stötte jag ihop med en turist som frågade efter lämpliga sevärdheter i New York, något som inträffar ganska ofta när man är i city. Vad är det mest sevärda i New York, undrade han. Jag frågade honom vad han redan hade sett och han svarade att han varit på Fifth Avenue, i Empire State Building och Central Park, på Ground Zero och Times Square. Jag minns hur jag med en blandning av förvåning och misstro konstaterade att trakten kring World Trade Center, där bara för ett år sedan så mycket gränslöst lidande utspelats, uppenbarligen utan vidare hade blivit ett av de många turistmål som stod på listan över vad man bör se i New York.
De flesta amerikaner värjer sig mot att så enkelt likställa händelserna den 11 september för ett år sedan med andra minnesmärken. De tusentals människor som förlorade släktingar eller vänner när tvillingtornen rasade samman eller när byggnaderna i Pentagon i Washington DC attackerades, lider fortfarande av en förkrossande personlig sorg, desto svårare på grund av det våld och den offentlighet som döden här omgavs med. De tusentals människor som med nöd och näppe undkom när tornen kollapsade eller som rusade iväg för att undgå den chockvåg av damm som svepte över Manhattan, plågas fortfarande av sina hemska minnen av att ha sett döden i vitögat. De som arbetade eller shoppade i city den morgonen och som såg de två flygplanen skära genom luften och som stod som förstenade på trottoarerna och såg hur byggnaderna rasade eller de som i panik tillsammans med massan flydde uppåt Manhattan måste också umgås med sina inre bilder och de minnen som etsat sig fast i dem. Detta gäller också de miljontals amerikaner som satt nitade vid TV:n den dagen och som sedan dess i månader fördjupat sig i tidningar och tidskrifter och förlorat den tilltro de haft till nationens säkerhet.
Detta är endast några av de koncentriska cirklar av sorg, chock och ängslan som attackerna den 11 september ristat in i medvetandet. Inom var och en av dessa cirklar ryms otaliga mer personliga berättelser om sorg – unika, privata som i många fall inte kan delas med andra.
Det finns emellertid en verklighet som nästan varenda amerikan har tvingats ge sig i kast med: upplevelsen av att ha sett ondskan rakt i ansiktet. Det började med en TV-intervju med Lorenzo Albacete, teolog och författare, verksam i ärkestiftet New York. När han såg de brinnande tornen visste han instinktivt att han blev vittne till vad påven Johannes Paulus II i ett annat sammanhang kallat mysterium iniquitatis, ondskans mysterium. De flesta amerikaner instämde i detta.

Terrorattackerna kan inte jämföras med något annat i USA, ja, i världen. Men emellanåt har det hänt att amerikanska kommentatorer yttrat sig som om detta var första gången som döden slagit till så plötsligt och våldsamt i så stor skala. Ett störande moment i den offentliga diskussionen under de dagar som följde var en självupptagenhet med drag av isolationism och okunnighet. Man kan fundera på om den amerikanska allmänheten verkligen reflekterat särskilt djupt över andra samtida katastrofer som inträffat annorstädes i världen – folkmordet i Rwanda eller inbördeskriget i Sudan till exempel. Svaret är tyvärr nej: många amerikaner har inte gjort det. Det var som när en ung människa utan tidigare erfarenhet av lidandet plötsligt konfronterats med nyheten om en väns sjukdom.
I allmänhet har amerikanarna, som ju är ett religiöst släkte, under det år som gått brottats mindre med frågan om det ondas väsen – de flesta troende förstod intuitivt att det inte fanns något rationellt tillfredsställande svar på den frågan – än med en något annorlunda fråga nämligen: Var fanns Gud i allt detta?
Det har givits många svar på denna fråga under året som gått. Jag vill nämna två: ett svar omfattas av den breda allmänheten, och ett svar är mer personligt.
Det svar som oftast åberopades offentligt på frågan: ”Var var Gud?” härrörde ur berättelser om självuppoffrande personer: den fantastiska historien om de heroiska passagerarna på Flight 93 som förhindrade att det kapade planet nådde det tänkta målet i Washington DC och i synnerhet berättelserna om brandmännen som utan tanke på sig själva rusade in i de dödsdömda byggnaderna.
Det står klart att någonting i det amerikanska psyket var speciellt mottagligt för berättelsen om brandmännen. Ideligen kunde man höra människor tala om sin minnesbild av räddningsarbetare som störtade in i de brinnande byggnaderna i World Trade Center och som var beredda att offra sina liv, även om det också fanns de som flydde. Det förekom också en bild som cirkulerade mycket i medierna som visar just detta: en ung brandman med sin tunga utrustning kämpar sig upp för en trappa som andra är på väg utför. Det var en fängslande minnesbild som tycktes stämma till eftertanke.
Bilden var chockerande, och jag tror att det beror på att den på ett flagrant sätt stod för en motkultur. I amerikansk kultur är jaget överlägset, berömmelse och ryktbarhet eftertraktas, och pengar är det ultimata om än inte det enda måttet på framgång och värde. De män som gav sig
in i tvillingtornen med risk för eget liv hade ingen tanke på sig själva, de ville inte bli berömda och de var villiga till hjältedåd utan någon belöning. Deras sätt att handla visade en så stark kulturell motbild att det chockerade oss. Berättelserna om brandmännen talade dessutom till dem av oss som kan känna igen den kristna bilden av en som ger sitt liv för andra. Det ligger nära till hands att dra en klar linje från räddningsmanskapet som gav sig in i en nästan säker död för att rädda andra till Jesus av Nasaret som gav sitt liv för att rädda mänskligheten.
Det var ju inte så att alla i räddningsmanskapet som förlorade livet vid World Trade Center var helgon. Men det är just det som är poängen: de var ordinära människor som visar oss hur Gud älskar. Och någonting inom oss berördes instinktivt av dessa bilder av det gudomliga på samma sätt som vi berörs av en liknelse. Jag tror att Gud uppenbarade sig på ett tydligt sätt vid detta tillfälle när stor bedrövelse och förvirring rådde.
Den berömde bibelforskaren, C. H. Dodd, skriver att ”en liknelse är en metafor eller en bild hämtad från naturen eller vardagslivet, som fängslar åhöraren på grund av dess livlighet eller ovanlighet och som efterlämnar ett tillräckligt mått av tvivel om dess exakta, intellektuella tillämpning och som därför stimulerar till ett aktivt tankearbete.” ”Guds rike” kunde Jesus inte förklara på annat sätt än med berättelser. De som följde honom fick lyssna till liknelser. Jesu berättelser om kvinnan och hennes borttappade mynt, om herden och fåren är liknelser från hans egen tid och de hämtar stoff från den. De är utformade för att de som lyssnar skall undervisas om Gud, om osjälviskhet och om kärlek.

