av JOHAN A. STENBERG
I miljöencyklikan Laudato si’ (2015), på svenska Lovad vare Du, tar påven Franciskus upp flera viktiga miljöproblem som måste lösas för att vår jord även i framtiden ska vara ett gott hem för alla människor och andra arter. Användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket och exploateringen av hotade naturtyper är två sådana problem som är särskilt akuta. Dessbättre är dessa frågor nu glödheta inom EU, som i år klubbar två nya förordningar som dramatiskt ska minska användningen av kemiska bekämpningsmedel och öka restaureringen av hotad natur. Påven borde således ha anledning att glädja sig över att politikerna nu ger honom rätt och vidtar åtgärder för att lösa problemen. Men medan påvens miljöencyklika väver samman miljöfrågorna med kyrkans sociallära till en harmonisk enhet är EU:s nya förordningar sinsemellan fulla av spänningar och blir svåra att förverkliga i praktiken utan allvarliga sociala och ekologiska konsekvenser. Jag vill här ge ett par exempel som visar att de nya förordningarna både är oförenliga med varandra och andra politiska mål, men att de ändå skulle kunna förenas på ett framgångsrikt sätt genom att låna lite inspiration från miljöencyklikan.
Laudato si’
Låt mig börja med miljöencyklikan. En grundläggande tanke i Laudato si’ är att planeten jorden är ett gemensamt hem för alla människor och alla andra levande varelser. Ett hem är inget museum där man bara får se men inte röra. Kyrkan lär, tvärtom, att människan är en integrerad del av naturen och har rätt att exploatera den på ett ansvarsfullt sätt för alla människors bästa, samtidigt som alla andra arters livsmiljö också måste respekteras. Denna syn skiljer sig från den radikala ekologism som präglar vissa delar av den gröna politiska rörelsen. Människans exploatering av naturen får dock inte övergå i destruktiv konsumism, och även om den katolska socialläran betonar den privata äganderätten så måste markägare ta hänsyn till alla människors gemensamma bästa. Skapandet av åkermark för matproduktion är ett exempel på naturexploatering som kan vara legitim om det görs på ett ansvarsfullt och rättvist sätt. Faktum är att människan enligt socialläran har en moralisk skyldighet att bruka jorden, producera mat och fördela denna mat så att den räcker till allas behov.
Tillgången till mat har dock varit allt annat än självklar under människans historia och även i dag finns det många hot mot vår livsmedelsförsörjning. Rysslands anfallskrig mot Europas kornbod Ukraina har på ett tydligt sätt avslöjat hur känslig den globala livsmedelsförsörjningen är. När flödet av spannmål stryps ökar livsmedelspriserna i hela världen samtidigt som de fattigaste måste förändra eller minska sin konsumtion. I kombination med pandemier eller missväxt kan liknande situationer snabbt leda till livsmedelsbrist och eskalerande konflikter. Denna sårbarhet är välkänd och var en bidragande orsak till att riksdagen 2017 antog en ny livsmedelsstrategi med målet att öka den inhemska livsmedelsproduktionen. En sådan ökning är verkligen önskvärd, eftersom Sveriges självförsörjningsgrad endast ligger på 50 procent. Men hur ska en sådan ökning gå till i praktiken? Två nya EU-förordningar kommer sannolikt innebära en utmaning för detta redan svåruppnåeliga mål.
Förordningarna
Den första, Förordningen om restaurering av natur, innehåller rättsligt bindande mål som bland annat ska leda till större biologisk mångfald i jordbruks- och skogslandskapet. Återinförande av slåtterängar och naturbete i områden som traditionellt användes som betesmarker är exempel på åtgärder som jag personligen anser vara särskilt glädjande. Jordbruksverket har bedömt att 1,1 miljoner hektar ängs- och betesmark kan behöva återskapas i Sverige. Ett stort antal känsliga växt- och insektsarter är beroende av att dessa naturtyper återskapas. Denna mark kan dock inte trollas fram utan kommer innebära att produktiv jordbruks- och skogsmark på något sätt måste avsättas. Här finns alltså en politisk utmaning som få tar notis om och som knappast kommer bidra till högre inhemsk livsmedelsproduktion – snarare tvärtom.
