Katolska Biskopsämbetets remissyttrande i stat-kyrkafrågan

Katolska biskopsämbetet har beretts tillfälle att yttra sig över SOU 1978:1, Stat-kyrka. Ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Med tacksamhet utnyttjar vi möjligheten att framlägga vår mening om de delar av förslaget som på olika sätt också berör katolska kyrkan i Sverige eller som angår ide- och intressegemenskaper i det svenska samhället.

Det ekumeniska samarbetet kyrkorna emellan förutsätter också ömsesidigt ansvarstagande. Därför är det naturligt att vi hänvisar till de ekumeniska konsekvenserna av vissa förslag och ställningstaganden.

Med femårsintervall har betänkanden om kyrka-stat-frågan offentliggjorts och gått ut till remissbehandling. Av all kritik mot utredningsarbetet torde den var minst grundad, som menar att det gått för fort eller för lättfärdigt. Det hittills publicerade utredningsmaterialet i kronologisk förteckning upptar hela baksidan av SOU 1978:1.

Under den tid som utredningsarbetet pågått har vissa delar av frågekomplexet fått separata lösningar. Det gäller skolans religionsundervisning, de teologiska fakulteternas ställning och lagstiftningen om äktenskaps ingående och upplösande. Kyrkoskatten för icke-medlemmar av Svenska kyrkan har reducerats och fria samfund har erhållit visst statsbidrag. Däremot har inte frågan om civil myndighet som ny huvudman för folkbokföringen fått någon lösning. Svenska kyrkans omhänderhavande av denna uppgift är, som framgår av det följande, enligt vår mening en nyckelfråga i stat-kyrka- och religionsfrihetskomplexen.

1968 års beredning om stat och kyrka sökte uppställa principer för tillämpningen av den moderna pluralistiska statens religiösa neutralitet vid ordnandet av relationerna mellan staten och trossamfunden. Det nu föreliggande betänkandet har växt fram på ett helt annat sätt, i bilaterala överläggningar mellan företrädare för departement och Svenska kyrkan. Förslagen har därför en stark pragmatisk inriktning och diskuterar endast i förbigående övriga samfunds villkor och framtida ställning.

Internationell utblick

Den svenska debatten i stat-kyrka-frågan förs i en egendomlig isolering från utvecklingen och förhållandena i andra länder. För katoliker, medlemmar i en internationell kyrka, och ofta invandrade från andra länder, ter sig denna provinsialism i en fråga gemensam för alla stater som högst beklaglig. Det skulle inte vara svårt att visa hur under den tid frågan varit aktuell i Sverige, en rad länder på olika sätt har undanröjt resterna av äldre statskyrkosystem. Eftersom det tidigare i debatten förekommit att statskyrkoanhängare hänvisat till Spanien för att ifrågasätta katolikers rätt att kritisera det svenska systemet, kan några notiser om utvecklingen vara på sin plats.

Det syntes för alla, biskopar och politiker, kristna och icke-troende, stå klart, att när Francodiktaturen föll med dess grundares död, också det spanska statskyrkosystemet var dömt. Ingen föreföll hävda att det skulle vara förenligt med västerländska demokratiska principer. Vid mitten av maj 1978 offentliggjordes i spanska tidningar den text i den nya konstitutionen som rör religionsfriheten. § 15:3 lyder: ”Ninguna confesion tendra caracter estatal.” (Ingen konfession äger statlig hallstämpel.) I fortsättningen sägs att statsmakterna respekterar det spanska samhällets religiösa trosövertygelser och uppehåller därav följande samarbetsrelationer med den katolska kyrkan och övriga konfessioner. De socialistiska representanterna i den parlamentariska kommissionen reserverade sig dock mot blotta nämnandet av katolska kyrkan, 13 av 36 sakkunniga.

Att överhuvud nämna ett särskilt samfund betraktades av reservanterna som en rest av gamla privilegier.

Överläggningarna mellan företrädare för staten och Svenska kyrkan

Den opinion som 1973 räckte till för att stoppa reformförslaget kunde i sin kritik knyta an till omtvistade förslag i några konkreta frågor. Dessa var av viss praktisk betydelse, men berörde inte direkt religionsfrihetens principer: begravningsväsendets huvudmannaskap och kyrkogårdarnas förvaltning, den kyrkliga egendomens rättsställning och det statliga biståndet med den kyrkliga uppbörden. För fem år sedan var det möjligt att på dessa grunder avvisa reformförslaget utan att ifrågasätta beredningens tolkning av religionsfriheten och av Svenska kyrkans karaktär av ett trossamfund bland flera.

