Läroämbete och teologi

1. Eftersom min uppgift är att öppna dagens överläggningar, gör jag inga slutsatser på förhand. Jag kommer att vara återhållsam med förslag för att desto längre kunna uppehålla mig vid den aktuella situationen. Det är utifrån denna situation som förslag kan ställas. Jag vill tillägga att om den nuvarande situationen ger återljud i mina ord, så betyder inte detta att jag nödvändigtvis gillar den.

2. Mitt anförande ingår i överläggningar om ”Biskopen som trons tjänare”, och jag skulle vilja undvika upprepningar. Jag skall alltså helt kort beröra läroämbetets teologiska grunder (ty dem finner man i kardinal Wojtylas redogörelse).

3. Slutligen försöker jag att i denna känsliga fråga ställa mig på teologernas sida. Dessa behöver säkerligen inte en biskop till sitt försvar. De är i stånd att försvara sig själva. Men eftersom jag är biskop och talar inför biskopar, har jag velat ta deras parti. Då det ju gäller att förbättra dialogen mellan biskopar och teologer, har det tyckts mig riktigt att vi börjar med att pröva oss själva, vårt sätt att handla och det sammanhang vi lever i. Detta är ett medvetet val, och det har sina skäl.

Blick på den aktuella situationen

Sedan några år möter samarbetet mellan biskopar och teologer vissa svårigheter. Dessa är inte utmärkande för ett enda land utan tycks förekomma överallt i kyrkan. Vi står inför ett fenomen som inte har att göra med den särskilda situationen i ett visst land, ej heller med vissa personer, utan förefaller tillräckligt allmänt för att man skall kunna sluta sig till att saken gäller förhållandet mellan läroämbetet och teologin i det nuvarande tidsläget. Det är också möjligt att läroämbetet kallas att utöva sina funktioner på ett nytt sätt.

Några uttryck för ”konflikten”

Låt oss först få några exempel på dessa svårigheter. Från konflikten mellan de ansvariga för läroämbetet och teologerna har jag lagt på minnet fyra händelser. Man skulle säkert kunna finna andra. Jag minns dem som föreföll åtminstone mig mest karakteristiska.

Innan jag går in på det ämne vi skall behandla i dag, nämligen förhållandet mellan biskopar och teologer, skulle jag vilja inleda med att påpeka tre saker.

Kravet på frihet för teologerna. – År 1968 riktade fyra teologer till kardinalstatssekreteraren ett brev som sedermera undertecknades av mer än tusen teologer från femtiotre olika länder. I detta brev krävde de att man skulle tillsätta den internationella teologkommission som hade förutsetts vid synoden 1967. Dessutom önskade de att större frihet skulle medges för den teologiska forskningen. Man bör inte överdriva betydelsen av denna åtgärd. Emellertid måste man erkänna att den å ena sidan gav luft åt undertryckta känslor och å andra sidan påskyndade den rörelse som krävde större frihet i de teologiska studierna.

Teologiernas mångfald. – Teologin företer inte längre den enhet som den ägde under tidigare århundraden. Vi står nu inför mycket olika teologiska synpunkter. Denna mångfald har sina återverkningar på samarbetet mellan biskoparna och teologerna på det lokala planet. När biskoparna, under biskopskonferenserna t ex, företar en grundläggande undersökning, så kallar de på teologerna. Vilka väljer de? Dem som förefaller bäst i stånd att behandla det valda ämnet. Somliga ser i detta val en icke medgiven avsikt: de tror att biskoparna väljer de teologer som stöder dem i deras egen teologi. Samma sak skulle man kunna säga om de olika biskopskommissionerna, som har för vana att arbeta tillsammans med sina teologer. Därför denna förebråelse, som inte underlättar de personliga relationerna: biskoparna väljer experter enligt sina teologiska ståndpunkter i stället för att ifrågasätta dessa och acceptera motsägelser.

Ett läroämbete vid sidan av kyrkans. – Det är uppenbart att en tidskriftsartikel eller en artikel i de stora tidningarna, skriven av en teolog eller en kristen journalist, stundom får flera läsare än ett herdabrev eller ett påvligt dokument. Språket och synen på problemen är ofta bättre anpassade till människornas bekymmer än stilen i de biskopliga och påvliga dokumenten. Det är många kristna som, därför att de känner igen sig i dessa artiklar, betraktar deras innehåll, som ju bara är arbetshypoteser, som framställningar av tron i dag. Sålunda finns det en undervisning i tron som uttrycks på ett nytt sätt och som undgår kyrkans läroämbete. Mot denna undervisning ingriper biskoparna oftast blott för att göra förbehåll och utfärda varningar. På detta sätt framstår läroämbetet som ett undertryckande organ. Denna bild av ämbetet gynnar inte förhållandet mellan biskopar och teologer. Vidare finns här en ny situation som inte underlättar vare sig i biskoparnas sändning eller deras förhållande till teologerna: ämbetet har inte längre ensamrätt till trosundervisningen. Det har konkurrenter.

