Spanien på väg mot demokratin Förhoppningar och farhågor

Den sociala, politiska och ekonomiska situation som Spanien uppvisar i början av detta år kan kort karaktäriseras med orden: enormt snabb politisk utveckling, allvarliga sociala störningar med en veritabel terroristvåg som följd, allmän ekonomisk kris. Om man jämför denna bild med den som svarade mot Francos sista år märker man snart att landet helt ändrat kurs. Då talade man om en dynamisk ekonomi, en social stabilitet samtidigt som man konstaterade en absolut efterblivenhet på det politiska området. Vilka faser svarar mot denna förändring i det spanska samhället?

Från Francos död till monarkins första regering

Francos död den 20 november 1975 var slutet på en medicinsk och politisk upplösningsprocess. Frankismen förde en rent vegetativ tillvaro i skuggan av diktatorn. Ett var säkert och visst: Franco skulle inte finnas för evigt. Somliga konstaterade det med hat i rösten, andra med smärta, men majoriteten av spanjorerna var nog överens om att det var på tiden med en förändring. Naturligtvis fanns det fruktan i många led. Särskilt inom den besuttna medelklassen. Men det skulle visa sig att tack vare institutionernas hållning, lugnet i landet, krigsmaktens neutralitet och den unge kungens fasta uppträdande det politiska vacuum som med nödvändighet uppstod snart fylldes. Frågan ”Efter Franco?” som utnyttjats av diktaturen i skrämselsyfte blev snart till ett svar fullt av tillförsikt: ”Efter Franco, Spanien.”

I sitt trontal var Juan Carlos I klok nog att citera sin far och ge uttryck åt demokratiska ideer. Det var en första gest som följts av åtskilliga senare och som visar att av de bägge traditioner som hans uppfostran pendlat mellan kungen nu deklarerat sin vilja att knyta an till en liberal politisk hållning som karaktäriserat hans familj och kasta loss från arvet från diktatorn. Denna positiva början förstärktes genom främmande statsöverhuvudens närvaro vid trontillträdet, då framför allt Giscard d’Estaings och Walter Scheels. De visade därvid en vilja att bryta den reserverade diplomatiska hållning man upprätthållit i sitt förhållande till Spanien under frankismen, en hållning som övergått till ren aggressivitet i samband med dödsdomarna mot politiska aktivister inom ETA på hösten 1975. Men Spanien var i behov av en ny regering. Eftersom kronrådet som under Francotiden utmärkts av passivitet nu kunde tänkas vilja ta skadan igen och börja agera, föredrog kungen att låta premiärministern Arias Navarro sitta kvar. Därmed lugnade han högerns anhängare och krigsmakten och lyckades skapa ett sken av att man inte ämnade gå för bryskt till väga. Men samtidigt rörde det sig om en förbrukad person, fantasilös till sin läggning och i hög grad offer för påtryckningar i en dramatisk fas av landets väg mot demokrati.

Arias kabinett: Spänning och kriser

På kungens anmodan gick Arias Navarro med på att införa viktiga förändringar i sitt kabinett. Personer från Francotiden avlägsnades, men vissa viktiga poster kom att innehas av axministrar och exambassadörer som mer eller mindre vänt diktatorn ryggen. Sålunda accepterade greve Jose Maria Areilza posten som utrikesminister. Han hade varit ambassadör i Buenos Aires, New York och Paris och var personlig vän med kungens far Don Juan de Borbon. Den nya utrikesministerns många resor syftade till att skapa en ny bild av Spanien på den internationella arenan och inge förtroende för monarkins uppriktiga vilja till en demokratisering. Antonio Garrigues som varit ambassadör i USA och vid Vatikanen hade avgått som protest mot det växande inflytandet från ministrar tillhörande Opus Dei. Denm åtog sig nu att sätta igång med en avpolitisering av rättsväsendet, med att förbättra förhållandet mellan staten och kyrkan samt förbereda vägen för allmän amnesti. Fraga, som varit inrikesminister och legat bakom folkomröstningen 1967 för att få till stånd en institutionalisering av frankismen och som dessutom jämnat vägen för turistnäringen på 60-talet, åtog sig posten som inrikesminister efter att ha varit ambassadör i London.