Alla dessa konkreta tvistefrågor har i det föreliggande förslaget fått lösningar som i allt väsentligt gått den kyrkliga kritiken till mötes. De som nu motsätter sig reformförslaget är nödgade att förneka själva grunden för reformarbetet, tolkningen av religionsfriheten och synen på Svenska kyrkan som ett trossamfund. Skulle denna kritik av regering och riksdag uppfattas som Svenska kyrkans självförståelse, har givetvis ett stort steg tillbaka tagits på religionsfrihetens område. Och grunden för det ekumeniska samarbetet i Sverige har undanryckts. Andra trossamfund måste givetvis ompröva sina relationer till Svenska kyrkan, om denna inte längre kan ses som ett trossamfund bland flera.

Svenska kyrkans framtida organisation

Det utkast till organisation för en friare svensk kyrka som redovisas i SOU 1978:2 är ett inomkyrkligt reformförslag, som i långa stycken synes ansluta till den ordning för kyrkostyrelse och kyrkomöte som sedan några år gäller i Finlands kyrka. Det finns givetvis inga skäl för utomstående att ta ställning i detaljer.

För den katolska kyrkan är Svenska kyrkan nationellt men också internationellt en viktig partner i det ekumeniska enhetsarbetet. Ekumeniken förutsätter att de samarbetande trossamfunden uppfattar sig själva som sådana, och att de har kompetens och frihet att bestämma över sin tro och kyrkoordning. Statliga eller kommunala institutioner för religionsvård har givetvis ingen hemortsrätt i kristet enhetsarbete.

Katolska biskopsämbetet välkomnar den tydliga skrivningen om förhållandet mellan folkligt förankrad självstyrelse och prästerlig ämbetsförvaltning. Svenska kyrkans karaktär av ett trossamfund med en förpliktande bekännelse tillvaratas endast genom upprätthållande av det särskilda ämbetsansvar, som gör en präst eller biskop till något annat än en av församling eller stift anställd funktionär, som har att utföra av förtroendevalda anvisade arbetsuppgifter.

Demokratiskt valda råd på skilda nivåer blir allt vanligare också i den katolska kyrkan och utgör en naturlig följd av samhällslivets demokratisering och lekmännens större ansvarstagande. Men för katolsk uppfattning ter det sig självklart att det uppdrag att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten som anförtrotts apostlarna och deras efterföljare inte låter sig regleras av folket genom valda ombud.

Hur Svenska kyrkan i framtiden vill definiera kyrkotillhörigheten är också en intern fråga. Men de ekumeniska perspektiv vi ovan åberopade talar givetvis entydigt för att Svenska kyrkan som så gott som alla andra kristna samfund skulle göra dopet till medlemsgrundande faktum.

Att som hittills göra svenskt medborgarskap till ett viktigare kriterium förefaller helt obsolet i dagens situation. Den föreslagna ordningen med en 18-årsgräns är givetvis ett stort framsteg i förhållande till nuvarande ordning.

Frågan om svenska barns tillhörighet till Svenska kyrkan angår inte direkt den katolska kyrkan. Något annorlunda förhåller det sig med kyrkotillhörigheten inom en annan befolkningssektor, som överhuvud inte berörs av utredningen.

För utländska medborgare gäller att ”den som visar att han är döpt i Svenska kyrkans ordning eller att han tillhör annat evangeliskt-lutherskt trossamfund upptas i kyrkan enbart på grund av anmälan.” Andra kan vinna medlemskap genom att försäkra pastor att deras begäran är grundad på allvarliga religiösa skäl. Av dem som tillhör annat evangeliskt-lutherskt samfund förefaller ungefär två tredjedelar genom anmälan förvärva medlemskap i Svenska kyrkan. Andelen utländska medborgare som är medlemmar av Svenska kyrkan varierar regionalt med andelen nordbor.

”Den som förvärvar svenskt medborgarskap anses därmed upptagen i kyrkan om han är evangelisk-luthersk trosbekännare och inte anmäler att han ej vill tillhöra kyrkan.” Så återges Religionsfrihetslagens § 9 i SOU 1978:2 s 31. Ingenstans diskuteras om denna form av automatisk anslutning är försvarlig, om den står i överensstämmelse med regeringsformen kap 2 § 2 eller om den avses att tillämpas också efter en relationsförändring.

