Svensk invandrarpolitik

Vi har gått in i ett mera livligt skede av debatt kring den svenska invandrarpolitiken. Det gäller handläggningen av flykting- och asylärenden, både för kristna från Mellanöstern och politiskt förföljda från Latinamerika. Den största av grupperna från Främre Orienten, assyrier/ syrianer, har länge varit föremål för uppmärksamhet, men denna har förstärkts genom motsättningar inom gruppen och problem med koncentrationen till Södertälje. Relativt nytt är också att andra grupper som armenier, nu kommer i större antal.

En annan diskussion som gällt invandrare, rör den grova kriminaliteten som särskilt koncentrerats till vissa etniska grupper. Detta är givetvis ett ytterst känsligt ämne, eftersom blotta offentliggörandet kan nära en av alla ansvariga oönskad främlingsfientlighet. Å andra sidan är det ännu sämre att gå så försiktigt fram att misstanken uppstår, att myndigheterna undanhåller allmänheten sanningen.

Undervisningsfrågorna är också uppe till prövning. Trots att det endast varit ett slags försöksverksamhet har undervisningen av invandrarbarn i klasser med deras modersmål som undervisningsspråk alltmer spritt sig, men kritik kommer nu dels från värnarna om Sveriges ”enhet” dels från intellektuella invandrare som klarat anpassningen utan hemspråksundervisning.

En faktabok

För den som önskar en pålitlig översikt över den svenska invandrarpolitiken i teori och praktik finns sedan några månader en faktabok med rubrikens titel av Jonas Widgren, departementsråd och huvudsekreterare i Invandrarutredningen 1974. Ingen kunde med större insikt ha sammanställt en sådan skrift, särskilt som han haft god hjälp av den främste kännaren av invandringens demografi, Sven Alur Reinans.

Widgrens presentation visar också klart på några besynnerligheter i svensk minoritetspolitik. ”I Sverige saknas tyvärr statistik över befolkningens språktillhörighet eller etniska tillhörighet; sådan förekommer emellertid i många andra länder.” Detta konstaterande (s 34) kan rimligtvis kompletteras med att detsamma är förhållandet med religiösa minoriteter, både vad gäller avsaknaden av uppgifter i Sverige och deras vanlighet i andra länder. Det är förklarligt att länder som traditionellt saknar positiv minoritetspolitik som t ex Frankrike, inte heller samlar in uppgifter om etnisk identitet annat än för medborgarskap och härkomstland. Men om man som Sverige bekänner sig till en aktiv minoritetspolitik och anslår betydande medel till att möjliggöra ett vidmakthållande av minoriteternas kulturella och sociala liv, hur kan det förklaras att man undviker att skaffa ett pålitligt beslutsunderlag? Det är ju en självklarhet att länder som för en positiv minoritetspolitik insamlar nödvändiga uppgifter i folkräkningarna. Så är fallet i t ex Österrike, Kanada eller Australien.

Hemspråksundervisningen i skolan bedrivs ju ändå på ett konkret språk, men inte heller där finns uppenbarligen klargörande statistik. I stället får vi en tabell (s 64) där det förekommer ”assyriska språk” och ”jugoslaviska språk”, innefattande ett flertal språk, också sådana som dessutom är upptagna för sig, som arabiska resp. ungerska.

När det gäller omfattningen av de språkliga minoriteterna finns dock en välgrundad uppskattning av de större språkliga minoriteterna (s 35). Sämre beställt är det med de religiösa minoriteterna och överhuvud religionens roll för den etniska identiteten. Här finns uppenbarligen en djupgående skillnad mellan vad den svenska regeringen och riksdagen anser, och den mening som företräds av all världens minoritetsforskare. För de senare är det självfallet att den religiösa identiteten ofta, men givetvis inte alltid, är en viktig del av den etniska, och som identifikationsfaktor i princip av samma slag som språket. Denna vetenskapliga uppfattning delas inte av regering, riksdag och Invandrarverket, SIV. Jonas Widgren drabbas inte av denna kritik, men hur illa det är ställt med intresset inom det officiella Sverige med ett seriöst intresse för invandrarnas religiösa identitet framgår av litteraturhänvisningen i Widgren bok till de dryga två (2) sidorna om invandrarnas religion (s 140): ”Avsnittet om religiösa minoriteter bygger helt på vad Lennart Ejerfeldt har skrivit dels i ett avsnitt i SOU 1974:69 (s 297-301), dels i artikelserien Religioner i Sverige, som inleddes i tidskriften Ny i Sverige nr 1/1975.”

