Låsning eller lösning?

På våren 1973 förklarade den socialdemokratiska regeringen att ett beredningsförslag, som ännu var ute på remissbehandling, inte skulle läggas till grund för någon proposition. Förfarandet är i sig sällsynt, och det kan förefalla ännu märkligare, när det gällde en fråga som då varit under utredning sedan femton år tillbaka, ett utredningsarbete som avsatt en imponerande rad betänkanden.

När stat-kyrka-frågan på detta uppseendeväckande sätt avförts från dagordningen, var det många som fruktade eller hoppades, att för lång tid en låsning inträtt. Regeringen lät förstå, att även angelägna reformer fick anstå, så länge en genomgripande lösning obstruerades från ansvarigt kyrkligt håll. Det ekumeniska klimatet i Sverige fick en köldknäpp, då andra trossamfund fann sina förhoppningar om större jämlikhet grusade. Emellertid började, snarare än man kunnat förmoda, nya sonderingar om en lösning. Nu i form av diskussioner mellan en arbetsgrupp tillsatt av ärkebiskopen och regeringsexperter. Dessa hade ingen officiell status, och det var helt oklart med vilket mandat och vilken kompetens som gruppen agerade. Sonderingarna var helt konfidentiella, men representanter för fria samfund erhöll underhandsorientering.

En motion om stat och kyrka

Med regeringsskiftet och med vissa inträffade personförändringar, har dessa sonderingar kommit till en paus. Den nya regeringen ämnar dock fortsätta på i stort samma väg. Men det socialdemokratiska partiet har framlagt en partimotion, som på grundval av vad som hittills utförts, lägger ett konkret förslag till riksdagen. När detta skrives har reaktionerna varit fåtaliga och något rådvilla.

Rent allmänt karakteriseras den socialdemokratiska motionen av en generös och positiv hållning till Svenska kyrkan och övriga trossamfund. Minst av allt rör det sig om en skärpning av hållningen, som möjligen skulle kunna förväntas efter vad som hände 1973.

Visserligen säger motionen att 1968 års beredningsprinciper skall ligga till grund för en överenskommelse om förändrade relationer. Men intressant är, att det nu talas om en överenskommelse med kyrkan och hänvisas till de pågående överläggningarna. Det är nu i efterhand också lätt att inse, att en av svagheterna med den myrdalska beredningens förslag var att det på intet sätt var förankrat hos ansvariga i Svenska kyrkan.

Det avsåg helt enkelt inte ”en överenskommelse med kyrkan om förändrade relationer till staten”, även om förhandlingar i praktiska frågor skulle bli nödvändiga. Det är likaledes lätt att se på vilka punkter 1973 års förslag är överspelat. Borta är uppenbarligen ”Dataservice för samfund och organisationer”, det organ för registrering och uppbörd som skulle byggas upp vid sidan av den offentliga folkbokföringen och skatteuppbörden. Likaså har tanken på ”Trossamfundens samarbetsråd”, vilket skulle fördela och omfördela direkta statliga medel, försvunnit. Nu kan sannolikt alla enas om fortsatt uppbörd av församlingsavgifter via skattsedeln. Här har ju redan vissa reformer genomförts, som minskat avgiften för ickemedlemmar till Svenska kyrkan och som gjort församlingsavgiften tydligare. 1973 ville beredningen frysa det totala statsbidraget till samfunden på den aktuella nivån. Det skulle innebära att en stor del av utjämningsbidraget till svaga församlingar skulle överföras till andra samfund. Den socialdemokratiska motionen talar däremot om kompensation för utebliven skatt från juridiska personer och uppenbarligen fortsatt skatteutjämningsbidrag efter samma grunder som nu.

Äganderätten och förvaltningen av kyrkogårdarna och omhänderhavandet av begravningsväsendet, som visade sig vara en mer laddad fråga än beredningen syntes vara medveten om, behandlas i generösare ordalag, liksom också frågan om den kyrkliga egendomen.

