De kristna kyrkorna i Sydkorea

En högst märklig utveckling har skett med de kristna kyrkorna i Sydkorea, skriver en kännare av landet, den tyske jesuitpatern Wilhelm Hunger, efter sitt senaste besök i Seoul. I en rapport i Die katholischen Missionen 1977:2 pekar han på kyrkornas nya roll som centrum för det andliga motståndet mot regimen Parks diktatur. Pater Hunger mötte konkret situationen i landet när han lämnade biskopsgården efter att ha samtalat med kardinal Kim Su Hwan av Seoul. En välklädd, uppmärksam herre i medelåldern följde intresserat hans steg förbi Myeong dong-katedralen mot busshållplatsen. Mannen var en representant för KCIA, den allestädes närvarande hemliga polisen.

Antalet katoliker är drygt en miljon, antalet protestanter tre å fyra gånger större. Tillsammans utgör de kristna ett avsevärt antal, dock endast en minoritet på knappt 13 procent av landets befolkning. För den katolska kyrkan innebar 1800talet en martyrtid. Efter andra världskriget och Koreakriget 1950-53 har såväl den katolska som den protestantiska kyrkan ökat i medlemstal. Läget idag är inte lika svårt som tidigare, men i viss mån kan kyrkans verksamhet på senare tid betecknas som underjordisk. Katolska biskopar och präster och protestantiska kyrkoledare har gemensamt tagit ställning och agerat i motstånd mot Parks regim. Nu måste sägas att full enighet om denna inställning varken råder bland katoliker eller protestanter. Ett mindre antal kristna anser att man med hänsyn till den kommunistiska faran från Nordkorea måste underkasta sig regeringens hårdhänta tygelföring som innebär att de mänskliga rättigheterna åsidosätts. Den stora mängden katolska och protestantiska kristna förhåller sig avvaktande. Men det katolska biskopsmötet gjorde hösten 1974 ett uttalande där man sade att kyrkan visserligen i stort sett borde göra sin insats i det politiska livet genom sina lekmän, men att prästerna är förpliktade att ge dessa sitt moraliska och andliga stöd. Även om den nationella säkerheten är hotad, måste dock ”värnet om de fundamentala mänskliga rättigheterna ligga till grund för den nationella säkerheten och medborgarna garanteras frihet, om också under ansvar”.

Framförallt gav biskoparna i sitt uttalande biskop Tji Hak Sun sitt stöd. Det var nämligen han som tillsammans med omkring ett tusen katolska troende 1971 utlöste den nuvarande konfliktsituationen, då han offentligt demonstrerade mot den rådande orättvisan och korruptionen. Myndigheterna dröjde till i juli 1974. Då slog de till och häktade biskop Tji. Även kardinal Kim, som uttalat sig mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, står i rampljuset. Den katolske diktaren Kim Chi Ha, som i sin av folket högt skattade diktning gisslar de sociala orättvisorna, fängslades, dömdes till döden, benådades, greps åter och sitter idag i isoleringscell.

Motsättningarna skärptes drastiskt efter kommunisternas erövring av Saigon våren 1975. I panisk fruktan för en kommunistisk attack lät Park utfärda speciallagar som gav honom möjlighet att tysta även en måttfull kritik. Hittills hade proteströrelsen med katoliker och protestanter i spetsen börjat finna sin form genom de förbönsgudstjänster som vanligen hölls i den katolska Myeong dong-katedralen. En sådan ekumenisk gudstjänst anordnades 1 mars 1976 till minne av landets självständighetsförklaring 1919. En kvinnlig medborgarrättskämpe reste sig plötsligt och läste upp en deklaration, undertecknad av 12 ledande oppositionella, där man krävde att speciallagarna skulle avskaffas, de politiska fångarna friges, demokratin återupprättas och Park avgå. Det ekonomiska ”undret”, hävdade man, genomförs utan hänsyn till de människor som blir lidande. En dryg vecka senare ingrep polisen och häktade 27 personer, varav senare 18 åtalades, däribland tre katolska präster och fem protestantiska pastorer. Domen lydde på fängelse i högst åtta år, ett utslag som senare delvis mildrades.

Orsakerna till den nuvarande situationen och de oppositionellas kamp är flera. Efter Koreakriget följde stor fattigdom bland folket. Samtidigt väckte kommunismen avsky och fruktan. Sedan Park tagit makten genom kuppen 1961 regerade han visserligen med hård hand men lämnade fram till mitten av 1960talet de mänskliga rättigheterna oantastade. Hans ledarskap bekräftades genom ”de relativt fria valen” 1967. 1972 utfärdade han undantagstillstånd, följt av en rad speciallagar som gav honom praktiskt taget oinskränkta befogenheter. Ingen förnekar att landet under Parks diktatur gjort vissa framsteg. Fattigdomen är i stort sett undanröjd. Men den negativa sidan i utvecklingen är påfallande. Korruptionen blomstrar, likaså prostitutionen. Klyftan mellan den rika minoriteten och de fattigaste har snarast ökat. Antalet arbetslösa är en miljon. Av de sex miljonerna arbetstagare betalar 91 procent ingen skatt beroende på att deras lön är så låg att de inte kommer upp till gränsen för skatteplikt. Arbetstiden överstiger ofta tio timmar om dagen. Arbetarna har inte rätt att organisera sig. Flykten från landsbygden till slummen i storstäderna ökar. Seouls befolkning har på tio år gått upp till 7 miljoner. Pusan har 2,5 miljoner, Taegu 1,3 miljoner invånare. På grund av kommunistskräcken har regimen organiserat hela folket militärt. Värnpliktsåldern är 17–50 år.

Kardinal Kim, som redan under den romerska biskopssynoden 1974 gjorde kraftiga uttalanden mot allt förtryck av de mänskliga rättigheterna, tror inte på en akut fara för angrepp från kommunisterna i norr. I varje fall anser han att försvarsåtgärderna inte får inkräkta på aktningen för människan och de mänskliga rättigheterna. Han tror inte, skriver pater Hunger vidare, att Parks plötsliga försvinnande från ledningen skulle få odelat positiva följder. Ett visst kaos skulle utan tvivel uppstå. Man kan inte tänka sig att över en natt få en västeuropeisk demokrati införd i landet. Lösningen torde snarast ligga i att den nuvarande diktaturen pressas att lätta på trycket och låta ett friare styrelsesätt växa fram. Den katolska kyrkan ser klart sin uppgift att medverka till en sådan förändring. Men hennes dilemma i Sydkorea består för närvarande av den stora misstänksamhet som regimen betraktar henne med. Kyrkans sociallära identifieras med kommunismen. Därför är hennes läge betryckt, ja hela hennes existens är hotad under den nuvarande regimen.