La Joie . . . om ljussättningen i ännu en Bernanosroman

Bernanos och Mauriac var aldrig speciellt attraherade av varandras verk och ändå kretsar de ständigt kring samma tema: nåden. Är det nåden i förhållande till det onda hos Bernanos är det snarare nåden i förhållande till synden hos Mauriac.

Den synd Mauriac ständigt uppehåller sig vid är köttets begär, ett tillstånd som i och med det bemäktigar sig människan förvandlar barndomen till ett förlorat paradis. Puberteten är ”un etat trouble” som sedan sträcker sig genom hela vuxenlivet och med den store diktarens intuition iscensätter Mauriac i verk efter verk pendlingen mellan landskapets oro och människans osalighet. Nyckelordet blir ”trouble”. ”Annees troubles” ”avril trouble” ”propos troubles” ”soleil trouble” ”trouble lueur de joie” . . .

”Om vissa av oro ansatta själar (ames troublees) upptända av en mörk eld, oroade av köttet, dragna till något annat brukar man säga att de är typiskt mauriacska.” (Pierre Henri Simon, Mauriac par lui-meme, 52.) Kvar blir inte så mycket minnet av en intrig som fastmer av en atmosfär. Men den dagern var Bernanos främmande för, då den typen av synd inte intresserade honom. Han vänder sig mot vad han kallar Mauriacs ”erotisme funebre”. Nåden som ljus finns hos bägge, men mycket olika fördelad. Hos Mauriac som ett slutackord, hos Bernanos som ett genomgående tema. Ty i centrum för hans berättelser står alltid en förmedlare av ljuset, till en värld som förlorat sig i en avgrund. Balthasars benämning ”transmetteur diaphane du regard meme de Dieu” definierar väl en Donissan, en cure d’Ambricourt eller Chantal i La Joie.

I en tidigare artikel har talats om växelverkan ljus/mörker i två av Bernanos prästromaner. Den här gången är det den mellanliggande romanen La Joie som är utgångspunkt för några reflexioner. Här är inte den rembrandtska färgskalan, som utmärker En Prästmans dagbok eller Under Djävulens färla den förhärskande. I La Joie står solen i zenit även om det är ett högsommarljus som går mot en oundviklig höst. Redan konstverkets födelse vittnar om ljus: ”Clermont 15 aug. 1927. Äntligen i gång. Jag lever tillsammans med två underbara helgon, två verkliga helgongestalter som jag formar allt efter arbetets gång. Allt genomlyst (”lumineux”). Förmår inte tänka på något annat. Mitt sinne helt fyllt därav.” Kanske för att Kyrkans ljusaste helgongestalter fått låna drag åt den unga Chantal . . . Teresa av Lisieux och flickan från Domremy. Chantal lever i kommunion med det sommarljus romanen tilldrar sig i. ”Mlle Chantal hade vänt sig mot fönstret, mot ljuset (”la lumiere doree) som mot en väns blick” (80). Pappans depraverade chaufför, en f.d. rysk officer säger om henne: ”Fröken är alltför ren, hon rör sig, hon andas, hon lever med ljuset bortom oss, bortom vår närvaro” (122). Och ändå är det inte samma oanfrätta ljus som den gången i Pyreneerna, när hon som liten flicka var på sommarlov. Eller bara för lite sedan då hennes själ utan ansträngning öppnade sig för Guds ljus. Varför denna fläck av skugga (tache d’ombre 87)? En plötslig förmörkelse har dragit fram över det soldränkta landskapet. Efter ett kort mellanspel framstår det åter i hela sin härlighet, men som sprunget fram ur en avgrund och ingenting är sig längre riktigt likt. Chantal har upptäckt att hon är omgiven av människor som intuitivt söker natten och som utestänger sig från en dialog med Gud. Hennes far, den krasse kvasivetenskapsmannen med en plats i akademin som enda sikte i livet kan följaktligen inte fördra sommarens ljus. ”Vilken ledsam sommar”, säger han, ”jag hade aldrig trott att ett vackert väder kunde vara så enformigt, så beklämmande.” ”Denna högsommar bekommer mig inte väl.” ”Detta alltför starka ljus.” Och han stänger till persiennerna om sig.

