Påven i spegellandet

Andra vatikankonciliets mest avgörande insats bestod i beskrivningen av kyrkan, hennes väsen och hennes uppgift, ett ämne som inget tidigare koncilium ägnat sig åt. Det ser ut som en tydlig avsikt från den helige Andes sida att det skedde just då, vid slutet av det tjugonde århundradet – mediernas tid. Det är den tanke som slår mig när jag kommit till sista sidan av syster Angela Corstens avhandling Påven i spegellandet, som hon försvarade vid Göteborgs universitet den 28 september. Doktorsavhandlingen ger en spännande och realistisk fördjupning av just Andra vatikankonciliets kyrkosyn. Författaren är Sacré-Cœur-syster och sedan 1 oktober den nordiska biskopskonferensens general­sekreterare.

Hon inleder med en passus ur Christina Björks Sagan om Alice i Verkligheten:

Alice drog fram en stol och klättrade upp och såg sig i spegeln.

–Är det här den riktiga Alice? sa hon.

–Det beror på vad man menar med riktig, sa Mr Dodgson.

–Riktig betyder väl riktig, sa Alice.

–Var inte så säker, sa Mr Dodgson.

–Akta dig, Alice! skrek Edith och sprang fram och slet tag i Alice kjol.

–Tänk om du försvinner in i spegeln.

Angela Corsten har till att börja med undersökt en rad svenska och tyska tidningars bevakning av de kritiska dagarna 1958 då Pius XII låg för döden, dog och blev begraven, då Johannes XXIII valdes till hans efterträdare och följdes av en nyfiken värld under första dagarna av sitt pontifikat. Den undersökta tidningarna är Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Arbetet samt Neue Ruhr Zeitung, Frankfurter Algemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung. De tyska tidningarna har valts för att ungefär motsvara de svenska tidningarnas inriktning.

De svenska tidningscitaten är till att börja med typiska för 50-talets Sverige, präglat av en 400-årig negativ syn på den katolska kyrkan och påvedömet, även om det hade lossnat något. DN betraktade över huvud taget religiösa frågor som ointressanta, och föreställde sig inte att en påve över huvud taget kunde ha någon betydelse för samhälle eller politik. Möjligen kunde han rent mänskligt inge en viss respekt, vilket Pius XII gjorde. Det hade på något vis varit under tidningens värdighet att ens ställa frågan om han betytt något utanför kyrkan. Man märker i citaten hur tidningen liksom brottades med sin inställning till ämnet.

På ett systematiskt sätt jämför Angela Corsten de tyska och svenska tidningarnas olika sätt att beskriva de två påvarna och de enskilda momenten i det dramatiska händelseförloppet under övergångstiden mellan pontifikaten, samt tidningarnas kommentarer. Analysen visar hur en rad olika komponenter spelar med i nyhetsförmedlingen: tidningens politiska och religiösa färg, journalisternas grad av intresse, deras kunnighet eller okunnighet och så vidare, men också läsarna, eftersom varje tidning har sin speciella publik att ta hänsyn till. Dessutom ändrar sig bedömningarna och kommentarerna allteftersom nya händelser tillkommer. Perspektivet förskjuts och bilden blir en annan.

I ett teologiskt perspektiv

Denna analys är redan i sig intressant nog. Men verkligt spännande blir det när Angela Corsten ställer in sina iakttagelser i ett teologiskt perspektiv. Den bild som tidningarna ger av påvarna, deras budskap och deras agerande, är som spegelbilden av sagans Alice, och man kan fråga sig: vad är verkligt? Och vad menar vi med verkligt? Finns risken att påven försvinner i mediernas spegelbild? Vad når över huvud taget fram av det som han vill ha fram?

När påven har ett budskap till kyrkan eller världen, tar medierna – tidningar, TV, radio – hand om det. Ingenting kan förhindra att så sker. De medieansvariga bedömer därvid själva vad som skall släppas fram och på vilket sätt. Vad är det då som händer med budskapet, med mottagarna – och med påven själv, som inte kan styra processen utan passivt blir vittne till den?

