Tillvarons utforskning och besvärjelse

Kulturklimatet för ett ”metafysiskt” författarskap tycks inte vara särskilt gynnsamt. Gyllensten själv har en gång konstaterat: Vi lever i ett slags omvänt pryderi, ett sekularismens bigotteri som gör oss kulturellt fattigare än vad vi borde vara. Trots all reverens för Gyllenstens litterära och konstnärliga rang och hans ”betydande uppbåd av lärdom” (DN) kan recensenterna inte dölja en viss förlägenhet inför eller en sorts irritation över hans ”arbetsanteckningar”: ”Är Gyllenstens senaste bok en värdefull bok? Frågan inger förlägenhet . . . Man behöver inte riktigt förstå allt i hans böcker för att förstå, att det är i hans verkstad som något viktigt händer i vår litteratur, nu när Pär Lagerkvist och Eyvind Johnson är döda . . . (Men) riskerar han till sist inte att bli tagen som teolog, när han tar allvarliga frågor så allvarligt?” (Thure Stenström.) Och å andra sidan Bengt Holmquist: ”Hans sanna andaktsrum är ett panteon, en helgedom för alla gudar . . . ‘Lapptäcken Livstecken’: lika väl hade boken kunnat heta ‘Lappkast Livstycken’. För de många snabbt blänkande paradoxernas skull, för de motsägande bitarna av liv som – på ett både nyttigt och narraktigt sätt även kan fylla funktionen av ett gammaldags värmande underplagg.”

En självpresentation

Det som i själva verket gör Lars Gyllenstens senaste bok både så fängslande och förbryllande och som på samma gång överskrider de rent litterära kategorierna har författaren själv formulerat i en presentation i Författarförlagets prospekt som för övrigt föga tycks ha observerats (eller tagits på allvar?): ”Ett av mina främsta ärenden har varit att försöka formulera en sorts metafysik, en lära om mänsklig delaktighet i tillvaron trots det paradoxala förhållandet att vi människor står tämligen maktlösa och ovetande och förvirrade inför de övergripande historiska och andra krafter som hanterar oss så bryskt och brutalt och till sist så dödligt och förödande. Det gäller att finna formler, som kan ”rädda” tillförsikten, livsmodet, handlingskraften, kärleken om man så vill. Det gäller . . . att kunna leva i paradoxen – och paradoxen är att vi på en gång hör hemma här och står utanför, att vi på en gång har ansvar för oss själva och varandra och framtiden och samtidigt utlämnade åt styrningar och illusioner som vi aldrig kan behärska . . . Jag tror, att jag är på väg mot att leva mig in i och skildra vad jag kallar ”en helig narraktighet” – en förening av delaktighet och frånvaro, av intensiv närvaro och lika intensivt avståndstagande. Kanske har Paulus’ ord om att man skall leva i världen som om man ändå inte levde i den något att skaffa med en sådan livshållning – fast jag då nyttjar denna formel och vad därtill kan höra på ett sekulariserat, icke-kristet sätt”. Här erinras man osökt om Lars Ahlin och den dolda dialog med honom som fanns i flera av Gyllenstens 50-talsromaner.

På så vis ter sig dessa arbetsanteckningar till det yttre som en redovisning för författarens och konstnärens kreativa process och ”paradoxala” utveckling under 70-talet (jag medger, att jag först här – efter en plågsam läsning för något år sedan – hittade nyckeln till författarens chiffrerade intentioner med romanen I skuggan av Don Juan: ”Legenden om Don Juan är legenden om vår tids, den just förflutna, . . . övermodets era”). Men på ett djupare plan kretsar dessa anteckningar allt mera intensivt kring den mänskliga tillvarons utforskning och om dess besvärjelse. Till synes ännu mera berättigat än boken från 1968 skulle författaren ha kunnat kalla den ett slags ”Diarium spirituale” från 70-talet. Kanske just mot bakgrunden av vissa komiska, groteska, ironiska och ”narraktiga” ingredienser (som uttryck för en tillvaro som lever i paradoxen?) tycks den ännu skarpare än tidigare visa Gyllenstens allvar och ärlighet i sin livsåskådning och i sitt sökande efter den ”intensivdimension” som han efterlyser i ett autentiskt kulturliv (Artes 1976:3).