Här finns det ingen möjlighet att låta ev. tillfredsställelse med att nämnas som exklusiv källa på något sätt överskugga det djupa vemodet över att detta endast anger bristen på någon som helst allvarlig forskning. Vi kan endast hoppas på att uppgifter om att den nya invandrarutredningen skulle ha för avsikt att låta sig informeras av undersökningar på detta område, också besannas.

Religionens roll

En viktig aspekt på minoritetsbildningen som helt kommer bort i Widgrens framställning är följdriktigt den som sammanhänger med religiösa skillnader. För att förstå gruppbildningen bland jugoslaverna spelar denna en ung. lika viktig roll som den språkliga splittringen. Författarens uttryckta förvåning över den tyskspråkiga gruppens brist på eget organisationsliv kunde delvis skingras av iakttagelser om dess religiösa struktur. Lutheranerna har naturligt nog saknat behov av egen församlingsbildning; de tyskspråkiga katolikerna har i viktiga hänseenden varit den tongivande gruppen inom den katolska kyrkan i Sverige, vilket också lett till mindre behov av egna organisationer.

Om statens stöd till invandrarnas religiösa liv finns i Widgrens bok två notiser. På s 17 meddelas att redan 1974 riktlinjer hade antagits om stöd för samfund utanför statskyrkan. Men sedan dess har större ting skett: ”Ett stort steg i riktning mot lika villkor för alla samfund i Sverige har dock tagits genom statsstöd till de mosaiska, katolska, ortodoxa och islamiska församlingarna i Sverige som stat-kyrkaberedningens arbete bl a ledde fram till.”

Den senare upplysningen är ägnad att skapa missförstånd. Den ordning som nu råder för stöd åt de nämnda samfunden har veterligen ingenting direkt med den myrdalska beredningen att skaffa. Denna ledde ju aldrig till proposition, och dess betydelse kan möjligen ha varit på det opinionsmässiga planet. Huruvida det nuvarande stödet, som för de uppräknade samfunden tillsammans utgör drygt fyra miljoner kronor, verkligen är ett stort steg i riktning mot lika villkor med Svenska kyrkan som erhåller hundratals miljoner i direkt statsstöd utöver de två miljarder som tas in i kyrkoskatt, kan man kanske ha delade uppfattningar om.

Det är också påfallande att Widgren ingenting har att berätta om hur dessa fåtaliga miljoner fördelas till invandrarnas samfund. I det utförliga diagram på s 48 över myndigheter som är ansvariga för planering och genomförande av den svenska invandrarpolitiken får vi ingen vägledning.

Widgrens generösa omdöme om stat-kyrka-beredningen är egentligen ett slags efterhandsförklaring på varför det ser ut som det gör. När invandrarutredningen, SOU 1974:69, arbetade, trodde man fortfarande att beredningsförslag, regeringsproposition och riksdagsbeslut verkligen skulle bli ett stort steg mot lika villkor. Därför avsåg man inte att framlägga några förslag rörande det religiösa området. Och även om utredningen när regeringen lade beredningsförslaget till handlingarna, kom att innehålla ett avsnitt om invandrarnas religiösa organisationer, föll området utanför den egentliga invandrarpolitiken och utanför SIV:s ansvarsområde.

Ett minoritetspolitikens stickspår?

I stället råder fortfarande det märkliga förhållandet att Sveriges Frikyrkoråds samarbetskommitte sedan 1976 som statens ombud fördelar offentliga medel till såväl inhemska frikyrkor som ”invandrarkyrkor”. För gruppen av österländska kyrkor har man dessutom bildat ett ekumeniskt råd, som praktiskt hjälper dessa kyrkor med en rad administrativa och ekonomiska uppgifter. Redan 1974 hade vissa medel ställts till ”invandrarkyrkornas” förfogande, och ung. samtidigt hade med helt olika motiveringar statsbidrag införts för de fria samfunden. 1976 slogs dessa två bidragsformer samman i den nuvarande ordningen. I hopp om en snar lösning av de allmänna paritets- och rättviseproblemen samfunden emellan, uppfattades detta också på katolskt håll som ett steg i rätt riktning.

