Statsmakt och rättsskipning i Nigeria II

(Forts. från föreg. nummer)

Oskriven sedvanerätt

Den brittisk-nigerianska rätten är till sin natur både oskriven, traditionsbunden och kodifierad rätt. Överensstämmelse råder härom mellan förhållandena i det Förenade Konungariket och Nigeria. I norra Nigeria gäller inom de muslimska delarna endast skriven rätt. Det är i dessa delar av landet den stadsfästa och skrivna rätten som i första hand gäller – vare sig den är muslimsk eller brittisk-nigeriansk. I södra Nigeria och på en del håll i norra Nigeria utanför de muslimska områdena gäller en rad rikt differentierade inhemska rättssystem. Det är rättssystem som är bundna till orter och stammar. Ett system kan gälla några miljoner människor – varvid dock lokala särregler beaktas – eller en liten, socialt isolerad grupp på några hundra personer. Men även en aldrig så liten grupp anses i Nigeria kunna yrka på att de inom gruppen gällande reglerna för det sociala samspelet skall beaktas vid domstol.

För straffutmätningen är man vid alla domstolar bunden vid gällande kodifierade straffrätt. Men straffrätten är inte en isolerad företeelse. Den befinner sig i samspel med andra rättsregler och gällande omständigheter i de enskilda fallen. Även om reglerna för bevisföring och straff har normaliserats genom lagstiftning betyder de muslimska eller de gamla inhemska rättsliga traditionerna fortfarande mycket för domstolarnas arbete.

Redan innan britterna satte sig fast i Lagos på 1860-talet fanns det i Nigeria ett inhemskt rättväsende. Detta rättsväsende finns fortfarande kvar. All rätt som däri tillämpas – den muslimska naturligtvis undantagen – är i princip oskriven rätt. Att privata uppteckningar i form av rättsböcker kan finnas ändrar inte rättens oskrivna natur. På grund av de sociala och ekonomiska omvälvningarna i de större städerna fungerar den oskrivna rätten inte i dessa. På landsbygden och i mindre tätorter fungerar den oskrivna rätten fortfarande väl och utgör ett av de flesta godtaget system för social kontroll. Britterna ogillade mycket i de gamla nigerianska rättssystemen. Men de var också realistiska nog att förstå att mer skulle förloras än vinnas om man genom maktspråk försökte att allestädes avlysa den folkligt förankrade rättsskipningen.

Ända sedan lord Lugards domstolsreform i början av 1900-talet har de domstolar som tillämpar oskriven rätt klassats i fyra huvudgrupper med avseende på befogenheter. Denna indelning av domstolarna kommer rimligen att omstöpas i samband med och efter den nu förestående författningsreformen. Samma klassning används för de muslimska domstolarna. En A-domstol har

de största befogenheterna. Endast en sådan kan rannsaka mördare och fälla dödsdomar. Men att en A-domstol kan ha denna befogenhet innebär inte alltid att de som har den politiska makten i praktiken ger dessa domstolar så vittgående befogenheter. Många A-domstolar har aldrig någonsin haft rätt att fälla dödsdomar. De domstolar som har de minsta befogenheterna är Domstolarna. Dessa dömer i lokalt betonade tvistemål och i mindre brottmål. De mindre domstolarnas kompetens när det gäller straffutmätning är starkt begränsad.

A-domstolarna har högskoleutbildade jurister som chefer. Dessa leder förhandlingarna. Detsamma gäller om några större B-domstolar. Alla övriga sedvanerättsligt inriktade domstolar, Customary Courts, består i princip av rättskloka lekmän. De är inte avlönade domare utan åtnjuter på sin höjd tjänstgöringspapper och traktamenten för sina insatser i rättsvården. Detsamma gäller om bisittarna även i de sedvanerättsdomstolar som leds av utbildade yrkesjurister. Eftersom sedvanerätten sin natur likmätigt är rikt differentierad, är det nödvändigt att de domstolar som har till uppgift att tillämpa den oskrivna rätten har tillgång till den i varje särskilt fall gällande rätten, kunniga domare eller bisittare (meddomare). Domstolarna rekryteras bl.a. genom tjänsteförslagsnämnder och tillsätts av de organ som har ansvar för förvaltningen i området. Eftersom kravet på tillgång till särskild sakkunskap i gällande sedvanerätt inte får eftersättas kan antalet domare och bisittare även i D-domstolarna ofta bli mycket stort. Kunskaper om den rätt som gäller inom de orter, stammar och klaner som tillhör domstolens verksamhetsfält måste tillgodoses genom en efter omständigheterna anpassad rekrytering.

