av JOHN SJÖGREN
Sociologen Roland Paulsen, uppmärksammad inte minst för sin kritik av arbetssamhället, börjar sin nya bok Tänk om med att berätta om Daniel. När Daniel var liten passerade han på väg hem från skolan den älv som rann genom staden. En dag unnade han sig ett simpelt nöje. Han stannade till vid älven och kastade några stenar i vattnet. Detta, visade det sig, skulle han aldrig ha gjort. När han samma kväll låg i sängen för att sova insåg han att han kanske hade gjort något väldigt dumt. Han hade nämligen hört att någon för ett antal år sedan slängt en cykel i vattnet. Vid det här laget borde den vara ordentligt rostig. Det var förvisso inte särskilt sannolikt, men tänk om, ja tänk om, en av de stenar han kastat i vattnet råkat landa på den gamla cykeln, frigjort lite rost som nu skulle komma att förgifta älvens alla fiskar.
Visst, det var inte särskilt sannolikt. Ändå kunde han inte släppa tanken. Han låg där i sängen och såg framför sig hur lokaltidningen publicerade bilder av döda fiskar flytande i älven. Det bästa vore kanske att han hörde av sig till polisen och anmälde sig själv. Till sist erkände han för sin mamma, som var tvungen att bli vägledd genom hela den långa tankekedjan för att hon skulle förstå sin sons problem.
Daniel led, och lider kanske fortfarande, av vad som brukar kallas för OCD, obsessive compulsion disorder. Ett tvångssyndrom där oönskade tankar av tänk-om-karaktär till sist upptar större delen av ens tankeverksamhet. Ofta handlar det om misstankar riktade mot det egna jaget: Tänk om jag egentligen är pedofil. Tänk om jag i själva verket vill döda mitt barn. Tänk om det är jag, fast jag på något sätt förträngt det, som är skyldig till de där morden som det står om i tidningen.
Detta är i dag en inte helt ovanlig åkomma. Det finns flera teorier om vad som orsakar den. I sin bok prövar Paulsen tanken att Daniels problem är ett extremt uttryck för en inlärd oförmåga, som inte bara rör den enskilda individen utan hela samhället. Den moderna människan, skriver Paulsen, ”har på kollektiv nivå utvecklat en oförmåga att leva med osäkerhet”.
Ovissheten är en ofrånkomlig del av det mänskliga livet. Den oro och ångest som kan födas ur denna grundläggande osäkerhet är därför lätt att betrakta som existentiell. Och i en basal mening är den väl också det. Men Paulsen menar att det leder fel att betrakta denna ”huvudvärk”, som han kallar det, som existentiell. Den oro vi ser i dag är egentligen inte naturlig i den meningen utan en produkt av vår kultur, vårt samhälle. Paulsen skriver: ”Vi har inte alltid levt med frågor om vilka vi ’egentligen’ är och vad som kan tänkas hända i framtiden. Den inre kritikern och de eviga självmisstankarna ter sig, ur ett historiskt perspektiv, som unga fenomen. Så även vår upptagenhet vid framtida katastrofer.”
Paulsen skissar sedan ett antal historiska linjer som lett oss fram till där vi är nu. Mycket handlar om hur vårt förhållande till tid förändrats, inte minst hur vi förhåller oss till detta overkliga som ännu inte finns: framtiden. Här sker en stor förändring när vi går från jägar- och samlarsamhälle till jordbrukssamhälle. För den som lever i ett jägar- och samlarsamhälle är det mycket enklare att leva i nuet. De långa tidsperspektiven är inte nödvändiga; man lever ur hand i mun, djupt förankrad i naturens cykliska tid. Men när jordbrukssamhället tar vid blir tidshorisonten plötsligt en annan. Det blir med ens nödvändigt att planera på ett helt annat sätt, att förhålla sig till framtiden. En helt ny grund för oro läggs. En annan viktig pusselbit är införandet av klocktiden, den standardiserade tiden, som redan när den infördes stötte på kritik för att den skulle få människor att fjärma sig från den organiska, naturliga tiden.
Ett av bokens mest intressanta avsnitt är det som behandlar det begrepp som i dag närmast blivit ett modeord: avförtrollning. Paulsen menar dock att det syftar på något annat än vad vi i allmänhet brukar lägga i begreppet, det vill säga sekularisering och att naturen och tillvaron tömts på en gudomlig och besjälad närvaro. Nej, avförtrollningen har mer att göra med detta som sker i och med vårt förändrade förhållande till tid, nämligen en mekanisering av tillvaron och människan samt det eviga kalkylerande som blir resultatet av denna mekanisering. Det handlar om, som Max Weber säger, att ”allt – i princip – kan kontrolleras genom kalkyl”.
Här finns kanske kärnan i den problematik som Paulsen försöker ringa in i sin bok; vårt behov av att in absurdum kontrollera en i grunden okontrollerbar och osäker tillvaro. Detta ohälsosamma fokus på risk har spritt sig till nästan alla nivåer av samhällslivet, inte minst politiken. Paulsen visar på ett övertygande sätt hur oron blivit en central del av vår kultur. Han gör det på en tillgänglig och engagerande prosa, det senare inte minst tack vare de många människor som valt att dela med sig av sina berättelser och som Paulsen använder som illustrativa exempel.
Paulsen målar sin bild av orossamhället med stora penseldrag. Vilket har såväl sina för- som nackdelar. Bilden blir tydlig, men ibland skulle nyanseringar och förtydliganden behövas. Paulsen ger sig exempelvis in i diskussionen om psykisk ohälsa, vilket så klart är ofrånkomligt givet bokens ämne. Han sällar sig till dem som inte vill tala om psykiska sjukdomar, utan hellre om psykiska problem. Och det är säkert riktigt i den typ av fall som Paulsen främst intresserar sig för, att det där rör sig om situationsbundna reaktioner snarare än sjukdom i strikt mening. Men låter det sig sägas om exempelvis schizofreni? Paulsen begår också ett veritabelt lustmord på psykoanalysen. Och de exempel som tas upp i boken är verkligen horribla terapeutiska övertramp. Men är hela den psykodynamiska traditionen därför förlegad? Det är inte alls säkert att Paulsen menar det. För att undvika eventuella missförstånd hade förtydliganden och fördjupningar stundtals behövts.
Detta är emellertid endast randanmärkningar. På det hela taget är det en högst angelägen bok Paulsen skrivit. Och det är svårt att inte hålla med honom när han mot slutet av boken pekar på en väg ut ur denna kollektiva orosspiral. Då hamnar han nämligen gång på gång i de tidlösa vishetstraditionerna, i de stora världsreligionerna; Buddhas råd att vara uppmärksam på det som sker här och nu, Jesu uppmaning om att inte göra sig några bekymmer.
I oron finns förvisso en sanning: att världen är osäker. Mycket skulle dock vara vunnet, menar Paulsen, om vi gav upp imperativet att ständigt ”må bra” och i stället omfamnade osäkerhetens sanning. ”Transcendensen finns i valet av sanning framför känsla”, skriver Paulsen. Det är inte annat än att man hör ett eko av evangeliet: ”Sanningen skall göra er fria.”
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 6/2020, s. 57–59.