Ingen som helst kritik kan riktas mot Frikyrkorådet som smidigt och obyråkratiskt utfört riksdagens uppdrag. Men ser man på förteckningen över utdelade bidrag måste man göra några erinringar.

Det finns uppenbarligen två principer för bidragets storlek, en aktivitetsprincip och en behovsprincip. Den förra gör att SMF har mer än dubbelt så stort statsbidrag som det katolska stiftet, och SB med formellt en fjärdedel så många medlemmar ung. lika stort bidrag. Denna princip låter sig givetvis väl motiveras, det är ju den gängse för statsbidrag.

Men behovsprincipen gör å andra sidan att de ortodoxa kyrkorna tillsammans får ung. två tredjedelar av det katolska bidraget. (Alltså endast de grek.-ort.) Också behovsprincipen är högst rimlig, men aktivitetsprincipen skulle här givit ojämförligt mindre. Ännu mycket mer påtaglig blir skillnaden om man skulle se på de muslimska församlingarna.

Enligt dessa räknesätt får den katolska kyrkan endast ca 5% av stödet till andra samfund än Svenska kyrkan. Skulle man antingen följt aktivitets- eller behovsprincipen hade i båda fallen andelen blivit betydligt större. Man kan då också erinra sig att medan frikyrkliga folkhögskolor och pastorsseminarier får stora offentliga bidrag, är detta inte fallet med katolska grundskolor och förskolor.

SIV möter samfunden

Den märkliga ställning som de religiösa gemenskaperna intar i den svenska invandringspolitiken kom klart till uttryck i den Konferens om invandrarkunskap i kyrkligt och frikyrkligt informations- och studiearbete till vilken Invandrarverket inbjöd i Linköping 11-12 juni 1980. Detta var det första initiativet av sitt slag, och konferensen var i vissa hänseenden utmärkt väl förberedd. Sällan har i så god tid en så genomarbetad dossier med relevant material sänts till deltagarna. Denna sammanställning borde vara till nytta för alla dem som producerar läromedel och informationsmaterial i ”invandrarkunskap”. Det är inte lätt att säga något positivt om sakinnehållet i de prov på dylikt som också erbjöds på konferensen. Den vänstra handen tycks aldrig ta reda på vad den högra redan har gjort. Däremot är den pedagogiska designen ofta av hög klass. Om detta är en positiv egenskap, när innehållet är torftigt eller missvisande kan ju diskuteras.

Ett exempel på onödigt arbete gavs av den utredning som presenterades av prosten teol. dr. Curt Carlsson på Svenska kyrkans Centralråds vägnar, ägnad invandringens religiösa dimension ”De komma från öst och väst”. Dessvärre i tron att det i alla hänseenden var ett pionjärarbete. Den redovisning av en stor enkätundersökning om kyrko- och frikyrkoförsamlingars invandrarverksamhet, som prosten Hasse Sjöström och undertecknad gjorde i mitten av 70-talet och som presenterades av LE i Nordisk Ekumenisk Årsbok 1976/77, fanns i konferenspärmen, men var uppenbarligen okänd för Curt Carlsson.

Frikyrkorådets Per-Arne Aglert togs inte helt väl upp av verksledningen då han påpekade att rådets samarbetskommitté behövde 2,5 tjänster för att sköta stödet till trossamfunden, mindre än en procent av SIV:s personal. Det var inte alldeles lätt att få till någon diskussion om rimligheten av den nuvarande ordningen. SIV:s företrädare hänvisade till att riksdagen hade bestämt att de religiösa samfunden inte är några invandrarorganisationer i lagens mening. Mot den bakgrunden var det arbete som några engagerade kvinnliga tjänstemän lagt ned på konferensen så mycket mer prisvärt.

