Svenska kyrkans statistik

Med beundransvärd snabbhet har de uppgifter om Svenska kyrkans gudstjänster, förrättningar och medlemsförändringar som årligen inhämtas från prästerskapet, sammanställts till brukbar statistik på stiftsnivå. Man kan ha skilda meningar om såväl vilka data som är väsentligast att insamla som hur de mest rättvisande och pedagogiskt bör presenteras. Svenska kyrkans Centralråd har inte resurser för bearbetning och tolkning, och överläggningar har förts med Religionsociologiska institutet och biskopsmötet om ev. förändringar och kompletteringar. När vi kommenterar 1978 års siffror skall vi samtidigt kommentera dessa frågor något.

Pressen har på grundval av siffrorna kunnat meddela att högmässobesöken ökat. Detta om man som hittills räknar ut besöksfrekvensen per sön- och helgdag, som 1978 var en färre än föregående år. I själva verket var antalet högmässobesökare under året knappt tusen fler än 1977. Det torde vara mer praktiskt att som sker med andra gudstjänstbesök räkna också högmässobesöken per vecka. Ganska precis 200.000 personer har de senaste åren en genomsnittvecka besökt högmässan. Ställer vi siffran i relation till invånarantalet i Sverige får vi en obetydlig minskning, räknar vi på medlemmarna i Svenska kyrkan en lika obetydlig ökning. När nu andelen invånare som är medlemmar i Svenska kyrkan förefaller att minska mera påtagligt, vore det praktiskt att så långt möjligt mäta deltagande i relation till medlemsantalet.

Högmässobesöken är det bästa måttet på den aktiva kyrkligheten. Men främst i Luleå stift utgör andra gudstjänster en tyngre post, och måste uppenbarligen beaktas, för en rättvisande bedömning. Deltagandet i musikgudstjänster förefaller inte stå i något meningsfullt förhållande till andra mått på aktiv kyrklighet, och vittnar uppenbarligen mer om kulturell aktivitet och dito intresse. Beräknar man besöksfrekvensen per vecka i procent av medlemsantalet dels för högmässa, dels för alla gudstjänster utom musikgudstjänster blir resultatet för de olika stiften;

Ärkestiftet___2,4_______4,4
Linköping___3,0_______5,6
Skara______3,6_______6,2
Strängnäs__1,9_______3,3
Västerås___2,2_______4,0
Växjö______4,2_______7,1
Lund______2,3_______4,4
Göteborg___3,6_______6,1
Karlstad____2,9_______4,6
Härnösand__2,5_______4,6
Luleå______3,0_______6,9
Visby______4,0_______6,5
Stockholm__1,0_______2,1

Genomsnittet för hela landet var 2,6 resp. 4,8. Man kan urskilja fem stift som en tätgrupp, Skara, Växjö, Göteborg, Luleå och Visby. Stockholm ligger långt under genomsnittet, och även Strängnäs har siffror klart lägre än övriga stift. I den återstående gruppen av ”normalstift” är Linköping det kyrkligaste.

Nattvardsbesöken är givetvis ett annat viktigt uttryck för den aktiva kyrkligheten. Antalet årliga kommunioner i Svenska kyrkan befinner sig sedan decennier i stadig ökning. Antalet 1978 var 1,625 milj. På hundra medlemmar av Svenska kyrkan kommer 21 kommunioner. Hur många kommunikanter som finns bakom siffrorna kan man endast gissa.

Stiften kommer vad beträffar kommunionfrekvens i följande ordning: Visby 37, Luleå 35, Växjö 34, Skara och Göteborg 26, Lund 21, Linköping och Ärkestiftet 20, Strängnäs och Västerås 18, Karlstad 14, Härnösand 13 och Stockholm 10. Här lägger man märke till att Strängnäs inte intar någon köplats, och den i förhållande till kyrkogången svaga nattvardsseden i Karlstads och Härnösands stift.

