av INGRID ROBINSON
Då och då hörs uttalanden som ”ingen skall behöva ändra sitt sätt att leva” när klimatförändringarna kommer på tal. Första gången jag hörde det studsade jag till. Hörde jag rätt? Är det inte ett orimligt påstående med tanke på att miljontals människor redan ofrivilligt fått sina livsvillkor ändrade på grund av stigande havsnivåer, bränder, avverkning? Men, om man närmar sig påståendet utifrån ett existentiellt perspektiv snarare än ett klimatpolitiskt finns risken att det bränner till inombords. Är jag beredd att ändra mitt sätt att leva – inte enbart i fråga om hänsyn till klimatet utan i minst lika hög grad när det gäller relationer, förutfattade meningar eller det jag tycker mig behöva?
Att söka Gud – inte att förakta världen
Det tidiga klosterväsendet i västerlandet var på många sätt en fortsättning av den rörelse som uppstod i Egyptens öken när människor drog sig undan för att leva i avskildhet för Gud. Hos dessa fanns ett utpräglat asketiskt drag – vilket blir tydligt i exempelvis Ökenfädernas tänkespråk – och spår av detta finns också i den helige Benedikts klosterregel. Det talas om att tukta sin kropp, förneka sig själv, älska fastan, inte söka njutningar. Det kan låta hårt och har också under historiens gång lett till osunda överdrifter och en negativ syn på människan som kroppslig varelse. Men om det förstås på ett sunt sätt är det på en gång en realistisk och positiv syn på människan. Realistisk i insikten om att vi felar, ibland också med berått mod, och att vår vilja inte sällan är kluven. Och positiv genom att den säger att vi kan välja det goda, vilja förändras och förändra. Vår potential vilar i att vi är skapade till Guds avbild och att vi kan lära oss att välja det goda. Lydnad, kyskhet, enkelhet och att ha allt gemensamt är olika aspekter av askes, som betyder träning, övning.
Djupast sett är det en övning i att leva i frihet utan att vilja behärska eller dominera. Varken medmänniskorna eller skapelsen. Benedikt talar om att girighetens last måste utrotas med rötterna. När vi börjar dra i de rötterna märker vi att de sitter djupt, når långt ner i vår person och gör att vi tenderar att objektifiera människor och ting. Behandla dem som medel i stället för mål som i sig har ett eget värde. Det finns ett slags existentiellt tomrum inom oss som girigheten lurar oss att försöka fylla med prestation, konsumtion eller andras uppmärksamhet i stället för att bejaka att det är en gudsformad plats. Guds rum inom oss som endast han kan fylla.
I benediktinsk tradition är tillvaron inte uppdelad i en andlig och en materiell sfär, där den förra har högre värde än den senare. Det heter i Benedikts Regel att klostrets alla tillhörigheter skall betraktas som heliga altarkärl. Den materiella världen, i all sin vardaglighet, är inte objekt som kan hanteras hur som helst utan tecken på Guds närvaro. Gud skall bli förhärligad i allt heter det, och orden står i det mycket handfasta kapitlet i Regeln som tar upp hur man skall gå till väga vid försäljning av klostrets hantverk. Arbete, gudstjänst, mellanmänskliga relationer, bruket av mat, dryck och pengar – allt kan göras med en hållning som gör att Gud förhärligas. Den som når dit har dragit upp girighetens rötter i sitt inre. Vägen dit är lång och med många fallgropar. Men den långa klostertraditionen visar att det är möjligt att sträva efter denna pågående förändring för ett hållbart liv. Att upptäcka att vi både kan förändra vårt sätt att leva och att en enskild människas val är av betydelse är en befriande insikt.
Platsen som ikon
De tidiga klostergrundarna visste betydelsen av platsen i geografisk betydelse. Vikten av möjligheten att kunna försörja sig, kommunicera med världen omkring, klara sig under svåra år. Men också betydelsen av skönhet. Alvastra, Gudhem, Nydala, Varnhem – alla ligger de på geografiskt vackra platser, precis som vi här i Väversunda vid Omberg har förmånen att få göra. Det är ingen självklarhet, och i strikt mening heller inte nödvändigt. Och ändå, skönheten talar om Gud. Förblivandet på en och samma plats kan göra att just denna lilla del av världen blir lik en ikon, ett fönster in till Guds värld. Att se samma landskap dag efter dag är en källa till ständiga nyupptäckter och lär den svåra konsten att vara närvarande i nuet. Fågelns flykt, vädrets föränderlighet, naturens hela kretslopp kan lära en mycket när man står stilla och tar in.
