av GÖRAN EIDEVALL
Med sin monografi om Ivan Engnell (1906–1964) har Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap, lämnat ett viktigt bidrag till den svenska exegetikens forskningshistoria, med inriktning på Gamla testamentet (i dag ofta kallat Hebreiska bibeln). Ivan Engnell var verksam som docent och professor i gammaltestamentlig exegetik i Uppsala under drygt två decennier (1943–1964). Inledningsvis porträtterar Hidal människan Ivan Engnell. Det stannar dock vid en skiss. Tyngdpunkten läggs på det akademiska; med undertitelns ord handlar det om att beskriva ”en bibelforskares bana”.
Ivan Engnells efterlämnade produktion är inte särskilt omfattande, räknat i böcker och artiklar, men det som blev hans livsverk, Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, där han själv skrev en stor mängd artiklar, kan sägas motsvara åtminstone ett par monografier. Hidal framhåller att Engnell på detta sätt kunde presentera ett bredare perspektiv på ämnesområdet än många andra exegeter.
I forskningshistoriska översikter omnämns Engnell framför allt som förgrundsgestalt för den så kallade Uppsalaskolan. Hans forskargärning förknippas med en specifik metodologi, den traditionshistoriska, och en speciell teori: den om det sakrala kungadömet. I båda fallen var han inspirerad av andras idéer.
Hidal placerar in sin huvudperson i ett sammanhang. Han påvisar således hur Engnell tagit starka intryck av den danske forskaren Johannes Pedersen och av den brittiska myth and ritual-skolan. Hidal tecknar även en bild av Engnells arbetsplats, Teologiska fakulteten i Uppsala, omkring år 1950. Särskilt uppmärksammas två gestalter i denna miljö, filologen H. S. Nyberg och religionshistorikern Geo Widengren. Engnell hade haft båda två som lärare och mentorer. Det traditionshistoriska projektet, som utgjorde ett alternativ till det rådande paradigmet inom forskningen kring Moseböckernas tillkomst, byggde vidare på Nybergs tankar om den muntliga traditionens betydelse. När det gäller utforskandet av den sakrale kungens roll i det gamla Israel, utifrån jämförelser med texterna från Ugarit, kom de avgörande impulserna från Widengren. Efter en avslutad föredragsserie ska denna ha sagt till Engnell: ”Nu har jag hållit föreläsningarna. Nu skall du skriva boken.” Boken som åsyftas är Engnells doktorsavhandling, som publicerades 1943. När Engnell utnämndes till professor, år 1947, blev Nyberg och Widengren hans kolleger. Men detta innebar inte ett intensifierat samarbete mellan de tre. Tvärtom. Hidal visar hur maktkamp och meningsmotsättningar vållade sprickor i relationerna.
Huvuddelen av Hidals bok utgörs av en kartläggning av fyra linjer i Engnells ”bana” som forskare: Den traditionshistoriska metoden, Israels historia, det sakrala kungadömet och messianismen. Störst utrymme ges åt teoribygget kring den sakrale kungens roll i kulten, där han ska ha gestaltat gudens förnedring och lidande, samt åt det närbesläktade motivkomplex som kan sammanfattas i ordet Messias. Enligt Engnell var bibeltexterna genomsyrade av sådana föreställningar. Berättelsen om det första brodermordet (1 Mos 4) handlade således på ett djupare plan om det rituella dödandet av kungen. Mönstret gick att upptäcka snart sagt överallt, om än ofullständigt eller omvandlat: i Psaltaren och hos profeterna, i Job liksom i Daniels bok. Andra forskare förhöll sig mer skeptiska. Hidal citerar Sigmund Mowinckel, en forskare med liknande intresseinriktning, som hävdade (aningen tillspetsat) att både Engnell och Widengren studerade ett konstruerat mönster ”som hittas överallt men inte finns någonstans”.
Som en följd av Hidals inkännande och balanserade skildring framtonar en sammansatt bild av forskaren Ivan Engnell: egensinning och arrogant, men samtidigt idérik och konstruktiv. Till bokens stora förtjänster hör att Hidal lyfter fram hur Engnell på ett flertal områden var en föregångare. Genom att ifrågasätta förhärskande teorier föregrep han trender inom de senaste årtiondenas bibelvetenskap. Det gäller bland annat synen på Pentateukens (Moseböckernas) tillkomst, Israels och Främre Orientens religionshistoria (där Engnell motsatte sig all form av evolutionstänkande) och relationen mellan profetism och tempelkult.
Sten Hidals bok ger mersmak. Jag skulle gärna läsa mer om de trassliga relationerna inom Uppsalaskolan, och om hur dessa forskare interagerade med sin samtid, även utanför forskarsamhället. Det skulle också vara intressant att fördjupa sig mer i den gåta som Hidal berör ganska hastigt i bokens inledning och avslutning: Hade Engnell, som uppfattades som okyrklig och som undvek att kalla sig teolog, en dold apologetisk agenda? Hidal kan endast spekulera angående Engnells personliga övertygelse, men på ett annat plan kan han konstatera faktum: ”Det starka betonandet av den lidande Messias i GT tjänar … till att stärka sambandet mellan Bibelns båda delar.”
Göran Eidevall är professor i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 6/2020, s. 60–62.