”Vad folk gör” bestämmer normerna. – Vi lever i en tid när man gör opinionsundersökningar och sammanställer statistiska tabeller. Dessa undersökningar och tabeller återges av massmedia och påverkar folks beteende. En stor grupps handlingssätt blir ofta till en norm när pressen informerar därom. Detta gör det svårt för biskoparna att ingripa och stör förhållandet till teologerna, ty de båda grupperna har inte samma synpunkt på denna nya företeelse. Här ställs dessutom frågan om consensus fidelium, de troendes samtycke, som jag skall återkomma till.

Konfliktens orsaker

Man skulle säkert kunna finna andra yttringar av denna tvist mellan biskopar och teologer. Vi skall inte dröja vid dem utan i stället se på orsakerna till konflikten för att om möjligt råda bot på den eller åtminstone se den klarare och få ett bättre grepp om orsakerna till att samarbetet mellan biskopar och teologer är svårare nu än förr.

Jag tror att vi står inför två orsakskedjor av vilka den ena rör teologins situation och den andra ämbetets.

Den nutida teologins svårigheter

Jag anger här tre grundläggande orsaker. I det nuvarande läget har teologerna en svår uppgift. Mänskligheten lever i en väldig kulturomvandling, och det skulle föra för långt att nämna alla samverkande faktorer. För den troende blir följden en viss förvirring och ett krav på ett nytt språk för tron. Den kristne vill bekänna, leva och förkunna sin tro inom denna kultur i vardande, som ständigt ställer honom inför nya frågor. Han vänder sig då till teologerna och själasörjarna och vädjar om svar på sin begäran. För att motsvara hans krav bör dessa sluta med att bara upprepa givna formler och förse dem med personliga kommentarer; de bör söka en ny formulering. Med andra ord, teologin lämnar en status där den undervisar genom att upprepa och precisera det förflutnas ärvda formuleringar för en status där den forskar och i viss mån förnyar.

Teologin är ”förståndssidan av tron; den är regeln för hur det uppenbarade budskapet skall uttryckas” inför en viss tids människor som lever i ett visst kulturellt sammanhang.’ Men nutidens människor lever inte längre i den kultur som såg trossatserna och de stora teologiska systemen utarbetas. Därför är det normalt att teologin i våra dagar främst ägnar sig åt forskning. Men att utarbeta ett nytt språk för tron är en grannlaga uppgift. Att teologerna inte med ens finner den rätta formuleringen bör inte förvåna någon. Teologerna hoppas att ingen under detta svåra arbete skall tillvita dem orätta avsikter. De kräver en viss frihet.

De är så mycket mer känsliga för sin frihet som de inte arbetar i studerkammaren utan ute på fältet i en ständig dialog med själasörjare, kristna lekmän, icke troende och specialister i den ena eller andra disciplinen. Så t.ex. hjälper de själasörjarna att tänka igenom de läromässiga följderna av sina praktiska gärningar och sitt engagemang. De vet att de måste akta sig för en teologi som helt enkelt försvarar pastorala avgöranden, ty det pastorala arbetet är utgångspunkt för teologin endast i den mån det uppfattas i evangeliets ljus. Men de är inte alltid ansvariga för det bruk vissa nyhetshungriga kristna gör av deras teologiska hjälp, ty dessa gör alltför lätt en arbetshypotes till en trossats. Dessutom vill teologerna ha möjlighet att följa själasörjarna och de engagerade kristna för att dessa själva skall upptäcka vad som står på spel i deras gärning. De vill ha rätt att möta själasörjare och kristna med förståelse för deras belägenhet och deras frågor. Att på detta sätt följa och förstå betyder inte nödvändigtvis att gilla. De kräver frihet att ta upp de nya frågor som görs och att ställa upp arbetshypoteser. Men här uppstår ofta en konflikt med läroämbetet: de kristna som inte befinner sig i samma situation upptar frågorna illa och accepterar inte arbetshypoteserna. Det händer att de ber biskoparna uttala sig om vad de betecknar som kätterier därför att uttrycken för tron är nya. Om biskoparna ingriper uppfattas de ofta, på grund av själva sättet att ingripa, såsom främmande för frågorna. Här ligger en orsak till svårigheter mellan biskopar, teologer och själasörjare.