Dessa sedvanerättsdomstolar har för det mesta ett gott anseende. De misstänks dock stundom för besticklighet. Till detta må endast sägas att rågången mellan domstolsavgifter och mutor inte är så alldeles skarpt utstakad. I den teoretiska litteraturen talas det emellanåt om att en domare bör ”vakta sig för att taga emot ”ovanliga presenter” eller att jämsides med domarämbetet utöva sådana sysslor som pantlånerörelse o. dyl.”.

Advokater får uppvakta vid en domstol av denna typ endast under förutsättning att förhandlingarna leds av en högskoleutbildad jurist. Denna regel är nödvändig för att inte advokater genom att pråla med kunskaper och självsäkerhet i tid och otid skall kunna vinna mål vid de illiterata landsorts-domstolarna i strid med vad som är rätt och billigt. Man vill ha rimlig balans parterna emellan. Detta gäller både tvistemål och brottmål.

Instansordningen inom sedvanerätten har varit och är ännu till en del oklar och svåröverskådlig. Det är sålunda inte alltid så att man vädjar från en domstol av lägre grad till en av högre. Ofta vädjas från en D-domstol till en annan av samma grad. Det kan vara fråga om vädjan från en klandomstol till en stamdomstol, båda med samma befogenheter vad gäller exempelvis bestraffningar. Med hänsyn till gällande organisation och tillgängliga insikter kan det också vara så att en närbelägen D-domstol inte prövar alla domar som har utfärdats av D-domstolar i omgivningen. Gällande rätt kan fastmer vara att dom får prövas av annan D-domstol och därefter får överklagas vid en B-domstol. Det hela är ytterst svårgenomträngligt för utomstående men systemet har en inre logik som endast kan förstås inom det lokalt gällande kulturmönstret.

Rätt domstol för envar

Vad som är rätt domstol för en person beror på levnadssätt, religion, boningsort och etnisk tillhörighet. En sedvanerättsligt inriktad domstol har rätt – och i viss mån också plikt – att visa ett mål ifrån sig med motivering att den det gäller lever på ett storstadsmässigt och västerländskt sätt. En sådan person bör sålunda i första hand söka sig till en domstol som tillämpar brittisk-nigeriansk rätt.

Den som en gång har stämt en annan att svara inför sedvanerättsdomstol måste dock finna sig i att själv svara inför slik rätt.

De gamla inhemska domstolarna tåls alltjämt – och kommer under lång tid framöver att tålas – av landets politiska ledning. De äger både livskraft och gott anseende. Men likväl måste de – vilket i sig är en motsägelse – hålla sig till den utfärdade och skrivna rättens regler om bevis och påföljder. Tekniska spörsmål om bevisföring och brottsklassificering leder dock emellanåt till missförstånd och konflikter.