Ett mer personligt svar på frågan: ”Var var Gud?” fick jag, när jag och många av mina jesuitbröder och andra frivilliga arbetade vid Ground Zero tillsammans med räddningsmanskapet veckorna efter den 11 september. Det enklaste sättet är att beskriva det jag erfor är i första hand som ett outgrundligt möte med den helige Ande.
Vad menar jag med detta? Den som satte sin fot innanför de avgränsningar för räddningsarbetet som var markerade med kättingstängsel greps av en stark känsla av gemenskap, samhörighet och nästankärlek. Denna känsla var så påtaglig och resultatet av insatserna var så gott att jag måste tillskriva detta den helige Ande, som förenade människor i en tid då tung sorg rådde och på en plats präglad av ett enormt lidande.
Jag vill ge ett exempel. Under de första dagarna som jag arbetade i the site, som området kallades, rekommenderades jag att äta på en båt som låg förtöjd vid Hudsonfloden invid World Trade Center. Sådana båtar används för turisttrafik i hamnen på dagarna och på kvällarna hyrs de ut till olika sällskap. Nu hade en av dem upplåtits för att servera lunch till räddningsmanskapet. Det var säkert ett bra ställe för mat och en stunds vila, men jag hade med flit inte gått dit. Jag äcklades av att besöka något som anordnats för arbetare. Men när vi varit med några dagar kände min medbroder och jag att vi blivit en del av gänget och vi bestämde oss för att pröva.
Den förmiddagen slingrade sig kön av väntande arbetare runt hamnbassängen. De stod tålmodigt i solskenet och pratade i grupper som hörde till samma yrkeskategorier. Efter en halvtimmes väntan steg vi över landgången ombord och visades in i matsalen. Där pryddes väggarna av teckningar, som skolbarn gjort, i rött, vitt och blått med örnar och tvillingtornen, och de liknade dem som var uppsatta runt om räddningsområdet. Mitt favoritmotiv var tecknat av en skolflicka i klass tre och hade texten: ”Jag är säker på att vad ni än gör just nu hjälper ni någon.”
Matsalen var varm och matoset kom från lasagne, grillad kyckling och kaffe. Den var full av hundratals arbetare som satt i klungor runt borden. Där var brandmän som åt tillsammans med regeringstjänstemän, polisbefäl som räckte mineralvatten till grovarbetare, stadsfullmäktige som bröt bröd med räddningsmanskap, militärpolis som makade ihop sig vid sitt bord för att ge plats åt rödakorsrepresentanter, truckförare som hämtade kaffe åt läkare.
Det var en sällsynt skön syn och jag blev bestört över att jag omedelbart kom att tänka på en teologisk föreställning, nämligen Guds rike. Det var märkligt att påminnas om något sådant på ett ställe där så mycket lidande och elände var samlat, men bilden var ofrånkomlig. Här åt människor tillsammans, arbetade tillsammans, talade med varandra, berättade sina historier för varandra, uppmuntrade varandra, allt med ett gemensamt syfte: nästankärlek. Det var svårt att inte uppfatta detta som ett slags eukaristisk måltid: att bryta brödet i en anda av offer och åminnelse. Ytterst var detta ett rum där Guds ande var närvarande och utgöt sig.
Jag har därför inte svårt att svara på frågan: ”Var var Gud?”. Det var ingen abstraktion. Gud var här i detta rum.
När jag lämnade lunchbåten råkade jag vända mig om och fick syn på namnet på rederiet som stod målat på sidan. Där stod Spirit Cruise.
Ett av de mer observerade fenomenen vid Ground Zero var två vrakspillror från tornen. Det var två enorma stålkonstruktioner som fallit ner högt uppifrån och hamnat i en bråte. De två balkarna hade landat i formen av ett kors. Kanske är det inte konstigt att bland de sammanlagt tusentals stålbjälkar som fanns i spillrorna några lagt sig som ett kors. Hur som helst nappade man på det som ett tecken på Guds närvaro bland räddningsmanskapet. Man firade mässa under detta kors, det fotograferades, människor bad invid det. Det står kvar än.
Korset är en adekvat symbol för händelserna den 11 september, men det finns en annan kristen symbol, en ännu mer hemlighetsfull. Den finns i brandmännens och polisbefälens offer, de som offrade sina liv för andra, i räddningsmanskapets nästankärlek och i löftet om ett nytt liv som man erfor var dag vid Ground Zero. Den symbolen är förstås uppståndelsen.

Artikelförfattaren är en av redaktörerna för de amerikanska jesuiternas tidskrift America.
Översättning: Anna Maria Hodacs