Antalet nattvardstillfällen har ökat i något snabbare takt än antalet kommunjoner, och tätare nattvardstillfällen synes vara en viktigare faktor för ökningen än tillströmningen av kommunikanter. Förhållandet mellan kommunioner och nattvardstillfällen är givetvis av intresse. Föga förvånande är genomsnittsantalet kommunikanter per tillfälle störst i Luleå med 42, därnäst Göteborg med 30. De minsta nattvardsgångarna äger ganska självklart rum i Visby stift; 16 kommunikanter i genomsnitt. Strängnäs har 19 och denna relativt låga siffra avspeglar hur ett sakramentalt medvetet prästerskap med täta nattvardstillfällen gör stiftet betydligt bättre i kommunionfrekvens än i gudstjänstbesök.

En god mätare på den aktiva kyrkligheten är tydligen också kollektsumman. Här ligger samma fem stift i täten, med Visby och Skara på siffror nästan dubbelt mot landet i övrigt. Karlstad finns här på sjätte plats inte långt efter Luleå. Stockholm har en kollektsumma på endast en tredjedel av riksgenomsnittet, Strängnäs mindre än två tredjedelar.

Den passiva kyrkligheten

Om den aktiva kyrkligheten visar stor stabilitet, är den passiva kyrkligheten uttryckt i förrättningssiffrorna entydigt i nedgång. 1978 utgjorde dopen i förhållande till de nyfödda knappt 79%, en minskning från året förut med en och en halv procentenhet. Man kan också uttrycka det så, att 1978 föddes nästan 20.000 fler än som döptes. Dessvärre finns inga uppgifter om hur många av dessa som odöpta blivit medlemmar av Svenska kyrkan. Alltså som har minst en förälder som är medlem, och som inte anmält att barnet inte skall bli medlem. Ett överslag tyder på att kanske två tredjedelar odöpta blir medlemmar. Dopfrekvensen är högst i Karlstad, Luleå, Skara, Lund och Växjö, alla över 85% döpta/födda. Lägst i Stockholm 61 % och Strängnäs 72%.

Nedgången i konfirmationsfrekvens har hållit jämna steg med dopen på en ca åtta procentenheter lägre nivå. Frekvensen räknas på hela årskullen 13-åringar, vilken något oegentligt benämns ”konfirmationsberättigade”. Också här vore det givetvis väsentligt att få veta dels andelen av dem som är medlemmar av Svenska kyrkan, dels hur många som döps i samband med konfirmationen.

Av hela årskullen konfirmeras 70,6%. Ung. samma stift som hade den högsta dopfrekvensen har också de högsta konfirmationssiffrorna, över 80%. Ett undantag är Luleå med endast 60%. Visby har här över 80%. 1 botten Stockholm 52 och Strängnäs 59%.

Det mest påfallande utvecklingen i den kyrkliga statistiken under de senaste drygt tio åren har varit den snabba nedgången av andelen vigslar i Svenska kyrkans ordning. Från 85% till nu knappa 60%. Minskningen från 1977 var mindre än tidigare års förändring och raset håller möjligen på att stanna av. Den kyrkliga vigseln håller ställningen bäst i Härnösands stift med 77% och även Luleå och Karlstad har över 70. I Stockholms stift ingås nu mindre än hälften av äktenskapen genom kyrklig vigsel, 48%. Strängnäs noterar 53,6%.

En ny utveckling är att den ökning som motsvarar minskningen av Svenska kyrkans vigslar inte föll på de civila ceremonierna, utanpå äktenskap ingångna i annan religiös form, 1978 5,4% av samtliga. Förrättningssiffrorna ger inte riktigt samma bild som den aktiva kyrkligheten. Ärkestiftet ligger för förrättningar längre under genomsnittet än för gudstjänstbesök. Göteborg har relativt låga siffror för dop och vigsel. Karlstad har tillsammans med Skara och Växjö de högsta förrättningssiffrorna. Luleå har låg konfirmationsfrekvens, Visby endast genomsnittlig andel kyrkliga vigslar.

