Statsmakt och rättsskipning i Nigeria

Nigeria är Afrikas folkrikaste stat. Befolkningstalet uppges till omkring 80 miljoner. Landets yta är ungefär dubbelt så stor som Sveriges. Landet exporterar mineralolja (ca 93% av exportvärdet) och livsmedelsråvaror. Vad gäller oljeutvinningen är landet jämte Libyen Afrikas ledande. Livsmedelssektorn visade under den brittiska kolonialtiden – som sträckte sig till år 1960 – en långsam och pålitlig tillväxt. I slutet av 1950-talet började det dock stå klart att landet skulle kunna bli en god oljeexportör. Förhoppningarna härom har också infriats. De blodiga inbördeskrig som härjade landet under 1960-talet liksom de aldrig avstannade fortsatta inre oroligheterna har möjligen försenat men likväl inte hämmat uppbyggnaden av en modern oljeindustri. Utvecklingen har främjat ökad inkomstdifferentiering inom landet. Vissa begränsade delar av tätortsbefolkningen har genom oljan fått det gott ställt. De som tjänar pengar har ett – vad vi skulle kunna kalla industrilandsmässigt konsumtionsmönster. Man skaffar sig bra bostäder, håller sig med bil, köper cyklar åt barnen och – vilket kanske är av särskild vikt – kan betala dryga skolavgifter. Skillnaden mellan rik och fattig är i Nigeria påtaglig. Det är i städerna som dessa olikheter leder till konflikter. På landsbygden finns stora hävdvunna ekonomiska och sociala skillnader mellan individer, familjer, klaner och stammar. Det är skillnader som sedan länge har tålts och som man är beredd att tåla. Ärvd förmögenhet på landsbygden är i regel också förenad med skyldigheter av politisk och social natur.

Det brittiska arvet

Britterna erövrade området kring den nuvarande huvudstaden Lagos på 1860-talet. Av detta område bildades kolonin Lagos. Denna stod under direkt brittisk förvaltning och styrdes av en guvernör. Andra delar av det nuvarande Nigeria kolonialiserades genom privat – om än av staten erkänd och privilegierad – företagsamhet. Det var det brittiska Nigeriakompaniet som fick rätt att förvalta och ekonomiskt utnyttja norra Nigeria. På samma sätt som i Indien befanns denna ordning med ett förvaltande kompani med tiden vara otillfredsställande. Ett protektorat för norra Nigeria och ett för södra Nigeria. På 1910-talet slogs protektoraten samman med kolonin och en enhetlig koloni Nigeria skapades. Även det forna brittiska Kamerun lades med tiden under samma förvaltning och styrdes från Lagos. Kamerunkolonin ingår sedan 1961 som en del av den nuvarande afrikanska staten Nigeria.

Den demokratiska process som skall överföra Nigeria frän militärt styre till civilt har genomförts utan allvarligare intermezzon än kritik mot tolkningen av valreglerna för president. Stamsammanhållningen synes fortfarande starkare än partiprogram. Signums flitige medarbetare med översättningar, Bengt Ruff ger här den historiska bakgrunden till Nigerias konstitutionella och juridiska förhållanden.

1900-talets kolonialförvaltning kom att innebära fortsatt direkt brittiskt styre i den egentliga kolonin Lagos och medelbart styre genom infödda härskare i landets övriga delar. Särskilt i norra Nigeria förblev härskarna rätt självständiga.

Britterna gjorde likväl vad de kunde för att införa och tillämpa brittisk lag och rätt. Att man inte lyckades över hela linjen berodde mer på bristande förmåga än på bristande vilja. Man ansåg det vara självklart att den rättvisa som tillämpades i det engelska moderlandet – men i betydande omfattning också gällde i biländer med så olika karaktär som exempelvis Australien, Kanada och Indien – var helt överlägsen både nigeriansk sedvanerätt och den från norr inkomna muslimska rätten. Eftersom man ansåg att en fullständig omstöpning av rättslivet vore en ogenomförbar tanke, valde man att kontrollera den rättsskipning som fick fortsätta att arbeta utifrån egna förutsättningar.

