Om psykoterapi och religion

I debatten om våra livsvillkor har det ofta sagts att vi har fått det allt bättre men vi mår allt sämre. På många håll är man ganska enig om att det västliga konsumtionssamhället med sin välfärd betalar ett mycket högt pris för sin välfärd i form av neuroser som tyder på ett utbrett psykiskt illamående.

I detta läge har ”psykoterapin på senare år otvivelaktigt blivit en sorts folkrörelse här i landet vilken skär genom alla yrkeskategorier, alla åldrar och samhällsklasser och långt överskrider i omfattning såväl religiösa som politiska fenomen av liknande slag. Detta intresse får kanske ses som en kollektiv reaktion mot teknologins våld på människans sociala och emotionella behov, som strävar mot att återställa en del av de känslovärden som den industrialiserade välfärden tycks ha bidragit till att tränga undan” (C. Perris, Läkartidningen 12, 1976). 1 ett senare debattinlägg kompletteras analysen: ”Det finns sannolikt minst en viktig faktor till av betydelse för uppkomsten av denna folkrörelse, nämligen religionens avtagande inflytande här i västerlandet. Det är bara att konstatera att vi f.n. har svårt att tillfredsställa sådana mänskliga behov som att kunna tro och få förståelse, medkänsla eller tröst i livets svåra situationer. Vår rationella sjuk- och socialvård har bara delvis kunnat ersätta insatser av präster och husdoktorer i ett tidigare mindre rationellt samhälle. Behovstillfredsställelse med fenomen som naturmedel, THX, och olika uppdykande psykoterapiformer talar sitt tydliga språk” (A. Nagy, Läkartidningen 22, 1976). Och Johan Cullberg påpekar i samma nummer att psykiater måste ”på allvar börja analysera vilka verkliga och åtkomliga problemställningar som ligger bakom när patienten söker på våra mottagningar. Den analysen kan sällan psykiater klara ensam därför att de saknar de nödvändiga kunskaperna inom icke medicinska discipliner”.

Psykiatern möter mycket komplexa problem som rör människans hela situation. Detta gäller inte minst människans ställningstagande till religiösa frågor i och under den psykoterapeutiska processen.

I sensommarens bokutgivning finner man en värdefull lågmäld röst: Karin Stadler, Om psykoterapi och religion’. Den har vuxit fram ur en kristen och i teologiska frågor skolad psykoterapeuts praktiska erfarenhet. På ett lättläst men koncentrerat sätt tar författaren upp mycket angelägna frågor om psykoterapi och religion: ”Hur står religion och psykologisk behandling i förhållande till varandra? Det verkar finnas en konkurrens mellan dem. Täcker de samma område? Gör religionen psykoterapi onödig? Eller tvärtom: Gör psykoterapi religion onödig?” (sid. 10). På grund av andra teoretiska förutsättningar förs t.ex. på kontinenten sedan flera år ett ganska intensivt samtal mellan psykiatrin och teologin. Karin Stadlers bok innehåller mycket sprängstoff för den svenska debatten, som en snabb titt i innehållsförteckningen ger vid handen: Psykoterapeuten och hans religion, psykoterapins uppgift och religion, pseudoreligion och religion, omvändelse och psykoterapi, omvändelsens fysiologiska mekanism, m.m.

På väg mot en dialog mellan psykologin och teologin

Ett samtal mellan psykologin och teologin/religionen har under många år försvårats genom att psykologin blev till en vetenskap medan 1800-talets naturvetenskapliga synsätt på människan utvecklades. Till detta bidrog inte minst den berömde S. Freud genom sin mekanistiska tolkning av de omedvetna psykiska processerna. Enligt honom är religionen en illusion och slutet på religionen innebär slutet på en illusion. – Psykoterapin har i Sverige på senare tid – om än inte uteslutande – utvecklats i en stark naturvetenskaplig anda med en inlärningspsykologisk människosyn som menar att läran om omedvetna psykiska processer är utan intresse eller rent av falsk. ”Man ser människan objektiverad och vill därmed även uttrycka de mentala aktiviteterna på ett fysikaliskt/naturvetenskapligt språk.” ”Psykoterapins mål är normalisering genom symtomelimination.” (J. Cullberg.) – I den internationella utvecklingen har under den senaste tiden skett en betydelsefull nyorientering. I tät följd har det kommit en rad arbeten som undersöker sambandet mellan psykologin och filosofin, mellan psykologin och den sociala och politiska verkligheten, mellan psykologi och språkvetenskap och hermeneutiken, mellan religion/teologi och psykologin.