Kanske kan man uttrycka det som en övning i att leva resonant, för att låna sociologen Hartmut Rosas begrepp. Låta sig bli berörd, eller tilltalad, av omgivningen och veta att jag på ett eller annat sätt berör den. Klostertraditionens betoning av tystnad, i inre och yttre mening, är av stor betydelse just för detta. Tystnad – inte enbart frånvaro av ord utan en inre hållning av öppenhet, beredskap, ödmjukhet – skapar ett utrymme där omvärlden får möjlighet att ge återklang i den egna personen.
För mycket av det som sker i det yttre har också en avspegling i det inre livet. Eken utanför mitt fönster får sina blad som det sista trädet på våren, och behåller sedan de torra löven längst av alla under vintern. Talgoxen bygger bo i holken vi satt upp, samma veckor varje sommar svärmar några för mig okända insekter runt toppen av kronan sent på kvällen och på hösten kilar nötskrikor ivrigt bland grenarna för att hitta de värdefulla ekollonen. Trädets livsrytm har på något vis blivit en del av min egen, när bladen slår ut kan de påminna mig om vem jag var, hur jag hade det, vad jag tänkte för ett år sedan när bladen då sprack upp. Ett samspel mellan mitt liv och landskapet uppstår. Den helige Efraim Syriern (300-talet) talar om att Gud gett oss två ”vittnen” om sig själv – den heliga Skrift och skapelsen. I båda kan vi erfara Guds handlande och tilltal, och kanske blir man mer lyhörd för detta när det är en och samma plats man ser. Detaljer blir viktigare och insikten att förändring ofta sker omärkligt i det fördolda långt innan det blir synligt. Om jag kan tro det om eken utanför fönstret – då har jag sannolikt också lättare att tro det om det egna livet, och mina medmänniskors. Att förbli betyder inte att stå orörlig. Snarare är det i dynamiken mellan förblivandet och en pågående växt och utveckling som hållbar förändring kan ske.
Till skillnad från medeltidens munkar i Alvastra har vi inte jordbruk på stora arealer. Vi, som så många andra, köper merparten av vår mat från stormarknadens hyllor. Och just därför blir det vi faktiskt odlar så viktigt. Att så frön, beskära fruktträd, gräva, vattna och gödsla har en djup inneboende pedagogik. Genom kroppens arbete lär vi oss att inget kan växa och skördas utan möda och engagemang. Oron för frostnätter eller sommarens torka berättar att det dagliga brödet inte är en självklarhet utan något som ges oss i samverkan med naturen. År då jordkällaren fyllts till brädden av äpplen skänker ett överflöd där alla kan äta så många de önskar. Andra år gäller det att hushålla sparsamt med frukten för att få den att räcka. De egna odlingarna lär oss att allt inte behöver vara tillgängligt hela tiden, att det finns säsonger med ymnighet och tider då det behöver vara mera spartanskt. Årets och naturens rytm behöver få avspeglas på den framdukade tallriken. Också butikshyllans anonyma varor är frukten av naturens givande, människors arbete och kunskap. Och därför värda att handhas med tacksamhet och respekt. Klostrets trädgård, de omgivande åkrarna, skogen och sjöarna blir ett mikrokosmos som vittnar om vår förbundenhet med allt levande. Och ansvaret vi har för att förvalta det som ges oss på ett långsiktigt sätt.
En avgränsad plats – en öppen plats
Ett kloster är en avskild plats, men den platsen får aldrig vara sluten för världen runt omkring. Så har det varit alltsedan klosterlivets begynnelse. En dryg mil härifrån ligger Alvastra klosters ruiner, deras historia är en del av vår – och vårt liv en fortsättning av de medeltida munkarnas. I ett större perspektiv (eller evighetens) är några hundra års uppehåll av klosterliv i denna bygd kanske inte så mycket. Helt klart är i alla fall att vi upplever att vi fått förmånen att ta över stafettpinnen från bröderna i Alvastra. Detta är ju självklart inte något som gäller enbart klosterfolk. Vi är alla någons framtid och någons blivande historia.