Hos den polske författaren Leszek Kolakowski har han uppenbart hittat något som står honom i viss mån nära: ”Hans tänkande är … främst en djup och personlig angelägenhet. Han är i grunden en existentialistisk filosof, för vilken idéerna är uttryck för hela människans liv och verktyg för detta liv . . . (Han är) en avslöjare som drivs av medkänsla, humanistisk vidsyn och inlevelse och av en lidelse att med vettets och insiktens hjälp försöka bättra människornas villkor.” ”Existentialisten” skymtar här, han som kräver en äkta förbindelse mellan lära och liv, mellan tankar och program å ena sidan och egna förpliktande livsvillkor å den andra.

”Metafysik” och polemik

Ytligt sett kan det synas som om denna ”metafysik” står i ett något förbryllande spänningsförhållande till författarens bryska polemik mot masskommunikationssamhället och kulturkommersialismen, mot ett nivellerat kulturutbud, ett publicistiskt maktmissbruk och en deformering av det offentliga samtalet och inte minst mot alla ”engagemangshysteriker”, som han har angripit på annat håll (Artes 1976:3). Men om man går på djupet och tar hans tankar på allvar upptäcker man, att också Gyllensten – på sitt sätt – är djupt engagerad. Det förhåller sig inte så att han ”tvivlar nästan på allting”, i dialektiska motrörelser, i paradoxer och i den ”svala oförbindlighet” som man har velat upptäcka hos honom. Tvärtom skulle jag vilja säga att Gyllensten i högsta grad är engagerad i sin ”kulturkritik från öknen” (som jag försökte skissera i KIT 1973, s. 475 ff. med anledning av ”Grottan i öknen”), men detta utifrån helt andra infallsvinklar än de gängse: det är människans och den mänskliga kulturens inre dimensioner som står på spel för honom, kulturens och den mänskliga tillvarons inre integrerande krafter som han i grund och botten vill besvärja.

Kanske ger han oss själv ett slags ledtråd för att komma till rätta med sin synbarligen motsägelsefulla inställning. I början av sina ”arbetsanteckningar” påpekar författaren: ”Kanske finns det två slag av mystik, två i princip skilda roller som en mystiker kan ikläda sig, eller som han ikläds genom de kulturella, historiska och sociala sammanhang, där han lever.” Det ena kallar han en revolterande mystik och han menar, att det även bland dagens naturvetenskapsmän finns besläktade tankegångar och stämningar. ”De kan ta sig uttryck på ett revolterande sätt, i . . . protest mot den moderna teknikens sätt att forma och kanske fängsla vår värld i mönster, som man upplever som människofientliga och sterila.”

Det andra kallar han en sympatisk mystik, ”med hjärta och vilja försänkta i hemliga källådror, som flödar här i världen men under den förvillande ytan . . . (Den) kan komma till synes i en vetenskapsmans engagemang i sin egen ”modell” . . . Här är det frågan om en du-upplevelse inför något som erbjuder ett existentiellt engagemang.” Och han ser denna mystik som något besläktat med Ch. S. Peircee på en gång ”ödmjuka och oändlighetslockande teori” om vetenskapen om det rationella tänkandet som en gränslös utfrågning, en infinite inquiry, om – så vill det åtminstone synas – den mänskliga tillvarons gåtor. Misstar jag mig, om jag i dessa antydningar ser ett paradigm för Gyllenstens egen spänning mellan polemik och ”metafysik”? I Lapptäcken Livstecken väljer ha på det hela taget det andra alternativet.

Mellan dödsångest och förtröstan

Jag tror inte att man kan förebrå Gyllensten en brist på entydighet eller redighet. Åtminstone tycks en sådan kritik inte träffa hans intentioner. Ännu mindre kan man karakterisera hans livsåskådning, såsom den speglar sig i hans författarskap, som präglad av ”dualism” i ordets egentliga bemärkelse. En dialog med honom borde helt visst utgå från andra infallsvinklar.

Tillvarons gåtfulla spänning och dilemma fascinerar och sysselsätter honom lidelsefullt: ”Existensen är ett mirakel och samtidigheten är ett mirakel. Vi finns och vi finns inför varandra – detta är ett mirakel.