Rättsvetenskap

I Nigeria bedrivs rättsvetenskaplig forskning och utbildning vid landets universitet. Rättsvetenskapliga fakulteter för utbildning och forskning finns inrättade. Det juridiska språket är engelskan utom i norr, där till en del klassisk arabiska används. Muslimsk rätt kan översiktligt studeras vid samtliga fakulteter men de specialstudier som krävs för att bli domare vid en högre Shariadomstol bedrivs vid den högskola för arabiska studier som ligger i emiratet (delstaten) Kano. Den som vill bli muslimsk yrkesdomare skall studera i arabiska, teologi och rättskunskap vid denna högskola eller vid jämförbart islamiskt institut utanför Nigeria. Tyngdpunkten i både forskning och utbildning ligger på den i landet införda västerländska rätten. Många av landets universitetslärare i rättsvetenskap har bedrivit juridiska, historiska och filosofiska studier utomlands. Nivån på den juridiska litteraturen är hög. När den är som bäst står den på intet sätt tillbaka för det bästa som framställs i Västeuropa. Man bemödar sig också i den teoretiska litteraturen om realism. Till denna realism hör också en håg för forskning som skall tjäna den framtida rättsutvecklingen. När det gäller det ständiga problemet med den skrivna rättens förhållande till den oskrivna förekommer det att ledande jurister använder material från tyskt 1800-tal. Herrarna Carl von Savigny och Rudolph Ihering må vara aldrig så bortglömda eller inlåsta i rättshistoriska förvaringsskåp i Europa. I Nigeria finner man dem vara fullt aktuella. Där diskuterar man sin egen rättspolitik, och allt vad den na innebär av balansering mellan skilda men likväl samtida system, i ljuset av rön som gjordes i Tyskland när man i slutet av 1800-talet arbetade med att kodifiera och normalisera civilrätten samt med att få en enhetlig civilrätt erkänd inom ett stort och i rättsligt avseende differentierat område.

Ett betydande intresse finns också för fransk rätt och den övergång från oskriven rätt till skrivna lagar som skedde i norra Frankrike under adertonhundratalets första år samtidigt som de nyskrivna lagarna ersatte den i landets södra delar gällande skrivna justinianska (romerska) rätten.

Rättshistoriska kunskaper värderas högt i Nigeria. I likhet med vad fallet är i Sverige beklagar professorerna att studenterna är fåvitska när det gäller franska och tyska samt att detta hindrar utveckling och breddad insikt.

Om man från rättslärarnas skrifter kan spåra tendenser för det fortsatta lagstiftningsarbetet så synes dessa vara: a. Vilja att främja den brittisk-nigerianska rätten på de gamla inhemska systemens och den muslimska rättens bekostnad. b. Vilja att något lösa banden till den brittiska traditionen. c. Vilja att främja skriven lag. Som en punkt d skulle man också kunna tillfoga en vilja att afrikanisera rätten. I detta sammanhang betyder inte afrikanisering återgång till en tänkt svunnen guldålder av fred och social rättvisa. Det är fråga om en maning att försöka finna en tredje väg mellan den engelska rätten och de arabiska och afrikanska systemen, som fanns och fungerade innan britterna satte igång med sin rättsskipning!

Såväl inom det praktiska rättslivet som inom den rättsvetenskapliga forskningen – möjligen med undantag för högskolan i Kano – har man i allmänhet stor förståelse och respekt för den västerländska samhällsordningen. Liksom i andra länder är inom politiken använda slagord svårtolkade. Ordet ”socialism” kan i ett agitatoriskt sammanhang exempelvis endast stå för att man vill öka utbildningsutbudet och sänka skolavgifterna. Viss försiktighet bör därför iakttas när man vill tolka samhällsutvecklingen i Nigeria med ledning av sådant som sägs eller synes vara övergripande och ledande principer.

