Lateranbaptisteriet: här kristnades Rom

När man kommer i närkontakt med Roms arkeologi blir det ofta en överraskning, att många av stadens största monument fortfarande är opublicerade ur arkeo­logisk synpunkt. Det gäller många av de viktigaste byggnaderna på Forum Romanum; trots en mängd detaljstudier saknas ofta grundläggande beskrivningar och analyser av monumentens helhet. Det gäller också många av Roms viktigaste fornkristna monument. Det gällde även Lateranbaptisteriet när jag började studera det 1993. I denna byggnad döptes en god del av staden Roms befolkning på 300-talet, då det hedniska Rom kristnades. Det är alltså en historiskt viktig byggnad. Den är förvånansvärt välbevarad: renoveringsarbeten på 1960-talet frilade de antika tegelmurarna, och man ser idag att den åttkantiga, omkring 15 meter höga byggnaden till större delen är antik. Som ofta i fråga om Roms fornkristna byggnader har baptisteriet överlevt till idag tack vare en hisnande kontinuitet från senantiken till vår tid: här har det kristna dopet firats under mer än 1 600 år.

Lateranbaptisteriet byggdes tillsammans med staden Roms allra första kyrkor av kejsar Konstantin (kejsare 306–337, efter det att han år 312 hejdat förföljelsen av de kristna.

Baptisteriet hör till Roms domkyrka, Laterankyrkan, som ligger i närheten och som också byggdes av Kons­tantin. Under hela 300-talet var troligen detta det enda baptisteriet i Rom. Dopet vid denna tid firades bara av biskopen i Lateranen i samband med påsk- och pingstnattsliturgin.

Att det var Konstantin som byggde baptisteriet vet vi av Påveboken, Liber Pontificalis, som visserligen skrevs först i början av 500-talet men utgår från äldre dokument.

Samma källa berättar, att påven Sixtus III (432–440) reste ett slags baldakin över den breda dopbassängen och att påven Hilarius (461–468) byggde tre kapell i anslutning till baptisteriet, vigda till det heliga Korset (Fig. 1, S. Croce), Johannes Döparen (S. Giovanni Battista) och evangelisten Johannes (S. Giovanni Evangelista). Både baldakinen och kapellen fanns bevarade under hela medeltiden, även om det heliga Korsets och Johannes Döparens kapell revs på 1500-talet. Liber Pontificalis tycktes ge vid handen att det åttkantiga baptisteriet som dessa kapell byggts kring var det ursprungliga baptisteriet, byggt av Konstantin.

Utgrävningar på 1900-talet

Därför väckte det stor uppmärksamhet, när man på 1920-talet dränerade marken under baptisteriets golv och upptäckte att den åttkantiga byggnaden vilade på en rund grundmur. Hade baptisteriet haft en äldre fas? Utgrävningen publicerades 1929 av en arkitekt, G. B. Giovenale, som menade att Konstantins baptisterium var en rund byggnad, och att det åttkantiga baptisteriet måste ha tillkommit senare. Han föreslog att Sixtus III var dess upphovsman, eftersom dennes baldakin på något sätt måste ha hängt ihop med att man gjorde om byggnadens tak. Troligen hade Sixtus i själva verket byggt om hela baptisteriet, menade Giovenale.

Många accepterade hans slutsatser, men bl.a. den störste kännaren någonsin av fornkristen arkitektur, Richard Krautheimer, antydde att en del slutsatser nog behövde omprövas. När nya utgrävningar genomfördes runt baptisteriet på 1960-talet uttryckte Krautheimer förhoppningen att de skulle kunna räta ut frågetecknen. Tyvärr blev resultatet det motsatta.

De omfattande grävningarna publicerades återigen inte av en arkeolog utan av en arkitekt, Pelliccioni. Det medförde att hans publikation blev en guldgruva av noggrann dokumentation av alla murar som påträffades i utgrävningen men innehåller få stratigrafiska iakttagelser, vilket är vad den arkeologiska vetenskapen bygger på. Beträffande byggnadens historia följde Pelliccioni i Giovenales fotspår men föreslog en än mer invecklad historia. Här skulle i början av 300-talet ha byggts en rund termersal, som senare byggdes om till baptisterium. Denna runda sal skulle sedan ha rasat och byggts upp i åttkantig form för att åter rasa och byggas upp igen. Allt detta skulle ha inträffat, menade Pelliccioni, under 300-talet.

Pelliccionis bok, som kom ut 1973, lade ett slags förlamande hand över forskningen om Lateranbaptisteriet. Å ena sidan stod många tveksamma inför hans slutsatser, men å andra sidan var hans bok svårläst, och för att kunna ifrågasätta den måste man ge sig ned i utgrävningarna, vilket är ganska obekvämt. Denna effekt var desto mer ovälkommen, som Pelliccionis bok i själva verket bara behandlar de murar som påträffats under jord och alltså egentligen inte behandlar själva baptisteriet. Trots att två monografier publicerats om grävningar under baptisteriet förblev alltså baptisteriet strängt taget outforskat.