Vi borde älska, och kan vi inte älska så borde vi ändå prisa. Vi finns, detta är ett mirakel – det skall prisas. Och ett sätt att prisa detta är att lidelsefullt besinna det faktum att vår tillvaro och samtidighet tecknar sig mot en omätlig, en oändlig, en omättlig frånvaro, som sträcker sig gränslöst framför och efter vår tillvaro och vår samtidighet – och som också sträcker sig in i vår tillvaro och vår samtidighet och genomtränger dem med samma mäktighet och kraft som den mäktighet och kraft besitter, vilken framträder även i det ovedersägliga faktum att vi finns och att vi är samtida. Det är frånvaron, som ger vår tillvaro dess lidelse – distansen, patos. ”

Min uppgift som författare är inte att framlägga trosbekännelser utan att framställa trovärdigheter. Inte på lek – utan som besvärjelser: för att avslöja, framkalla och skänka styrka.

Lapptäcken Livstecken

Men vari består då denna ”frånvaro”, eller – om vi tolkar Gyllensten riktigt – detta främlingskap, denna alienation som djupast genomtränger vår tillvaro? Han upptäcker omkring sig inte bara ”lidandet, död, nöd, våld”. Tillvarons dilemma når djupare: ”Skapelsen där vi lever är ofärdig, ofullbordad. Människorna, som guds avbilder, fullbordar den på sitt sätt. Vi bygger våra babelstorn, i avsikt att nå det gudomliga. Men genom att bygga tornet förverkligar människorna först på allvar sin mänsklighet – det kreaturliga, hemfallenheten, dödligheten, förbistringen. Vi förverkligar fördömelsen – var och en efter sin art, som är gömd som en kärna i djupet av hans hjärta, hjärna, sköte.”

Hur skall vi då bemöta, ”besvärja” detta den mänskliga tillvarons dilemma? ”Varifrån skall tillförsikten komma? … Var finns en sådan makt, som kan garantera en människa, att hon ännu skall komma att njuta, glädjas, hoppas, verka och tro, att leva?” Gyllensten svarar: ”Man skall resa en front mot (detta dilemma) . . . man skall uppfinna någon bokföringskonst eller beredskapsanda inom sig som tjänar till … (att man) aldrig för gott nedslås i sitt mod och berövas sin förmåga att uthärda”, och han påpekar: ”Mitt författararbete är en sorts exploration, en outtröttlig utforskning, en infinite inquiry som Ch. S. Peirce beskriver … Mitt författarskap drivs av en liknande oro som Peirce skildrar för naturvetenskapsmannen. Denna gränslösa utfrågning är driven av otålighet, främlingskap, förhoppning att skymta konturen av en sanning och en förtröstan, av lust, glädje över tillvarons rikedom och skapandets överraskningar, av oro, ångest, dödsrädsla, lovprisande, rastlöshet, nyfikenhet, otillfredsställelse, trots gentemot tomheten, vilja att göra en bild som jag kan slå rot i för framtiden, besvärjelse m.m. Ett ormbo av alla tänkbara impulser och känslor.”

Här blir det tydligt, att Gyllenstens författarskap och dess livsåskådning bygger på vissa filosofiska förutsättningar som vi här bara kan snudda vid.

En kunskapsteori och dess frågor

Gyllensten själv avslöjar en gång mot slutet av sin bok från vilken utgångspunkt hans livs- och världssyn har tagit form: ”Mina ideer har utformats på grundval av Kants kunskapslära och senare varianter, främst vetenskapsteoretiska resonemang. Naturligtvis har jag inte avsett att framställa någon sammanhängande och fullständig filosofi – jag är inte filosof – bara en rimlig skiss, som kan stimulera och bära upp mitt författarskap. Därför har jag också i stor utsträckning använt mig av metaforer och essäistiska försök, med olika slag av konnotationer, på sistone oftast teologiska och religiösa. Vi lever i inkarnationernas värld – i bilder av verkligheten’. Vi arbetar med modeller och når aldrig något slags objektiv, icke-kreaturlig verklighet bortom våra egna liknelser och föreställningar. Jag har sysslat med tankar om idoler, illusioner och ikoner – om det nödvändiga samspelet av ikonoklasi och ikonoplasi för vår kunskap och känsla och våra program, alltså också för vårt handlande överhuvudtaget.”

Det för honom väsentliga tycks – särskilt under senare år – vara att upptäcka och arbeta med vad han uppfattar som grundläggande existentiella, kanske arketypiska isomorfier eller överensstämmelser mellan vissa religiös-teologiska livshållningar å ena sidan och sekulariserade tankar och reaktioner, som han på annat sätt har kommit till.

