Läkedom för hela människan

De tankar som här framförs är bara avsedda att lämna ett begränsat bidrag till samtalet mellan själsläkare och själavårdare. De är lekmannafunderingar på så sätt att de inte stödjer sig på någon särskild sakkännedom om terapeutisk teori och praktik. Men de har uppkommit i samröret med psykiskt sjuka människor, som undergår medicinsk behandling och samtidigt söker hjälp genom själavård. Härvid återkommer ständigt en rad grundfrågor, som mindre påkallar vetenskapliga specialkunskaper än en öppenhet för människolivets helhet. När jag nu tar upp ett urval av dessa frågor, tänker jag mig som samtalspartner läkaren i medicinaren, alltså människan i fackmannen, den till läkedom syftande människa som har att göra med lidande människor och som intar en välvillig hållning till de inre livskrafter som själasörjaren står för. Jag utgår då från övertygelsen att läkarens – inte enbart medicinens – handlande har en pastoral räckvidd, men bara om det sker ett mänskligt möte i vilket läkaren – antydningsvis snarare än uttryckligt – bidrar med sin egen erfarenhet av ångest och hopp.

Förväntan att bli frisk och beredskap att lida

Vid min första reflektion utgår jag från de idag vitt spridda förväntningarna om tillfrisknande. För de psykiskt sjuka gäller behandlingsresultatet inte alternativet ”allt eller intet”, utan den terapeutiska hjälpen arbetar med små vinstmarginaler. Som själasörjare ställs jag inför frågan hur jag skall kunna hjälpa dessa människor att komma till klarhet om sina förväntningar, och det mot en omvärld som lätt påtvingar den sjuke förväntningar som utsätter honom för kravet att han måste bli frisk – och helst totalt frisk.

Låt oss se på bakgrunden. – Vi lever i ett samhälle där lidandet göms undan. Många skyggar för en realistisk inställning till det mänskliga lidandet som faktum. Åtskilliga får inte ens tillfälle att träffa människor av vilka de kunnat lära sig hur man kan lida och hysa medlidande. Den existentiella försagdheten inför lidandet driver en till att skaka av sig det hela genom verksamhetsiver eller underhållning. Där denna avledning inte lyckas, kan vi bevittna hur människor inte är vuxna att leva, därför att de inte blivit vuxna att lida. Detta måste påverka vårt sätt att tänka på hälsa, sjukdom och läkedom. Med hälsa menas ju på många håll frånvaron av lidande. Sjukdom upplevs därmed som hinder för ett liv inriktat på att uträtta och förbruka mycket: prestation och konsumtion. Läkedom tänker man sig då som avlägsnande av hindret och som avskaffande av lidandet. Ja, av den sjuke förväntas att han skall låta sitt lidande avlägsnas för att han åter skall uppnå gemenskap med de ”normala”, för att han själv inte längre skall ha besvär och inte längre vara till besvär för de andra. Visserligen finns det undantag. Också idag finns t.ex. äktenskap där trots endera makens insjuknande relationen förblir levande och rentav fördjupas. Men inte sällan ser den sjuka maken sig bara som ett påhäng för den friska, och inte sällan blir den friska maken – såsom främmande för lidandet – en främling för den sjuka.

Man frågar sig då om beredskap att lida står i motsats till beredskap att låta bota sig, eller om beredskap och förmåga att lida hos sjuka som inte kan bli helt botade, är viktiga förutsättningar för läkedomsförloppet. När jag letar efter uppslagsändar inom den kristna trostraditionen, finner jag följande.

1. Människor kan inte klart uppdelas i friska och sjuka, i besvärsfria och angripna. Ingen människa är helt utan vank och lyte. Detta gäller i synnerhet då det att vara människa får vara detsamma som att vara medmänniska, och då den andres sjukdom, lidande och besvär också gäller mig och jag upplever det som inslag i min egen verklighet. Om vi å andra sidan tänker oss att det att vara människa är att vara fullkomlig i en fullkomlig värld, så förnekar vi inte bara den egna verkligheten, utan vi lägger sten på börda för dem som är drabbade. Vi utesluter dem ur vår gemenskap i stället för att upprätta mänsklig gemenskap i lidandet och i medlidandet. Vi måste medge att sjukdom, lidande och besvär inte är något för ett fåtal drabbade, utan något som angår oss alla – i det egna lidandet och i solidariteten med de lidande. Läkedomsförväntan kan avlastas genom att den som söker bot inte behöver se sig som den uteslutne, som måste bli besvärsfri för att på nytt inlemmas i den förlorade kretsen.