Den andra, Förordningen om hållbar användning av växtskyddsmedel, är i skrivande stund ännu inte klubbad men kommer med största sannolikhet slå fast att användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket måste minska med 50 procent i samtliga medlemsländer redan till 2030. Detta är en dramatisk förändring som ska ske på mycket kort tid. Det finns flera viktiga orsaker till att en minskning är nödvändig. Dels är många kemiska bekämpningsmedel skadliga både för mänsklig hälsa (om de används på fel sätt) och den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet, dels är resistensutveckling mot bekämpningsmedel ett lika stort problem inom jordbruket som resistensutveckling mot antibiotika är inom sjukvården. Det är alltså på tiden att problematiken med de kemiska bekämpningsmedlen tas på allvar.
Konsekvenser
Som växtskyddsprofessor är jag personligen mycket angelägen om denna gröna omställning av jordbruket. Men vi får inte glömma bort att de kemiska bekämpningsmedlen infördes på goda grunder på 1900-talet. Skadeorganismer utgör ett högst reellt hot mot livsmedelsproduktionen, och många av de svältkatastrofer och konflikter som kantat mänsklighetens historia har berott på, eller förvärrats av, just skadeorganismer. Den som tror att man omedelbart kan skala bort de kemiska bekämpningsmedlen utan att det får konsekvenser för odlingssäkerheten är inget annat än en naiv dagdrömmare. De kemiska bekämpningsmedlen – med alla deras problem – kan förmodligen fasas ut på ett ordnat sätt på sikt, men de måste ersättas med effektiva biologiska medel och övergripande växtskyddsstrategier som inte äventyrar odlingssäkerheten. Jag är i grunden optimistisk om att detta ska kunna genomföras på längre sikt, men det kommer att kräva att våra forskare och den gröna industrin överträffar sig själva och att de statliga anslagen för forskning och utveckling mångdubblas. På kort och medellång sikt kommer den nya förordningen (om den förverkligas) förmodligen att leda till lägre odlingssäkerhet och alltså en svajigare livsmedelsproduktion. Den lägre produktiviteten som förmodligen blir resultatet av Förordningen om hållbar användning av växtskyddsmedel skulle kunna kompenseras genom att en större markareal används för livsmedelsproduktion. En sådan ökning verkar dock inte förenlig med Förordningen om restaurering av natur som tvärtom föreskriver att existerande jordbruksmark ska restaureras för att återskapa värdefulla naturtyper.
”Vi såg det inte komma” har blivit ett stående skämt som beskriver politikers oförmåga att förutspå annalkande problem som i efterhand är uppenbara för alla. Jag misstänker att samma fras kommer användas igen om några år, när livsmedelskriser åter riskerar att lamslå Europa efter ett sekel som präglats av sötebrödsdagar. Det finns emellertid lösningar som gör att båda förordningarna kan genomföras på ett bra sätt. De mest radikala ekologisterna skulle förmodligen vilja lösa problemet genom att dramatiskt minska den mänskliga befolkningen och påbjuda veganism. Men båda dessa förslag är oförenliga både med katolsk lära och merparten av alla politiska ideologier.
Laudato si’ innehåller inga partipolitiska förslag, men väl en sociallära, skapelselära och dygdetik som kan användas som stöd för konstruktiva och människovänliga lösningar. Med stöd av den vill jag avsluta denna artikel med fyra egna förslag som jag anser ligger i linje med miljöencyklikan.
