Skapelsens vårdare och förvaltare

Människan får inte göra allt som står i hennes makt. Ju mer som står i hennes makt, desto större är hennes ansvar. Möjligheterna att föröka och främja livet växer i takt med möjligheterna att skada och förstöra det. Ökad produktion och konsumtion betyder inte utan vidare ökad mänsklighet. När de andliga värdenas ställning över de materiella, när personens värde framför tingens inte garanteras, då hotas jämvikten, den inre och den yttre friden och den rättfärdiga sociala ordningen i världen. Insikten att vi inte får göra allt som står i vår makt måste nödvändigt leda till en annan insikt: vi kan inte allt som vi kan. Vad menas med det? Vetenskapens och teknikens möjligheter för människan att planera och utforska sin verklighet tycks vara bokstavligt talat obegränsade. Men vi blir mer och mer medvetna om våra möjligheters begränsning. Om vi skulle försöka att göra allt som står i vår makt, då skulle vi göra oss av med de nödvändiga medlen att överleva morgondagen.

Människan belamrar sitt livsrum och kommande generationers livsrum med avfallet från sin egen produktion och konsumtion. Hon fördärvar de element som skall vara grunden för hennes liv och framtid: miljökris. Människan lever så att hon kräver mer energi än hon har till förfogande inom sitt livsrum. Förhållandet mellan tillgång på och förbrukning av energi har blivit en livsfråga: energikrisen. Människan öser ur källor som inte kommer att finnas kvar i morgon om hon fortsätter på samma sätt för att tillfredsställa sina behov: råvarukrisen. Människan anser sig som skapelsens krona och världen som sitt hus, som skall inrättas så att det blir nyttigt och vinstgivande för henne. I sitt förståeliga nit löper hon risken att använda sitt hus så att det faller samman och hon står där ensam och hjälplös. Endast solidaritet med resten av skapelsen, endast ett ansvarigt umgänge med djurens, växternas och tingens riken kan i längden bevara hennes ställning som skapelsens herre och bevara henne från att bli slav under sitt storhetsvansinne, utdriven ur skapelsen. Man skulle kunna beteckna detta med ett eget ord: skapelsekris.

Världen, objekt för planering

Situationen är inte plötsligt påkommen men den saknar motstycke i historien. Människan har hittills varit medveten om att hennes umgänge med tingen hade konsekvenser för naturen, för medmänniskorna, för kommande generationer. Kalhyggena på Iberiska halvön och Apenninerna har haft långtgående återverkningar på klimatet i Spanien och Italien. Idag planerar människan hela planetens framtid, och hon kan som aldrig förr överblicka följderna av sina ingripanden. Frågan huruvida kommande generationer överhuvud skall ärva en beboelig jord har tidigare inte ställts. Den måste ställas nu, inte bara med tanke på möjligheten av ett atomkrig utan också med tanke på vårt umgänge med det levande, med vårt livsrum, med tingen.

Hur har det blivit så? Den uppkomna situationen har växt fram ur historiens djärvaste och framgångsrikaste försök att utforska kosmos’ krafter och göra dem till människans tjänare. Modern vetenskap har hand i hand med nyare tiders filosofi gjort naturen till objekt för utforskning. Tingen har så mer och mer förlorat sin mysteriösa nimbus och reducerats till objekt för planering och produktion. Men människan, som bearbetat jorden och nyttiggjort den, står ensam med resultaten av sitt planerande och sin produktion. Hon ville behärska världen men har på ett egendomligt sätt förlorat den. I alla vinster måste hon notera en dubbel brist: dels stöter hon mot gränserna för sina möjligheter, hon har förbrukat världen, förbrukat källorna till sin egen överlevnad; dels ser hon biverkningarna av sina målmedvetna ingrepp: det som hon behärskar hotar att förgöra henne.

Ett nytt förhållande till världen, det kan inte betyda ett återtåg bortom nya tidens erövringar, sedan vi en gång lärt oss behärska naturkrafterna vetenskapligt-tekniskt. Det kan inte heller betyda den rätlinjiga förlängningen av strävan att utnyttja alla möjligheter som står vår tekniska civilisation till buds. Var öppnar sig en utväg vid den gräns vi nu har nått? Det är kanske lättare och nyttigare att närmast säga vad som inte är några vägar ut.

Den romantiska drömmen om en hel värld med en orörd natur bortser från historien och tar ingen hänsyn till världsbefolkningens rätt till en drägligt liv. Vår främsta omsorg måste vara att garantera deras liv som är fattigare än vi själva.