Sina teologiska och religiösa modeller och bilder hämtar han bl.a. från Paulus och Franciskus, från Pascal och Kierkegaard, från kyrkofäderna: Augustinus och Athanasius, Kappadocierna och Origenes och inte minst ökenfadern Antonius. Heliga narrar liksom de stora kristna asketerna fascinerar honom: ”Jag menar, att de (dessa heliga narrar) och deras protesthandlingar, livsförsök och världsuppfattningar har relevans i dagens värld och motsvarigheter i många proteströrelser och andra reaktioner gentemot de moderna västerländska industristaterna. Krisupplevelser, upplevelser av hotande förfall . . . i allt kan man finna motsvarigheter under tidigare skeden av mänsklighetens historia. Denna historia är en bilderbok, en lärorik exempelsamling, en uppbygglig och fascinerande kasuistik som inbjuder till att söka grundmönster för människornas tillvaro och grundprogram, varmed man vill lösa väsentliga livsfrågor. Detta är inte mytologi och mystifikation – det är en sorts existentiell grundforskning.”

Augustinus är … en av alla tiders mest skarpsynta psykologer och livsfilosofer.

Lapptäcken Livstecken

”Det narraktiga som livsstadium lockar mig fortfarande … Men det . . . hänger än mer samman med mina spekulationer om hur man skall förena främlingskap i världen med delaktighet, protest med solidaritet, etc. Ibland kallar jag denna paradoxala livshållning för ‘den paulinska modellen’ – det gäller att leva i världen som om man inte levde i den, på en gång hårt och nära förpliktande delaktig i den och samtidigt fri och frånvarande och okuvad och okorrumperad av förljugenhet och illusioner.”

Man borde observera vilken innebörd dessa teologiska och religiösa bilder, modeller och formler som han kallar dem, har för Gyllensten. Han själv betonar, att det gäller en ”sekulariserad paulism”, att dessa modeller ”når aldrig något slags objektiv, icke-kreaturlig verklighet bortom våra egna liknelser och föreställningar”, och att han använder dem som icke-kristen.

Här inställer sig vissa frågor som bara kan tas upp på ett fragmentariskt sätt.

Människan – främlingskap och hemfallenhet eller en ”pilgrim på väg mot det absoluta”?

Man är frestad att fråga Lars Gyllensten: Förhåller det sig verkligen så, att vi med våra bilder och modeller aldrig når åtminstone något av tillvarons transcendenta och objektiva verklighet? Är vår insikt så ”defekt” som Gyllensten en gång i ett samtal påstår?

I hela sitt författarskap och i sin livssyn är Gyllensten tydligen präglad av en naturvetenskapligt betingad empirisk positivism. Redan i början av 70-talet har han sammanfattat sin syn så här: ”Innebörden i sådant, som vi eller vår samtid eller den ena eller andra vetenskapen i sin historiska situation hävdar som ‘sanning’ – innebörden i alla våra teorier och termer, begrepp och ideer etc. är inte annat än summan av alla empiriskt påvisbara konsekvenser, alla de prövbara faktiska innebörder etc. som kan härledas därur” (Ur min offentliga sektor).

Han hävdar därför att ”våra teorier och termer, våra begrepp och tankar, program och hypoteser etc. ständigt (måste) prövas mot verkligheten, ständigt på nytt revideras, ständigt användas i en fortsatt och aldrig avslutningsbar utforskning av verkligheten och av våra egna och våra teoriers relation till denna outtömliga verklighet”.

Men samtidigt framträder hos Gyllensten alltmera intensivt något som vi kanske skulle kunna kalla en ”paradoxal existentiell livssyn”: ”Vi kan inte förneka att vi skall dö, att vi är kreatur som har skapats och som styrs av makter varöver vi inte råder, krafter som vi inte ens förstår, inte ser – men vi kan förneka att vi med rätta skulle lyda dessa makter … Vi kan bevara en förnekelse inom oss som skiljer oss från dessa makter, också om de styr varje gnutta av oss i varje ögonblick av vårt liv . . .”

”Att leva i denna förnekelsens värld, i denna frånvarons och tomhetens värld där inga bilder finns och inga auktoriteter – och att samtidigt leva i denna högst konkreta och av bejakelser kryllande värld, bland medmänniskor som en medmänniska i ett ständigt pågående skapande och förstörande av mänskliga, medmänskliga bilder och bedrifter – det är att leva i paradoxen.”