Målet mot teologin

Det fanns en tid då teologin var vetenskapernas drottning; det var på den tiden när mänskligheten levde i en ”kristen kultur”. I dag bestrids med kraft teologins status som vetenskap, inte bara av de icke troende utan också av somliga kristna. Dessa kristna anser det inte möjligt att för nutidens människa formulera oemotsägliga utsagor om Gud, och de ropar ut teologins död.

Inför dessa misstankar bemödar sig teologerna att visa möjligheten av en teologisk utsaga. Men de är medvetna om att denna blir trovärdig endast om de underkastar den en sträng och metodisk prövning.

Denna omsorg om den stränga metoden kan i sin tur orsaka en konflikt med läroämbetet. Hur skall teologerna kunna acceptera ingripanden som, därför att de förefaller komma utifrån, inte tycks räkna med de krav som måste ställas på metoden? Teologerna är lika angelägna om sträng metod i bibeltolkning, historia och humanvetenskaperna som om trohet mot läroämbetet. De vill närmare bestämt ha en objektiv diskussion och väntar av läroämbetet samma omsorg om och respekt för sin vetenskaps lagar och för verkligheten.

Den teologiska pluralismen

Slutligen måste tilläggas att de svårigheter som kan uppstå i förhållandet mellan biskopen och teologerna kommer av vad man brukar kalla ”den teologiska pluralismen”.

Teologiska skolor har funnits i alla tider, och vi känner till de otaliga och stundom berömda grälen mellan dem. Men i denna mångfald av skolor ”var man övertygad om att känna till motståndarnas tanke, terminologi, förutsättningar, språkets räckvidd och den ursprungliga spontana känslan hos båda parter. Skillnaderna, om det fanns några, kunde inte uppfattas”. Man kan tillägga att dessa skillnader reglerades enligt mottot ”in necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas” (enighet i det nödvändiga, frihet i det osäkra, kärlek i allt). Med andra ord, denna mångfald av teologiska skolor framträdde mot en gemensam kulturell bakgrund.

Situationen i dag är så olika att man har talat om en ”kvalitativ förändring”. Uttrycket ”teologisk pluralism” blir vanlig som beteckning för den nuvarande situationen. Som bekant reserverade sig påven i denna sak på den senaste synoden. Han anser det farligt att tala om ”olika teologier för olika världsdelar och kulturer”. Emellertid lägger han fram den här frågan bland andra som behöver ”avgränsas, undersökas, fullständigas, fördjupas”.’ Utan att yttra oss i frågan kan vi slå fast att teologin inte längre vänder sig till filosofin utan till filosofierna. För övrigt måste den ta hänsyn till vad humanvetenskaperna säger om människan? Men vad säger då dessa vetenskaper om människan? Det finns inte bara ett svar: språket som skulle säga vad människan är har sprungit sönder. Ett ord som ensamt kan utsäga människan finns inte. För övrigt är teologin inte längre ett system som utvecklas inom sig självt; den är uppmärksam på vad människorna lever av och på deras engagemang (särskilt de politiska). Men vad människorna lever av är mycket olika. Hur kan man då ha en enda teologi till svar på så många olika situationer? Vi är uppenbarligen långt från den tid då teologerna förstod varandra när de står ansikte mot ansikte i tvistiga frågor. Förstår de varandra i dag? Hur kan läroämbetet ingripa i denna situation? Kommer det att välja den ena teologin på den andras bekostnad eller i motsats till den andra? Hur kan det döma utan att dialektiskt undersöka var teologis problem? Dessa frågor är aktuella. Kan de i dag få ett klart svar?

Jag har granskat orsakerna till den nuvarande oenigheten mellan läroämbetets representanter och teologerna utifrån teologins läge just nu. Situationen blir ännu allvarligare om man därutöver ser på de förhållanden under vilka läroämbetet skall utövas. Denna ämbetsutövning ifrågasätts ofta, och detta av flera orsaker. Jag anför de fyra viktigaste.

Läroämbetet och auktoriteten

Ämbetet är en auktoritet i kyrkan. Men vi vet hur ofta man nu för tiden kritiserar sättet att utöva auktoritet. Vi står alltså här inför en speciell yttring av ett allmänt fenomen. Teologerna förnekar inte att det finns ett läroämbete i kyrkan, och de förnekar inte dess auktoritet. Men de önskar att detta kyrkliga ämbete skall utövas på ett nytt sätt. Särskilt avvisar de alla fällande domar som inte föregåtts av en dialog. För att fatta mig kort vill jag säga att de svårigheter som läroämbetet möter vid fullgörandet av sin sändning är desamma som möter alla dem som har att utöva auktoritet. Kanske är de litet större än andras på grund av ingripanden som gjordes under 1800-talet och i början av 1900-talet. Det räcker att påminna om ”syllabus” och om ämbetets olika ingripanden i modernistaffären. Dessa ingripanden föreföll överdrivet hårda. Med en smula mer förståelse och diskussion hade tragedier kunnat undvikas. Säkert är att ämbetet förlorade något av sin trovärdighet i denna kris. Den tärde i någon mån på folks förtroende.

