Asiens bön – en gåva till kristenheten

Många talar och skriver i kyrkan idag om bönens och meditationens olika former. Överallt bildas bönegrupper. Det är säkerligen ett tecken på ett nostalgiskt intresse för en verklighet, som man saknar och längtar efter. Men kontemplationen hör inte bara hemma i det kristna livet, utan den är dess kärna, dess mål och ideal.

Ja, det talas i överflödande mått om bönen, men beder människor nu mer och bättre, med större djup och intensitet? Man måste i stället ärligen medge, att i det kristna livet – också hos präster och ordensfolk – bönen ofta blir försummad, inte minst den personliga bönen. Detta beror delvis på att många visserligen gärna skulle vilja bedja men de använder inte de ”nödvändiga hjälpmedlen”: en atmosfär av tystnad, befrielse från vardagens bekymmer, offrandets sinne och erfarenhet, förmåga att sätta värde på den tid som används för bön, etc.

En bedjande kontinent

Mot denna bakgrund kan och borde Asien hjälpa de kristna att åter upptäcka värdet av den tid som avsätts för bön såväl som betydelsen av yttre och inre stillhet i en värld som är fylld av larmande oro. I själva verket har dessa värden för länge sedan förlorat sin betydelse i den kristna västerländska kulturen, men de är ännu mycket levande, ja nästan ett med den helhet som Asiens religiösa tradition utgör. Först om dessa värden återupptäcks, blir det möjligt för kristenheten att rent och oförfalskat uppleva bönen, vilket så många eftersträvar och talar om. Också Asien upplever till viss grad samma prövningar som Västerlandet. Det kristna Asien måste emellertid göra allt för att bevara dessa värden, skydda dem och erbjuda dem åt kyrkan som en dyrbar gåva.

Förvisso uppskattas det kontemplativa livet ännu högt av kyrkan, inte minst av det levande läroämbetet. Men det finns också en uttalad benägenhet att ge det kristna livet och engagemanget en rent kulturhistorisk utformning. Här kan Asien – både det kristna och det icke-kristna – tjäna som föredöme, i det att det kan hjälpa oss att upptäcka den stora betydelse som det kontemplativa livet har för kyrkan både som tecken på transcendenta värden på denna jord och som tecken på Guds kommande rike.

En fromhet och bön av immanent slag är karakteristisk för den asiatiska kontinenten. Även den helige Augustinus säger att man kan komma fram till en nåderik gudserfarenhet genom ”memoria sui”, den djupa och innerliga upplevelsen av sig själv. Detta är av stor betydelse för människan och för den asiatiska kyrkan. Dygder som fridsamheten och dess frukter, medlidande, god vilja och ädelmod uppstår ur detta medvetande om den egna existensen. Det omfattar hela kosmos. Med en sådan erfarenhet dyker människan ned i det ”tigande varats” djup. Om inte denna immanens förseglas i självtillräcklighet utgör den en upplevelse av en närvarande transcendens. Metoder som yoga och zen, vilka utvecklats i Asiens religiösa traditioner, är till stor nytta för den immanenta bönens erfarenheter.

Möte i kontemplationen

Den känsla, koncentration och tystnad som utmärker den immanenta fromheten och bönen kan i rikt mått bidraga till en äkta kristen fromhet i våra asiatiska länder. Den religiösa erfarenheten av jaget och det absoluta är företrädesvis det uttryck som skänkts oss för gudomlig trohet och nåd liksom det sätt på vilket Gud berör dem som söker honom. Ty Gud har träffat oss just som den immanente och just detta är tillika transcendens. Den immanenta fromhetens väg har mycket att säga oss. Det verkliga mötet mellan kyrkan och vår gamla religiösa tradition kommer att äga rum på det djupa fält som den kontemplativa erfarenheten utgör.