Men så frågar vi, kan man verkligen leva en mänsklig tillvaro enbart i ”paradoxen” utan att i själva verket brytas ned? Vi kommer ihåg hans krav: ”Det gäller att finna formler som kan ”rädda” tillförsikten, livsmodet, handlingskraften, kärleken om man så vill.”

I en upplysande text antyder Gyllensten ett svar som kan ge oss en nyckel till hans uppfattning: ”Vi lever post festum – Gud är död, sedan länge, antagligen har han aldrig funnits, men också förnuftet har dött, vi tror inte längre på det, litar inte på oss själva, misstror vårt vett och vår vilja, fruktar vår framtid, anar att vi har vårt bästa bakom oss . . . Det är dags för en ny gudom, en återfödd gudoms regemente: den frånvarande gudens välde . . . Främlingskapet är vårt hem – det gäller att se det som vårt rätta hem . . . (där) vårt öde skall finna en paradoxal förtröstan i den frånvarande gudens mäktiga och styrande närvaro.”

Och han fortsätter i en förklaring: ”Vi lever bland bilder, och är själva bilder – som kreatur; detta är den kreaturliga världen. ‘Glipan’ i bilden, distansen mellan bilden och verkligheten, är källan till bildens outtömliga mångtydighet . . . Vi har ett tomrum inuti oss, där vi är frånvarande och där den paulinska formelns gäller … Häri är vi gudalika – både oskapade, material för våra medlevande och för annat, för änglar och demoner som strävar att fullborda skapelsen i oss genom en oändligen oavslutbar skapelseprocess, och skapande, i samma oändligen oavslutbara skapelseprocess. Inkarnationen utspelas i den fyrdimensionella världen, inte i ögonblickets tredimensionella tvärsnitt därav.”

Men så frågar vi återigen efter detta: är det realistiskt och tänkbart, att vi i denna värld som vi nu står mitt i, full av både ont och gott, av tragik men också av heroism, verkligen kan finna mod, tillit, glädje för att gripa oss an med vår tillvaro enbart på grundval av sådana modeller, bilder och arketyper? Är dessa formler tillräckliga för att förmedla ansvar, handlingskraft, kärlek, så att vi kan kämpa för en sann medmänsklighet och försöka bygga upp en mänsklig kultur? Räcker en sådan inomvärldslig och inommänsklig människosyn, och kan dessa modeller på allvar fylla vårt inre tomrum, som ändå sist och slutligen längtar efter något absolut i vår tillvaro?

Misstar vi oss, om vi hos Gyllensten skymtar en säregen, djup skepsis? ”Människan … kan varken nå rätt insikt eller rätt handlande. Hon kan aldrig vara förvissad om vad som är ett riktigt liv . . . (Hon är en) varelse som är styrd av krafter som hon själv varken känner eller behärskar, annat än högst ofullständigt och illusoriskt.”

”En gång kommer den dag, då du skall ställas till ansvar för ditt liv . . . Så lyder en hård och omutlig regel, skrämmande, strängt. Ack – hur lyckligt! . . . Men det finns ingen dom! Det finns inga domar! Det ges yrkanden och pläderingar, en babylonisk förbistring av mästrande och mässande stämmor … När ingen domare finns måste vi själva utropa oss själva till våra egna domare – den ene, den andre . . . Och alla dessas domar är blott förslag och försök, de är fördomar men inte domar. Detta är vad vi har att hålla oss till och rätta oss efter . . .” (Är han för övrigt så säker på att Gud inte finns? Åtminstone konstaterar han vid tillfälle: ”Om Gud inte finns är ingenting nödvändigt. Det finns då inte heller något uppror, inga fallna änglar – bara vapörer . . . trakasserier, fataliteter”.)

I själva verket förefaller det vara så, att människan till sitt väsen inte bara befinner sig i ett slags ”no God’s land”. I människan är inskriven en okänd skrift som på en palimpsest. Hon anar dunkelt att den finns och drives oemotståndligt att försöka tyda den. Detta intensiva behov att förstå är den yttersta drivkraften i våra handlingar och grunden för vår livsvilja. Därför är människan i sitt innersta öppen och – medvetet eller omedvetet – stadd i en rörelse, en dynamik hän mot något absolut. Men samtidigt finns här möjligheten att Guds uppenbarelse når människan och uppfyller hennes längtan efter det absoluta.

