Allt mindre folkkyrkor i Europa

Sju år efter kommunismens sammanbrott i Östeuropa börjar katolska lokalkyrkor i Öst- och Västeuropa uppleva att de tillhör en och samma kyrka i Europa. Detta föranleder en gemensam reflektion om hur man idag kan förkunna evangeliet i pluralistiska demokratier. Trenden att se religionen som en privatsak är klar. Den 23–26 oktober möttes företrädare för Europas katolska biskopskonferenser i Rom vid ett symposium med temat ”Religion, privatsak eller offentlig angelägenhet”. Arrangör var de Europeiska katolska biskopskonferensernas råd (CCEE). Det finns en gemensam nämnare för problemen i öst och väst. Marknadsekonomierna har betonat individens frihet och autonomi och därigenom försvagat kyrkornas inflytande och kommunismen har reducerat religionen till en privatsak. Följderna härav är i båda fallen snarlika.

Förutom de europeiska katolska biskoparna deltog också företrädare för övriga grupper i den katolska kyrkan samt representanter för andra europeiska kyrkor genom Den europeiska kyrkokonferensen KEK. Den utmaning som det i dag är att förkunna evangelium i pluralistiska demokratier berör alla kyrkor i den kristna huvudfåran i Europa.

Seminariet i Rom handlade inte så mycket om etiska frågor vilka i och för sig aktualiseras av pluralismen, utan om hur kyrkor som inte längre är folkkyrkor kan verka i pluralistiska demokratier. Det föreliggande arbetsdokumentet för mötet hänvisar till att tidigare samhällsstrukturer förde med sig att man i kyrkan betonade Guds och kyrkans auktoritet. Med den aktuella samhällsstrukturen är det viktigt att återupptäcka att Guds uppenbarelse är en dialog där människan är en fri och aktiv samtalspartner och där kyrkan i dialog med omvärlden kan tillföra sådant som världen inte kan.

Begreppen allmänt och privat analyserades av CCEE:s vice ordförande biskopen av Mainz Karl Lehmann i en idéhistorisk analys. I sina resonemang kring begreppen privat och allmänt och konstaterade han att religion och kyrka idag blivit en sektor, som sport och trafik, och att andra sektorer reagerar skarpt när de upplever att kyrkorna med sin helhetssyn går utöver sin sektors gränser. Men han betonade att trots denna sektorisering finns det möjlighet till dialog. Samhället fungerar visserligen efter några få spelregler som förvisar moral och tro till privatsaker, men grips av skräck när man ser följderna av denna mentalitet. Lehmann påpekar att de kristnas egna fel och brister har bidragit till religionens och sanningssökandets marginalisering: det var efter reformationens kyrkosplittring som man uppfann tanken på en ickekonfessionell stat för att kunna leva tillsammans. Därigenom upphörde sanningen att vara en offentlig angelägenhet. Han betonade att man inte kan bortse från pluralismen men varnade för att glorifiera den, för den bär på fröet till sin egen självdestruktion.

De frågor som diskuteras är inte nya i Västeuropa. Däremot är det nytt med en gemensam reflektion som förenar lokalkyrkorna i både öst och väst. Efter kommunismens fall börjar Europas kristna alltmer uppfatta sig själva som en europeisk kyrka. Kyrkorna befinner sig i en motsägelsefull situation. För dem alla gäller att de allt mindre känner sig som folkkyrkor. Samtidigt ges i de flesta europeiska länder stor uppmärksamhet åt kyrkans uttalanden i sociala och moraliska frågor. Trots tendensen att betrakta religion och moral som en privatsak, en speciell sektor, känner alltså det pluralistiska samhället att dess eget absoluta minimum av spelregler behöver tillskott utifrån för att fungera. Detta behov blir bara större, vilket framgår av händelserna i Belgien, som skakat opinionen i hela Europa och lett till att allmänheten ropat ut sitt behov av moral. Efter en period av lindrigare straff kräver man idag i många länder strängare straff för olika förbrytelser, påpekade biskop Lehmann. Men, som kardinal Daneels i Belgien med anledning av pedofilskandalerna nyligen påpekade: ”Det är inte med regler och förordningar man skapar en konsensus som gör att samhället fungerar, utan med en gemensam moral.” Här finns utrymme för ett bidrag från kyrkorna, men kyrkorna är medvetna om att det inte räcker med etiska uttalanden. En moral utan rötter kan inte bli en livsstil. Vill kyrkorna verkligen ge det europeiska samhället det de kan erbjuda måste de bemöda sig om att ge vidare inte bara moralen utan det som gör att man handlar moraliskt, den kristna tron, i en modern dialog.