Frågor till Svenska kyrkan

Men det återstår svåra frågor, kanske främst frågor till Svenska kyrkan, som nu alltså tillmäts en mera aktiv roll i en överenskommelse. Visserligen beklagade beredningen kort efter slutbetänkandets publicering termen ”kyrkosyn” i stället för ”kyrkostruktur” i en mening, där man överväger behovet av garantier för att kunna överföra den kyrkliga egendomen till kommunen, om Svenska kyrkan inte längre skulle ha kvar ”sin territoriella församlingskaraktär och sin folkkyrkosyn” (struktur). Det finns givetvis ett allvarligt problem i att samtidigt betona att Svenska kyrkan skall tillåtas bli ett fritt trossamfund, och uttryckligt ”förutsätta” att dess tjänster skall stå öppna för alla. De övriga förutsättningarna om demokratisk uppbyggnad och rikstäckande organisation, reser inte samma principiella svårigheter. Ett fritt trosamfund måste givetvis vara fritt i att uppställa regler för medlemskap och därmed rimligen också för deltagandet i sina kultakter. Men detta är sannolikt huvudsakligen en principiell svårighet, någon praktisk motsättning mellan fritt trossamfund och folkkyrkostruktur finns inte. Jag känner inte till någon evangelisk folkkyrka som, befriad från banden med staten, utvecklats till något slags sekt eller snäv bekännarkyrka.

Om man i likhet med beredningen anser, att det är Svenska kyrkans ensak att ställa upp regler för medlemskap, och Svenska kyrkan, som hittills en stor majoritet i ansvariga instanser hållit för självklart, beslutar att dopet blir medlemsgrundande, tillåter då kravet på öppenhet, att detta medlemskrav också upprätthålls i praktiken? Dopfrågan är i detta läge av oöverskådlig ekumenisk betydelse. Den nuvarande ordningen motiverades 1951 med att det civilrättsliga medlemskapet i Svenska kyrkan inte kunde grundas på någon rent religiös akt. I ett nytt läge bortfaller sådana civilrättsliga motiv, och avgörandet måste ske på teologiska grunder. Att på sådana avvisa dopet som grund för medlemskap skulle också i andra lutherska folkkyrkor mötas med stor oförståelse.

Samexistensens problem

En fråga som, fastän sällan omnämnd i samband med statkyrka-problemen, haft ett stort inflytande på dess behandling, är motsättningen inom Svenska kyrkan om kvinnliga präster. Det är sannolikt ingen överdrift att säga, att den statliga utnämningspolitiken var en huvudorsak till att reformen inte gick att förankra i Svenska kyrkans ledning. Om vid utnämning av biskop en avgörande betydelse tillmäts en positiv hållning till kvinnliga präster, uppstår givetvis hos anhängare av kvinnliga präster den utomordentligt välgrundade föreställningen att fortsatt statskyrka är den bästa förutsättningen för deras och deras idéers framgång. Ingenting kan te sig mindre förvånande än att Alva Myrdal saknade stöd i episkopatet för sitt reformförslag. Iakttagelsen innebär självfallet inte någon insinuation om medveten opportunism hos enskilda kyrkoledare. För närvarande kan man inom Svenska kyrkan se tydliga tecken på seriösa försök att inrätta sig för en permanent samexistens mellan olika meningsriktningar. Motståndet mot kvinnliga präster har inte småningom bleknat bort på det sätt många föreställde sig för tio eller femton år sedan; antalet kvinnliga präster har ökat stadigt, men förefaller inte att inom närmaste tid komma att överskrida den 20 % av nyprästvigda som hittills varit maximum. Inom majoriteten blir det vanligare att man uttalat sig för att också motståndare till kvinnliga präster skulle komma i fråga till biskopsämbetet. Vid viktiga ”inomkyrkliga” tillsättningar har man inte behandlat kvinnoprästvänlighet som främsta befordringsgrund.