Den åttkantiga byggnaden ursprunglig

När jag gav mig i kast med studiet av Lateranbaptisteriet var det uppenbart, att det allra viktigaste var att kontrollera ordentligt hur utgrävningarna egentligen såg ut och undersöka om de tidigare slutsatserna var arkeologiskt korrekta. Efter att ha granskat alla synliga delar av grundmuren stod det snart klart för mig, att det inte fanns några spår av de omfattande ombyggnader, som både Giovenale och Pelliccioni menade ägt rum. Den enklaste tolkningen av utgrävningarna är därför, att helt enkelt återvända till den allmänna uppfattningen före 1920-talets grävningar, nämligen att det åttkantiga baptisteriet är den ursprungliga byggnaden, som åtminstone enligt Liber Pontificalis byggdes av Konstantin. Slutsatsen stärktes av iakttagelsen, att en äldre mur från 200-talet byggts in i en del av den åttkantiga byggnaden. Det är svårt att föreställa sig att denna äldre mur skulle ha klarat sig när en hypotetisk första byggnad revs.

Jag insåg också att jag hade en stor fördel jämfört med tidigare forskare. Det var nämligen först efter de senaste utgrävningarna som putsen avlägsnades från byggnadens yttermurar, och ingen hade på allvar studerat dessa antika murar. De är ett lapptäckte av ombyggnader och reparationer som går fram till vår egen tid, men man kan urskilja flera ombyggnader redan under antiken. Flera tecken tyder på, att yttermurarnas översta del byggdes om tidigt, då mindre fönster halvvägs upp hade ersatts av större fönster högst upp. Denna antika ombyggnad bör ha hängt ihop med att man gjorde om byggnadens tak, och det är rimligt att anta att det skedde under Sixtus III; hans baldakin med sina åtta kolonner bär nämligen upp taket, och före baldakinen måste därför taket och därmed byggnadens övre del ha sett annorlunda ut.

Utifrån dessa iakttagelser kan man föreslå en ny rekonstruktion av byggnadens första fas och av ombyggnaden under Sixtus III.

Rekonstruktionen av den äldsta fasen (Fig. 2) tar fasta på att kolonnerna i Sixtus baldakin enligt Liber Pontificalis hade ”samlats ihop” redan av Konstantin. Redan tidigare forskare hade föreslagit, att dessa porfyrkolonner ursprungligen stod på de åtta mystiska ”klackarna” i baptisteriets inre åtta hörn. Det finns många åttkantiga salar bevarade från senantiken, och ofta har de kolonner i hörnen, som bär upp valvbågar. Vill man pröva den lösningen i Lateranbaptisteriet slås man av att de mindre fönstren halvvägs upp, som alltså tycks höra till den äldsta fasen, utgör dessa valvbågars exakta centrum. De stora fönstren högst upp kan där­emot inte kombineras med denna lösning, vilket bekräftar att de tillkommit senare. Slutligen är det naturligt att tänka sig en kupol ovanpå byggnaden. Den antyds i rekonstruktionen, men man kan tänka sig flera olika utformningar av denna kupol.

Det är anmärkningsvärt att byggnaden hade breda dörrar på alla åtta sidorna. Det är spännande att försöka föreställa sig påsknattens dopgudstjänst här under 300-talet. Vi vet från kyrkofadern Ambrosius i Milano att väldiga skaror skulle döpas varje gång, och man kanske kan förställa sig att dörrarna stod uppslagna på vid gavel för skarorna av dopkandidater, deras faddrar och anhöriga. Det bör ha varit ett suggestivt skådespel i nattens mörker, som lystes upp av oljelampor inne i baptisteriet. Själva dopbassängen (Fig. 3) var kringgärdad av åtta stora skulpturer i guld och silver, något som vanligen hörde hemma i kejserliga byggnader. Den cen­trala gruppen föreställde Guds lamm och Johannes döparen (Joh 1:36), medan de övriga sju skulpturerna var hjortar av silver (Ps 42–43), varifrån vattnet rann oavbrutet under dopriten. Denna dekoration beskrivs av Liber Pontificalis och kan rekonstrueras något så när.

Baptisteriets andra fas

Sixtus III (432–440) var den förste biskop av Rom som förmådde ta över kejsarnas roll som störste byggherre i Rom, när kejsarhovet under Konstantin lämnade rikets gamla huvudstad. När Sixtus III byggde om baptisteriet på 430-talet – kanske efter en jordbävning – hade Lateranbaptisteriets roll förändrats. De flesta dop i Rom firades ute i de över 20 församlingskyrkorna (tituli), som byggdes just i början av 400-talet som en följd av den väldiga stadens kristnande. Poeten Prudentius berättar i början av 400-talet, att man då associerade Lateranen främst med konfirmationen, det sak­rament som ännu utdelades av biskopen och symboliskt uttryckte att dopet alltid måste fullbordas av bis­kopen även om det firades av präster under församlingskyrkornas påsk- och pingstnattsliturgi.