En viktig hörnpelare i detta kontrollsystem var att ingen avrättning skulle få verkställas utan guvernörens medgivande. Denna bestämmelse låg för övrigt helt i linje med vad som allmänt gällde inom dåtida europeisk straffrättsskipning. Guvernören var den brittiske monarkens personlige ställföreträdare och det ankom på honom att skönsmässigt eller med beaktande av någon enda förmildrande omständighet i den livdömdes gärning byta ut ett dödsstraff mot fängelsestraff.

Straffrättsskipningen hemma på de brittiska öarna hade sedan 1810-talet väsentligt mildrats. Dödsstraffet kom att reserveras för mord (viljedråp). Detta gällde åtminstone under fredstid. För britterna var det naturligt att också i Nigeria begränsa de verkställda dödsdomarna till att gälla överbevisade mördare. Genom att inskränka de inhemska domstolarnas rätt att avkunna dödsdomar försökte man också att bringa det befintliga afrikanska rättssystemet i samklang med det brittiska. En väg som visade sig framkomlig var att man endast lät de domstolar som stod under brittisk tillsyn få behålla rätten att avkunna dödsdomar. Man var särskilt angelägen om att begränsa de nordliga emirernas makt över liv och död. I emirens domstol dömde denne ensam, de rättslärda bisittarna hade endast rådgivande funktion. Genom att bestämma att emirerna skulle ingå i det råd som omgav guvernören och som sammanträdde åtminstone en gång om året försökte man knyta dem till den brittiska kolonialförvaltningen. Framgången uteblev dock stundom. Vissa emirer hörsammade inte guvernörens kallelse till rådplägning och ursäktade sig med att ”viktiga bestyr” lade hinder i vägen för en resa till Lagos. Det fanns också avlägset boende, mäktiga emirer som nöjde sig med att förklara sin frånvaro med att ”resan är besvärlig”.

Norra Nigeria präglades då som nu av muslimsk religion och rättskultur. Den kristna missionen arbetade mest i landets södra delar. Genom inre omflyttningar bosatte sig dock många kristna med tiden i norr och många muslimer i söder. Genom britternas av praktiska hänsyn stödda ovilja mot att stöta sig med emirerna kom dessas makt att bestå. Emirerna trakasserade inte aktivt de kristna. Dessa behandlades sämre av domstolar och den lokala förvaltningen än den muslimska befolkningen men förföljdes inte i egentlig mening. De muslimska domarna höll det i allmänhet för en dygd att behandla en kristen eller jude på ett rättvist sätt. Detta berodde inte i första hand på hot om motåtgärder från de brittiska myndigheternas sida, utan ingick i hävdvunnen och på Profetens ord stödd praxis. Muslimerna tålde i regel de kristna och kristendomen. Däremot var de som bekände sig till landets gamla inhemska religioner objekt för den islamska missionen. De behandlades av sina muslimska herrar med ett till förakt gränsande överseende. De hade svårt att utverka sin rätt vid de muslimska kadi-domstolarna. De var inte fullt vittnesgilla. I brottmål som gällde en muslim fick de aldrig vittna mot denne. För att i andra fall kunna väga upp en rättrogens utsaga behövdes det åtminstone sex ”hedningars” samstämmiga vittnesbörd. Genom de enhetliga reglerna om bevisupptagning i brottmål ändrades dock dessa förhållanden åtminstone teoretiskt till det bättre redan i början av 1900-talet.