Trosbekännelse och teologi

Situationen försvåras ytterligare i den mån man erkänner (och hur kan man undgå att erkänna faktum?) den teologiska pluralismen. Erkänna pluralismen, det är att erkänna att tron med rätt kan uttryckas i olika teologier. För övrigt medger man ju att den blotta tron inte existerar: all bekännelse av tron förutsätter nödvändigtvis en teologi. De finns ingen tydlig gräns mellan tron och den teologiska förståelsen av tron. Detta förklarar teologernas reaktion inför vissa av ämbetets ingripanden. De har intrycket att ämbetet påtvingar dem sin teologi. Då begär de att ämbetet skall tillstå att det har gjort ett val mellan teologier och inte framställa sin egen som det enda möjliga sättet att uttrycka tron.

Utvecklingen av förhållandet ”ämbete-uppenbarelse”

Den tredje faktorn i förklaringen av de svårigheter som läroämbetet möter i sin ämbetsutövning är viktigare. För att riktigt framställa den skulle man behöva göra långa utredningar. Jag får nöja mig med att påminna om den. Det är fråga om förhållandet mellan uppenbarelsen och ämbetet, vilket skall garantera att uppenbarelsen förs vidare i sin äkthet. Detta förhållande har fått en annan innebörd och det är viktigt att vara medveten om detta.

Från och med 1600-talet utvecklades en apologetik vars mål var att försvara den kristna religionens egenart mot deismen, som avvisade all uppenbarelse och bevarade en blott naturlig religion. Man ville alltså fastslå uppenbarelsens historiska faktum, som deismen förnekade. För att bevisa detta faktums historicitet tog man till hjälp vad som kallas yttre argument, t.ex. underverken och profetiornas uppfyllelse. Att sätta tro till Gamla och Nya testamentets uppenbarelse är förnuftigt, ty uppenbarelsens faktum kan ”vetenskapligt” bevisas. På detta sätt skilde man uppenbarelsens faktum från dess innebörd, för att citera pater Bouillard. Uppenbarelsens sanning väcker inte tilltro av sig själv utan på grund av något utanför den själv, nämligen kraften i de argument som fastslår dess faktum. Som en normal och man kan väl säga oundgänglig förlängning av detta sätt att framställa religionens trovärdighet bemödade man sig om att bevisa nödvändigheten av den katolska kyrkans läroämbete och fastslog dess faktiska existens. Och det är ju från detta ämbete som trovärdigheten i kyrkans undervisning härrör. Men till följd av omständigheterna betonade men mer och mer kyrkans läroämbete, så att detta stundom framstod som den enda grunden för trons tillförlitlighet. Man underlät ofta att påminna om att det är Gud, Sanningen, som är trons bevekelsegrund.

I den mån ämbetet framstår som den enda grunden för trosaktens trovärdighet, blir det normalt att teologin utvecklas genom att utgå från ämbetets senaste definitioner och utlåtanden och sedan bevisar dessa med hjälp av Skriften och traditionen. Här känner man för övrigt igen modellen i prästseminariets handböcker.

I denna snabba översikt borde vi kunna finna en förklaring både till att ämbetet intagit den plats det har och till att dess betydelse inskränkts. Vi finner likaledes en förklaring till ämbetets talrika och täta ingripanden.

Omständigheterna är andra i dag och tolkningen av förhållandet mellan läroämbetet och uppenbarelsen håller på att förändras. Vi befinner oss i en ateistisk omvärld, som fordrar att uppenbarelsens mening skall avslöjas. Till bevis på att en sådan förändring inletts vill vi få en övergång från apologetiken till fundamental teologi. Denna övergång antyder att man inte längre tar ”yttre” bevis till hjälp för att därpå grunda kristendomens sanning (även om man inte helt åsidosätter dem), utan försöker klargöra att den uppenbarade sanningen är människans sanning. Uppenbarelsens sanning hävdar sig av egen kraft. Uppenbarelsen möter människans djupaste önskan och ger en yttersta, hemlighetsfull mening åt hennes liv, åt historien, åt universum. Den ger människan hennes fulla verklighet. Hädanefter måste en ansträngning göras inte bara för att garantera uppenbarelsens faktum utan också för att utveckla dess rika innebörd för människan.