Ofrånkomligt ansvar

Att blunda för faktum att vi inte kan producera och konsumera i det oändliga leder till samma effekt: vi förstör våra medmänniskors och de kommande generationernas möjligheter till ett drägligt liv.

Panik inför den förestående omställningen till en enklare livsstil och vägran att befatta sig med framtidens gestaltning frammanar den katastrof som skulle kunna förhindras om man lugnt betraktar det nödvändiga och det möjliga.

Att rycka på axlarna inför ett som man menar oöverskådligt läge betyder att man skjuter upp avgörandet utan att kunna skjuta upp följderna: man skjuter ansvaret framför sig och låter tillfälligheterna regera.

Slutligen kan man inte heller planera en trygg framtid för en del av mänskligheten och dekretera vem som skall få leva i morgon och vem som måste dö om vi inte skall bli tvungna att skruva ner våra egna anspråk. Hur allvarliga problemen än är med befolkningstillväxten kan man inte slå sig till ro med antagandet att miljö- och energifrågorna kommer att lösas genom en världsomspännande födelseplanering.

Människan har en framtid bara om skapelsen har en framtid. Denna gemensamma framtid är inte bara en uppgift för vetenskaplig och teknisk kalkyl utan främst en fråga om moraliskt ansvar. Förvisso är vi hänvisade till experternas samvetsgranna prognoser, och inte heller kan vi befria politikerna från deras ansvar, och säkerligen är politikernas beslut beroende av attityder och beslut av var och en av oss. I synnerhet vi kristna är kallade att göra vår röst hörd. Skulle inte vår tro på Gud, Skaparen och Återlösaren, ge oss en fingervisning om framtidsmöjligheterna för världen och människan?

Den kristna skapelsetanken

När kristna tänker på människan och världen tänker de på den första och grundläggande satsen i den apostoliska trosbekännelsen: ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.” I en föreställningsvärld som är så djupt präglad av naturvetenskapen låter ordet skapelse egendomligt främmande. Man tänker på sin höjd på världens uppkomst som måste ha haft något slags världsskapare som initiativtagare – men för det som sedan sker i naturprocessernas vidare förlopp, spelar denna början ingen roll. Men enligt kristet sätt att se är skapelsen något mer.

Öppnar sig inte just idag nya dörrar till förståelse av den kristna skapelsetanken? Vi existerar i en värld som vi själva kan förändra. Vi finns i denna världen, och vad vi än gör tar vi ställning till redan förhandenvarande fakta och faktorer. Detta kan vi inte ändra på. Det är inte likgiltigt hur vi förhåller oss till detta det i förväg givna. Vi måste fråga oss: vad är bäst, hur borde det vara? Världen, det förhandenvarande, ställer krav på oss, och vi bär ansvaret . . .

Människan är inte den enda skapade varelsen. Gud vill att människan, den varelse som han tilltalar med du och som tilltalar Gud med du, inte skulle vara ensam. Han har också skapat djur och ting utan talförmåga, som inte i medvetande och vilja kan förhärliga honom. Ting som bara finns till. Människan behöver dem. Men finns de bara till därför att människan behöver dem? Är det som vi aldrig kommer att behöva meningslöst? ”Behöver” inte människan också den erfarenheten att det finns något ouppnåeligt, hemlighetsfullt, något som vid första påseende inte har ett visst syfte utan bara finns där? Det är fara värt att vi börjar värdera också människor efter måttstocken vad hon behövs till . . .

Bibeln börjar med två skapelseberättelser. Båda har något att säga om människans förhållande till den övriga skapelsen. I den första skapelseberättelsen säger Gud till de första människorna: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden” (1 Mos. 1:28). Guds upphöjda makt återspeglas i människan, som skall råda över och lägga under sig skapelsen i sin egenskap av Guds avbild och förvaltare. I den andra skapelseberättelsen är människans ursprungliga miljö lustgården, där människan sattes ”till att bruka och bevara den” (1 Mos. 2:15). Råda över och bevara är de två olika nyckelorden i de båda berättelserna . . .

Människan är inte alldeles detsamma som hennes funktion att bearbeta jorden och att forma världen; inte heller är världens hela funktion den att vara råmaterial för människans bruk. Att råda över och att bevara är inte varandras motsatser utan varandras komplement. De skapade tingen har sitt egenvärde, de är beroende av varandra, de är väsentliga för varandra (jfr Ps. 104 i Psaltaren). Inte desto mindre skulle man kunna sammanfatta deras betydelse för människan i denna formel: de andra skapade varelserna finns till för människan, men människan existerar bara tillsammans med dem.