Allvarligare är att det finns frågetecken inför pastorsämbetenas tillämpning av denna i och för sig märkliga bestämmelse. I dag beräknas ungefär 290.000 f.d. utländska medborgare ha förvärvat svenskt medborgarskap. Drygt 80% är födda utomlands, resten i Sverige som barn till utländska föräldrar.

För de utrikes födda finns uppgifter om födelseland och tidigare medborgarskap. Granskar man dessa data finner man, att ca 125.000 av dessa naturaliserade svenskar aldrig varit medlemmar av annat evangeliskt-lutherskt trossamfund, och därmed endast skulle kunnat bli medlemmar av Svenska kyrkan genom en särskild anhållan med anförande av allvarliga religiösa skäl.

Det totala antalet svenska medborgare som stod utanför Svenska kyrkan var 1977-01-01215.000. Om denna kategori tillförts 125.000 personer som förvärvat svenskt medborgarskap och varit kvalificerade till automatiskt medlemskap i Svenska kyrkan, återstår endast 90.000 utträdda ur Svenska kyrkan plus barn till föräldrar som ehuru svenska medborgare ej tillhör Svenska kyrkan. Detta stämmer uppenbarligen inte: endast under 1970-talet måste denna grupp tillförts 90.000 personer.

Den närmast till hands liggande slutsatsen förefaller att vara att långt fler än endast ”evangelisk-lutherska trosbekännare” tillräknas Svenska kyrkan i samband med förvärv av svenskt medborgarskap. Förordningar och anvisningar för folkbokföringen har knappast något att förtälja om hur medlemskap i Svenska kyrkan skall prövas i samband med svenskt medborgarskap.

I katolska församlingar i Sverige är det inte ovanligt att människor upptäcker att de är medlemmar av Svenska kyrkan, utan att veta sig ha tillfrågats i saken eller utan att veta om det. Eller i tro att medlemskap i Svenska kyrkan är obligatoriskt för svenska medborgare.

Begravningsverksamheten

Katolska biskopsämbetet har ingenting att erinra mot den föreslagna överföringen av huvudmannaskapet till kommunerna. Med invandringen till Sverige har aktualiserats önskemål från andra religioner och konfessioner om anordningar som gör det möjligt att på svenska begravningsplatser observera religiösa föreskrifter vid de dödas bisättning. Större katolska församlingar kan ha önskemål om disponerande av en viss del av begravningsplats. Den föreslagna reformen påverkar knappast direkt lösningen av dessa problem.

Den kyrkliga egendomen

Den rättsliga regleringen av Svenska kyrkans egendom är en inomkyrklig praktisk fråga. Huruvida de föreslagna stiftelseformerna kan komma att användas också av andra samfund och församlingar, som de katolska, är en fråga som måste närmare undersökas och bedömas.

Församlingsregistrering

Folkbokföringens framtida organisation är inte en del av utredningens uppdrag, men den diskuteras i den mån den påverkar församlingsregistreringen. Förfarandet är naturligt, men tenderar att undanskymma vilken central roll för tillhörigheten till Svenska kyrkan och för andra samfunds arbetsvillkor folkbokföringen haft och har.

Teologiska samtal har visat att skillnaderna mellan luthersk och katolsk uppfattning om förhållandet dop/kyrkotillhörighet är tämligen obetydliga. I SOU 1978:2 förs en ingående diskussion om denna fråga för Svenska kyrkans del. Något liknande är helt omöjligt för den katolska. Svenska kyrkan har genom pastorsämbetenas omhänderhavande av folkbokföringen ett reellt informationsmonopol på befolkningsuppgifter, medan den katolska kyrkan saknar alla uppgifter. Det mest oefterrättliga i det svenska folkbokföringssystemet är kanske inte att ett trossamfund sköter den civila folkbokföringen, utan att i denna antecknas tillhörighet till ett enda samfund. Ordningen är helt unik i världen. Vi har ovan visat att det finns skäl att granska om detta system fungerar efter gällande lagregler.

Om reformarbetet också syftar till att göra förutsättningarna för skilda trossamfund mer rättvisa och jämlika, måste det första kravet vara, att söka utjämna ”informationsklyftan” mellan Svenska kyrkan och andra samfund. Dessvärre synes inte medlemmarna i Ekonomiutskottet att ha förstått den egentliga problematiken.