2. Om det är sant att lidande hör till det mänskliga livet, då kan en beskrivning av mänskligt liv inte utan vidare framställa lidandet som tecken på misslyckande och meningslöshet. Livsvärde får inte bara tillmätas dem som någorlunda obehindrat kan uträtta och förbruka mycket. Livet har mening också när det berikar gemenskapen med trohet, tacksamhet för visad omsorg, glädje över lätt förbisedda småting, tålamod och tapperhet, hopp och förtröstan, godhet och glatt humör. Den som har med sjuka att göra vet hur skevt livets mening bedöms i vårt samhälle, när den utmäts efter förmågan till prestation och konsumtion. En uppfattning om livet som inte med ett vällyckat liv helt enkelt menar ett ytligt sett bekymmerfritt liv, utan också räknar med de sjukdomsdrabbades möjligheter, kan häva låsningen vid en förväntad återställelse. Identitetskriser under sjukdom kan övervinnas. Livets mening blir inte längre beroende av återvunnen hälsa. I vissa fall kan en riktig uppfattning rentav öppna nyupptäckta livsmöjligheter som upplevs som värdefullare än de tidigare utnyttjade.

3. Vi kommer nu till något som bara nätt och jämt kan spåras i den kristna tron. Jag skall försöka mig på några antydningar. – Sjukdom, lidande, är mörker. Livet är inte bara ljus, det innebär också skugga, dödsskugga. Hur kan man då leva i hoppet, inför denna sanning? Ja, tron är inte främst en lärobyggnad av en rad sanningar – kristen tro är överlåtelse av den egna levnadshistorien på personen Jesus Kristus. Han, den enda ”färdiga” människan, har dignat under vår plåga ända in i dödens mörker, men just genom det lydiga genomlidandet av vårt mörker har han banat en väg av liv rakt igenom dödens gränser, och han har fört ljus ända in i det djupaste mörkret. Att tro, på en kristens sätt att tro, är att förena sig med denna historia och låta bära sig av den – också i beredskapen att vara med och tyngas av det mänskliga livets mörker. Denna tro rymmer erfarenhet av krafter som bidrar till att bära ett lidande som bejakats. Ja, det finns en erfarenhet av att komma närmare inpå det mänskliga livets hemlighet och löfte än i tider utan lidande.

Missförstånd ligger lurande nära. Det vore fel att tänka, att lidandet borde uppsökas eller att läkedom inte fick efterlängtas av den troende. Naturligtvis avses här inte att förringa ansatsen att inskrida mot lidandet, att avhjälpa eller hindra det. – Men vad saken gäller är hur de, vilkas lidande inte kan avhjälpas, skall tänka om sig och sitt liv och hur vi skall tänka. Är de mindre älskade av Gud? Eller är Gud nära just dem? Gäller för dem ett hopp som syftar vidare än de förhoppningar som de sett svikas? Är vi skyldiga dem en särskild vördnad, därför att de på ett särskilt sätt kommit att dela gemenskapen med de lidande och med den korsfäste? Tron på den, som lidit för våra brister, har sina egna svar på detta. Utsikter till läkedom kan vidgas till en bredare horisont.

Som sagt: den troende är fri att söka bot, han får klaga också inför Gud, han behöver inte uppgiven finna sig i sin situation. Nej, men den gräns som satts för den bot som är möjlig att uppnå är inte en gräns för hoppet. Det lidande som inte kan undgås, skall inte behöva skapa bitterhet, avund och förhärdelse. Övertygelsen att vara älskad och godtagen kan bli levande just under trycket av en ohjälplig börda i livet.

För många som inte kan botas helt är det hälsobringande att frigöra sig från utbredda villfarelser som förväxlar läkedom med besvärsfrihet. Det kan ofta innebära en betydande läkedom att uppleva hur man kan leva med sitt lidande. Patienter vinner läkedom när de människor, med vilka de lever i djupa relationer, för sin del blir så pass ”läkta” att de inte utsätter de sjuka för tvånget att bli friska. Det verkar läkande på patienter att upptäcka tillgängliga utsikter inom gränsen för sina möjligheter och utveckla initiativ i stället för att hänga fast vid det som inte längre eller ännu inte är tillgängligt. Sjuka kan bli mera ”läkta” än vad friska kan, när de lär känna den som bär livet ända in i mörkret. – Det riktar sig inte mot läkarnas strävan att bota, inte heller mot den sjukes strävan att tillkämpa sig en möjlig bot. Nej, det riktar sig bara mot villfarelser som skyggar för lidandet och som utmynnar i besvikelser, som i sin tur underblåser sjukdomen. Det riktar sig mot ovanor att bara tillerkänna de någorlunda friska livsvärde och att därigenom driva de sjuka djupare in i sin sjukdom. Det riktar sig också mot de bedrägliga förväntningar om frälsning, som idag ställs på läkekonsten och på mediciner.