Manuel Alcalá är chefredaktör för de spanska jesuiternas kulturtidskrift Razón y Fe. Artikeln är speciellt skriven för Signum.

Dessa tre ministrar kom att stå bakom reformprogrammet och spelade bokstavligen ut Arias. Kungens resor i olika landsändar befäste hans förankring i folket, han väckte sympati genom den enkelhet han uppträdde med. Han omgav sig inte med en mur av poliser, han lyssnade till folks problem. Kungen företog vidare resor till andra länder och bröt därmed den isolering som präglat frankismen. Oppositionen som hittills arbetat klandestint började nu organisera sig. Man kunde urskilja två klart motsatta tendenser i det nya politiska livet i Spanien. Reformvilja å ena sidan, utan att för den skull bryta med hela systemet. Å den andra, en brytning med hela systemet. Inom den första återfinns regeringen, inom den andra mitten och grupper vänster därom. Regeringen såg i monarkin en laglig institution man inte kunde rucka på. Man ville få till stånd en succissiv förändring av de frankistiska institutionerna och man föreslog en folkomröstning 1977 för att uppdela riksdagen (Cortes) i två kamrar enligt engelskt mönster. Den andra fraktionen såg däremot något olagligt i monarkin som upprättats av Franco och man ville få till stånd en provisorisk regering efter att ha upplöst Cortes, samtidigt som en folkomröstning borde få avgöra monarkins öde. Dessa bägge positioner bäddade knappast för någon dialog.

Samhället genomgick samtidigt en svår ekonomisk och social kris. Vi hade energikrisen på det internationella planet, på det nationella nykapitalismens strukturkris, vars främsta stöttepelare turismen, emigrantarbetarnas löner och utländskt kapital nu började svikta och visa sig sårbara.

Lönestopp liksom en rad andra åtgärder som igångsattes av dåvarande finansministern Juan Villar visade sig slå vakt om det privata kapitalet men gå ut över arbetarklassen. Följden blev en serie strejker som i förening med kapitalflykt och ytterligare devalvering av peseton ledde till inflation och underminering av själva grunden för landets ekonomi som hotades av sammanbrott. Ett eventuellt förtroende för regeringen Arias’ förmåga att lösa landets problem omintetgjordes härmed snabbt trots vissa försök till uppmjukning vad beträffade mötes- och yttrandefriheten. Oroligheter i de baskiska provinserna möttes med repressalier från Madrid. Det var uppenbart att situationen började bli regeringen övermäktig.

I juni 1976 begärde Arias att få bli entledigad från posten som premiärminister och monarkin hade att ta itu med sin första regeringskris.

Suarez kabinett: från bestörtning till överraskning

Både inom och utom Spanien väckte kungens val av ny premiärminister stor förvåning. Valet föll på den unge juristen Adolfo Suares, tidigare minister för falangiströrelsen. Visserligen hade hans agerande i Cortes bidragit till en liberalisering till förmån för de politiska grupperna i landet, men hans frankistiska förflutna och ett föga lysande mellanspel i spetsen för spanska televisionen lovade inte precis något extraordinärt med tanke på en öppning av landets politik. Farhågorna förstärks när det visar sig att just Areilza, Fraga och Garrigues vägrar delta i den nya regeringen. Var man kanske rent av tillbaka mot en förtäckt diktatur?

Förväntningarna ökade emellertid då man såg den nya ministerlistan i vilken ingick män från en ny generation. Suarez sympatier gick mot vad man kan kalla kristdemokrater. Namn som Alfonso Osorio, ny vice premiärminister, Marcelino Oreja, ny utrikesminister och Landelino Lavilla, ny justitieminister var att hänföra dit. Från den tidigare regeringen ingick bl.a. Rodolfo Martin som tog hand om inrikesministeriet.

En engelsk journalist betecknade de nya ministrarna som just utsläppta från kindergarten, men det skulle snart visa sig att det rörde sig om medvetna personer som grep sig an med de överhängande ekonomiska, sociala och politiska problemen med uppenbar mognad, med stöd från kungamakten.

