Barackliv och fångenskap

”Varför tänker du hela tiden på ohyggliga saker? Det har väl hänt en hel del lustigt och löjligt också… Massor. Men de lustiga har också en tragisk bakgrund… Det gör man ingenting åt.”

Så samspråkar hjälten med sig själv i den självbiografiskt baserade roman Den sista flykten av Tjabua Amiredzjibi, född i Georgien år 1921. Denne talföre Gora Mborgali, författarens alter ego, har just efter åtskilliga år i läger och fängelser iscensatt en väl genomtänkt flykt undan sitt sibiriska inferno. Frågan är naturligtvis i vad mån mannen denna gång skall lyckas. Det är hans långa irrfärder som bildar den dramatiska nerven i textens yttre handlingsförlopp.

Amiredzjibi, som för snart två decennier sedan introducerades i väst med sin roman Den fredlöse, vet vad han skriver om. Han äger själv erfarenheter av längre frihetsberövande, 17 år närmare bestämt. I sin ungdom under Stalinepoken avtjänade han straff i skilda fängelser och arbetsläger – säkerligen delvis därför att han tillhör en georgisk furstesläkt.

Framför allt under sovjetiseringen av Georgien blev författaren förtrogen med barackliv och fångenskap. Naturligt nog rymmer hans aktuella, närmare 500 sidor långa verk många färgstarka ingredienser. Spänningen stegras oavbrutet i denna fascinerande skildring, där Amiredzjibi framgångsrikt inlånat grepp från både thriller- och äventyrsgenren.

Samtidigt lyfter han fram väsentliga skeenden i den georgiska – och ryska – historien. Stora delar av romanen tjänar som en värdefull dokumentation av ett betydelsefullt politiskt förlopp. Den allvetande berättare som mellan varven balanserar huvudpersonens inlagor är visserligen relativt mångordig, men utvikningarna är oftast både träffande och lustiga. Amiredzjibi är dessutom en ypperlig stilist, vars välflytande prosa Hans Björkegren smidigt förvaltat.

I romanens inledning rymmer sålunda den 60-årige ingenjören Gora från ett fångläger i Sibirien, kallat Kontrarevolutionens återvändsgränd. Flykten är noga planerad. För ändamålet har han fått hjälp av en vänlig medintern, en frihetstörstande sibirisk jägare som också försett honom med en behövlig karta.

Framför den flyende står så en mängd strapatsrika vandringar, ofta vid träskmarker och i den mörka polarnatten. Inte sällan rasar snöstormen. I somliga terränger tvingas mannen åla eller förflytta sig på skidor. Han drar även fram med pulka för att vid tillgängliga floder fånga fisk. Utsvulten och utmattad av påfrestningar letar han upp observationsplatser, hyddor och kojor och lediga baracker.

Så småningom lyckas han inrätta sig i pålitliga gömställen, men utöver goda vägvisare och tandlösa gamlingar råkar han också farliga förbrytare. Många gånger tvingas han justera sin ursprungliga flyktplan.

Färdriktningen blir därför oviss alltmedan den trötte Gora lyssnar till ljuden inifrån tajgan och emellanåt hör gevärsskott i närheten, någon gång ekot av spaningsflygplan och hovtramp. Vid ett par tillfällen kretsar en helikopter ovanför honom. Plötsligt blir han vittne till en avrättning.

Inre febriga monologer

Under tiden pockar tankarna på större uppmärksamhet. Tidskikten smälter nära samman inom den reflekterande hjälten, vars funderingar avspeglas i febriga, ständigt återkommande inre monologer. I dessa längre avsnitt ges fantasin fria tyglar. Det kan vara maniskt upprivet, som hos Beckett, eller tokigt och vildsint, som hos författarens yngre ”sovjetkollega” Sasja Skolov (särskilt dialogen med hans bättre jag).