Den brittiska kontrollen skärptes efter hand över de muslimska domstolarna. Genom att år 1904 fastställa en skriven strafflag för Nordnigeria försökte britterna att stärka emirernas och kadiernas – de rättslärdes – befogenheter över kriminalrättsskipningen. Framgången var ytterst begränsad. Många domstolar försmådde under det halvsekel som denna lag gällde att ens anskaffa den. Kretsen av de muslimska domare som både hade lärt sig lagen och tillämpade den förblev mycket liten trots att de högsta domarna fanns med på guvernörernas avlöningslista.

Det sagda kan emellertid ge en missvisande bild av britternas verkliga inflytande i norr. Man följde så gott man kunde vad som skedde vid domstolarna. Man såg till att de som hade blivit orimligt hårt dömda fick tillfälle att vädja till av brittisk rätt influerade domstolar. Härigenom vanns i praktiken en bättre likformighet i rättsskipningen än vad en hastig påsyn av den då lokalt gällande och tillämpade rätten och befintliga domstolsorganisationen kan ge vid handen.

Den högsta domstolen under kolonialtiden i denna del av Afrika var West African Court of Appeal. Här gällde främst de brittiska rättskällorna Common law (hävdvunnen prejudikatsrätt m m), Statute law (stiftad lag) och Equity (det som är rätt och billigt med hänsyn till ortens och tidens seder, naturlig rättvisa o. dyl.). Men man beaktade också muslimsk rätt och oskriven sedvanerätt när sådan rätt inte stod i strid med den brittiska rätten och vad man ansåg vara den naturliga rättvisan. I vissa fall kunde mål drivas ända upp till det brittiska kronrådet, Privy Council. Man kan fortfarande i Nigeria åberopa sig på gamla utslag i Privy Council. Privy Council upphörde att vara högsta och prejudikatsgivande domstol ett år efter det att landet hade blivit republik.

Domstolarna i Nigeria dömer alltjämt med ledning av brittisk rätt. Den brittiska traditionen fortsätts i det löpande lagstiftningsarbetet. Det är främst denna tradition som lärs ut vid landets juridiska fakulteter. Landets unga jurister inskolas däri vid advokatbyråerna. Enligt brittisk sed rekryteras domstolen främst från advokatskrået. Det ligger i öppen dag att det ur rättssäkerhetssynpunkt kan finnas vissa nackdelar med en så fotad rekrytering.

Den strafflag som fortfarande gäller i södra Nigeria (Criminal Code) har haft den australiska delstaten Queenslands strafflag av år 1899 som förebild. I norra Nigeria gäller sedan 1959 en av brittisk-indisk och brittisk-sudanesisk kriminalrätt influerad strafflag (Penal Code). Reglerna för bevisning i brottmål är däremot enhetliga. En enda lag härom gäller i hela Nigeria och vid alla domstolar oavsett rättslig tradition.

Det islamska arvet

Av naturliga skäl blev det aktuellt att redan i samband med redogörelsen i det föregående för den brittiska rättens införande och tillämpning beröra landets muslimska rätt och domstolsorganisation. Bilden av den muslimska rättsskipningen skall nu kompletteras med de religiösa och sociala utgångspunkter som gäller för den islamiska rättsskipningen i tvistemål och brottmål.

Islams religiösa funktioner sträcker sig in på samhällslivets alla områden. Det är tveksamt om man bör kalla de befattningshavare som leder den muslimska gudstjänsten för präster. Man kan inte dela upp det islamiska samhällslivet i en andlig och en världslig del. Landets härskare – som kan ha titlar som president, sultan eller emir – ansvarar inför Allah för sina undersåtars andliga och lekamliga välfärd. Till välfärden – som ingalunda kan skiftas i en andlig och en värdslig del – hör rättsvården. Denna tillmäts stor betydelse. Härskaren är i princip landets högste domare. Domare och rättslärda är i regel mycket väl ansedda. De är också måna om sitt anseende. Detta driver dem att väl rykta sina kall.