Vilken blir så Chantals roll i deras liv som utestängt ljuset? Bernanos använder mycket ofta prefixet trans- i olika sammansättningar när han tecknar en helgongestalts andliga erfarenheter. För Chantals vidkommande ligger till grund en ”transformation”, (43) en förvandling, som daterar sig från den natt då hon satt vid sin döende vän abbe Chevance, han som tidigt insett flickans kallelse. Den natten upplevde hon en ny erfarenhet, ensamheten. Hon skulle mista Chevance, Guds röst uteblev. Steget togs in i ett nytt land, bortom gränsen för ”det gamla paradiset”, då hon levde i harmoni med allt som omgav henne. Nu stod hon med ens ensam i en främmande dager. ”Likt någon som somnat in i gryningen och som väckts av det starka middagsljuset med morgonrodnaden fortfarande i sina ögon. Så uppenbarades för henne världen, den värld som hittills bara varit ett mystiskt ord för henne. Och det var inte hennes erfarenhet den öppnade sig utan för hennes kärlek” (92).

Var hennes ljus, hennes utstrålning tidigare en del av henne själv, något Gud nedlagt i hennes själ, springer det nu fram ur hennes medlidande med skapelsen, ur hennes medvetande om alla blickar som slutit sig för ljuset. ”Le rayonnement de la pitie” (42) blir glorian kring hennes unga huvud och denna nya dimension genomlyser hennes blick, skänker hela hennes väsen ett förklarat sken (la transfigurait, 45). Ett sken som oroar och förbryllar den cyniske chauffören, den skarpsynte psykiatrikern, Cenabre, abben som inte längre tror. Också hennes böneliv har förändrats på grund av denna erfarenhet, betecknad som ”transcendente” 56), om realiteter hon tidigare ingenting visste. I konsekvens härmed ger Chantal av sitt ljus till fadern, och den gamla förvirrade farmodern bokstavligen bär hon på sina axlar. I en sublim scen befriar hon henne från nyckelknippan som binder henne vid det timliga. Som hos alla Bernanos’ helgongestalter är det inte mycket bevänt med kroppshyddan, . . .” ni får inte tynga allt för mycket på mina svaga axlar”, ”jag står inte särskilt säkert på mina stackars ben” vädjar hon. Men hennes väg är förutbestämd, hon kan inte retirera, hon måste ge av sitt ljus till sista strålen. Hon säger till sin far som inte vet av äkta glädje: ”Den som undfått denna glädje är frestad att behålla den för sig själv, utnyttja den för egen tröst. Då den ju i stället borde stråla ut från den som undfått den. Förstår du vad jag menar? Helgonen blir som genomskinliga (transparents). Men jag är ”opaque”. Det är det som är sorgligt. Jag utstrålar något litet av ljus (clarte) någon gång, ynkligt lite, i små doser. Begär inte Gud mer? Det är en kristall man måste vara. Som man kan se Gud tvärs igenom” (94). Till La Perouse, psykiatrikern som vill applicera sin metod på vad han tror är en överspänd flicka, men som allt mer bringar honom ur fattningen för att till slut få honom att känna intigheten i sitt eget liv, säger hon med den enkelhet som utgör hennes främsta vapen, ”ni anar inte hur grå jag är” (171).

I detta perspektiv blir Chantal som alla Bernanos helgongestalter den som förmedlar ljuset men som inte själv upplever ljuset, ja, som rent av tror sig ha mistat det. Trots att sommaren och ljuset förblir den yttre ramen i La Joie ända fram till slutet blir allt mer natten Chantals rätta element. Precis som för Donissan. ”Brodersmörkret är Guds skapelsenatt. Där förvandlas meningslösheten . . .” dessa ord av Olof Hartman i ”Den korsfästa skapelsen” är identiska med Bernanos syn på nattens positiva kraft. Så skapar helgonet helt i linje med Gud ljus ur mörkret och helt i linje med Kristus som vakade i örtagården medan världen sov.

Chantal upplever till slut själva sommarens ljus som nästan en plåga, men inte på samma sätt som fadern tidigare. Men som en alltför stark kontrast till den avgrund hon måste ned i, ja, som hon redan beträtt. ”Vilken sommar” säger hon ”inte sant? Man ser till slut med avoghet på ljuset, som på en fiende” (212).