”Den tekniska lösningen som sådan bör emellertid kunna utnyttjas inte enbart av Svenska kyrkan. Den övergripande inriktningen av arbetet med stat-kyrka-frågan innebär nämligen, att man bör sträva efter tekniska lösningar som är så allmängiltiga att de i stora drag kan utnyttjas även av andra trossamfund.” (SOU 1978:1 s 87, SOU 1978:3 s 173.) Denna principdeklaration är välkommen, men dessvärre framgår inte alls av fortsättningen hur katolska kyrkan skulle kunna utnyttja den föreslagna tekniska lösningen.

Innan man väger dem mot principen om den personliga integriteten eller individens religionsfrihet, vore det bra om man riktigt försökte förstå de katolska önskemålen och behoven. Avgörande är inte om det i det civila befolkningsregistret förekommer offentliga uppgifter om konfessionstillhörighet. Inte heller kräver man från katolskt håll att alla katolskt döpta automatiskt skulle registreras som katoliker och inskrivas i närmaste katolska församlingen. (Något liknande sker alltså nu med evangelisk-lutherska trosbekännare när de blir svenska medborgare, utan att det synes innebära något integritetsproblem.) Men de katolska församlingarnas möjligheter att få kontakt med främst invandrare och invandrarnas positiva religionsfrihet skulle fundamentalt förbättras om rutinmässigt konfession efterfrågades, och dessa uppgifter vidarebefordras till katolsk församling eller centralt registreringsställe. Självfallet skulle full frihet föreligga att uppge ”ingen konfession” eller att underlåta att besvara frågan.

När som nu varje bistånd från myndigheterna att rutinmässigt få uppgifter om nyinflyttade presumtiva församlingsbor saknas, återstår två alternativ. Antingen överlämnas främlingar att själva leta sig fram i ett främmande samhälle och i ett folkbokföringssystem som de sällan lyckas förstå, enastående i världen som det är. En försigkommen och målmedveten elit hittar nog sin församling. Eller ägnar sig präster och andra församlingsarbetare åt ”uppsökande verksamhet”. Pastorsämbetena är i allmänhet hjälpsamma vid framtagande av uppgifter om inflyttade som på grundval av namn och härkomstland kan förmodas vara katoliker. Därefter kan dessa kontaktas av församlingen. I det förra fallet blir invandrarnas jämlikhet i fråga om religionsutövning en ren chimär; i det senare åsamkas församlingen ett enormt merarbete, som dessutom möjligen kan tangera integritetsgränsen. Personer som inte själva fått möjlighet att meddela om de är katoliker eller inte, kontaktas av en katolsk församling.

Nog förefaller denna ojämlikhet för andra samfund i jämförelse med Svenska kyrkan och för invandrare i jämförelse med infödda svenskar vara tillräckligt utmanande för att man skulle försöka finna en lösning. På grundval av Invandrarutredningen har målen för Sveriges minoritetspolitik formulerats som Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan. Kanske det vore någonting också för det religiösa området?

Uppbörd av kyrkoavgift

Enligt katolsk uppfattning finns inga principiella hinder för att staten bistår med uppbörd av kyrkoavgift (kyrkoskatt). Den nuvarande ordningen i Sverige svarar givetvis inte mot en neutral hållning från statens sida och en paritetisk behandling av skilda samfund. Katolska biskopsämbetet har därför inga invändningar mot förslaget vad gäller Svenska kyrkan.

Men här finns en motsägelse i förslaget som är ytterst anmärkningsvärd. För uppbördshjälpen behövs givetvis uppgifter om avgiftsskyldiga. ”Deltagarna har räknat med att medborgarna inte i allmänhet skall finna den för uppbördshjälpen nödvändiga registreringen kränkande för den personliga integriteten.” (SOU 1978:1 s 102.) ”Ytterst är integritetsskyddsproblemet en fråga om hur den enskilde själv uppfattar registreringen genom statens försorg och den offentlighet som därmed ges åt hans villighet att ekonomiskt stödja Svenska kyrkans verksamhet. En registrering som ger motsvarande information har länge förekommit utan att invändningar har rests mot registreringen som sådan. Utskottet räknar därför med att medborgarna i allmänhet inte skall finna den för uppbördshjälpen nödvändiga registreringen kränkande för den personliga integriteten.” (SOU 1978:3 s 151.)

Det är samma ekonomiutskott som i avsnittet om församlingsregistreringen, fr.a. dess utvidgning att gälla andra samfund än Svenska kyrkan, av integritetsskäl avvisar konfessionsregistrering!

Också beträffande uppbörden var väl meningen att lösningen skulle kunna utnyttjas också av andra samfund. Men utan ett systematiskt men frivilligt inhämtande av uppgifter om konfessionstillhörighet är ett sådant erbjudande sannolikt värdelöst för de katolska församlingarna.

