Latinamerikas kyrka inför nytt vägval

De latinamerikanska biskoparna förbereder sin tredje generalförsamling som kommer att hållas 12–28 okt i Puebla i Mexiko. Det är nu tio år sen det latinamerikanska biskopsmötet (CELAM) samlades i Medellin i Bogota, där också påven Paulus VI deltog och verksamt bidrog till att detta möte kunde bli en signal till kamp för världsdelens fattiga. Det uppmärksammade dokumentet från Medellin och den därpå följande sociala aktiviteten från den katolska kyrkans sida i de flesta av Latinamerikas länder har bidragit till att förväntningarna på mötet i Puebla är stora, ja att den tredje generalförsamlingen riskerar att hamna i skuggan av den andra. Det var naturligt att många förknippade mötet i Medellin med den ”pionjäranda” som då ännu rådde efter Andra Vatikankonciliet. I det av CELAM utsända förberedande dokumentet till Puebla som har titeln ”Evangelisering i Latinamerikas nutid och framtid” heter det bl.a.: ”Idag, tio år efter Medellin, står vi inför nya problem och nya perspektiv. Vi konstaterar en ny klarhet och ny förvirring.”

Dokumentets första del innehåller en analys av den nuvarande situationen.

Bland de sociala och ekonomiska faktorer som bidrar till människornas levnadsvillkor nämns befolkningsökningen, den ökade klyftan mellan fattiga och rika, inflation, arbetslöshet, undernäring. ”Det politiska läget har tydligt försämrats på senare år. Antalet våldsregimer har ökat . . . i förbindelse med ett beklagligt maktmissbruk som följs av kränkningar av de grundläggande mänskliga rättigheterna. . . . Många av dessa problem kan övervinnas: lösningen av dem beror på den gemensamma ansträngning som alla människor av god vilja kan göra.”

I den andra delen utvecklas den katolska kyrkans sociallära bl.a. med hänvisning till påven Paulus VI: s skrivelser Evangelii nuntiandi och Octogesima adveniens. Biskoparna varnar för ett alltför kortsiktigt och ideologiskt belastat befrielsebegrepp.

Detta förberedande dokument är nu utsänt på remiss till biskoparna i samtliga latinamerikanska länder.

Kritik har inte uteblivit. En grupp teologer i Peru uttrycker sin besvikelse och anser att` det präglas av ”en långtgående okunnighet om de fattigas faktiska villkor”. De saknar en behandling av den s k befrielseteologin och påpekar att de hundratals bönder, arbetare, studenter, präster och ordensmedlemmar som under de gångna åren i trohet mot Kristus och kärlek till de fattiga har fallit offer för de härskandes maktutövning ingenstädes omnämns. Biskoparna kritiseras också för ett alltför starkt hänsynstagande till Rom och de påvliga läroskrivelserna.

Den brasilianske kardinalen A. Rossi, som är ordförande för den romerska kongregationen för evangelisering, har bemött denna kritik. Med hänvisning till den kommande generalförsamlingens syfte och det förberedande dokumentets titel säger han: Vad konferensen skall befatta sig med är ”vårt folks andliga och religiösa behov. Det skulle vara orimligt att ta upp ämnen som ligger utanför vår kompetens och vårt direkta ansvar”.

CELAM:s generalsekreterare hjälpbiskop A. Lopez Trujillo hävdar att befrielseteologins verkningar i Europa ofta har överskattats och att ”dess olika strömningar knappast kan få mer än ett marginellt utrymme i Puebla”.

Gentemot dessa båda uttalanden har exempelvis biskop Proano av Riobamba i Equador i en intervju i tidskriften ”Ecclesia” uttryckt farhågor att den tredje generalförsamlingen ”på ett subtilt sätt kommer att söka försvaga befrielseteologin, vilket vore illa … ; det skulle vara ett negativt svar på det latinamerikanska folkets förhoppningar”.

I stället för att ta ställning till det utskickade dokumentet har den brasilianska biskopskonferensen (kontinentens största med 340 medlemmar) valt att själv framlägga ett helt oberoende utkast. Bakom initiativet ligger helt säkert kyrkopolitiska överväganden. ”Man måste”, skriver de brasilianska biskoparna, ”i Puebla korrigera det ogynnsamma intryck som uppstått genom en orättvis och grundlös kampanj mot (CELAM-)arbetspapperet.”