Den muslimska rätten är inte alldeles enhetlig över hela världen. Det finns skilda skolor. Dessa skolor ligger – som sådana ha för sed – i konflikt med varandra och försöker efter bästa förmåga slå ut varandra. Normalt brukar – rimligen genom regentens maktspråk – en viss skola dominera i ett land. När det gäller norra Afrika – till vilket Nigeria i detta sammanhang hör – gäller att Malikirätten behärskar synen på den islamiska rättstillämpningen. Denna skola är uppkallad efter en framstående rättslärd vid namn Malik ibn Anas, som levde under senare delen av 700-talet. Rätt nära Muhammeds egen tid (denne dog år 632 e Kr).

I islams rätt kan man i regel räkna med sex rättskällor. Det är tillämpningen av regler som utvinns av dessa som styr rättslivet i det muslimska samhället. Skillnaderna mellan de olika riktningarna ligger huvudsakligen i värderingen av de olika källorna. Om rangordningen dem emellan är man däremot mindre oense. Den muslimska rättsskipningen sådan den utövas av härskare och kadier stöder sig på följande källor: Koranen (islams välkända heliga skrift), Sunnah (traditionen om profeten Muhammeds liv och utsagor), Idjma (de muslimska rättslärdes samstämmiga mening över alla tider), Quijas (analogier med ledning av Koranen och Sunnan), Raj (vad som i det enskilda fallet synes vara rätt och billigt) samt Urq (gällande sed och sedvanerätt).

Alla riktningar inom den muslimska rättsvetenskapen är ense om att Koranen och Sunnah är de förnämsta rättskällorna. Tvisterna gäller när och i vilka fall det är tillåtet att åberopa sig på Idjma – som också är kanalen till och regulatorn av de tre övriga källorna (Quijas, Raj och Urq). Dessa senare måste alltid tolkas i ljuset av Idjma. Enligt Maliki-skolan skall normalt endast Koranen och Sunnan få användas i den dömande verksamheten. Endast om dessa båda rättskällor tiger får andra muslimska rättskällor åberopas. Eftersom någon annan skola knappast tåls i de nordnigerianska kadidomstolarna talas det i litteraturen ofta kort och gott om att malikilagen gäller i vissa områden och att rättsvården åvilar ”malikidomstolar”. Den officiella termen för islams religiöst sanktionerade rätt är dock Sharia.

När britterna såg att de inte hade lyckats med att införa den i Nordnigeria sedan 1904 och i Sydnigeria sedan 1916 påbjudna strafflagen lät man under det brittiska väldets slutskede utarbeta en strafflag som var så inrättad, att den inte skulle komma i konflikt med muslimernas rättsåskådning. Britterna hade lärt mycket av lagstiftning och gällande praktik från andra islamiska länder under brittisk överhöghet. Man tillsatte under 1950talet en kommission med en sudanes, som var kunnig i både muslimsk och brittisk rätt, som ordförande. Resultatet blev 1959 års Penal Code. Denna lag anses tekniskt överlägsen den strafflag som gäller i landets södra del. Den medger en smidig användning av viss specialstraffrätt från Koranen. Tillämpningen av många typiska islamiska straff hade tidigt stävjats av britterna. Detta gällde exempelvis stympningsstraffen. Andra straff som fortfarande utdöms och verkställs har blott behållit den yttre formen. Detta gäller exempelvis spöslitning som utdöms för äktenskapsbrott m.fl. sedlighetsbrott. Denna har numera en rent ceremoniell prägel och är till gagnet ett skamstraff och inte ett prygelstraff.

Den specifika islamska rättsskipningen är idag starkt beskuren. Den är i huvudsak inriktad på familjerätt samt frågor om gåvor, arv och testamenten. Dessutom gäller en på Koranen stödd straffrättsskipning – i mildrad form – för ett fåtal brott. Dessa är dåd som inte anses som brott mot samhället utan som förbrytelser mot Allah – de s.k. haddh-brotten. Det har med avsikt lämnats en liten ventil i Penal Code för att medge denna typ av rättsvård.

(Forts. i nästa nummer)