Läroämbetet har följaktligen måst söka en annan medelpunkt och koncentrera sig på Guds ord som det hädanefter vill tjäna. Och detta är för ämbetet ett i någon mån nytt sätt att fylla sin uppgift i kyrkan. Hädanefter bör det bedöma anförda skäl enligt deras värde för saken. Det bör motivera sitt ingripande, redogöra för skälen snarare än hänvisa till en formell rätt att ingripa – en rätt som för övrigt inte är utesluten.

Uppenbarelsen och historien

Den fjärde orsaken till de svårigheter ämbetet möter är ännu viktigare än den föregående. Den är också svårare att framställa.

Det är fråga om en förändring i sättet att se på den uppenbarade sanningen och sättet att uppfatta den.

En sådan fråga kan svårligen rymmas i en kort översikt, som riskerar att bli en karikatyr. Jag ber alltså om överseende med min ofullkomliga formulering.

Under gångna århundraden har man, säkerligen under platonismens inflytande, fattat uppenbarelsen som ett avslöjande av eviga, i sig existerande sanningar. Man föreställde sig var och en av dessa sanningar som en objektiv verklighet, och man trodde att de kunde helt och hållet formuleras, även om man aldrig uttryckligen har sagt detta. När man ställde problemen på ett sådant sätt fanns det uttryck för dessa sanningar som man ville skulle vara oföränderliga därför att de var fullkomliga. Ämbetets roll var då att garantera formuleringarnas överensstämmelse med de eviga sanningarna. För att säga detta en smula korthugget: sanningarna uppfattades som om de kom från ovan och kunde återges en gång för alla i formuleringar som fullkomligt uttryckte dem. Enligt detta sätt att se kan ämbetet dra en tydlig gräns mellan sanning och villfarelse.

Vi ställer problemet på ett annat sätt, och efter konciliet tycks man bättre inse sanningens historiska dimension. Om den uppenbarade sanningen är oss given fullständigt och slutgiltigt i Kristus, så fördjupas den mer och mer i kyrkan under historiens gång. Långsamt avslöjar den sin rikedom. Uppenbarelsen är nämligen inte en samling överlämnade uttalanden och formuleringar; uppenbarelsen är Guds handlande i historien, den är en historia. Den är ett mysterium: Guds mysterium och även människans mysterium, hemligheten med förhållandet mellan Gud och människa. Detta mysterium som i sin fullhet givits oss i Kristus kan aldrig helt utsägas i denna världens ord. Därför bör varje generation i lydnad för Skriften, som den lyssnar till och lever av i kyrkans levande tradition, dess rättesnöre, fördjupa Gudamänniskan Kristus mysterium för att utveckla dess outtömliga rikedom.

Allt har uppenbarats i Kristus och uppenbarelsen är avslutad med apostlarnas förkunnelse, men den skall aldrig upphöra att utveckla sin rikedom under historiens gång.

Av allt detta följer att det inte är lätt att säkra ämbetets funktion. Dess ingripanden kan inte längre vara så klara och avgörande som de har gjort anspråk på att vara. Ämbetet kan inte nöja sig med att bara upprepa det förflutnas ärvda formuleringar. Det måste medge att i förhållande till det absoluta i Kristi mysterium är varje formulering relativ. Detta betyder inte att en tidigare formulering kan förnekas under förevändning att den beror av en viss tids kultur, utan det betyder att den ständigt bör och kan förbättras, preciseras och fullständigas.

Denna situation förefaller kräva av ämbetet att det inskrider på ett nytt sätt.

Detta är en dyster tavla. Jag har understrukit svårigheterna. Det har jag gjort avsiktligt för att mana till eftertanke. Det är bara alltför klart att om det inte fanns några svårigheter skulle vi inte vara samlade här för att skaffa oss insikt i ämnet. Återstår att säga att jag har talat om förhållandena i ett visst land. Det är mycket möjligt att frågorna inte ställs på samma sätt i andra länder. Det är också möjligt att den konflikt jag har tecknat inte återfinns överallt. Man kan alltså mycket fritt kritisera mitt sätt att framlägga frågan.

Noter

1.Jag återkommer till detta längre fram: teologin är den kritiska förståelsen av tron; den formulerar en utsaga av vetenskaplig typ. Kvar står att all förståelse av tron förutsätter en teologi. Sålunda kan man tala om en paulinsk teologi och en johanneisk teologi.

2.Karl Rahner, Concilium No 46, s. 95.

3.Biskopssynoden i Rom 1974. Påven Paulus VI:s avslutningstal, 26 okt. 1974.