Men om de katolska församlingarna på nuvarande bistra villkor skulle insamla uppgifter om kända församlingsmedlemmar och tillställa skattemyndigheten dessa, skulle inte notering om debitering av katolsk församlingsavgift i de offentliga skattelängderna utgöra något integritetsproblem!?

Dessvärre blir effekten, avsedd eller icke, av denna ”selektiva integritet”, att andra samfund förhindras att få bättre arbetsvillkor, medan de för Svenska kyrkan blir huvudsakligen oförändrade. Skall man förstå det upprepade omnämnandet av ”medborgarna” som att här skulle göras en åtskillnad mellan svenskar och invandrare?

Statsbidrag

Katolska biskopsämbetet har inga invändningar mot de förslag till direkta statliga bidrag till Svenska kyrkan som föreslås. Som framgår av SOU 1978:1 s 117 är bidraget till Svenska kyrkan 182 mkr, medan övriga samfund tillsammans erhåller 34 mkr. Slutbetänkandet av beredningen om stat och kyrka förutsåg att en utjämning i bidragen till Svenska kyrkan och till andra samfund skulle ske. Relativt har givetvis bidraget till fria samfund ökat snabbare under 70-talet, men i miljoner kronor har klyftan ökat markant.

Vi utgår ifrån, att beredningens målsättning om en utjämning av bidragen till olika samfund fortfarande står fast. Det fria bidrag som föreslås i SOU 1978:1 s 120 är uppenbarligen avsett som ett aktivitetsbidrag, direkt jämförligt med de fria samfundens verksamhetsbidrag. En välgrundad uppfattning, som också ligger till grund för samfundens representation i ekumeniska organisationer, är att övriga samfund tillsammans svarar för ungefär lika mycket religiös verksamhet, gudstjänstbesök etc som Svenska kyrkan. Skulle dessa jämlikhetsprinciper fortfarande stå fast, skulle alltså de fria samfundens nuvarande 25 mkr i framtiden ökas till närheten av de 100 mkr som Svenska kyrkan föreslås erhålla i ”fritt bidrag”.

Regelsystem för Svenska kyrkan

Det enda i regelsystemet och genomförandet av relations förändringen som direkt angår andra samfund än Svenska kyrkan är förslaget till Lag om Svenska kyrkan. Den är givetvis en inkonsekvens och kompromiss, som knappast har tillfredsställt någon. Dess förekomst måste fortsatt skapa oklarhet om huruvida statlig neutralitet och paritetisk behandling verkligen är principerna bakom den svenska uppfattningen om religionsfrihetens krav.

Att ett samfund behöver ett internt regelsystem är uppenbart, och att överenskommelser kan erfordras mellan stat och kyrka är lika självklart. Katolska biskopsämbetet skulle välkomna en allmän legal reglering av förhållandet mellan staten och de religiösa gemenskaperna. Sådan ”statskyrkorätt” finns i åtskilliga stater, där man inte har statskyrka. Om historiska och sociologiska skäl verkligen talar för att den föreslagna lagen underlättar genomförandet av behövliga relationsförändringar, är vi emellertid benägna att inte låta den utgöra ett hinder.

Avslutning och sammanfattning

Katolska biskopsämbetet förordar ett principbeslut om förändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Om reformprocessen hejdas, kan det svårligen tolkas på annat sätt än att man accepterat deras argument, som inte betraktar Svenska kyrkan som ett trossamfund bland flera. (1 statsrättslig och sociologisk mening.) Detta måste ifrågasätta hela grunden för det ekumeniska samarbetet i Sverige och internationellt.

Vad gäller registrering och uppbörd har vi fäst uppmärksamheten på motsägelser och bestående orättvisor i det föreliggande förslaget. Dessa kan möjligen tillskrivas att man medvetet endast inriktat sig på Svenska kyrkans förhållanden. Men de visar tydligt nödvändigheten av att andra samfund snarast möjligt tas in i det fortsatta arbetet.

Även om reformarbetet också denna gång skulle hejdas, förväntar Katolska biskopsämbetet att de av alla stora partier, denna regering såväl som den förra företrädda målsättningen på religionsfrihetens område står fast. Kravet på åtgärder för ökad jämlikhet och rättvisa mellan samfund och mellan anhängare av olika konfessioner blir endast ännu mer angeläget.

För Katolska Biskopsämbetet

Hubertus Brandenburg, Biskop