Skeptikern och religionen

Femtio- och sextiotalets kulturradikalism med sin kämpande ateism är passe. Överhuvudtaget synes pendeln i Västvärlden ha svängt. Å ena sidan har den vanliga ateistiska förklaringen inte gjort rättvisa åt religionens mångskiktiga fenomen – något som dagens människa återigen upptäcker. Å andra sidan har funktionaliseringen av alla livsområden framkallat ett sökande efter livets mening. Hos ”apparatjiken” uppenbarar sig plötsligt en trend till det irrationella, till olika former av nyandlighet. ”Mystik” har blivit ett nytt slagord. Intresset för astrologi är ytterligare ett tecken på förväntan och längtan att finna ett svar på den egna identitetens gåta.

Vid närmare påseende kan man bakom dessa fenomen skönja en tvåfaldig attityd. Antingen tror man sig kunna finna de vises sten genom eget bemödande, genom astrologiska tabeller som man granskar och jämför, genom olika slags medvetandeutvidgning, genom meditationstekniker eller olika sorters esoteriska vishetsläror. Eller – och detta synes oss vara mycket mera kännetecknande som vår tids tendens – präglas vår samtid av rådlöshet. På religionens område tar den sig uttryck i det som man under antiken och medeltiden kallade ”skepsis”, dvs. en uppfattning att man borde avstå från ett omdöme när det rör sig om ett icke-evident sakförhållande. Ett tänkande som bygger på rent empiriska och positivistiska förutsättningar som sin grundval leder inte till någon visshet om Guds existens. I grund och botten är detta ”agnosticismens” resignerande attityd som låter det vara oavgjort om Gud finns eller inte finns. I praktiken hamnar den till sist i en hållning av trötthet eller tomhet där Gud så småningom har försvunnit ur synfältet. Han har hamnat bland de ”obefintliga”.

En aktuell publikation

Religionsfilosofen Heinz Robert Schlette, professor i Bonn, publicerade nyligen en ytterst intressant bok om Den moderna agnosticismen’, där denna hållning undersöks filosofiskt i olika bidrag.

Schlette fastställer att denna attityd – medvetet eller omedvetet – är vida spridd och han anser att den även för framtiden kommer att bli en större utmaning för religion och tro än den argumenterande ateismen. Det egendomliga är att ännu Andra Vatikankonciliet (1962-1965) praktiskt taget helt förbisåg denna tendens (med undantag av ett intetsägande omnämnande i Gaudium et spes nr 57) och endast tog sikte på ateismen, trots att begreppet ”agnosticism- introducerades redan 1869 av Thomas Henry Huxley i den västerländska idehistorien och uppenbart måste skiljas från. ateismen.

Förvisso är det riktigt att agnostikerna vanligtvis låter förstå att Guds ickeexistens är mera sannolik, och att på så sätt religionen i praktiken bortfaller hos dem. Endast så kan exempelvis Bertrand Russells övertygelse förklaras (som för övrigt kallar sig själv agnostiker) som anser, att ”ingen begeistring, ingen heroism, ingen tankens och känslans intensitet kan förlänga ett personligt liv utöver döden”. Om alltså i det praktiska livet en avgränsning mellan ateisten och agnostikern kanske inte alltid är genomförbar, så intar båda dock skilda positioner.

Två slags agnostiker

1. I anknytning till den filosofiska språklogiken kan man kanske tala om en analytisk agnostiker. Hans förutsättning är, att alla våra satser måste vara strikt logiska och att deras verklighetsförankring uteslutande baserar sig på mänsklig – sinnlig eller annan – empirisk erfarenhet. Utifrån dessa förutsättningar är det för honom i grund och botten meningslöst och icke-vetenskapligt att överhuvudtaget ställa sanningsfrågan exempelvis i påståendet ”Gud existerar” eller ”Gud finns inte”. Han begränsar sig till ett strikt logiskt ”registrerande” och han accepterar denna begränsning. Allt annat är för honom något irrationellt eller en ideologi som inte kan verifieras. Förvisso återfinns denna sorts agnostiker inte bara bland filosofer, utan han finns i många avarter och olika former mitt i dagens praktiska liv.

2. Den andra formen kallar Schlette den aporetisk-enigmatiska agnostikern (grek. aporos =oframkomlig, ainigma =gåta). Han lider av världens gåtor, av det ondas problem i tiden, av Gud som tillåter det skrämmande lidandet, osv. Han ser världens historia med allt dess sökande efter mänsklighet, solidaritet, fred och trygghet och det ouppfyllda i allt hopp och all längtan. Tvärtemot den analytiske agnostikern, som inte känner sig berörd av världen, har denne smärtsamt gripits av ”la condition humaine” med all dess utsatthet som tycks honom ”absurd” (jfr exempelvis Albert Camus). Schlette påpekar mycket riktigt att denne agnostiker visar sig mera förtroendeingivande och uppriktig än den förre med sin kalla, abstrakta och rationalistiska attityd.

Trons fria avgörande

I anknytning till denna analys framställer Schlette några tänkvärda överväganden. Han konstaterar att även ett ”maximum” av argument inte behöver nödga agnostikern att ändra sin position. Vid första ögonkastet synes detta påstående vara besynnerligt åtminstone om tron skall underbyggas med förnuftsskäl. Men kanske har Schlette observerat något mycket betydelsefullt. Man kan aldrig s a s argumentera sig fram till tron, och i alla genomtänkta motiv som talar för tron förblir ett moment då man måste ta ställning och avgöra sig. Inte ens i efterhand kan man alltid i detalj redogöra för vilka motiv som i själva verket har lett till tron. Först denna ”icke-evidens” – eller som Schlette kallar den, denna ”halvdager- möjliggör det fria avgörande som ligger i trons natur, som gör den förtjänstfull och låter människan förverkliga sin värdighet i frihet. Just bristen på tvingande visshet ger utrymme åt det fria etiskt ansvariga avgörande som kännetecknar människans belägenhet.

Hur kommer man då till ett positivt religiöst avgörande och hur motiveras det? Schlette talar här om olika ”motivationsmöjligheter” med ansatspunkter i en historisk och kulturell världssyn, i en praktisk etik, i den personella och existentiella sfären. Kanske borde man komplettera bilden med andra förnuftsmässiga motiveringar för det religiösa avgörande som här inte kan framställas i detalj.

Schlettes bok – i vilken en hel rad andra bidrag är av intresse – är högst aktuell. Den visar inte minst att bägge – såväl agnostikern som den troende – har många gemensamma frågor.

Liksom den troende känner hotet från otro och tvivel i sitt fria trosavgörande måste också – åtminstone den reflekterande – agnostikern oroas av tvivel på sin egen skepsis.

Not

‘H. R. Schlette, Der moderne Agnostizismus, med bidrag av B. Heiderich, M. Lauble, R. Leuze, W. Muller, R. Neudeck, R. Post, F. Ricken o.a. Patmos, Dusseldorf, 1979.