Psykologins ”kritiska potential” i dialogen med teologin

Samtalet med psykologer har fr.a. visat psykologins ”kritiska potential” för teologin och den religiösa förkunnelsen. För att nämna ett exempel: I sin psykoterapeuriska praktik möter psykiatern inte bara religiösa problem hos sina patienter utan det har visat sig att den kristna förkunnelsen, dess Gudsbild och dess syn på människan, såsom den hittills förmedlats, inte så sällan är belastad med problem som i många fall har lett till allt annat än ett med Gud och sig själv försonat liv, ett liv i sann humanitet. Under ett ytskikt av fromhet och Jesus-glädje kan psykiatern finna ångest, undanträngda konflikter, t.o.m. hat mot Gud. Människan är en oerhört komplex varelse och frågan om religion och kristen tro är inte alltid så lätt som glada, frälsta ungdomliga ansikten på TV-rutan kan suggerera. – Eftersom den lyhörde och fördomsfrie psykiatern möter den religiösa problematiken i vid mening i sin praktik borde ett intensivt samtal mellan psykologin och teologi/själavårdspraxis vara en självklarhet idag. Det berättas att C. G. Jung lär ha sagt vid något tillfälle att han i sin praktik inte träffat på en enda människa över 35 år som inte hade en religiös problematik som åtminstone delvis låg till grund för den psykiska sjukdomen.

Vari består psykologins ”kritiska potential” som teologen/själavårdaren borde ta del av? Psykiatern möter i sitt arbete människans känslor, hennes längtan, hur hon upplever verkligheten, hennes medvetna och omedvetna liv. I detta ingår religiösa ställningstaganden. Vad en psykiater emellertid måste avstå ifrån det är att uttala sig om meningen med hela tillvaron, varifrån den kommer och vart den är på väg. Detta ingår inte i hans kompetens. Att avstå ifrån att uttala sig betyder emellertid inte att avfärda dylika frågor. Att avfärda religiösa frågor som ovidkommande betyder att han med sin auktoritet tränger bort en nog så viktig fråga hos en del patienter. För psykiatern gäller det att vara öppen och lyhörd gentemot den religiösa problematiken i hela dess vidd. Ty under analysens gång ifrågasätter och omprövar patienten sina medvetna och omedvetna ställningstaganden gentemot sitt liv och tillvaron i sin helhet (Gud): detta gäller både de kristnas tro och de icke-kristnas otro. Frågor som: vad tror jag på, varför tror jag, varför tror jag inte, är frågor efter meningen med mitt liv och hela tillvaron. Dessa frågor kan inte med lätt hand skjutas åt sidan som betydelselösa och ovidkommande, ty vi kan inte stå likgiltiga inför vårt liv, vi kan inte undvika att ta hela ansvaret för vårt liv oavsett om vi är troende eller ateister.

Psykologins renande inverkan på kristen tro

Med detta hänger ihop att psykoterapin kan ha en renande inverkan: den belyser mina medvetna och omedvetna religiösa ställningstaganden. Under behandlingens gång kan patienten komma till insikt om att hans religion får en förklaring av rent psykologisk karaktär som lojalitet, beroende, beundran för vissa människor, barnsliga fixeringar till auktoriteter eller också motsatsen: ångest, aggression, hat mot präster, lärare, föräldrar, m.m. Det är här som teologerna/prästerna borde ha ett intresse av att lyssna till psykoterapeuten. Hur kan den kristna förkunnelsen åstadkomma detta egendomliga att den skyler över patientens förträngda konflikter, att den håller sanningen om mitt liv nere? Något liknande gäller givetvis för den icke-troende.

Ett problem med ödesdigra följder

För de kristna samfunden ter sig ett problem som är en central kristen sanning mycket angeläget, och som de facto tycks haft ödesdigra följder: Kyrkornas förkunnelse om synd, skuld och förlåtelse. – ”För teologin hör begreppet skuld till de mest grundläggande, ty teologin handlar om Gud och hans ord till människan. Men detta ord, som talar till människan i hennes helhet förklarar henne som syndare inför Gud, som återlöser henne genom sin gärning i Jesus Kristus” (K. Rahner). Teologiskt sett är synd alltså en handling i den psykiska och sociala dimensionen men teologin talar om synd och skuld i första hand när människan handlar mot Gud: tibi soli peccavi. Vidare förutsätter teologin frihet och insikt. En ”omedveten” eller ”ofrivillig” synd är en motsägelse. Synd i subjektiv mening är en handling som är framsprungen ur den fria viljan och den klara insikten om vad det gäller. Synd är alltså aldrig en sjukdom, den är aldrig en neuros eller en ”skuld”-känsla, den sker aldrig omedvetet.