Snart blev man varse att den nya regeringen syftade till att genomföra en demokratisering utan att begagna sig av revolution eller skrämseltaktik. Kungen beviljade efter några veckor frihet åt ett stort antal politiska fångar. Han lät i brev meddela påven att han avstod från rätten att intervenera i samband med utnämningen av biskopar, ett privilegium som daterade sig från konkordatet av år 1953. Kort därefter inledde Suarez samtal med oppositionen, något som tidigare aldrig skett. Han lade vidare fram förslaget om omstruktureringen av Cortes till tvåkammarsystem. En dylik åtgärd krävde en folkomröstning efter att ha godkänts av el Consejo Nacional del Movimiento (ett slags frankistisk senat) och av den gamla regimens Cortes (riksdag).

I denna komplicerade situation visade Suarez stor skicklighet. Det gällde att inte trampa den frankistiska högern på fötterna, det gällde att kunna manövrera vänstern, som inte var sen att presentera ett ännu liberalare förslag. Detta program möttes emellertid inte av enhetligt stöd då kommunisterna inte var överens på alla punkter. Sedan dess kan man inom oppositionen urskilja en viss splittring, de enda punkter man egentligen kan enas om är allmän amnesti, fullständig fackföreningsfrihet och erkännandet av vissa krav på självbestämmanderätt som kommit från Baskien och Katalonien.

Regeringen tar nu nya initiativ till internationella kontakter. Kungen reser till Venezuela, Colombia och senare till Frankrike. Resorna blir en verklig framgång för kungen personligen. Men man saknar fortfarande drastiska åtgärder från regeringen när det gäller att få bukt med de sociala och ekonomiska problemen. Strejkerna fortsätter, inte bara med krav på bättre löner utan också som uttryck för missnöje med landets politik. Nedgången på börsen oroar, det inrikespolitiska läget är svårbemästrat.

Folket sluter upp kring reformpolitiken

En fras Franco tyckte om att använda på ålderns höst var att allt i hans diktatur var fast sammanfogat. ”Atado y bien atado.” Det visade sig också efter hans död att landet rent institutionellt var handlingsförlamat genom en mängd paragrafer och stipulationer. Därför blev den nya regeringen tvungen att bryta mot diverse lagar för att överhuvud få något ur händer. Så var det för Fraga, annars hade han kommit i ideliga konflikter med institutionerna. Man kan tala om ett pikareskmellanspel av typiskt spanskt märke. Suarez blev tvungen att slå in på samma väg, men än mer drastiskt. I det förslag han presenterade nationen ingick bl.a. att, om det godkändes enligt lagen, de bägge instanser som det måste passera därmed skulle bli tvungna att underteckna sin egen dödsdom. Det skulle innebära en politisk harakiri för såväl Cortes som den frankistiska senaten. Ett speciellt dekret möjliggjorde emellertid Cortes’ upplösning, och man lyckades dessutom skapa ett nytt klimat och få över flertalet på den nya linjen, trots motstånd från yttersta högern. Suarez fick militärerna med sig genom att garantera monarkins fortbestånd, laglydnad och upprätthållande av lugn och ordning i landet. Vid denna tidpunkt drog sig den militäre vice premiärministern, generallöjtnant F. de Santiago tillbaka, han var bl.a. inte beredd på att stödja ett förslag om ökad frihet åt fackföreningarna. Han ersattes omedelbart av general Gutierrez Mellado. Denne visade sig betydligt öppnare än sin företrädare och lovade att krigsmakten skulle förhålla sig neutral.

Ett annat skickligt drag var när regeringen gav sitt tillstånd till PSOES’ firande av den 27:e nationella kongressen i Madrid till vilken många socialistiska ledare från Europa infann sig, bl.a. Willy Brandt och Olof Palme. Under kongressen framgick det att det inom partiet fanns grupper av rent marxistisk övertygelse. Kongressen var ett tecken på att det politiska läget i Spanien undergått en normalisering. Även om man inte kan tala om absolut frihet i samband med valkampanjen inför folkomröstningen i december då regeringen envist bevakade TV fanns det dock stora möjligheter för alla att nå ut med information.