Inbördeskrig och diktatur

Nigeria är ett stort land med en talrik och etniskt synnerligen differentierad befolkning. Skilda kulturmönster och politiska traditioner möter varandra på ett ofta hårdfört sätt. Under de första åren efter att landet blivit självständigt försökte man tillämpa demokratiska principer av västerländskt snitt. Genom politisk terror som särskilt drabbade norra Nigeria genomfördes där ett enpartisystem. De politiska ledarna i norr inriktade sig inte endast på att kväsa minoritetsriktningar utan ville utplåna varje tillstymmelse till politisk opposition. Även i södra Nigeria satt friheten trångt. Eftersom det var olika riktningar och folkslag som dominerade i skilda delar av landet och alltför få var villiga att kompromissa blev resultatet ett blodigt inbördeskrig. De som lyckades återställa lugnet i landet var yrkesmilitärerna. Det blev ett lugn som vanns till priset av förlorad frihet och en hård, intill terror gränsande allmän rättsskipning. De som utförde den ursprungliga statskuppen i början av 1966 avsattes snart och en ny junta tillträdde. Flera avlösningar på maktens topp har sedan förekommit. 1976 avrättades 37 personer för delaktighet i mord på statschefen. Vissa avsatta makthavare har hunnit sätta sig i säkerhet i utlandet för att därifrån bedriva sin politiska verksamhet. Anhängare till landsflyktiga ledare efterspanas ständigt av polisen.

Den nu sittande militärjuntan regerar under den tekniska benämningen Federal Military Government. Militärregeringens ledare är generallöjtnant O. Obasanjo, som dessutom är landets överbefälhavare. Obasanjo och hans officerskollegor har under de senaste åren hävdat att militärregeringen har fyllt sin uppgift och det lugn som behövs för en på folkets förtroende grundad civil regering skulle ha vunnits. En ny författning har utarbetats. Den stadsfästes av en sammankallad grundlagsstiftande församling samt utfärdades av militärregeringen i september 1978. Avsikten är att den nya författningen skall träda i kraft den 1 oktober 1979 – på dagen nitton år efter det att Nigeria blev självständigt.

Väpnade rån och andra grova brott

Under militärregeringens tid har speciallagstiftning införts för att försöka komma tillrätta med den grövre brottsligheten. Denna är främst lokaliserad till städerna. Speciallagarna har bl.a. inneburit att man har inrättat extraordinära domstolar för att döma den som utför brott under hot eller användande av eldvapen, granater eller sprängämnen. Domstolarna består av en överrättsdomare som ordförande och ett polisbefäl och en officer. Domstolarna dömer inte efter eljest gällande strafflag utan tillämpar en speciallag som endast behandlar denna typ av brott. Liknande extraordinära domstolar har inrättats för att bekämpa sedelförfalskning och liknande ekonomiska brott.

Den hårda bestraffningen av väpnade rån har väckt uppmärksamhet. Inte minst märkligt har det ansetts vara att de domar som fälls av specialdomstolarna inte kan överklagas till högre rätt. Dödsdomar har varit vanliga med tillämpning av den genom juntans dekret införda speciallagstiftningen. Frågan om dödsdomen skall stå fast eller om den skall omvandlas till livstids fängelse prövas av vederbörande militärguvernör genom obligatorisk underställning. Militärregeringen avgör om fastställd dödsdom skall verkställas. Hur dödsdomen skall verkställas – genom hängning eller arkebusering – bestäms av vederbörande militärguvernör. Det synes som om arkebusering – som ofta eller kanske alltid utförs offentligt – skulle vara den allenarådande metoden när det gäller att avrätta personer som har dödsdömts med stöd av speciallagen om väpnade rån, Robbery and firearms Act.

Det totala antalet dödsdomar är mycket stort. Talande siffror är att 608 personer i november 1977 satt och väntade på att få nåd eller att bli avrättade. Samma siffra för november 1978 har angivits till omkring 620. Någon samlad statistisk bearbetning av brott, domar och avrättningar synes ej finnas tillgänglig i tryckt form. Punktvis information kan emellertid erhållas ur den nigerianska rättsvetenskapliga litteraturen.

De offentliga avrättningarna avskaffades av den brittiska kolonialregimen 1936. År 1971 återinförde Nigerias politiska ledning offentliga avrättningar. Offentligheten försvaras med att de skulle avskräcka från våldsbrott. Avrättningarna hindrar den avrättade från att begå ytterligare brott. Men samtidigt ingår avrättningarna som en del av ett av våld präglat kulturmönster. Avrättningarna anses av systemets kritiker ägnade att trappa upp en allmän våldsmentalitet.