I och med Sixtus baldakin, som förutom de åtta porfyrkolonnerna också omfattade en övre rad mindre kolonner, är det inte svårt att rekonstruera baptisteriets andra fas (Fig. 4). Vi vet från beskrivningar från renässansen att det fanns ett tunnvalv mellan baldakinen och yttermurarna. Det skulle passa utmärkt med de stora fönstren högst upp, som det ju redan fanns goda skäl tro hörde till en senare fas. Dessutom tycks dörrarna ha murats igen redan under antiken, kanske redan under Sixtus III. Det kan ju hänga ihop med att färre personer döptes i Lateranbaptisteriet på 400-talet än på 300-talet.

Sixtus bygger också till en intressant förhall med absider i bägge ändar. Därigenom kom byggnaden att likna en speciell grupp av mausoleer, som ofta tillhörde kejsarfamiljen. Man kan spekulera över om det var en medveten symbolisk anspelning på bandet mellan begravning och dop, något som ju redan formulerats av Paulus (Rom 6:4), men som kom till uttryck i doparkitekturen först under 400-talet. Det äldsta baptisteriet liknar ju faktiskt inte så mycket ett mausoleum som en sal i de romerska termerna från början av 300-talet. Det var ganska naturligt att man sökte förbilden där när man skulle skapa en helt ny byggnadstyp för detta särskilda möte mellan människor och vatten. Om man vill tänka sig att Sixtus arkitekter ville anspela på begravningssymboliken, är det intressant att notera att förhallens mosaiker innehåller en av de äldsta kända mosaikframställningarna av det kristna korset, som ju just är en symbol för hur det eviga livets gåva i det kristna dopet passerar genom döden. Det är något som sedan betonas än mer i baptisterierna i öst, där själva dopbassängen helt enkelt blir en trång och djup grav, medan bassängerna i Rom på 300- och 400-talet är förhållandevis breda och grunda. Det är som om man inte söker efterlikna en grav så mycket som den miljö man kunde finna vid en flodstrand, där dopet troligen firades under kyrkans första tid.

Lateranbaptisteriets liturgiska roll

Under 400-talet nämner de kristna författarna ofta att korset och den heliga Anden hänger samman. Med den heliga Anden får de kristna delaktighet av ”korsets lag”, den nya kristna kärlekslagen. Därför är det intressant, att påven Hilarius vid mitten av 400-talet bygger tre kapell kring baptisteriet, varav det största var vigt just till det heliga korset i en tid då Lateranbaptisteriet tjänade främst till firandet av bekräftelsen, den heliga Andens sakrament. Korsets kapell (Fig. 1, S. Croce) var en liten korsformad byggnad, skild från baptisteriet av en gård med en portik och fontäner. Kapellet revs på 1500-talet men är rätt väl känt från renässansteckningar. Byggnaden är så raffinerad att man menat, att den troligen inte var från 400-talet utan från 100- eller 200-talet, och att Hilarius helt enkelt återanvänt den och på sin höjd fogat in några kristna mosaiker.

Det var därför en stor överraskning att upptäcka att 1960-talets utgrävning hade blottat några av grundmurarna till det heliga korsets kapell, som var lätta att identifiera utifrån renässansteckningar och planer. De ligger så högt upp att de måste ha byggts efter baptisteriet. Det betyder att kapellet inte var en äldre, återanvänd byggnad, utan att Hilarius själv byggde det från början. Fler grundmurar till kapellet finns antagligen kvar under den nuvarande gatan framför baptisteriet. Det vore naturligtvis lockande att göra en utgrävning där.

I byggnadens utveckling kan man alltså ganska lätt följa både hur Lateranbaptisteriets roll förändras från 300- till 400-talet och hur synen på dopritens symbolik fördjupas. De slutsatser jag kommit fram till är inte på något vis sista ordet i denna debatt. De grundas främst på analysen av grundmurarna och av byggnadens yttermurar. Ännu saknas en fullständig arkitektonisk analys av byggnaden. Först när det skett kan man säga att Lateranbaptisteriet är ett av de många viktiga monument i Rom som är tillfredsställande studerat.

Litteratur:

G. B. Giovenale, Il battistero Lateranense nelle recenti indagini della Pontificia commissione di archeologia cristiana (Studi di antichità cristiana 1), Roma 1929.

G. Pelliccioni, Le nuove scoperte sulle origini del battistero lateranense (Memorie della Pontificia Accademia di Archeologia XII,1), Città del Vaticano 1973.

Ambrosius, De sacramentis, IV, 5, ed. B. Botte (Sources chrétiennes 25bis), 2 ed., Paris 1994.

Le Liber Pontificalis. Texte, introduction et commentaire par l’abbé L. Duchesne, I, Paris 1886.

Prudentius, Contra Symmachum, I, 585–586., Carmina, ed. J. Bergman (Corpus Scriptorum Ecclesiasticorum Latinorum 61), Vindobonae 1926.

Författaren disputerade i maj i år vid institutet för forn­kristen arkeologi i Rom.