Världen, ett lån

Världen är Guds gåva till människan, och den är människan given som lån. Människan har därför ansvar för kommande generationer . . . Detta är det kritiska i dagens situation: den utplundrade och förbrukade skapelsen regenereras bara till en del, resurserna är inte outtömliga, utvecklingen kan inte gå framåt i det oändliga, dagens biverkningar blir ofta efterverkningar i kommande sekler. Ansvaret för människan och skapelsen är detsamma som ansvar för att arvet bevaras, att lustgården inte förvandlas till öken . . .

Vi har till synes avlägsnat oss långt från de konkreta uppgifterna, råvarukrisen, miljökrisen. Eller kan besinningen på det glada budskapet om skapelsen och Jesus Kristus, i vilken Skapare och skapelse möter varandra, ändå visa oss en väg? Naturligtvis kan vi inte hämta detaljsvar på detaljerade frågor ur Guds uppenbarelse. Men kanske är något ännu modestare mer av nöden: att finna en spiritualitet för vår hållning till världen. Vi kan finna vägledning för vår besinning på trons källor. Inom en sådan spiritualitet finner vi också riktmärken för ansvarigt handlande när det gäller råvaror, miljö, energi . . .

Låt oss med några exempel visa vad detta innebär:

– Det gäller att beakta skapelseordningens grunder. Dit hör människans överhöghet över tingen, men också tingens oumbärlighet för människorna. Dit hör det kärleksfulla ansvaret för växt- och djurvärlden; djur är djur och inte bara livsmedel, objekt för utnyttjande eller varor; landskapet är landskap och inte bara råmaterial för vår planering . . .

– Det gäller att beakta att vi måste avstå från vissa krav och möjligheter för att dela med till andra så att alla kan leva människovärdigt och i överensstämmelse med sina egna betingelser.

– Det gäller att beakta att vi inte får manipulera och förändra världens resurser så att vi väsentligt inskränker kommande generationers förutsättningar för liv och frihet.

– Det gäller att beakta att återhållsamhet inte bara är något negativt utan priset för frihetens förverkligande. Den som samtidigt vill vara, äga och verkställa allt som står i hans makt, han skulle till slut stå otillfredsställd och tomhänt. Vår frihet är en frihet att ansvarigt välja mellan olika möjligheter – och det innebär ett avstående.

– Det gäller att beakta att smärta och begränsning ofrånkomligen hör med till livet, trots all legitim kamp mot smärta och begränsning. Smärta är inte bara inskränkning, den kan luttra, fördjupa, förvandla.

– Det gäller att beakta att allt handlande i den mänskliga historien är något preliminärt och aldrig kan utesluta risker, i synnerhet inte sådana risker som är sprungna ur människans bruk och missbruk av sin frihet. Ett ja till friheten är ett ja till de andras frihet, de som med oss och efter oss skall leva och forma världen.

– Det gäller att beakta att människor i andra kulturer och traditioner har rätt att gå egna vägar in i framtiden och att vi inte sätter oss som förmyndare med våra erfarenheter och måttstockar över deras sätt att gestalta världen. Omvänt betyder detta att vi ger oss själva chansen att lära av andra kulturers och traditioners erfarenheter och måttstockar.

Att inte ”bruka världen”

Några andra nyckelord för kristet förhållningssätt till världen är: frihet från, oberoende av. Paulus skriver till församlingen i Korinth: ”De som lever i världen måste leva som om de inte livnärde sig av den, ty den värld som nu är går mot sitt slut” (1 Kor. 7:31). Det är en påminnelse om att vår jordiska framtid inte fortsätter i evighet, utan att vi väntar den kommande Herren och lever varje ögonblick i denna väntan. Den som sätter sitt hopp till denna yttersta framtid och tar den blott inomhistoriska framtidens förgänglighet på allvar, han når ett slags bekymmerslöshet som inte har med liknöjdhet att göra, utan är den sortens nykterhet som realistiskt kan bedöma såväl våra chanser som de risker vi löper.

Den som brukar denna världen som brukade han den icke, han brukar den så att den är god och skön också i morgon. Han är lika fri från tvånget att konsumera som från tvånget att försaka. Han lär sig på nytt de dygder som sedan gammalt gällt som riktlinjer i den kristna traditionen, huvud- eller kardinaldygderna, måttlighet, klokhet, uthållighet och rättvisa.

Måttlighet: jag kastar inte bort tingen, jag slösar inte bort dem, men jag håller inte heller så ängsligt fast vid dem att de andra och jag själv inte kan leva längre.

Klokhet: jag har blicken på morgondagen och får så ett ögonmått på hållbara lösningar för dagen.