Det kan allvarligt frågas om inte ett ensidigt predikande av synd och skuld fått sådana konsekvenser att för många kristna (och icke-kristna) skuldproblematiken och sökandet efter försoning har blivit till det religiösa livets centrum, att skuld och försoning blev nära nog identiska med att vara religiös. Bortsett från att denna ensidighet förvränger kristendomens budskap till oigenkännlighet, blir den under barndoms- och vuxenåren till en belastning som både troende och de som övergivit tron brottas med under ett helt liv.

Den andra extremen: att förtränga

Men det finns också en annan extrem: att förtiga skuld, rädslan att ”skuldbelägga” som har ett samband med det föregående. Det tar sig uttryck i att mån ”pratar bort” synd och skuld, att man förvisar talet om skuld till marginalen i kyrkans praxis, eller att synd och skuld vältras över från individen till de stora kollektiven och institutionerna. Också detta betyder att ett äkta accepterande av skuld som ju förutsätter människans frihet och hennes ansvar för sitt liv försvinner ur människans synfält. Det måste med allt eftertryck hävdas i vår tid att det här inte är fråga om en ”barmhärtig avlastning” av människan utan man gör henne omedveten om att det är hon själv som måste bestämma över och ta ansvar för sitt liv. Denna frihet och detta ansvar innebär möjligheten till misslyckande och till skuld. Men ett personligt accepterande av sin skuld är aldrig förnedrande, eller utvecklingshämmande, utan tvärtom: det är ett uttryck för mognad och medvetenhet om det äkta mänskliga hos människan.

Psykiatern och hans syn på människan

Den andra frågan kan ställas till psykiatern med författarens ord, som citeras i lite större utsträckning. Det kan kännas utmanande att hon i sitt första kapitel tar upp Psykoterapeuten och hans religion.

Redan vid definitionen av psykoterapin finns det viktiga påpekanden: ”Psykoterapi är en behandlingsform för emotionella störningar, neuroser och psykiska sjukdomar. Psykoterapeutiska metoder har sina rötter i en bestämd syn på människan, i en filosofi . . . Även om grundfilosofin i varje behandlingsmetod med dess teori spelar en roll i själva terapisituationen, anser jag att terapeutens egen uppfattning av människan har mycket större betydelse” (sid. 12, kurs. här).

Psykologen som läkare . . .

Att psykoterapeutens person i själva terapin intar en så viktig plats betyder inte att han förvandlas till en religiös förkunnare eller till en själasörjare. Hans uppgift som läkare är och förblir begränsat till att bota akuta eller kroniska psykiska sjukdomar. ”Psykoterapi är inget konstigt agens som trollar bort allt som en ångestfull eller kärlekslös barndom kan medföra eller som social press och andra svåra omständigheter kan bidra till. I all psykoterapi strävar man efter att hjälpa patienten att bättre använda sina egna resurser till att komma vidare och på ett konstruktivt sätt kunna använda sin personliga kapacitet och sin omgivnings möjligheter” (J. Cullberg, Läkartidningen 9/1976).

Att däremot ge svar på de existentiella förutsättningarna för människans ångest, avsaknaden av en mening i livet, skuld – som varje människa är underkastad – ingår inte i hans uppgift, utan det är religionens, filosofins, teologins område.

. . . och lyhörd för existentiella frågor

Att skilja psykoterapi och religion åt betyder å andra sidan att psykoterapeuten måste vara lyhörd när han genom sina patienter ställs inför frågor som berör livet i dess totalitet, dvs frågor om livets mening. Inför dessa frågor blir själva terapin till en fråga: vad vill terapin egentligen åstadkomma? Varför botar vi en patient? Skall han eller hon blir bättre ”anpassad” så att han bättre än hittills kan ”fungera” som medborgare, anställd, direktör eller äkta make? Vad tjänar den återvunna hälsan, det ökade självförtroendet, den återvunna lyckan till? Denna sortens ”gränsöverskridande” frågor understryker psykoterapeutens viktiga och förstående roll men samtidigt ställs den terapeutiska verksamheten inför frågor utanför terapeutens fackliga kompetensområde.