Oppositionen insåg snart att folket skulle rösta med regeringen. De som tidigare propagerat för en brytning med det förflutna föreslog nu att man skulle avhålla sig från att rösta. Folkomröstningen gick av stapeln den 15 december i ett lugnt klimat även om kidnappningen av A de Oriol några dagar tidigare väckt olust och bestörtning. Han hade varit justitieminister på Francos tid och innehade nu ett av de högsta ämbetena i samhället.

De officiella siffrorna för folkomröstningen blev:

Antal röstande

22 644 290

avgivna röster

17 599 562

(77,72 %)

ja-röster

16 573 180

(73,18 %)

nej-röster

450 102

(1,98 %)

blank-röster

523 457

(2,31 %)

ogiltiga

52 823

(0,23 %)

icke avgivna röster

5 044 728

(22,27 %)

Siffrorna visar klart frankismens tillbakagång. Vänstern framstår som splittrad. Man hade rått folk att avstå från att rösta dels för att man ansåg reformförslaget sakna konkretion, dels för att man kritiserade regeringens metoder i samband med valkampanjen. Det stod klart att folkviljan svarade mot regeringens vilja att föra landet mot ett demokratiskt system. Den egentliga segerherren hette Suarez.

Perspektiv på politiken under det kommande året

I början av detta år visade den spanska barometern på högtryck, trots den socio-ekonomiska krisen. Regeringen igångsatte först en omorganisation av institutionerna från Francotiden. Vidare påbörjades en dialog med oppositionen med avseende på den nya vallagen, som skall gälla för valet till riksdagen mot slutet av våren.

Den första institution som drabbades av viktiga förändringar var domstolen för allmän ordning och säkerhet (TOP) som skapats 1963 med målsättningen att förfölja kommunister och frimurare. Den var en fortsättning på en domstol som grundats omedelbart efter inbördeskriget. Genom en skicklig manöver sattes den ur spel av minister Landelino Lavilla. Den andra institutionen som likaså utsatts för reformer är själva krigsmakten. I den gamla regimen innehades tre viktiga ministerportföljer av krigsmakten, marinen, flygvapnet och armen hade var sin, dessutom innehades den ena posten som vice premiärminister alltid av en militär. Den nya regeringen har begränsat krigsmaktens inflytande till ett enda ministerium som kallas Defensa Nacional. I spetsen för detta står general Vega Rodriguez.

Ytterligare åtgärder i samma anda visar regeringens strävan att avpolitisera krigsmakten. Den tredje organisationen som likaså undergått förändringar sedan Francotiden är fackföreningsorganisationerna. De frankistiska fackföreningarna var som bekant obligatoriska och vertikala. Ett nytt lagförslag betraktar dem som fria och multiforma. Därmed kan Spanien sägas ha chansen att fackligt fungera som vilket annat västeuropeiskt land som helst. Man hoppas att dessa förändringar skall hjälpa till att lösa arbetsproblemen och en gång för alla göra slut på strejkerna, vilkas egentliga syften inte alla gånger är helt klara. Man kan också tänka sig att genom dessa åtgärder vägen för legalisering av kommunismen mer eller mindre banats. Hur man skall förhålla sig till kommunismen är en av regeringens verkliga stötestenar. Inom stora grupper ser man fortfarande med misstänksamhet på kommunismen, upplevelser från inbördeskriget färgar alltjämt mångas inställning till partiet. Trots att det spanska kommunistpartiet förklarat att man i allt tänker respektera det demokratiska spelets regler, och man verkligen kan våga påstå att det inom europeiska kommunismen utgör ett av de mest flexibla och öppna partierna. Emellertid bidrar inte historien med Carrilllos gripande och återvunna frihet till att göra det lättare att genomskåda regeringens avsikter. Beträffande kommunismen själv har den lyckats tränga in i kristna grupper i Spanien på ett skickligt sätt, många präster har rent av låtit sig trollbindas.