Men om majoriteten i Svenska kyrkan skall skapa förståelse för denna inomkyrkliga tolerans, måste man, för att göra sin egen hållning begriplig, aktivt hjälpa till att för allmänheten förklara vad striden gäller, eftersom motståndarna hittills totalt misslyckats att förklara sin sak för de kyrkligt oengagerade. Helt ogrundad är säkert föreställningen att en fri kyrka skulle vara utlämnad åt hot om splittring. Den allvarligaste påfrestningen på sammanhållningen kommer just från den statliga utnämningspolitiken. Inte heller kan det finnas någon risk för att ”fanatiker” tar över en fri kyrka, möjligen att de behandlas med större generositet.

Andra samfund

Men frågan angår också andra samfund. Ur religionsfrihetssynpunkt är den kanske mest stötande omständigheten i Sverige för närvarande, att medlemskap i ett samfund registreras i folkbokföringen. Detta är såvitt vi funnit ett förhållande utan motsvarighet i kristenheten. Och det blir ju inte bättre av att önskemål om borttagande av denna groteska ojämlikhet avvisas med resonemang om den personliga integriteten. Skulle det vara en fara för integriteten att bli känd som katolik men inte som medlem i Svenska kyrkan, innebär det ju helt enkelt att det i realiteten inte råder religionsfrihet i Sverige.

Såväl stat-kyrka-beredningen som Invandrarutredningen innehöll energiska skrivningar om trängande åtgärder för att på annat sätt förbättra möjligheterna till kontakt mellan de särskilt drabbade invandrarna och deras trossamfund och församlingar. Av dessa förslag har absolut intet förverkligats.

Den socialdemokratiska motionen utgår från att folkbokföringen överförs till statligt organ, men att Svenska kyrkan om den så önskar skall förses med de uppgifter den behöver i församlingsarbetet. ”Denna möjlighet erbjudes även trossamfund”. Utmärkt, men då måste ju faktiskt folkbokföringen ha några uppgifter att erbjuda. Vi får hoppas att den socialdemokratiska motionen, som onekligen på vissa punkter visar större tillmötesgående än förslaget 1972, kan bidra till att politiska partier och samfund snart kommer till realförhandlingar om reformer. Statskyrkosystemet ter sig för varje år alltmer antikverat. Frågan har nu kommit upp till behandling och utredning också i Norge. I Italien modifieras konkordatet mellan staten och den Heliga stolen så, att den katolska kyrkan i stort förlorar all karaktär av statskyrka. För Spaniens vidkommande kan man förutse ytterligare reformer, sedan man börjat med att avskaffa den statliga inblandningen i biskopstillsättningar.

Fritt trossamfund – öppen folkkyrka

Mycket talar för att klimatet nu är mycket gynnsamt för Svenska kyrkan. Den står institutionellt starkare än på lång tid, och de antikyrkliga opinionerna är tämligen svaga. Men detta bör inte förleda till att i första hand säkra organisation, ekonomi och ”serviceutbud”. I den mån som ”fritt trossamfund” kommer i konflikt med ”öppen folkkyrka”, hoppas vi att man har mod och framsynthet att prioritera det första. Inte minst därför att allt tyder på att ett fritt trossamfund mycket väl kan fungera som en öppen folkkyrka, men det är långt ifrån lika säkert att en statligt ”garanterad” öppen folkkyrka kan bli eller förbli ett fritt trossamfund.

Folkkyrkans grundläggande problem, som också får en närmare belysning i detta nummers rapport från den nordiska religionssociologiska kongressen, är inte lösta med att kyrkan får en friare ställning gentemot staten. Men som statskyrka, som en del av ”systemet”, har den förkunnelse skall bäst förenas med tillgodoseende av människors behov av trygghet, kontinuitet eller gemenskap.