Läkedom och förlåtelse

Min andra reflektion gäller sambandet mellan sjukdomen och skulden. Ingen är en frisk och färdig människa i en frisk och färdig värld, och ingen är skuldlös i skuldlösa livssammanhang. – Vad beror det på att vi inte insjuknar av enskild och gemensam skuld?

Endera kan man eller underlåter man att släppa fram frågan om livet såsom det leves är värt att samtycka till. Man kan förhärda sig i avvisandet av misstanken, att det inte är mycket bevänt med vårt sätt att leva, att umgås med varandra, att förverkliga ett mänskligt sätt att vara. Vi människor kan stålsätta varandra mot självtvivel genom att inom ramen för gängse spelregler anvisa varandra roller och vanor vilkas innebörd är att allt är väl i ordning.

Förhärdelsen mot frågan om vårt liv är värt samtycke kan man bara tillägna sig på bekostnad av en reducerad mänsklighet. Längtan och drömmar om hur det kunde vara med oss människor får då inte tillåtas – de kunde ju skapa oro och väcka tvivel på oss. Självtvivel avvisas såsom livsförhindrande. Men just så kan vi hindra oss själva från att verkligen leva. Att låta trissan löpa, fungera friktionsfritt, är inte att verkligen leva. Det är egentligen ett sätt att vara sjuk. Det är inte så påfallande som det vi kallar sjukdom men är ändå en insnävning av livet, utan sanna vänner.

Vidare taget: kanske de som påtagligt insjuknar av vårt sätt att leva, är känsligare än vi. Kanske de inte kan tillägna sig förhärdelsen lika lätt som vi. De sjuka som lider av bristande övertygelse om sitt livs mening och värde, lider kanske av något som vi måste lida mera av för att bli mera levande. Om det ligger så till, hurdan skall då hjälpen se ut? Säkert kan man med självstudier nedbringa sensibiliteten för att göra livet uthärdligare – men hjälper oss denna väg verkligen vidare?

Det finns en annan väg, i tron. Man kan gå med på att inte heller vi är så säkra på att vårt liv är värt att samtycka till, vilket vi försöker inbilla varandra. Det finns fog för att ifrågasätta om vi är de människor som vi kunde vara. Ja, vi står i beroende av varandra för att ge spelrum åt sant liv, för att uppmuntra och befordra detta hos varandra. Det är därför inte alls så självfallet att man kan leva. På det sättet är självrättfärdigandet något tvivelaktigt. Men livet vilar på en grund som inte vi har lagt: Guds förlåtelse. Han som vill vårt liv upphör inte, därför att vi förlist, att ytterligare vilja vårt liv; han förehåller oss inte vår skuld som en avspärrning mot fortsatt liv, utan han utplånar den för att bereda oss väg till sant liv.

Vi står inte under trycket att själva göra vårt liv värt att samtycka till, något sådant orkar vi inte. Det vet vi alla innerst inne. Men Gud är större än vårt hjärta. Han är mera god mot oss än vi själva skulle kunna vara. Och i sin vilja att vi skall leva, har han makten att öppna nya möjligheter för oss. Till att inte bara låta säga sig detta utan att också ta det till sig och låta sig bäras av denna hållbara livsgrund, därtill fordras ödmjukhet. Denna ödmjukhet löser en kramp och kan leda till ett läkande förlopp – hos oss och hos de sjuka. De sjuka blir också hjälpta av att vi inte sätter oss på höga hästar.

Det sagda behöver kompletteras på två punkter. Den första anmärkningen gäller den skillnad som görs både av de sjuka och av oss mellan medvetandet om en konkret utsägbar skuld och det djupare medvetandet om att outsägbart vara en skuldtyngd människa i en skuldtyngd värld. Kanske man i kyrkorna vid sidan av talet om synder – mängden av konkret outsägbara skulder – slutat att tala om ”världens synd”. Med ”världens synd” menas teologiskt ett slags oläkthet som vi inte klart urskiljer men som berör oss alla. Om vi nu inte klart ser vår allmänna oläkthet, är det kanske hälsosamt att tona ned uppmärksamheten på vår enskilda skuld för att med denna överlämna oss åt den som ensam känner vår skuld och kan övervinna den? Kanske uppnår man först då att som konsekvens av vår syndiga grundsituation utsäga konkret skuld och att företa en konkret livsändring. – Det är på tal om detta värt att lägga märke till, att det kristna dopet inte heller av vuxna förbinds med en syndabekännelse, dvs. att det mänskliga livets hemfallenhet anförtros åt Guds förbarmande för att han skall skapa nytt.