Angela Corsten söker ett svar genom att hänvisa till Andra vatikankonciliets ecklesiologi, som inte längre beskriver ämbetet i termer av envägskommunikation. Teologin om läroämbetet har tidigare varit ensidigt inriktad på påven, respektive biskoparna, som betraktades som förmedlare av ett givet budskap i en bestämd form. Budskapet kunde tas emot eller avvisas i den givna formen, och någon förändring av det ”på vägen” föreställde man sig över huvud taget inte.

Men så enkelt går det inte till. i varje fall inte i dagens värld. Mottagandet – receptionen – är en ganska invecklad process där många parter – och inte endast troende – medverkar. Det som påven sänder ut bör snarare ses som en impuls – och en impuls behöver ett svar för verkligen vara en impuls. De som svarar på impulsen reagerar på olika sätt, ofta aktivt och kreativt, vilket kan ske både med och emot det som görs eller sägs. ”Impulsgivaren” kan knappast påverka processen när den väl har startat. Det händer väl att försök görs att med sanktioner hejda en icke önskad utveckling, men det lyckas sällan. Processen har sin egen dynamik.

Av detta följer att ”mottagarna” i viss mån är medansvariga för hur påvens ämbetsutövning gestaltas och vilka nedslag det får i kyrkan. Att Guds folk på detta sätt har en aktiv funktion i förkunnelsen, har Andra vatikankonciliet uttryckt på olika sätt, bland annat med termen sensus fidelium, de troendes känsla för tron.1 Det har skrivits åtskilligt om vad denna känsla innebär. Angela Corsten menar att sensus fidelium inte skall tolkas som en enskild troendes känsla för eller mot enstaka utsagor eller fenomen, utan snarare som en gemensam känsla för vad som stämmer med helheten.

Det här beskrivna fenomenet – receptionsprocessen – är alltså ett skeende där många olika parter – troende och icke-troende – medverkar, och som inte har något skönjbart slut. Påvens betydelse är en följd av de impulser han ger, och i hög grad av hur han ger dem. Han kan inte förutse effekterna, och han måste räkna med att bli speglad i medierna, vare sig han vill eller ej. Mycket hänger på hur medveten han är om spelets mekanismer. ”Medvetandegörandet” på detta område är över huvud taget en uppgift för kyrkan idag. Angela Corstens avhandling är förvisso ett betydande bidrag till den uppgiften.

Påven i spegellandet handlar om påveämbetet och om ecklesiologin i en ny tid, mediernas tid. Andra vatikankonciliet betoning av kollegialiteten och av allas gemensamma ansvar för tro och vårt liv i kyrkan visar sig vara den enda möjliga teologin i dagens värld. En hier­arkiskt konstruerad teologi är helt enkelt verklighetsfrämmande och förblir grå teori på papperet. Impulser kan komma uppifrån, men en styrning är omöjlig. Vi är alla, under den helige Andes ledning, involverade i en process som rör evangeliets förkunnelse i dagens värld. Ingen människa, vore han än påve, kan ensam göras ansvarig för den uppgiften.

Man kan ha en pessimistisk syn på saken och dra slutsatsen, att kyrkans läroämbete inte längre kan funge­ra. Påvens ord är som en satellit som sänds ut i det okända, och ingen vet vad den kommer att fånga upp och sända. Men man kan också se det positivt, som Andra vatikankonciliet har gjort: en myndighetsförklaring av Guds folk. Dock inte så att vi själva eller någon annan förklarar oss myndiga, utan som ett erkännande av och en insikt om att vi utgör en enhet, Kristi kropp, och att det är i denna enhet och gemenskap som Anden verkar till alla människors frälsning.

1Jämför inledningen till församlingsordningen för Stockholms katolska stift, där det bland annat står: ”Under kyrkoherdens ledning och ansvar medverkar alla församlingarnas medlemmar genom dopets och konfirmationens fullmakt till att Herrens budskap förkunnas, Guds nåd förmedlas och kyrkans tjänst för Gud och människorna förverkligas.” – Citatet beskriver i själva verket det kyrkliga ämbetets tredubbla funktion, som här tillskrivs alla döpta och konfirmerade.