Uppmaningar
För det första bör EU och Europas nationer omfamna moderna gentekniker för att tillåta högavkastande grödor som kan ge högre och säkrare skörd på mindre jordbruksmark. Genredigerade grödor odlas redan i hög utsträckning på alla världens kontinenter utom Europa, som fortfarande präglas av restriktioner. Gentekniska lösningar gör det i många fall möjligt att skapa resistenta grödor som inte är beroende av kemiska bekämpningsmedel. Den påvliga vetenskapsakademien har under lång tid varit en pådrivare för genredigerade grödor och både den förre påven Benedictus XVI och den nuvarande påven Franciskus har talat om denna möjlighet i positiva ordalag. Båda dessa påvar brukar hänvisa till människans roll som medskapare och hennes uppgift att ”kontrollera och härska över naturen på ett effektivare sätt än tidigare” (Benedictus XVI). I sin miljöencyklika Laudato si’ skriver Franciskus i allmänna ordalag om modern bioteknologi utan att precisera några egna förslag, men han framhåller både möjligheter och risker med detta. Helt klart kan dock moderna grödor, som ännu inte odlas i EU, avsevärt öka produktionen av livsmedel med mindre kemiska bekämpningsmedel, samtidigt som mark kan avsättas och restaureras i enlighet med Förordningen om restaurering av natur.
För det andra bör olika biologiska bekämpningsmetoder utvecklas för att ersätta de kemiska medlen som fasas ut. Också detta rimmar väl med människans roll som medskapare och förvaltare av jorden. Redan i dag finns ett antal biologiska produkter som kan användas som ersättning för de kemiska medlen. Problemet är att dessa sällan är tillräckligt effektiva och pålitliga för att kunna garantera en hög och permanent odlingssäkerhet. Förordningen om hållbar användning av växtskyddsmedel innehåller mycket riktigt skrivningar som uppmanar till utveckling av miljövänliga ersättningsprodukter, men detta kan knappast göras utan politiska satsningar som är lika kraftfulla som de som genomfördes för att utveckla vaccin mot covid-19. Växtsjukdomar och deras motmedel (”mediciner” och ”vaccin”) är lika besvärliga som mänskliga sjukdomar och kräver alltså lika stora satsningar för att lösas. Vetenskaplig forskning och utveckling är en viktig del av människans uppgift att förvalta och härska över naturen och är alltså helt i linje med Laudato si’.
För det tredje bör vi som moderna EU-medborgare åter lära oss att leva dygdigt. Påven återkommer ofta till att människans girighet och glupskhet är roten till miljöproblemen. De mänskliga dygderna generositet och måttfullhet är centrala i katolsk dygdetik. Festa gärna med kött, sprit och sötebröd – men inte varje dag och inte gränslöst. Om Europas 250 miljoner katoliker skulle återuppta sina måltidstraditioner med ärtsoppa på onsdagar, fisk på fredagar och vänta med steken till på söndag så skulle problemen redan vara lösta.
Slutligen uppmuntrar Laudato si’ oss att betrakta alla medmänniskor som bröder och systrar och naturen som en moder. Bara om man ser sina medmänniskor som konkurrenter och naturen som pappas plånbok kan man överexploatera denna familj för egen vinning. Men att betrakta medmänniskorna och naturen som kära familjemedlemmar är nog inte alltid lätt för oss – vi är trots allt evolutionära produkter av naturlig selektion som har gynnat mindre smickrande karaktärsdrag hos oss. Det är upp till var och en av oss att upptäcka det gudomliga och broderliga fröet som, enligt vad vi tror, finns i varje människas själ som ett motmedel.
Jag är inte rätt person att ge EU avlösning efter denna samvetsrannsakan, men jag konstaterar att det finns goda tendenser i unionens policyutveckling. Några saker görs bra och några saker bör göras bättre, både av EU som överstatlig union och av oss som enskilda EU-medborgare.
Johan A. Stenberg är professor i växtskyddsbiologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Alnarp.
Ur Signum nr 7, s. 10–13.