Jag har iakttagit hos både friska och sjuka, att först avståendet från en allomfattande genomgång av förflutet och närvarande – inte i djuppsykologins mening, utan i betydelsen av en inträngande skuldredogörelse -, att först överlåtandet av den ogenomskådliga livshistorien på Gud öppnat blicken för den framförliggande framtiden. Kanske kan det, när det gäller skuldkännedom, finnas ett övermått av vilja till självkännedom, ett övermått som hindrar läkedom på grund av bristande ödmjukhet?

Den andra anmärkningen återknyter till den i början väckta frågan om läkedomsförväntan. Inte heller boten genom förlåtelse betyder att allt skulle bli helat på en gång, vare sig människan eller hennes omgivning. Det slutliga helande som omfattar allt och alla, är något vi i tron förväntar, hoppas på och längtar efter som en sista gärning av Gud. Men detta sista bryter in redan idag. Helandet börjar, och något nytt öppnas för oss. Detta löfte har två sidor. 1) Det är ett verksamt botande av skuld genom en faktisk förlåtelse och förmedlar hugsvalelse och hjälp till nytt liv, livskraft och livsvilja. 2) Det nya är en start men inte ett mål, det frikallar oss inte från möda och ny ansatser. Helandet är ett förlopp, inte en ögonblicklig fulländning. Utslagen av mottaget helande kommer först då till fullt uttryck, när de bejakas som förebådande tecken på slutgiltigt helande i hoppet. Kanske är på det område av mänskligt lidande som här tas upp, ett medicinskt och pastoralt handlande under medgivande av den bestående skillnaden mellan dels den bot som kan uppnås idag dels det yttersta helandet, mera läkedomsbefordrande än handlingssätt som förtiger denna skillnad?

Godtagen av människor – godtagen av Gud

En tredje reflektion gäller att hjälpa sjuka genom att bibringa dem erfarenheten att vara godtagna och därigenom acceptera sig själv. Här förbigås de omfattande teoribildningarna med motsvarande tillämpningar. Det gäller en teologisk reflektion kring terapin och utifrån själavårdande samtal med sjuka. Med sin särskilda sakkännedom är teologen väl förtrogen med den betydelse det har att vara godtagen för att kunna leva som människa. För honom står det klart att erfarenheten av att vara godtagen av andra i mycket betingar förmågan att godta sig själv och andra. Likaså vet han att en utvecklad färdighet till förtroende är en viktig förutsättning för färdighet att tro och att färdighet till förtroende just har att göra med erfarenheten att vara godtagen. Ja, han utgår ifrån att människan har i uppdrag att acceptera sin medmänniska, att det ömsesidiga godtagandet människor emellan skänker kraft till liv. Två frågor framställer sig.

1. Hur kan erfarenheten att vara godtagen av en person eller en grupp bli en bärande grund för att acceptera mig själv. Har en person eller en grupp befogenhet att säga till en människa att hon är godtagen, på så sätt att alla tvivel undanröjes om att accepterandet inte gäller ”på riktigt”? Kan detta att vi accepterar varandra bara vara ett tilltag för att smussla bort vårt livs yttersta hemlöshet? Det låter säga sig att ”jag, vi, accepterar dig – alltså kan du lugnt acceptera dig själv!” – men håller det streck? Eller stämmer det bara under betingelsen att människor inte på eget bevåg häver upp sin röst, utan ges rätten därtill av Gud, den enda livsgrunden.

2. Ingen erfar odelat att han är godtagen. Vilketdera väger då tyngre: erfarenheterna av godtagandet, vilka framkallar förtroende; eller de motstridiga erfarenheterna, som undergräver förtroendet? Den frågan får inte lämnas öppen. Den måste föras till ett avgörande, om erfarenheten att vara godtagen av den ene eller den andre skall förslå till att lämna motstridiga erfarenheter åsido. Den måste avgöras också därför att en människa, oberoende av den person eller grupp som accepterar, skall kunna godta sig själv och andra, och inte gång på gång behöva studsa tillbaka på personen eller gruppen för att ideligen suga upp tillit som sedan kvickt förflyktigas.

Vad skall jag säga. Som teolog och kristen är jag å ena sidan övertygad om att människor av Gud givits rätten att genom ömsesidigt godtagande intyga för varandra att de är godtagna av Gud. Det är min övertygelse att erfarenheter av att vara godtagen är tillförlitliga tecken på den sanna livsgrunden. Jag kan alltså långa stycken vara med på det som utspelar sig i den terapeutiska praktiken. Men å andra sidan kan man väl i längden inte slippa ifrån en hemulsredovisning och tala om vad man stödjer sig på när man bibringar någon tillit.