Det bästa hjälpmedlet att göra sig förtrogen med skatterna i den östliga religionen- och samtidigt en av de viktigaste vägarna till kontemplationen – ligger i ashramtraditionen. Den kommer att vara Asiens speciella bidrag till rikedomen i mänsklighetens andliga liv på detta stadium av kyrkans utveckling. De asiatiska böneformerna kännetecknas också av den fromhet som kallas ”bhakti”, d.v.s. den fulla och hängivna kärleken till den gudomligt-personliga verkligheten. Transcendensen och distinktionen mellan själen och Gud är en väsentlig beståndsdel i just denna andliga strömning. Dessa yttringar av den asiatiska fromheten måste vi lära känna och förstå utifrån deras ursprung. Då kommer vi att bli djupare medvetna om vilket rikt bidrag till den kristna böneerfarenheten de kan ge.

Asiatiska vägar till bönen

För att främja och underlätta kontemplationen finns det många värdefulla, ja oumbärliga hjälpmedel.

Överlåtelse: Denna är också ett kännemärke för bönen och den andliga traditionen i Öst. En ”sanyasi” är definitionsmässigt en som överlåter sig. Hans överlämnande av sig själv åt den kärleksfulla försynen är fullständig.

Den symboliska karaktären hos den andliga erfarenheten i Asien måste på nytt upptäckas. Människans krav att uttrycka gemenskapen med Gud på ett så rikt sätt som möjligt visar sig i vår tradition framför allt genom användningen av symboler för böneerfarenheten.

Integriteten är ett annat karakteristikum för den asiatiska bönen. Det asiatiska psyket, som uppfattar människan som en helhet och betonar enheten (snarare än dualismen själ och kropp), uttrycker därför detta i bönen (o.s.v.) genom integriteten. Därav kommer det sig att både kroppen och själen beder, så att existensens enhet, vilken kännetecknar böneerfarenheten, också utgör ett grundläggande villkor och medel till denna enhet.

Vertikalitet: Riktningen uppåt i böneerfarenheten uppfattas inte så entydigt i Asien. Medvetandet om det andra, det transcendenta, tar sig snarare uttryck i ett ännu djupare medvetande om det immanentas närvaro.

Kosmisk dimension: Erfarenheten av Gud är också förbunden med erfarenheten av den kosmiska verkligheten – den kosmiska närvaron. Psaltarbönen i den bibliska traditionen (Ps 28) är en böneform helt förenlig med den asiatiska.

Bön och frihet: I Asien är bön ”mukti” – frigörelse. Den djupa böneerfarenhetens mål och krona är en total frigörelse. Det asiatiska psyket längtar efter denna befrielse, och därför måste kyrkorna vara fyllda av den befriande bönens ande. Slutligen gäller ”ananda” (salig glädje) och ”shanti” (frid) som äkta kännetecken på gudsmänniskan i kontemplationen.

Dialog om andlig erfarenhet

Anden och kyrkan kallar oss idag till samtal med de icke-kristna religionerna. Vi tror att den mest lämpliga platsen för denna dialog är i bönens liv, särskilt i de kristna och icke-kristna klostren. I icke-kristna kloster finns ett äkta sökande efter sanningen, efter det absoluta, vilket tar sig uttryck i olika former av böneliv. Här finns en dörr till möte, till utbyte av ”andliga erfarenheter”, till äkta dialog.

Vi är medvetna om att dialogen på förståndets och begreppsanalysens fält inte bara är svår utan också en smula svävande och inadekvat. Andlig erfarenhet uppträder visserligen inte i sig själv kommunicerbar, men det uttryck den tar sig i bönens språk kan likväl bli föremål för dialog. Detta möte och denna dialog bör åtföljas av noggrann andlig och intellektuell analys.

Bön och andlig odling

Kyrkan idag lever och verkar förutom genom dialogen också genom inkulturation. Utifrån denna aspekt kan vi också tillfoga något om bönens metodik, isynnerhet om meditation och kontemplation.

Att bara börja bedja garanterar ingen fortsättning. För detta senare behövs en väg eller en metod att följa. Och självfallet finns det olika metoder, som också den kristna fromhetens historia utvisar. Liksom det i Faderns hus finns många boningar (Joh. 14,2), så finns det också många vägar som leder fram till äkta gemenskap med Fadern. Ingen metod har exklusiv giltighet. Bönens metoder är inga mål, de är medel till bönen.