Den nya författningen

Den nya författningen för Federala Republiken Nigeria som avses komma att träda i kraft hösten 1979 inger förhoppningar och löften om en bättre framtid.

När Nigeria blev självständigt uppdelades landet i tre regioner. På grund av lokala politiska krav ökades antalet regioner snart till fyra. Med tiden har de fyra regionerna utökats till tolv och fått benämningen provinser.

I den nya författningen har det bestämts att republiken skall bestå av nitton delstater. Dessa stater uppräknas i författningens första kapitel. Bland dem känner vi igen de största emiraten. En del mindre emirat har, trots att de fortfarande har stor politisk betydelse, inte blivit stater. Självfallet måste en sådan uppdelning bli mer eller mindre inkonsekvent. Men någonstans måste gränsen dragas för vad som kan vara rimligt storleksmässigt, historiskt och etniskt underlag för vad som kan bilda en stat. Författningen bestämmer också att ett federalt territorium skall innesluta landets blivande nya huvudstad. Denna skall ersätta den nuvarande huvudstaden Lagos och ligga mitt inne i landet.

I spetsen för federationen skall stå en folkvald president med vittgående styrande befogenheter och i spetsen för de enskilda staterna folkvalda guvernörer.

Nationalförsamlingen skall bestå av två kamrar, nämligen senat och representanthus. I delstaterna kommer man däremot att använda enkammarsystem. Det politiska språket kommer även i fortsättningen att vara engelska. I Nationalförsamlingen får dock – om lämpliga tolkar är tillstädes – hausa, ibo och yoruba användas. Övriga inhemska språk får inte användas i rikspolitiska sammanhang.

En förteckning över de nigerianska medborgarnas rättigheter har lagfästs i den nya författningen. Den upptar följande grundläggande rättigheter: liv, mänsklig värdighet, personlig frihet, rättvis rättegång, privatliv och familjeliv, tanke-, samvets- och religionsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, mötes och föreningsfrihet, frihet att flytta och välja bostadsort, frihet från diskriminering, skydd mot expropriation av lös och fast egendom, förbud mot inskränkning eller avskaffande av annars gällande grundläggande rättigheter samt prövning genom överrätt (=högsta domstol i delstat) av påstådd kränkning av grundläggande rättighet, och rättshjälp i samband med sådant mål. Rättighetskatalogen bildar kapitel IV i den nya författningen.

Vikter och motvikter

Den nya författningen är mycket omfattande. Den omfattar 279 paragrafer, av vilka flertalet innehåller flera eller färre underartiklar. Paragraferna är fördelade på åtta kapitel. Författningen gör ett klart och redigt intryck. Utförligheten gör att en kursiv genomläsning närmast ger intryck av att man genom denna lag vill förutse varje besvärlig eller tvistig situation. Att det är skickliga teoretiker som har fört pennan kan det inte råda någon tvekan om.

Författningen vill tillförsäkra Nigerias många folk rätten att i frihetens hägn göra sociala framsteg. Genom att balansera den politiska makten på skilda sätt har man på förhand velat stävja frihetskränkande maktsträvanden och bråda beslut. De olika befogenheterna har fördelats på skilda organ samt har därjämte skiftats mellan federationen och delstaterna. Det är frågan om konstitutionella vikter och motvikter såsom de en gång tolkades av exempelvis de franska teoretiker som på 1700-talet ville ge sina landsmän ett teoretiskt begrepp om innehållet i den engelska författningen. Att dessa 1700-talsteoretiker på grund av förutfattade meningar och brist på verklig information råkade få mycket för att inte säga det mesta om bakfoten har inte förringat värdet av deras alster för den författningspolitiska diskussionen. Deras arbeten kom att verka som ledstjärnor för ett politiskt reformarbete. Men vi bör likväl för vår egen del besinna att de felsteg dessa gjorde i sina utläggningar kan ha sin motsvarighet i nutiden. Den lagstiftande makten – vartill hör hela finansmakten – skall utövas av Nationalförsamlingen. Den verkställande makten skall i första hand utövas av presidenten och medelbart genom vicepresidenten och ministrarna. Den dömande makten skall ligga hos fristående federala och statliga domstolar.