En debatt som P-A Aglert i stort förgäves sökte föra med SIV:s ledning gällde vilken roll egentligen skall tillmätas minoriteternas egna föreningar i Sverige. Ingen ifrågasätter givetvis att stöd behövs för minoriteternas eget gemenskapsliv. Men den form i vilken detta är tänkt att ske, har som förebild Folkrörelse-Sverige. Men eftersom denna speciella tradition för socialt och kulturellt arbete knappast har någon motsvarighet i de samhällen många invandrare kommer från, får dessa föreningar en delvis annan karaktär i Sverige. Detta framgår av de konstateranden om klientväsen, klanstyre och kontroll från hemlandets regim eller politiska partier av olika kulör, som allt oftare kommer i dagen. Detta förhållande är givetvis ingenting att moralisera över; hur skulle det kunna vara annorlunda? Vad som kan kritiseras är möjligen en överdriven tro från svenska myndigheter på att föreningar som förefaller likna svenska folkrörelser därmed också direkt kan likställas med dylika. Vore detta fallet, skulle en helt unik ackulturation ha ägt rum just i vårt land.

Det kan inte råda något tvivel om att de invandrare, för vilka det sociala korrelatet i strävan att behålla den etniska identiteten är den religiösa gemenskapen, genom detta system får mycket mindre inflytande över minoritetspolitiken än deras antal skulle berättiga till. Rent praktiskt är religiösa grupper inte uteslutna från SIV:s s k ”projektbidrag” för minoriteters kulturyttringar, men bristen på fortlöpande kontakt mellan SIV och samfunden har lett till att denna möjlighet i ringa utsträckning utnyttjats.

Frikyrkorådets samarbetskommitté har fullgjort uppdraget att fördela offentligt stöd också till invandrarnas religionsgemenskaper med oväld och större insikt än som kunde förväntas av ett statligt organ. Men den nuvarande ordningen betyder ändå att religionen och samfunden kopplats in på ett sidospår i minoritetspolitiken och att SIV på ett barockt sätt sluppit allt ansvar för en viktig del av minoritetspolitiken, med påföljande brist på intresse och insikter, åtminstone i hierarkins topp.

”Jämlikhet – valfrihet – samverkan”?

Invandringen till Sverige och minoriteternas liv här har uppenbarligen kommit in i en ny fas. Det är inte längre arbetsmigranters omedelbara inpassning på svensk arbetsmarknad som är det dominerande problemet. Den icke-nordiska invandringen består nästan uteslutande av ”familjekompletteringar” och flykting- och asylfall. 1974 års minoritetspolitik har slagit igenom; minoriteternas kulturella och sociala egenliv i Sverige är etablerat, skyddat och understött. Det är inget egendomligt i att rivaliteter och kamp om inflytande och statsbidrag därmed tydligare har trätt i dagen. Samtidigt har den oundvikliga kulturkonflikten delvis tagit sig uttryck i en ökad kriminalitet och hårdhänta inre uppgörelser.

Nog vore det i den situationen angeläget att åtminstone låta de religiösa gemenskaperna göra sitt inflytande gällande på samma villkor som andra intressen och ideologier? Passivitet från det allmänna i Sverige leder endast till större inflytanden för intressen utanför landet. Ett bekant typexempel är frågan om en moské i stockholmsområdet. Det är ingen hemlighet att mäktiga arabstater ställt medel för ett bygge i utsikt. Hittills har ledningen för den muslimska församlingen varit tveksam med hänsyn till den beroendeställning som kan skapas. Men detta är ingenting som bara angår muslimer i Stockholm, det borde också vara en angelägenhet för Sverige.

Det mångåriga statliga och kommunala sabotaget mot S:ta Eugenias framtvingade nybygge i Stockholm (givetvis helt i enlighet med lagar och förordningar) är givetvis i första hand en minoritetspolitisk skandal, men aldrig har någon myndighet med ansvar på detta område, visat det minsta intresse för fallet. De kapitalförluster som myndigheterna åsamkat församlingen är vida större än alla hittillsvarande statsbidrag till katolska kyrkan.

Den som följt med och bidragit till den invandrarpolitiska debatten i offentligheten sedan mitten av 60-talet kan med tillfredsställelse konstatera hur en kulturpluralistisk målsättning slagit igenom. Men det är uppenbart att med nuvarande ansvarsfördelning ingen myndighet kan förväntas i invandrarpolitiken tala för religionsgemenskapernas mest elementära behov, att få kontakt med sina egna, att erbjudas arbetsvillkor som verkligen kan beskrivas som ett steg ”mot lika villkor för alla samfund i Sverige.”