Just genom att man avstått från leninismen och upprättat en åtskillnad mellan världsbild av materialistiskt märke och materialistisk uttolkning av historien samt genom sitt accepterande av kristna på exekutiv nivå har det spanska kommunistiska partiet lyckats uppnå en prestige i många kristnas ögon. Den katolska kyrkans ledning följer dessa tendenser med yttersta vaksamhet; man har själv deklarerat sitt engagemang för de lottlösa i samhället och understryker vikten av respekten för de mänskliga rättigheterna i sann demokratisk övertygelse. Biskoparna har som bekant inför valet uppmanat väljarna att inte stödja partier som kan tänkas värna om ekonomiska vinstintressen, som spekulerar i äganderätt osv.

Våldsvågen

Just som Spanien började normalisera de diplomatiska förbindelserna med diverse öststater inträffade en rad allvarliga händelser som skakat landet och hotat omintetgöra de demokratiska strävandena. Det hela började i samband med en demonstration till förmån för allmän amnesti, även för politiska terrorister, organiserad av vänstern den 23 januari. Därvid kom det till handgemäng mellan två extremistgrupper, varvid en ung man tillhörande Kristus Konungens gerilla på yttersta högern sköt ner en student på 19 år. Följande dag den 24 organiserades en demonstration i protest mot dödsskjutningen varvid en ung kvinna dödades, vådaskjuten av polisen enligt obekräftade uppgifter. Den 25 kidnappades i centrala Madrid generallöjtnant E. Villaescusa. GRAPO påtog sig senare på em. ansvaret för aktionen. Lite senare samma eftermiddag mejades en grupp vänsteradvokater bestialiskt ner på sitt kontor. Fem av dem dog, flera sårades allvarligt. Enligt uppgifter användes vid tillfället vapen av amerikanskt ursprung, okända i Spanien. Huvudstaden var gastkramad av skräck. Vid begravningen följande dag deltog bortåt 100 000 människor under absolut tystnad och i närvaro av oppositionens ledare. Ungdom från Spanska kommunistiska partiet svarade för ordningen.

Då allt tycktes återgå till ett visst lugn inträffade så den 28.1 mordet på tre polismän i Madrids utkanter.

Grapo påtog sig ansvaret också för dessa mord och hotade regeringen med ytterligare terroraktioner om inte 15 fångar släpptes däribland några ur ETA som anses stå bakom mordet på Carrero Blanco i december 1974.

Landets sätt att förhålla sig i samband med dessa händelser har varit exemplariskt – alla i ansvarig ställning såväl inom regering som opposition har gått samman i ett kraftigt fördömande av dessa aktioner. För första gången i pressens historia har alla tidningar publicerat samma ledare i vilken man vädjar om nationell enhet, förnuft och besinning och stöd för demokratins sak.

Regeringen har under denna krisperiod inte tappat greppet om landet och det verkar som om man inte i nuvarande läge behöver frukta för någon inblandning från militären. Vissa undantagslagar har införts så att man kan komma åt misstänkta element, göra husundersökningar och förvisa främlingar. 4 000 millioner pesetas har beviljats polisen för modernisering av denna organisation. Denna grupp inom samhället hade under Franco förvandlats till ett politiskt maktorgan samtidigt som dess formella utbildning var bristfällig.

Suarez tal till folket den 29 januari mottogs välvilligt. Ingen tvivlade på premiärministerns goda vilja och rena uppsåt. Faran är dock inte överstånden. Det verkar som om Spanien är offer för en komplott som vill omintetgöra landets säkerhet, en komplott som av vissa bedömare kan tänkas ha internationella rötter. Många intressen står på spel, fascismen har alltid betraktat Spanien som sin sista plattform i Europa. Dessutom har östblocket irriterats av Spaniens trevare att få komma med i gemensamma marknaden.

Hur det än må förhålla sig med den internationella inblandningen i Spaniens affärer och i vågen av attentat, är det bara att konstatera att den senaste tidens terrordåd komplicerat regeringens arbete. Enheten inom landet är den bästa garantin för framtiden liksom solidariteten från alla demokratiska länder.