Hon har försonats med natten, med mörkret ”jag låter mig sjunka ända till ögonen om det bara kan vara någon enda till nytta” (201). De iakttagande blickarna kring henne inkarnerar den onde som är ute efter henne, landskapet har blivit som ett vilddjur, som bara väntar på tillfället att få slå till. Förr var det staden hon fruktade som något okänt bortom hennes erfarenhet, nu är allt ”liksom genomsyrat av synden, jord av synd” (petrie et repetrie par le peche, terre du peche” (119-120). I ”broderskapets mörker”, i solidaritetens natt upplever helgonet synden i hela dess vilande tyngd över skapelsen.

Så avgår natten med seger, den heliga enfalden Chantal besitter bländar med sitt sken (la foudroyante simplicite) och hennes insikt om den egna maktlösheten blir centrum för den glädje som gett romaner dess namn. ”Det var genom denna maktlöshet hon kände sig förenad med Mästaren som ännu inte var synlig, det var denna förödmjukade del av hennes själ som sjönk i avgrundens ljuvlighet. Långsamt, med yttersta omsorg drack hon kärleksfullt detta spridda ljus. Så koncentrerade hon dess knippe mot en enda punkt i sin varelse som om hon härigenom hoppats kunna ta sig över ett sista hinder och så förlora sig i Gud” (191).

Mynnade som vi tyckte oss se i den föregående artikeln natten ut i en gryning som blev som en respit i En prästmans dagbok och i Under djävulens färla, med som följd en klärobskyr i ljussättningen, står La Joie för en genomgående transparans som inte ens natten rår på. Inte ens det mörkaste inslaget . . . Chantal som våldtas av ryssen Fjodor förtar detta intryck. Som alltid hos Bernanos blir nådens ljus så mycket starkare mot bakgrund av en naken realism.

Liksom i en Prästmans dagbok och i Under Djävulens färla spelar prästen också i denna roman en framträdande roll, ja rent av två präster, den döde Chevance och abbe Cenabre. Cenabes möte med Chevance i L’Imposture, från 1926, är inledningen på dennes sökande efter frid. I stället för att ge ett tecken på trons kraft åt abben som tappat sitt andliga fäste bad Chevance at få bli välsignad av sin kollega. I La Joie är Cenabre den intellektuelle prästmannen med forskningsprojekt på gång i en rad teologiska ämnen, han är uppfylld av en allmän ”curiosite” men genom Chantal upplever han sin egen tomhet. När Cenabre så bevittnar hur Chantal skändats till döds brister hans pansar. Och frigjord från intellektets bojor återvinner han sin tro. Som modell för Cenabre har många pekat på abbe Henri Bremond, författaren till bl.a. Historie litteraire du Mitiment religieux en France, Helmut Hatzfeldt kompletterade bilden genom att i en artikel i Renascence (no 2 1951) med titeln Georges Bernanos and Henri Bremond visa hur Bernanos tanke i mångt befruktats av Bremonds studier och att det således vore orätt att endast peka på denna första aspekt. För förståelse av hela Bernanos tankesystem förblir Hans Urs von Balthasars Le chretien Bernanos från 1954 den främsta vägledaren. I essaisamlingen Bländande mörker ger Gunnel Vallquist en intressant resume av detta verk där ett väldigt material grupperas ”efter kristna kategorier”. Birgitta Trotzig har i Utkast och förslag (1958) en ypperlig essai om Bernanos och barnet.

I Lettres Modernes finns regelbundet återkommande studier kring Bernanos, så La mort dans les romans de Bernanos av Guy Gaucher (1955), Interferences: Balzac/ Bernanos (1975), Univers imaginaire et poetique du surnaturel dans Nouvelle histoire de Mouchette av av P. Mesnier (1974), Le sens de 1’amour dans les romans de Bernanos av M. Esteve (1959).

Lägg härtill Bulletin periodique de la Societe des amis de Georges Bernanos med 29 häften utgivna mellan 1949-1956. Regelbundet hålls Bernanos-seminarier, han förekommer på programmet för l’agregation. De unga väljer honom för specialarbete vid de franska universiteten, vittnar många handledare om. Och det är i sanning inte ägnat att förvåna att Bernanos intresserar de unga. Han var livet igenom en ”contestataire”, han varnade för teknokratin, han brännmärkte Franco-Spanien, det fanns inget akademiskt högmod över honom, han älskade naturen. Hans böcker är fulla av liv, precis som hos Balzac, som han beundrade. Därtill kommer den dimension dessa artiklar velat aktualisera . . . helgongestalten och det övernaturliga, som bidrar till att så många ständigt återvänder till hans böcker.