Kyrklig information i nordisk belysning

Har kyrkan något nyhetsvärde? Räcker det med bara information? Det var ett par av de frågor som diskuterades vid den nordiska informationskonferensen i Åbo i slutet av maj. De som diskuterade

var ”informatörer” från de nordiska ländernas statskyrkor och journalister från dagstidningar, radio och TV. Konferensen bevistades av ett 80-tal deltagare. Den var den tredje i ordningen arrangerad av de nordiska statskyrkornas informationscentraler. En rad praktiska frågor behandlades, t.ex. samarbetet mellan dessa kyrkliga informationscentraler och massmedia; kyrkliga inhopp i svensk politik; vem har rätt att föra (stats-)kyrkans talan? De kan i detta sammanhang förbigås; av de principiella problem som togs upp framstod för den katolske iakttagaren två som särskilt angelägna: ”Tankar om den kyrkliga informationens framtid” av teol. dr Tapio Saraneva och ”Från information till kommunikation” av programchefen vid Finlands Radio Paul von Martens.

Resignerad röst om information och attitydförändring

Enligt Saraneva är det fortfarande en vanlig kyrklig åsikt att det viktigaste i förmedlingen av det kristna budskapet är ”att man får in så mycket som möjligt av detta i radio, TV och press”. Säkert når man också en del, men det man når har i alla fall en verkan som inte har att göra med att förändra attityder, t.ex. hos dem som blivit främmande för budskapet. Forskningsresultat som berör massmedia säger istället att dessa snarast bidrar till att förstärka redan existerande attityder.

Likaså är den tröst som andaktsprogrammen ger ensamma mycket tvivelaktig. Det är sannolikt att de andaktsprogram som i radio, TV och andra massmedia erbjuds som tröst åt ensamma i själva verket förstärker de attityder som förorsakar ifrågavarande personers ensamhet. För att en positiv effekt skall komma till stånd måste det nämligen också ske en personlig kommunikation. På alla kyrkliga nivåer borde man göra klart att ”massmedia i och för sig är ganska ineffektiva när det gäller att nå dem som blivit främmande eller att hålla kontakt med sjuka, ensamma och handikappade”.

Frågetecken för kyrkans nyhetsvärde

Man hör ofta folk i massmedias tjänst klaga på att det är svårt att informera om kyrkans liv, eftersom det just inte finns något att informera om, fortsätter Saraneva. ”Jag tror inte att det är fråga om massmedias likgiltighet för kyrka och religion, utan helt enkelt att det i kyrkan verkligen inte sker mycket som är värt att informera om. Det är ju en kommunikationsteoretisk sanning, att informationen endast kan lyckas när det finns något att informera om.” Att det ingår så litet kyrkligt material i massmedia beror alltså inte på media, utan för det mesta på att ”den kyrkliga verksamheten och de kyrkliga ställningstagandena ofta är så intetsägande”.

Med en måhända välgrundad luthersk pessimism fastslår dr Saraneva som ett alarmerande faktum att de enda frågor i kyrkans liv som väcker ett mera allmänt intresse är ”kvinnoprästfrågan, val av ledande personer i kyrkan, och vissa frågor” där kyrkan uppträder som försvarare av sina egna intressen. Saraneva finner att ”kyrkan på sina håll lever som i ett ghetto – ett ghetto är ett ghetto även om det står mitt i byn och till det yttre är hur ståtligt och högljutt som helst”.

Det som Saraneva här en smula oegentligt söker uttrycka med bilden av ett ghetto skulle man som katolsk iakttagare kanske hellre helt enkelt vilja beteckna som finländsk respektive svensk andlig isolering. Begreppet kyrka blir för trångt, mister sin karaktär av universell andlig kraft, när det begränsas till ett nationellt system. Och då löper det också risk att te sig ointressant för nyhetsmedia. Missionens folk har anat en del av det universella perspektivet, om också bara en del.

Saraneva känner på sig att det finns en väg ut ur isoleringen: ”Kyrkans underliga image, ‘företagsbild’, kan inte repareras genom att man ‘hittar på’ nya ämnen att informera om, utan endast genom att kyrkan börjar göra också andra saker som är värda att informera om.” Endast ”en ny praxis” kan förklara för omgivningen vad kyrkan menar.