Uthållighet: jag blir inte förlamad av rädsla och bekymmer, av förhållandenas övermakt eller allmänna meningens tryck, jag har tyngdpunkten inne i mig själv, i den tillförsikt som bär mig, i det ansvar som är mitt.

Rättvisa: jag tänker inte bara på mig själv utan på alla, jag gör rätt för mig gentemot dem som lever i dag och dem som lever i morgon, jag är aktsam om tingen och låter dem vara det som Skaparen velat dem till.

Den som väntar på Herrens ankomst, han är vaksam. Bara den vaksamme kan vara förutseende i omsorgen om sitt hus, denna värld och denna tid. Den som utan förbehåll överlåter sin framtid på Herren, han blir skickad att gestalta också den jordiska framtiden. Hur mycket har inte just ordnarna bidragit till kulturens framtid i vår kristna historia! Alltså de gemenskaper som lever enligt Jesu råd i evangeliet, de s.k. evangeliska råden, fattigdom, lydnad, kyskhet. Dessa råd är det radikalaste uttrycket för överlåtelsen av framtiden på Gud, försakelsen av jordiska möjligheter för hans skull som ensam är nog och som skänker allt . . .

En evangelisk hållning

Fattigdomens anda: att vara fri från krav och behov som vi intalar oss eller inbillar oss är nödvändiga. Mod att främst sätta ordet vi och inte ordet jag, att dela, att för och med varandra äga och nyttja denna världens tillgångar.

Lydnadens anda: att inte bli slav under egna förväntningar och planer utan förbli lyhörd för Guds anspråk, medmänniskornas och den övriga skapelsens anspråk.

Kyskhetens anda: att veta att de möjligheter man avstår från för att skänka bort dem inte är förspillda möjligheter – tvärtom, de är ofta förutsättningar för inre och andlig fruktbarhet och för ett obehindrat tjänande av andra. Att skärpa sinnet för skönheten i det som jag inte rör och inte utnyttjar.

Skulle det inte löna sig att ägna någon eftertanke åt dessa antydningar, enskilt, i församlingar, grupper och studiecirklar, bland dem som av kristet ansvarskännande verkar inom politiken, ekonomin, tekniken, bland dem som oroar sig för jordens framtid och ställer frågan hur en ny livshållning och en ny livsstil skulle kunna gestalta sig?

Glädjebudskapet om skapelsen, en kristen spiritualitet i umgänget med vår värld, det fordrar av oss att vi tar hänsyn till skapelseordningens grunder. Där finns inga omedelbara recept för lösningen av energi- och miljökriser. Det är heller inte biskoparnas sak att skriva ut sådana. Men det är nödvändigt att peka på några viktiga konsekvenser som politiken, ekonomin och tekniken inte kan planera sig förbi.

– Vi är förpliktade att vårda skapelsens hela rikedom. Människan är förvisso hänvisad till denna jordens förråd och hon har rätt att leva av dem, däri inbegripet växter och djur. I motsats till människan, som är person, har växter och djur ingen okränkbar rätt till individuellt liv. Men mångfalden av arter i växt- och djurriket hör till skapelsens grundbestånd. Detta skall människan, som denna världens förvaltare och gestaltare, bevara och vårda. Då gäller det inte bara att låta några enstaka exemplar överleva, alltså ungefär som i Noaks ark, där människan skyddar resterna av skapelsen mot en självförvållad syndaflod. Nej, växternas och djurens ordningar behöver livsrum för att kunna utveckla sig. Det levande skall kunna leva, inte bara för att vara till nytta för människan, utan för skapelsens fullhets och skönhets skull, enbart för att leva och finnas till. Naturen är av naturen överdådigt givmild. Den som bara frågar efter nyttosynpunkten begår ofta oväntat och ofrivilligt en dumhet ur ren nyttosynpunkt.

Vi människor har rätt att ta djurens tjänster och liv i anspråk. Men det är oförsvarligt att djur, som är kännande varelser, plågas eller dödas utan allvarliga skäl utan blott för nöjes skull eller för att tjäna lyxindustrins behov. Omsorgen om framtiden inskränker sig inte till säkerställandet av den nödvändiga energin och elimineringen av energiutvinningens skadliga och farliga biverkningar. Här gäller det människans och hennes medskapelses livsrum överhuvud taget. Till sann tillväxt och sant framåtskridande hör ofrånkomligen sådana mål som luftens och vattnens renhet och brukbarhet, aktsamhet om och vård av marken och landskapet. Detta hör med till den politiska, ekonomiska och tekniska planeringen.

Övers. Anders Piltz