Gora rådgör för övrigt ofta med sig själv. Då finns som regel uppmuntrande ord till hands: ”Vi kom ju överens om att vi skulle gå och minnas, som tur är finns det mer oberättat än berättat kvar…” Stoffet verkar närmast outsinligt när han presenterar karaktärer ur det förflutna. Raderna befolkas av herdar, bönder, godsägare, officerare, präster, furstar, musiker, förhörsledare, poeter, tiggare och handlingskraftiga bolsjevik­er. Rymlingen kan samtidigt vara nog så beslutsam: ”Nu tar vi och resonerar om Stalin.”

Ja, texten innehåller många resonerande partier. Efter hand får mannen nämligen ordning på sina iakttagelser. Han lotsar läsaren – och sig själv – genom ett par sekler. Han minns, alternativt söker föreställa sig, stämningar i nationens förflutna. Som främsta gemensamma nämnare står Georgiens kamp mot det ryska tsarväldet – ett idogt arbete för frihet och självständighet. En bitvis oförsonlig regimkritik får fäste i denna del av rekapitulationen, och i dessa bittra sammanhang viker den gode mannen sällan av från huvudämnet.

Lika påträngande är emellertid hans egna upplevelser från revolutionsåren och inbördeskriget – och från olika läger. Gora berättar om medfångar, internuppror, ”rehabilitering” och tortyr, liksom om ageranden hos anarkisternas förband. Han ger detaljerade inblickar från straffceller och förtäljer med avsmak om hemliga polisens operationer, om arresteringar och likvideringar på nära håll. Av central betydelse är familjens öden under 1930-talets terror. De mest tänkvärda avsnitten formar sig till en berättelse om motstånd och etik.

I mjukare passager dyker han å andra sidan gärna ner på sin barndom för att förmedla morfaderns och farfaderns historier. Sidorna öppnas för doftrika minnesbilder och visioner från unga år. Mannen erinrar sig kvinnor från det förgångna, flyktiga förälskelser likaså.

Offer och bödel

I parallella, till tonfallet starkt särskiljande kapitel får läsaren följa vad som försiggår inuti den nitiske fångvaktaren Mitilenitj, chef för spaningsroteln. I dennes vanligen aggressiva monologer kommer alltså motparten till uttryck. Här ljuder stämman från en plikttrogen tjänsteman med fullt av strategier och spekulationer. Frenetiskt inhämtar han upplysningar om rymlingens planer och rådande position – för att till slut försöka gripa honom. Mer än gärna ger överste Mitilenitj sin egen syn på rättvisa och tillvaron.

På detta vis lyckas författaren etablera en ur berättarteknisk synvinkel intressant motsättning mellan offer och bödel, hjälte och skurk. Förhållandet mellan Gora och den karriärslystne pampen visar sig snart ingå i ett intrikat mönster, med trådar långt ner i det förflutna. Kontrasterna mellan de båda männen åskådliggörs i vidlyftiga monologavsnitt.

Mest generös på tankar är förstås hjälten, som knappast undviker att tala i klartext. Under den märkliga tvekampens gång, med det kompakta följet i släptåg, förtröttas han endast i fysiskt avseende. Desto mer besvärande blir ledvärken. Men han söker efter bästa förmåga härda ut, med minnesfragmenten som stödpelare: ”Jag skall ta mig fram till varje pris. På något vis måste jag försöka glömma att jag har ont. Vi tar och minns. Enbart rymningarna är värda det…Skall vi älta allt det där igen?.”

På dessa villkor vandrar Gora i flera månader. Vissa yttre förändringar rår han emellertid inte på. Så småningom lockar honom den spaningsansvarige Mitilenitj med ett kvinnligt byte. Listigt frestar denne med en vacker, litet lösmynt dam som spelat stor roll i rymlingens tidigare liv. Under mystiska omständigheter arrangeras ett sammanträffande med den något åldrade Polina.

Därefter följer, naturligt nog, en hektisk jakt. Likväl är upplösningen stillsam, nästan vacker. Den är värdig och fylld av lågmäld dramatik.

Med dokumentärromanen Den sista flykten har Tjabua Amiredzjibi kastat ett bitvis bländande ljus över politiskt och socialt förtryck, i Georgien såväl som i det mäktiga grannlandet. Hans minutiösa kartläggning tjänar som en mycket läsvärd påminnelse om befrielsekampens betydelse.

GERT-OVE FRIDLUND