På annat sätt än i CELAM- dokumentet, kritiserat för ”okunnighet”, lyser i det brasilianska ställningstagandet en djup oro fram för de växande spänningarna på den latinamerikanska kontinenten, den ökande hänsynslösheten från makthavarnas sida mot de egendomslösa småbönderna, decimeringen av indianerna, utnyttjandet av arbetslösa invandrare och den fortgående kapitalflykten. Kardinal Aloisio Lorscheider sammanfattar läget i följande ord: ”Vi har ännu lång väg kvar innan vi når det mål som uppställdes i Medellin: att få fria män och kvinnor att i evangeliets ljus ta på sitt ansvar att förändra dagens strukturer till ett klimat där människor tar hand om varandra.”

I första kapitlet av de brasilianska biskoparnas bidrag till Puebla-mötet utmålas en rad positiva och negativa aspekter på den latinamerikanska verkligheten ”ur kyrkligt perspektiv”. Negativt måste fastslås att den nedärvda formen för församlingsliv visserligen fortfarande är giltig men helt otillräcklig för sina syften, i all synnerhet i de stora städerna. Kyrkan måste därför nödvändigt utveckla nya gemenskapsformer inom industriområdena. – Inom över- och medelklassen konstaterar man en förskräckande social likgiltighet. Vidare antecknas som en brist att den normala själavården inskränker sig till sakramentsförvaltning (och alltså inte lägger tillräcklig vikt vid katekes och förkunnelse). Missriktad reformiver har förstört viktiga uttrycksformer för folkfromheten och gynnat utbredningen av synkretistiska kultformer. ”I vanligt folks föreställningar skiljer sig ‘försynen’ knappast från ‘ödet”‘.

Positivt noteras kyrkans ökande intressegemenskap med ”det enkla folket”, en utveckling som lett till förföljelser men också ingjutit bekännarmod påminnande om de första kristna martyrernas.

”Ett tillstånd av synd”

Några citat ur det stora avsnitt som är en rundmålning av Latinamerikas sociala, ekonomiska och politiska situation talar för sig själva. ”Till de stora företagens förtryckarmetoder kommer vissa länders kriminella agrarpolitik … Medan en liten minoritet kan tillåta sig den högsta levnadsstandard måste den stora massan kämpa för blotta överlevnaden … detta är den största skandalen på den kontinent som kallar sig kristen.”

I anslutning till Medellin-dokumentet sammanfattar de brasilianska biskoparna detta läge under begreppet ”ett tillstånd av synd”. Uppgiften för en solidarisk kyrka är att säga upp förbindelserna med förtryckarna och entydigt ställa sig på de fattigas och förtrycktas sida, vilket dock ”inte utesluter öppenhet för alla sociala skikt”.

På det ideologiska planet kräver de brasilianska biskoparna en ordentlig genomlysning av kontroverspunkter, fr.a. befrielseteologin, användningen av den marxistiska samhällsanalysen och särskiljandet av makt och auktoritet. Ställda inför prästbristens utmaning uppmanar biskoparna Rom att inom en nära framtid pröva en ny typ av prästerlig ämbetsutövning, där man låter viga män till prästerlig tjänst i sin egen församling utan lång akademisk utbildning. För att tillmötesgå de mindre gruppernas andliga behov borde man överväga prästvigning av gifta män.

Med tanke på det slutdokument som skall avges av Puebla-mötet och som tvivelsutan kommer att ange riktlinjerna för kyrkans göranden och låtanden under den närmaste tioårsperioden gör de brasilianska biskoparna några förslag (som avsiktligt skiljer sig från den docerande tonen i CELAM-texten): man bör avstå från försöket att ta ställning till alla problem i den sydamerikanska verkligheten. Innehåll och form bör rätta sig efter mönstret i den påvliga förmaningen Evangelii nuntiandi. Man bör rikta sig direkt till församlingarna, inte (bara) till experterna, och tala ett rättframt bibliskt språk. Dokumentet bör stå på solid teologisk grund, men inte skygga för konkreta anvisningar om livet i vardagsverkligheten.

Puebla-mötet bör också bli upptakten till konkreta handlingar. Endast en generalförsamling av denna storlek (som skulle kunna kallas ett latinamerikanskt koncilium) tilldrar sig omvärldens uppmärksamhet på ett sådant sätt att konkreta aktioner kan antas få verkliga konsekvenser. Det vore fel att inte ta tillfället i akt att kraftfullt solidarisera sig med de aktiva insatser för rättvisa och rätt av lekmän och präster som idag gör den katolska kyrkan till den enda effektiva instansen som kan motverka makthavarnas godtycke på den latinamerikanska kontinenten. Därigenom kunde statsmakternas propaganda, som går ut på att stämpla varje socialt engagemang som ”kommunism”, främmande för kyrkans egentliga ”religiösa” sändning, förhoppningsvis motverkas.