Nödvändigheten av en dialog

För att informationen skall gå fram måste den vara mottagarcentrerad och samtidigt dialogvänlig. Det är, säger Saraneva, ”lika viktigt att informera kyrkan om människors liv och problem som det är att informera människor om kyrkans budskap”. Särskilt informationsfolk har ofta uppmanat kyrkan till en sådan öppenhet. Man kan fråga sig vad orsaken är till att dessa maningar inte tycks ha fått något gehör. Saraneva: ”Det finns säkert många orsaker. Den grundläggande torde ändå vara att vi trots allt förstår det kristna budskapet som odialogiskt, som en auktoritär förkunnelse.”

Den kyrkliga informationen kan inte effektiviseras utan ändringar i kyrkans hela liv. En forskningsrapport som nämns av J. D. Halloran ger en god bild av den kyrkliga informationens belägenhet. Forskarnas uppgift var att utreda hur man effektivare kunde utnyttja massmedia i gymnasieundervisningen. Resultatet var att en utökning av massmediamaterialet på timmarna inte minskar klyftan mellan skola och samhälle och inte heller minskar antalet alienerade elever. Grundproblemet låg inte i tekniken eller ens i innehållet i det material som sändes i massmedia, utan i relationerna mellan lärare och elever och i de förutsättningar på vilka dessa relationer byggde. ”Också i den kyrkliga informationens grundproblem är det fråga om ett liknande utgångsläge. Det avgörande är inte tekniken, mängden information eller innehållet i informationen, utan helhetsbilden av den kyrkas liv som informationen ansluter sig till.”

Här lämnar vi Tapio Saranevas framställning och övergår till Paul von Martens föredrag över ämnet Från information till kommunikation. Problematiken har han i stort sett gemensam med Saraneva, infallsvinklarna är andra. Alltså:

Informationsidéns begränsning

von Martens är kritisk mot begreppet information, som han anser alltför mycket pekar mot kunskapsområdet. Mottagarna uppfattas främst som en målgrupp för ett givet budskap. Det ord han vill använda är kommunikation. Det innesluter också mottagaren på ett tagande och givande sätt, pekar på gemenskap.

Enligt nuvarande tekniska förutsättningar är massmedia enligt sin definition ett sätt för envägskommunikation. ”Informationsströmmen går i en riktning samtidigt ut till ett obestämt antal människor. Olika sätt att i tidningar genom insändarspalter och i radio och TV genom exempelvis telefonsvar aktivera återföringen förändrar inte den grundläggande situationen, att strömmen av meddelanden huvudsakligen går åt ett håll och att den vanliga människans enda roll är att vara mottagare.” Vi måste söka en riktning där mottagaren blir allt viktigare som grundläggande, för att inte säga jämställd part i kommunikationsprocessen.

Nödvändig ändring

Det finns flera olika orsaker till att vi måste komma vidare från en sådan syn på uppgiften att vi bara är informationsspridare. ”En orsak är att stora delar av allmänheten reagerar påfallande ointresserat och passivt på den seriösa informationsverksamheten. En annan orsak är att just de som allra mest skulle behöva den information som sprids tycks vara allra minst mottagliga för den. En tredje orsak är att informationen är en ständig ström uppifrån och nedåt från beslutsfattare till människor som har blivit föremål för deras beslut.”

von Martens framhåller att detta egentligen inte är tre orsaker, utan samma företeelse sedd från tre olika håll. Den gemensamma faktorn är ”en grundläggande ojämlikhet mellan informatören och den informerade. Den ena delar ut och den andra förutsätts tacka och ta emot”. Det leder också till en märkvärdig tyngdpunktsförskjutning i samhället, sådant det avspeglas i massmedia: ”aktiviteten förläggs till beslutsfattarna, passiviteten till hela den övriga delen av den mänskliga gemenskapen.”

Det här är naturligtvis en insikt som demokratiskt tänkande personer inte med jämnmod kan bära. Människan har ju en självklar rätt att fråga och att svara och att själva vara någonting. ”Vi håller alltså på att komma till en självkritisk besinning att vi allra sämst når dem som behöver kunskapen allra bäst.” Dessutom kommer ofta i denna situation informatören ”på ett alldeles oreflekterat sätt att bli till ett talrör, en myndighetsmegafon.”