”Ingen terapi kan ge total lycka eller ge en livsåskådnings innehåll. Det är inte dess uppgift. Den väcker frågor, men besvarar dem inte” (sid. 35).

Psykologen inför de ”stora frågorna”

Psykoterapeuten och hans religion sätts på prov i livets svåra och avgörande situationer. ”Men hur ställer sig terapeuten till en moralisk kris hos patienten? Och finns det verkligen bortträngd religiositet? Är religionen nödvändig eller bör den bekämpas som opium för folket, opium för patienten . . . Finns det moraliska kriser som utlöses genom frågan om gott och ont? – Frågan blir mera trängande inför dödens faktum. Vad gör en psykolog inför en människa med verklig dödsångest! . . . Slutligen den stora eviga frågan: vad är meningen med livet, vad är meningen med människans, med min existens?” (sid. 19).

”Dessa frågor är uttryck för strävan efter religiös identitet. Det hör till den vuxna människans kännetecken, att hon integrerat dessa frågor i sitt liv och inte undviker dem … Medvetet eller omedvetet påverkar psykoterapeutens mognad ifråga om existentiella religiösa problem den terapeutiska processen. Han kommer att förstå eller inte att förstå vad patienten tar upp.” Utan egen personlig erfarenhet i dessa frågor ”möts patienten av en stum, undvikande attityd” (sid. 20/21).

Åldrandet

I vårt effektiva västerländska samhället med sin kult av det unga, starka och friska har den åldrande människan ofta svårt att finna sin plats. ”I arbetet med gamla personer kan psykologens bristande mognad ifråga om existentiella och religiösa värderingar bli störande … Psykologer som aldrig befattat sig med livsåskådningsfrågor ser antagligen för äldre inga andra värden i livet än dem som de håller på att lämna. Behandlingens mål blir då att rädda det som finns kvar av den unga människans livsinnehåll: kroppen försvagas i ålderdomen – alltså tränas musklerna upp. Tiden blir lång utan arbete, utan familj – alltså ordnas någon sysselsättning, kontakter upprättas. Finns det då inga värden som hör åldrandet till?” (sid. 23). Författarens viktiga påpekanden om arbetet med åldrande människor kan här inte återges. Utöver den individuella aspekten påminner hon om att åldrandet har en ofta bortglömd allmängiltig dimension; ”De gamla bär budskapet om en religiös dimension i livet; de påminner kommande generationer om att livet har ett slut, så att man tänker på det, och inte förtränger en viktig del av verkligheten som åldrande och döden innebär” (sid. 26).

Psykologens olösta metodfråga och synen på människan

Det kan vara provocerande att inleda en bok om psykoterapi och religion med ett kapitel om terapeutens personlighet, att diskutera hans mognad och religion. En naturvetenskapligt orienterad psykologi eller en på allmänna humanistiska uppfattningar baserad psykologi kommer väl att i neutralitetens och vetenskaplighetens namn avfärda kravet på att terapeutens personlighet (och inte hans yrkesskicklighet) är av central betydelse. Detta har sin förklaring i att metodfrågan inom psykologin inte kan lösas inom psykologin själv. – Men utifrån en kristen och human människosyn är det en grundläggande fråga om psykologen bara möter ett ytskikt av en okänd varelse med mätbara reflexer och beteenden som enligt vissa metoder kan förändras i önskad riktning och vars ”inre” höljs i ett oåtkomligt dunkel, eller om psykologen möter en varelse vars särmärke är hennes outgrundliga förankring i ett mysterium varom vi bär spår i detta liv?

Efter att ha antytt att psykoterapeutens mognad och hans personlighet enligt vissa undersökningar tycks vara mera utslagsgivande för behandlingens effektivitet än den metod han använder, skriver författaren med en nästan provocerande övertydlighet: ”Psykoterapins verkan bygger i första hand på ett möte med en kärlekskapabel person och i andra hand på kunskap om behandlingsmetoder” (kurs. här, sid. 27). I all psykoterapeutisk verksamhet är den centrala frågan vem människan är.

Not

Karin Stadler, Om psykoterapi och religion. Några personliga funderingar över religiösa frågor som psykoterapeuten möter i sitt arbete. Skeab/Håkan Ohlssons, Stockholm 1979