Mina böcker kan sägas vara ett slags strategiskt spel Och markörerna är: liv, död, lidande, glädje, hängivelse, ångest, förväntan, oro, leda, förtvivlan, skuld, njutning, lek, skämt, ömhet, skräck, med mera, med mycket mera – mänsklighet, människornas villkor. Och lögn. Lögn. Lapptäcken Livstecken

Och just den klassiska katolska synen alltsedan kyrkofärdernas tid, som Gyllensten ofta åberopar, vittnar inte om människans instängdhet och förstörelse utan om hennes innersta öppenhet – i enlighet med Augustinus’ ord: Oroligt är vårt hjärta tills det finner ro i Dig – om ett läkande av hennes bräcklighet och sår och om hennes upphöjelse.

Visst har företrädarna för neopositivismen och den kritiska rationalismen genom insikten om människans begränsning letts att avvisa metafysiska och religiösa frågeställningar. I stället vill man begränsa sig till lösbara problem och känner motvilja mot alla verkliga eller förment absolutistiska anspråk. Men hur kan människan veta något om sina gränser om hon inte i någon form har kunskap om ”något” som ligger därutanför? Är det inte konstitutivt för människan att reflektera, drömma och bemöda sig – ”besvärja tillvaron” – med utgångspunkt i hela existensen? Grundproblemet här synes vara frågan om frihetens villkor. Å ena sidan är människan i sin frihet större än verkligheten, hon överskrider alla utifrån utstakade gränser, all inbundenhet i existensens fakticitet. Å andra sidan är verkligheten större än människan: den begränsar och inskränker hennes frihet, ja är ett hot mot den. Redan Pascal visade på denna dialektik. Om jag inte misstar mig återspeglar även Gyllenstens centrala problem något av samma dialektik för vilken han söker en lösning.

Men bakom hans skepsis rörande människosynen skymtar hos Gyllensten ett annat problem som rör hans syn på Gud eller ”det gudomliga”. Om Gud skriver han som ”det skrämmande”, det ”omänskliga”. Han menar en gång, att den kristna synen vittnar om ”djupt pessimistisk, människomisströstande dualism, en grym klyvnad mellan mänskligt och gudomligt – överbryggbar endast genom ett obegripligt, omänskligt gudomligt under.”

Men för att säga som sanningen är: Bakom en sådan gudsbild står en uppfattning i vilken den troende varken känner igen sig själv eller sin tro. Och återigen bör påpekas, att en sådan total klyvnad och dualism mellan Gud och människan är helt främmande just för denna stora kristna tradition som Gyllensten åberopar. Denna tradition har alltid varit medveten om både en ”Deus semper maior” (Gud som alltid är större än vi kan tänka oss honom) och en ”analogia entis” (en innersta motsvarighet i varat mellan människan och Gud) som djupast sett finns och som är grundvalen för den öppenhet som gör människan till en ”pilgrim på väg mot det absoluta”, mot Gud.

Återstår en annan fråga:

Isomorfier eller den transcendente Gudens verklighet?

I motsats till gängse litterära mönster i Sverige har Lars Gyllensten under senare tid vågat – mitt i en ”efterkristen” situation – att alltmera intressera sig för en nästan bortglömd kristen teologi och klassisk tradition. Vissa paradoxala mönster – som eljest snarast uppfattas som otidsenliga och frånstötande – fascinerar honom däri. En släktskap med Leszek Kolakowski är omisskännlig. ”Han är en mästare i att uppdaga och framställa inre dramatiska spänningar, som ömsesidigt främjar och hämmar, provocerar och destruerar varandra inom olika filosofiska och religiöst-teologiska system, ett levande och fascinerande spel av krafter och motkrafter, varigenom de stora livsåskådningarna och tankekatedralerna växer och vittrar” (Artes 1975:1).

Även en troende kristen – och i synnerhet en katolik – har i och för sig ingenting att invända mot att en författare och konstnär begagnar sig av sådana religiös-teologiska isomorfier. Just den katolska teologin i den stora traditionen alltsedan kyrkofädernas tid (för att inte tala om den medeltida konsten) använder gång på gång symboler, bilder, ”ikoner”, allegorier. T o m den klassiska bibeltolkningen framställer ”Skriftens fyrfaldiga mening” eller flerdimensionalitet (jfr A. Härdelin, Kyrka Gudstjänst Sakrament, Texter från fornkyrka och medeltid). Här föreligger alltså inget problem.