Domstolsorganisationen

De tre olika typerna av domstolar för den allmänna brittiskt influerade rätten, för muslimsk och för inhemsk oskriven sedvanerätt kommer att finnas kvar. Deras existens legitimeras i den nya författningen. Dock inte på alldeles samma villkor. I varje stat måste det finnas högre domstolar som skall döma efter den vanliga rätten (av brittiskt ursprung och tradition) men det får finnas överdomstolar som hanterar mål efter Sharia eller oskriven sedvanerätt. Författningen förutser dels ett federalt domstolssystem och dels domstolar som skall arbeta inom delstaterna.

Staterna äger rätt att upprätta högre och lägre domstolar nedanför de domstolsnivåer varom författningen bestämmer.

I varje stat skall det finnas en högsta överrätt, kallad High Court. Parallellt med sådan överrätt får det finnas en motsvarande överdomstol för överprövning enligt muslimsk ordning och/eller en överdomstol för överprövning av från sedvanerättsdomstolar vädjande mål. Dessa senare domstolar skall benämnas Sharia Court of Appeal respektive Customary Court of Appeal.

De egentliga federala domstolarna skall vara tre. En av dem är överrätt för finansmål och benämns Federal High Court. Denna är sålunda trots namnet inte någon motsvarighet till de likabenämnda överdomstolarna i de enskilda staterna. Den domstol som normalt skall överpröva domar på högsta nivå heter Federal Court of Appeal.

Denna domstol kommer normalt att vara högsta instans. Förutom denna federala appellationsrätt kommer det att finnas en högsta domstol, The Supreme Court of Nigeria. Högsta domstolen skall ha till uppgift att slita tvister mellan federationen och de enskilda staterna samt mellan stater.

Rättsskipningen

I vissa fall blir det tillåtet att vädja från den Federala Appellationsdomstolen till Högsta Domstolen. Dessa fall är angivna i författningen. Detta gäller om grunden för överklagande är ett spörsmål om gällande rättsregler på ett riktigt sätt har tillämpats av domstolen. Vidare får frågor om tillämpningen av författningen på samma villkor överklagas till Högsta Domstolen. Detsamma gäller om påstådda kränkningar av de medborgerliga rättigheter som författningen tillerkänner de nigerianska medborgarna.

Dödsdomar som har fällts eller stadfästs av Federala Appellationsdomstolen får föras vidare till Högsta Domstolen.

I Högsta Domstolens och Federala Appellationsdomstolens personalstater skall det ingå specialiserade domare som är kunniga i muslimsk rätt respektive oskriven sedvanerätt.

I författningen sägs det uttryckligen att varje människa har rätt att leva och att ingen får berövas livet utom då laglig dom verkställs. När någon dödas till följd av att hotad person röner skydd, eller då någon lagligt grips eller då någon söker hindra fånge från att rymma gäller heller inte det författningsenliga skyddet av liv. Samma undantag tillåts gälla om någon dödas i samband med stävjande av upplopp, uppror eller myteri.

Framtiden

Dagens politiska och sociala tillstånd är kritiskt i Nigeria. De politiska motsättningarna är stora. Till helt nyligen har viljan att göra ömsesidiga eftergifter varit liten. Enligt förutsättningarna för de nya författningarna skulle det dock numera finnas en allmän beredskap till ett fredligt politiskt liv inom ramen för en sammanhållen federal stat med stark presidentmakt.

Rent teoretiskt verkar det som om den nya författningen mycket väl skulle tillgodose alla gruppers berättigade krav att få sina intressen tillgodosedda.

Om den bistra verkligheten kommer att låta sig styras av den nya författningen återstår att se. Den tid som följer närmast efter att den nya författningen har trätt i kraft kommer antingen att ge stadga åt en framtida utveckling mot frihet och folkstyre i Nigeria eller göra författningen till en bedräglig kuliss.