Låt mig förtydliga med relationen föräldrar/barn. Barnet godtas fullt ut av sina föräldrar, upplever omvårdnaden och svarar med att utveckla tillit, motta livsgrund. Barnet lär sig springa till sina föräldrar för att undkomma, visa dem glädje och nöd. Föräldrar kan fullfölja detta, så att barnet också efter att ha lämnat föräldrahemmet kan leva i tillit. Föräldrar kan rentav betyga för sitt barn: Att vi har godtagit dig, brytt oss om dig, tagit hand om dig, kallat dig vid namn, sett din glädje och nöd – det skall för dig vara ett tecken på vår trosövertygelse, att Gud har godtagit dig och oss, bryr sig om oss, tar hand om oss, kallar oss vid namn, ser vår glädje och nöd. De kan t.o.m. ge barnet möjlighet att tro Gud om allt det positiva som det upplevt hos far och mor, genom bildliga begrepp av Gud som ”fader”.

Vari ligger fördelen med detta vittnesbörd? 1) Föräldrarna utger inte sig själva som livsgrund för sina barn, utan framvisar ett uppdrag de fått och därigenom en makt på vilken de själva bygger sina liv. 2) Man kan gå med på att föräldrahemmet inte är en fullkomlig miljö men ändå antyder fullkomlighet och hälsa i livets grund; detta förbereder för kommande upplevelser av en ofullkomlig värld. 3) Enligt min erfarenhet är en allmän livstillit, för vilken grunden varken nämnts vid namn eller kan åkallas, mera kringskuren än en livstillit, där livsgrunden nämnes ”fader” för vilken man kan visa sig i glädje och nöd och som man kan anropa.

Samma mönster vill jag anbringa på omsorgen om sjuka, som söker hjälp i terapeutisk omvårdnad, eftersom jag inte kan frigöra mig från misstanken att alltför litet kommer dem till del genom mänsklig omvårdnad – just i betraktande av deras sårbarhet – när vi inte låter dem förstå att de genom vår omsorg får ta emot mera än bara vår omsorg, och att detta ytterligare – livsgrunden – också bär dem utanför själavården, även där de stöter på främlingskap eller fientlighet. Medför inte denna förlägna tystlåtenhet om att de skulle kunna anförtro sig inte bara åt oss, utan också åt sitt livs Gud, ett betydande svinn i fråga om tillgänglig läkedom? Man undrar i sitt stilla sinne, om yviga åtbörder av inbördes accepterande – utan nämnande av Gud som den som i sista hand accepterar oss alla – såsom de kan bevittnas i mångfaldig gruppverksamhet med ändlös upprepning och uppdriven häftighet, kanske bottnar i nödtvånget att med mänsklig omsorg överskyla det svalg som står gapande öppet sedan man bortpraktiserat trons livsmöjligheter.

Omsorg har också att göra med bibelns bild av barnet. Barnalikt liv är ett liv som bäres av andra än man själv. Att bli vuxen betyder att man lär sig gå på egna ben. Somliga vill bli särdeles vuxna och klara sig utan den bärande kraften. Bra karl reder sig själv, bevars. Det leder hos många till fortskridande överansträngning. Några insjuknar rentav. De söker sig till personer och grupper för att få del av deras tillgångar, acceptera sig själva och andra. Ödmjukheten är här med i bilden. Man kommer ännu längre med den ödmjukhet som tillkommer en skapad varelse. Där betyder det att bli vuxen att människan övertar ansvaret för sitt liv och vinner självständighet, men detta genom att hon förtroendefullt låter bära sig av en Gud, från vilken hon mottar kraft och uppmuntran, rättelse och förnyelse, styrka och näring på sin väg genom den ännu oläkta världen. Den hållning av troende ödmjukhet som tillkommer den skapade varelsen är barnalik utan att vara glyttig.

Jag är övertygad om att det är hälsosamt både för oss och för våra sjuka, om vi tar oss ur gudsförgätna bedrifter och återvänder till den skapade varelsens ödmjukhet, till barnets inställning i tron. Vi hjälper sjuka att med fastare förvissning acceptera sig själva, att med större frihet acceptera andra och att söka vår omvårdnad utan att bli beroende av den, om vi också hjälper dem att i ödmjukhet acceptera sig som skapade varelser och i tron låter acceptera sig av Gud såsom barn.