Vad mottagaren har rätt att kräva

Det är, säger von Martens, inte tillräckligt att beskriva en människa som målgrupp eller mottagare. För oss måste hon vara någonting mycket mera, en person som genom sin närvaro modifierar och påverkar det budskap vi sänder. Det som i första hand är viktigt för denna person är att vara känd i sin egen situation, att bli respekterad i sina egna bemödanden. Undersökningar har visat att exempelvis filmer om invandrade grekers situation främst intresserar invandrade greker och inte i så hög grad någon annan människa. Man kan ur informationssynpunkt beklaga detta. Man tog en bild av en intressant folkgrupp och ville visa den för alla, men de som satt och tittade på bilden var de avporträtterade själva: ”Vad är detta? Jag tror att det handlar om att få bli känd i sin egen situation, inte bara som föremål för information utan som levande subjekt. Man står själv som utsändare av ett meddelande till den mänskliga gemenskapen.”

Det är helt enkelt så att den enkelriktade informationen varje gång faller obrukad till marken när den inte möter faktiskt kända behov hos mottagaren. Det är här vi måste göra en radikal förändring av vårt sätt att tänka. Den springande punkten är att den som arbetar med information ”omvänder sig”, ändrar sig till att ta hänsyn till mottagarens behov.

Två slags informationsbehov

Det finns en konfliktteori som säger att det finns två slags informationsbehov. Ett informationsbehov har de som sköter ett företag eller en allmän angelägenhet. De har i princip ett behov att informera om att de gör sittjobb bra.

Ett annat informationsbehov har de som blir föremål för omvårdnaden. De har kanske ett behov att få artikulera sig. Det är, understryker von Martens, ”mycket betänkligt att den konventionella informationen framförallt står till tjänst för dem som har ett behov att visa hur bra de sköter allting. Det minsta man kan begära är att strömmen flyter i båda riktningar för att vi skall röra oss på verklighetens grund.”

Det är dock inte främst utgående från en sådan konfliktsynpunkt som man bör ta fasta på mottagarens intresse, menar von Martens. Det är utgående från en viss realism. ”Jag har en oroväckande känsla av att det nuvarande informationsnätet är totalt belastat med sådant som några tycker att det skulle vara bra för många att veta. . . . Frågan är nu om den kyrkliga informationen skulle kunna bli en vägrödjare och förnyare i uppfattningen om själva kommunikationsprocessen, om den skulle kunna medverka till att ändra strömmens lopp så att den inte längre är ett ständigt svall från ovan, utan snarare en vågrät rörelse som riktigare återspeglar vårt faktiska inbördes beroende av varandra.”

Dialog och kommunikation – två katolska nyckelord

Att lyssna till ovanstående framställningar och den efterföljande debatten innebar för den katolske iakttagaren ett kärt möte med begrepp som varit aktuella i den katolska kyrkan under de senaste 15 åren. När påven Johannes under Andra Vatikankonciliet lanserade dialogbegreppet skedde det närmast med tanke på ekumeniken. Mycket snart spred sig emellertid denna ide till andra sektorer av kyrkans liv, även till journalistiken. Där fick i den officiella katolska nomenklaturen modetermen ”information” ge vika för ”social kommunikation” – precis det som von Martens och Saraneva på nordiskt lutherskt område så varmt och skickligt pläderar för. Det var också typiskt att när den svenska Katolsk Informationstjänst för tre år sen tillsammans med tidskriften Credo förändrades till månadsskrift, avstod man i titeln från termen information. Om man alltså på katolskt håll ligger aningen före i tanken på en ”mottagarcentrerad och samtidigt dialogvänlig” kyrklig information, så betyder detta ingalunda att iden är genomförd och tillämpad. Den läromässiga grundvalen t.ex. föreligger endast i form av en ansats. Det 13 sidor långa dekretet ”Om den sociala kommunikationens hjälpmedel” (1963) är det näst kortaste av Andra Vatikankonciliets 16 dokument. Tonvikten ligger där på informatörens moraliska ansvar. Att det jämte åtta andra konciliedokument fått beteckningendekret och inte konstitution eller deklaration innebär att huvudvikten ligger på de praktiska anvisningarna. Men den läromässiga reflexionen över den sociala kommunikationen fortsätter. Varje år i början av maj utlyser påven en massmediadag, då de troende i hela världen erinras om sitt medansvar för press, radio, TV och film. Den påvliga kommissionen för social kommunikation har bland sina ledamöter internationellt kända experter på detta område. De biträder bl.a. påven när han avfattar det upprop som varje år utsänds till massmediadagen.

1971 utkom, enligt konciliets anvisningar, pastoralinstruktionen Communio et progressio. Tillsammans med Saranevas och von Martens tankar utgör dokumentet en läsning av högsta intresse för alla som sysslar med kyrklig nyhetsförmedling.