Från 1977 har gudstjänstbesöken minskat i Härnösands stift, men ökat i Linköping och Karlstad. Att dra några kyrkopolitiska slutsatser av årets data förefaller mycket svårt. Frågan om hur förekomsten resp. avsaknaden av kvinnliga präster påverkat kyrkolivet får inget svar i dessa siffror. Stockholms stift har inte förbättrat sin köplacering under den tid antalet kvinnliga präster snabbt ökat. Å andra sidan har Strängnäs heller inte förbättrat eller försämrat sitt relativa läge med ett stort inslag av högkyrkliga präster. Fram till 70-talets början avtog kyrkligheten i Göteborgs stift i snabbare takt än i det övriga landet. Här minskade siffrorna även under det goda 50-talet. Den utvecklingen har nu avstannat utan att det rimligen tillåter några slutsatser om effekten av bristen på kvinnliga präster.

Medlemsutvecklingen

Den största förändringen i förhållande till föregående år hänför sig till medlemsutvecklingen i Svenska kyrkan. Antalet minskade med 21.000, trots en befolkningsökning på 23.500. De svenska medborgare som inte tillhör blev 38.000 fler och de utländska 6.000. Av svenska medborgare står nu 3,6% utanför Svenska kyrkan, av hela befolkningen, 6,5%, båda siffrorna en ökning med en halv procentenhet.

Antalet utträden var 31.000 mot 14.000 året innan, medan antalet inträden höll sig konstant på knappt 3.000. Det framgår inte klart om dessa siffror också innefattar utländska medborgare. Siffran för inträden gör det uppenbarligen inte. Inte heller finns här med de som blir medlemmar av Svenska kyrkan i samband med att de förvärvar svenskt medborgarskap. Detta gör att man dessvärre inte direkt kan redovisa de olika vinst- och förlustposterna. Det skulle givetvis vara intressant att kunna rekonstruera källorna till förändringen.

Antalet utlänningar i Sverige ökade med ca tusen till 423.000, men andelen medlemmar i Svenska kyrkan av dessa sjönk från 40,4 till 39,1%. Andelen har i stort minskat under senare delen av 70-talet från uppemot 45%. Minskningen torde direkt hänga samman med förändringar i sammansättningen av den utländska befolkningsgruppen. Nordborna har minskat från två tredjedelar till strax under 60%.

De sydsvenska stiften har utgjort en grupp med lågt medlemstal bland de utländska medborgarna. Till denna har under de senaste åren också Stockholm kunnat föras. I Göteborgs, Lunds, Stockholms och Växjö stift är mindre än en tredjedel medlemmar i Svenska kyrkan. Det motsvarar ung. det område där nordborna utgör kring hälften. I Karlstads, Västerås, Härnösands, Luleå och Strängnäs stift är däremot majoriteten av utlänningarna medlemmar i Svenska kyrkan, och nordborna ung. tre fjärdedelar av totalantalet utlänningar.

Härnösand, Visby, Karlstad och Luleå är stiften med den minsta andelen av totalbefolkningen utanför Svenska kyrkan, omkring tre procent. Stockholm toppar mycket klart med tolv procent ickemedlemmar, därnäst Göteborg, Strängnäs, Lund. Räknat på endast svenska medborgare är andelen icke-medlemmar högre i Strängnäs än i Göteborg.

Det finns alla skäl att anta att den ökade utträdesbenägenheten delvis hänger samman med striden om kvinnliga präster. Men utträde synes knappast ske i något slags protest mot förhållandena i de stift, där motståndet är mest utbrett. Ökningen av utträden är påfallande jämn över landet, Stockholms och Göteborgs stifts andelar av totalantalet utträden har inte förändrats nämnvärt.

Slutsatser

Den påfallande stabiliteten vad gäller den aktiva kyrkligheten i Svenska kyrkan som präglat 70-talet, till skillnad från nedgången på 60-talet, fortsätter. Förrättningssiffrorna synes vara inne i ett skede av påtaglig nedgång; undantaget är jordfästning. Främst genom utträden minskar Svenska kyrkans medlemsantal ganska märkbart, medan antalet odöpta medlemmar fortsätter att öka med något tiotusental varje år. Och detta trots att statkyrka-frågan åter har lagts på is.