Inte heller ligger något problem däri, att dessa bilder och symboler aldrig på ett uttömmande sätt kan nå en transcendent och över-naturlig verklighet. I denna bemärkelse är även katolsk teologi an infinite inquiry, en gränslös utfrågning, fast inte precis på samma sätt som Peirce och Gyllensten uppfattar den.

Däremot kan man fråga sig, om ett sådant sekulariserat och agnostiskt bruk av dessa kristna bilder och ”paradoxer” inte nästan oundvikligt hamnar i en förvanskning av deras autentiska valörer: Aposteln Paulus’ eskatologiska perspektiv av den kristna tillvaron (att leva så i världen som om man inte levde i den) förvandlas då till en inomvärldslig existentialistisk paradox. Den levande (historiske) Jesus förvandlas till en enbart förkunnad Kristus m.m. Enligt katolsk uppfattning skönjas genom och i dessa tecken, bilder, ”ikoner” i själva verket något av den osynliga verkligheten. Genom att skilja dem från deras verklighet bleknar dessa bilder, så att de till slut förlorar sin betecknande kraft. De ger inte längre, som i sin ursprungliga mening, uttryck åt vissa ”grundmönster för människans tillvaro och grundprogram, varmed man vill lösa väsentliga livsfrågor” som Gyllensten avser med dem. Snarare förmedlas då intrycket att man börjar ”jonglera” med dem.

Samtidigt blir gränsen uppenbar, det omöjliga, att genom sådana isomorfier tolka den empiriska kristna verkligheten. ”Franciskus upptäcker guds härlighet, skapelsens härlighet och maktens tecken inte i vad som helst utan just i sådant, som tilltalar just honom … trubadursjälen – i bäcken och bina, i fiskarna i vattnet, i djuren och deras lydnad, etc. Hans lovsånger har en alldeles privat kärna, en just Franciskus-och-ingen-annan kärna, i detta att han sjunger sin delaktighet och kärlek just så som han gör – och inte genom att efterforska och finna matematiska eller astronomiska märkvärdigheter i något naturens maskineri, inte genom att forska i människokroppens mirakel, i musikens harmonier, i filosofin eller teologins förklarande idévärldar eller genom något av de många andra engagemang, som många andra har nyttjat för att finna Skaparens härlighet och prisa den.”

Visst är detta en sympatisk och intressant Franciskus. Men hur litet finns däri av Franciskus’ egentliga verklighet. – En japansk filosof och forskare, Shimomura Torataro, professor vid Tokyos Education university, vars specialämne är filosofins förhållande till matematik och naturvetenskap, skrev för några år sedan en bok om Franciskus, till vilken jag hänvisade redan i Signum 1976:10. Han belyser bl.a. också förhållandet mellan Franciskus’ utblottande och hans prisande i solsången: ”Den restlösa och ursprungliga fattigdomen avvisar allting som innebär en återförsäkring, och den erkänner sin egen vanmakt. Här öppnar sig vägen till fullkomlig förening med Gud och Kristus, här blir allting till nådegåva och hela existensen till nåd. Vår oersättliga strävan är inget självändamål: att kasta oändlig tacksägelse i en bottenlös avgrund, det är dess religiösa innebörd … Också den egna existensen blir till nådegåva, eftersom den ingenting mer äger … I ett sådant liv blir alla ting till syskon som lever med en. Naturen är inte längre som en inskränkning som står hindrande i vägen för människan … Solsången avslöjar ett hjärta som är fullt av religiös bävan … I det frivilliga utblottandet blir Guds närvaro och verkan uppenbar och låter denna världens gudomliga ordning bli genomskinlig. Att avstå från ting betyder inte att man slutar att glädjas över dem. På ett paradoxalt sätt är det just så som alla goda ting kommer oss till del. Och allt är en nådegåva.”

Också Torataro ser alltså det ”paradoxala” i Franciskus. Men samtidigt blir här begränsningen uppenbar hos en tolkning av den kristna verkligheten genom sekulariserade isomorfier. Och om det i själva verket inte funnes en den transcendente Gudens verklighet som har kommit oss nära och mött oss i Kristus hur skulle man då kunna förklara denna Franciskus’ innersta hemlighet?

Även om man på så vis inte kan dela Gyllenstens livsåskådning och hans syn på kristen tro, så är hans arbetsanteckningar dock fulla av stimulerande tankar rörande vår tids mest trängande existentiella frågor. Hans intensiva försök att oupphörligt utforska och besvärja tillvarons många olika dimensioner borde därför just av en troende kristen tas på djupaste allvar.