Poängen med det avskilda livet är inte att säga att det här är det enda rätta sättet att leva. För det finns en paradox här. Vårt val, vår kallelse, att leva i klostret möjliggörs av att det finns människor som lever sina liv på andra vis. Det finns en ömsesidighet som är viktig att ta fasta på. Naturen kan ge oss en talande bild av förhållandet mellan ett kloster och omvärlden: Träd lever i symbios med underjordiska svampar – mykorrhiza – som i sin tur bildar nätverk av svamptrådar och förbinder träd med varandra. Klostret står likt trädet stilla på samma plats, och är på samma gång livsnödvändigt förbundet med sin omgivning. Likt trädet och svampen går det inte att avgöra vad som är viktigast – tas det ena bort tynar också det andra. Eller, för att tala med Paulus, alla lemmar i Kristi kropp behövs.
Många gånger får vi erfara denna förbundenhet genom mycket konkreta tecken. En granne har dragit upp mer fisk än den egna familjen behöver och ringer på klostrets dörr på vägen hem för att dela sin fångst. Bonden som odlar morötter visar generositet år efter år. Ägg, frukt, grönsaker, arbetsinsatser i trädgård och hus – allt kan bli tecken på samhörighet och människors fantasi när det kommer till att visa detta tycks outsinlig.
Vi kan ofta uppleva att världen strömmar genom klostret likt vattnet i en flod, genom bönen, nyhetsförmedling, den personliga vänskapen och det korta mötet. Dagligen lyssnar vi på dagens eko när vi äter middag. Att vi efter måltiden går till kyrkan för bön förstärker insikten att vi är kallade att delta i världens skeenden genom att bära det med oss i bönen. Eller, som en dag i juni när jag var ute i soprummet och hörde hur någon försynt frågar vad de vackra rosorna på parkeringen är för sort. Vid en bil stod två kvinnor och såg sig förundrat omkring. Ett samtal om rosorna, vars sort jag inte kände till, ledde över till att de gärna ville se kyrkan. På vägen dit förstod jag att de två var mor och dotter ute på sommarutflykt. Inne i kyrkan hände något, stillheten i de båda gick nästan att ta på. Efter en stund tog den äldre av dem av sig schaletten som var snyggt knuten om huvudet, visade sitt rakade hår och sa: ”I övermorgon skall jag opereras för en hjärntumör. Det är andra gången.” Och jag insåg att det var långt mer än en vanlig utflykt jag fick del av. Under några korta ögonblick delade vi livets skörhet, ovisshet och skönhet med varandra. Att få bli del av andra människors livsöde på det viset är förunderligt. Det väcker ödmjukhet och tacksamhet. Även om vi aldrig mer möts är de två kvinnorna en pusselbit i klostrets och mitt liv, och vi i deras.
Varje kloster präglas av sin specifika omgivning. Att tillhöra en katolsk minoritet, i ett sekulariserat och glesbefolkat land är några av de förutsättningar som präglar just oss. Kanske kan man våga uttrycka det som att ett av våra uppdrag som troende är att leva i solidaritet med dem som inte tror, som söker eller famlar. Vi möter dem i kassan på stormarknaden, i sjukhusets väntrum och i vårt gästhus. Också de är våra bröder och systrar som vi delar förutsättningar med. Erfarenheten av vad det är att vara människa, i såväl glädje som sorg, gemenskap och utsatthet, delar vi alla med varandra och är ofta den närmaste vägen till ett uppriktigt utbyte. Att inte döma eller moralisera utan leva i öppenhet för vad vi kan berika varandra med är minst lika viktigt för ett hållbart samhälle som att välja bra mat i butikshyllan.
