av FREDRIK HEIDING
Ensamkommande flyktingbarn från latinamerikanska länder till USA går ett ovisst öde till mötes. Det finns uppgifter om att mellan 5 000 och 50 000 barn varje år under de senaste åren har lämnat sina föräldrar bakom sig och passerat gränsen. I denna roman utgår författaren från att många av dem tillfångatas eller försvinner spårlöst i ökenlandskapet i norra Mexiko eller södra USA. De förlorade barnen är inte bara papperslösa utan rentav spårlöst borta och i berättelsen bemödar sig ett äkta par från New York om att dokumentera detta fenomen så långt det går.
Tre av Valeria Luisellis böcker som hittills har översatts till svenska – De tyngdlösa, Historien om mina tänder och De förlorade barnen – har blivit kritikerrosade. Den senare bedömer The New York Times vara en av årets tio bästa böcker, och i Sverige har hennes författarskap fått ett varmt mottagande. Valeria Luiselli är mexikansk-amerikanska och bosatt i New York, hon är tvåspråkig och skriver i vissa fall på spanska, i andra fall på engelska. Niclas Nilsson har gjort en god översättning från den engelska originaltexten med titeln Lost children archive. Jag har läst den spanska översättningen parallellt med den svenska.
Spansktalande migranter i USA är allt annat än en marginell företeelse. Av USA:s knappt 330 miljoner invånare är omkring 60 miljoner hispanics, vilket motsvarar cirka 18 procent av befolkningen. De senaste månaderna har den svarta delen av befolkningen fått stor uppmärksamhet, inte minst genom rörelsen Black lives matter. Deras förutsättningar är givetvis viktiga att ta hänsyn till, men man får i sammanhanget inte glömma bort att det finns fler invånare med latinamerikansk bakgrund än svarta medborgare i USA (drygt 13 procent). Precis som migranter i andra länder täcker hispanics ett brett spektrum, där en del inte är särskilt integrerad i samhället medan en annan del har engelska som första modersmål och identifierar sig som amerikanska medborgare, alternativt som dubbla medborgare. Det fick jag själv uppleva under min tid som präst i församlingen St. Elizabeth i Oakland i Kalifornien. Här fanns papperslösa som sökte fast mark under fötterna å ena sidan, ungdomar som gick på universitetet och som svarade på engelska när jag tilltalade dem på spanska å den andra.
De förlorade barnen beskriver flyktingars situation i vår tid, men behandlingen av den nordamerikanska urbefolkningen i det förflutna vävs samtidigt in i berättelsen. Vi får följa ett äkta par och deras två barn under en bilfärd från New York till delstaten Arizona. Hustruns projekt går ut på att göra en radiodokumentär om de försvunna flyktingbarnen, medan mannen forskar om apachernas historia. Under bilfärden lyssnar barnen i baksätet på föräldrarnas olika projekt och får så småningom svårt att skilja mellan folkmordet på ursprungsamerikaner på 1800-talet och det våld som migranter utsätts för i vår tid. Barnens förväxling är sinnrikt framställd med det indirekta budskapet att historien upprepar sig – åtminstone kan romanen tolkas så.
Kvinnan och mannen i familjen arbetar också med ett annat projekt som de påbörjade redan innan de blev ett par. Inom ramen för ett forskningsprojekt spelade de in ”ljudlandskapet” i New York, främst med avseende på de olika språk och dialekter som talas där. Men de registrerar även andra ljud. Min tolkning är att detta projekt som de alltjämt fortsätter med symboliskt ska illustrera mångfalden av kulturer i USA.
Man kanske förväntar sig att en berättelse av detta slag skulle bygga på en enkel indelning med en stark och problemfri familj som engagerar sig för de nödlidande. Men de båda makarna brottas själva med problem då deras äktenskap är i kris.
En av romanens förtjänster är att framställningen präglas av stillsam dramatik; verkligheten som skildras är oerhört tuff men texten är inte påträngande utan läsaren får med viss distans en inblick i migranters otrygga livsvillkor. Det finns också en fascinerande balans mellan mikrokosmos och makrokosmos i boken. Läsaren får ta del av familjens samtal i den överskådliga tillvaron i bilen på samma gång som komplexa teman avhandlas ända från upptäckten (erövringen) av Nordamerika till migrationens nästan oöverblickbara konsekvenser i vår tid. Valeria Luiselli har en förmåga att skifta perspektiv, vilket inte bara sker när olika synvinklar kommer till tals under bilfärden. Halvvägs in i romanen byts dessutom rollerna när pojken i familjen blir berättarjaget, en uppgift han övertagit från mamman som dittills varit berättarjaget.
Ett ämne som lyser med sin frånvaro i boken är religion. Katolsk tro nämns vid några enstaka tillfällen men har inte någon nämnvärd betydelse i sammanhanget. Författaren kanske återspeglar en viss sekularisering i såväl Mexiko som USA, men det är ändå litet märkligt hur obetydliga religiösa övertygelser är i romanen.
Boken kan varmt rekommenderas eftersom den är lättläst, intelligent upplagd och därför att den i romanens form behandlar ett aktuellt ämne, nämligen den omdiskuterade gränsen mellan Mexiko och USA.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2020, s. 59–60.