Med hänsyn tagen till det ovannämnda kan vi nu överväga vad Asien har att erbjuda kristenheten på bönens område. Då kan svaret bli: den rika mångfalden av metoder, koncentrationen, bönens och fromhetens olika uttrycksformer, frukten av årtusendens religiösa tradition. Dessa företeelser är ofta något nytt för kristendomen. Ett kristet böneliv enligt dessa metoder kommer säkert att leda till det liv, som karakteriserar Asiens andliga odling, något som också påven Paulus VI påpekar i den apostoliska uppmaningen ”Evangelii nuntiandi” (Nr 63).

I ”karma-marga”, handlingens och riternas väg, förekommer nya uttrycksformer, ägnade att ge liv och kraft åt den kristna Liturgin, såsom recitation av mantras eller heliga formler, vilka mäktigt kan bidra till sinnets koncentration. I ”jnana-marga”, kunskapens och insiktens väg, erbjuder oss Asien en mångfald meditationsmetoder, vilka utgör frukter i sökandet efter den sanna visheten. Dessa kan göra vårt sinne fritt och därmed hjälpa oss på vår väg till Fadern.

Den sekulariserade världens framtid

På en långt mer radikal framtid pekar många som, när de tolkar ”tidens tecken”, talar om att det skall komma en ”ny människa” som kommer att leva i en postkristen eller postreligiös tid, d.v.s. i en sekulariserad tid, då funktionen som sådan kommer att inta den främsta platsen i liv och samhälle. Denna sekulariserade människa kommer antingen att vara öppen för revolution och förändring eller på ett tragiskt sätt underkastad ödet. I denna nya samhällsstruktur förlorar bönen varje betydelse. Och de som eftersträvar detta nya samhälle vill överhuvud inte mer höra talas om bönen, emedan de vet att där man beder bevaras också ett religöst sinne, en känsla för det övernaturliga.

Teologi och tradition visar emellertid att bönen är något som alltid består så länge det finns äkta mänskligt liv, i sanning fritt och till fullo förverkligat. Gud är herre över historien, och mänskliga förändringar fjärmar honom inte från världen. Må vi spänna våra krafter för att bevara människans religiösa dimension i världen i vår tid. Det bästa medlet härtill är att återge bönen dess rätta värde. Ett av de viktigaste bidragen i denna kamp som kristenheten har att föra kommer förvisso Asien att erbjuda.

Men också problemen i Asien är angelägna för vår bön. De politiska, sociala, ekonomiska, ideologiska och kulturella utmaningarna måste influera vår gudsrelation, om den skall vara äkta. Förtryck och exploatering av massorna såväl som all orättfärdighet måste leda oss till att erfara Gud som befriare och sätta oss i stånd att dela med oss av denna erfarenhet av Jesus – som betyder Jahwe befriar.

Jesu bedjande hör till det fundamentala i hans uppståndelse och därmed till källsprången för Guds nya skapelse: ett nytt rättfärdigt samhälle, en befriad mänsklighet. Hela skapelsen väntar på den radikala och fullständiga befrielsen av människan (Rom 8:19). Asiens kyrkor kommer att bli inflytelserika krafter i den befrielsen genom att de i sitt liv upplever Guds befriande närhet.

Sammanfattningsvis skulle vi kunna säga: Antingen gör vi våra kyrkor och församlingar till i sanning bedjande samfund, eller kommer vi överhuvudtaget inte att ha några äkta kristna församlingar. Vi finner att i urkyrkan levde församlingarna i en ständig bönerelation. I dag vill vi – både i Västerlandets och Asiens kyrkor – återvända till källorna. Detta är ett äkta tecken på Anden. Om vi på allvar går in för detta, kan endast ett bli följden: hela den kristna kyrkan kommer att bli en verkligen bedjande församling.