av KJELL BLÜCKERT
Vågar man säga att Kjell Espmarks förra diktsamling Kvällens frihet (2019) kändes som ett bokslut? Där konverserar han med en lång rad välkända kulturutövare och tränger in i deras unika kärna – sökande efter det enda nödvändiga, det som verkligen består. Han skalar samtidigt av sin egen röst och genomför ”en utrensning av allt oväsentligt bagage”. I den i år utgivna samlingen En sky av vittnen gör han om samma färd genom tid och rum, men den här gången kan vi ofta inte identifiera vittnena, interlokutörerna. De förblir mer anonyma men med lika kärnfriska budskap. Vi möter dock några mindre kända och namngivna grekiska poeter från antiken, skymtar Johannes Messenius på Kajaneborg och anar samspråk med några av 1900-talets stora europeiska skalder. Det är som om Espmarks frändskaper och vänskaper hela tiden lägger sig i samtalet.
Vi möter främst bifigurer till dem som skapat monument varaktigare än koppar, och till dem som fått triumfbågar resta över sina bragder. Vi möter anonyma män och kvinnor som vittnar om ”att det är kärlek som skapar människan / och mörker som föröder henne”, de namnlösa som ordlöst skakar på huvudet och bara trycker sig ”tätare mot Guds huttrande rygg”.
Jag var den vackra slaven
som läste högt för Maximus.
Själv maktlös
gav jag honom ögon att se med
och händer att skapa ett stycke av
världen.
Hans hustru förförde mig.
Hans söner förrådde mig
Ingen sten vill minnas mitt namn.
Vi möter den okände bokmålaren i den klassiska franska bönboken Les très riches heures du duc de Berry. Denne senmedeltida konstnär har verkligen skapat ett monument lika varaktigt som koppar i sina fantastiska bokilluminationer. Mitt i krigens och pestens tid visar han ”att paradiset trots allt fanns ibland oss”. Det finns en ambivalens mellan maktens estetiska glans och de timliga förutsättningarna för den, mellan skillnaden i hur det är och hur det borde vara. Konstnären känner i all ödmjukhet sitt värde:
Själv är jag namnlös
men det verk jag har tjänat är odödligt.
Och dess rika timmar var också mina.
”Det är tungt att vara gift med historien”, undslipper sig fru Jenny Marx. Hon som i exilen troget stod ut med att vara en arbetskamrat, en förutsättning för skapandet och som ofta såg sin man fara ”upp i sin maktfullkomlighets himmel”. Exilen är en återkommande frustration i Espmarks dikter samtidigt som den framstår som en av tillvarons grundbetingelser.
Vad vittnar de om, dessa Espmarkska vittnen? I grund och botten att ”det är kärlek som skapar människan”, handlingen snarare än ordet och den anonymt utövade plikten snarare än den väl formulerade tanken. Bysmeden, som genom sin helighet är en av de människor som håller världen vid liv, ser med hjärtat och konstaterar:
Några visdomsord fick ni aldrig ifrån mig.
Därtill var jag för fattig i anden.
Det jag lärde ut var det goda smidet.
Somliga gör erfarenheten att människan är möjlig, andra upptäcker grundfelet i skapelsen att det inte finns någon plats för människan. Och den tankspridde Gud blir förfärad när han ser vilken avbild han skapat. Mörkret råder och föröder som ett grundvillkor hos Espmark, men det finns strimmor, liksom i Jesajas förhoppning: ”O, att himmelen rämnade och att du fore hitned”. Det kan ske att Mozarts musik plötsligt åstadkommer en sådan reva i himlen och ”låter härligheten dråsa ner i våra fumliga själar”. Eller de stunder vi kan klamra oss fast vid, då vi av nåd tillåts att öppna oss för en annan levande själ. Vid dessa sällsynta och minnesvärda tillfällen inser vi tillsammans med författaren: ”Världen blev ett ögonblick verklig.” Och så är det när man läser Espmark, man slår upp hjärtats ögon, ser, häpnar, förfäras, ryser och gläds.
Professorn och akademiledamoten Kjell Espmark, som i år fyller 90, har de senaste 50 åren i snitt gett ut en bok om året (sakprosa, romaner, diktsamlingar, litteraturvetenskap). Hans böcker är översatta till många språk. Det är glädjande att hans penna fortsätter att flöda. Årets diktsamling En sky av vittnen publicerar han tillsammans med de två andra tidigare utgivna Vintergata (2007) och Den inre rymden (2014) – kära återseenden. Han ser dem som en trilogi och har gett dem samlingstiteln ”Låna mig din röst”. Och det är just detta som gestaltas, omvittnas och händer i dikterna. De mänskliga erfarenheternas röster, nu och då, är inte till för sig själva. De tillhör oss alla; vi tillhör varandra.
Låna mig din röst
och jag ska säga dig vem du är.
Låna mig dina ögon
och jag ska visa dig en värld
som en minut gör världen tydlig.
Låna mig din andedräkt
och du ska med en flämtning förstå
att du har levat mycket länge.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.
Ur Signum nr 6/2020, s. 55–56.