Gemenskap – det starkaste slaget
Tillfrågad att skriva något om ”ett klosters ekologi” försöker jag av nyfikenhet räkna ut vad koldioxidavtrycket skulle kunna vara för en syster. Inte så enkelt visar det sig. Hur stor är din boyta, är en fråga. Jag har faktiskt ingen aning, men vi har sammanlagt ungefär 65 toaletter. Kan det gälla som svar? Eller skall jag mäta den egna cellen och ange det? Så fortsätter det, frågor om personlig inkomst, konsumtion, resor och semestrar. Vi faller i många stycken utanför ramen för de angivna svarsalternativen. Och samtidigt är många av de avgöranden vi i klostret ställs inför samma som för alla andra. Hur går det att förstå vad som är bäst ur miljösynpunkt? I allt finns det dessutom så många andra aspekter att ta hänsyn till: ekonomi, tillgång, tid, olika behov på grund av exempelvis ålder. Få enkla svar finns – varken för oss eller för någon annan.
Detta tydliggör det faktum att vi alla, oavsett livsväg, är en del av strukturer som är komplexa och till dels orättfärdiga. Också den som lever i kloster kan känna missmod inför svårigheterna att vända utvecklingen i klimatkrisen. Men ekologi handlar om långt mer än val av mat, energiförbrukning och resande. Det är frågan om en existentiell hållning: Är mitt liv något som är förbundet med allt annat levande – i dåtid, nutid och kommande generationer? Och, spelar det någon roll vad en enskild människa gör?
”Ekosystem är mycket lika mänskliga samhällen: de bygger båda på relationer. Ju starkare de är, desto mer resilient är systemet. Och eftersom systemen består av enskilda organismer har de förmågan att förändras. Vi anpassar oss, våra gener utvecklas och vi kan lära av erfarenheter”, skriver Suzanne Simard i boken Allt jag lärt mig av träden (Natur & Kultur 2022). Det kunde också vara en träffande beskrivning av den monastiska traditionen.
Att vandra på Ombergs sluttningar mot Vättern bland de majestätiska ekarna som växer där är på en och samma gång en vördnadsbjudande och tillnyktrande upplevelse. Ekar trivs bäst i ljusa och betade hagmarker. Ett flertal träd bedöms vara från 1600- och 1700-talet, och där grenverket tillåtits bli brett anar man att det tidigare varit en kulturmark. Träden blir vittnen om tidigare släktled som kallat denna bygd för sin, levt sina liv med allt vad de inneburit av glädje och sorg. Händelser som trettioåriga kriget, franska revolutionen, införandet av allmän rösträtt och religionsfrihet, högertrafik och Nato-ansökan – allt detta har skett medan träden tålmodigt vuxit, lagt årsring till årsring. De har funnits långt före någon av oss föddes. Och kommer sannolikt att finnas när vi är borta. Också detta har likheter med klosterlivet. Att bli en del av en klostergemenskap är att vara en liten länk i en lång, lång kedja. Att vara med och förvalta en tradition – och bära den vidare in i framtiden.
Klosterlivets upprinnelse och utveckling är inget ekologiskt projekt. Det handlar om att söka Gud, att inte föredra något framför honom. Och samtidigt, ekologi – läran om hur organismer lever och fungerar i sina livsmiljöer, hur de är beroende av varandra och av miljön runt omkring – kan, som Simard antyder, också förstås i en mer överförd betydelse: Hur samspelet sker mellan människor, mellan ett kloster (eller en familj eller annan gemenskap) och dess omgivning, nutid och historia. Den norske trappistmunken och biskopen Erik Varden kallar ett kloster för en plats som skall främja uthållighet över tid, med andra ord främja ett hållbart liv tillsammans. Varje liv – oavsett om det levs i eller utanför ett kloster – består av en mängd enskildheter som behöver fogas samman till en helhet så att vi inte lever ett dubbelliv. Ensamhet och gemenskap, det materiella och det immateriella, den lilla livsnära gemenskapen och att vara en del av hela mänskligheten är några sådana aspekter.
Benedikt av Nursia (480–547) uttrycker i sin regel för klosterlivet att han vill framlägga en ordning för det ”starkaste slaget av munkar”. Det är värt att fundera över vari detta ”starkaste” består. Att det inte handlar om de enskilda brödernas förträfflighet blir tydligt vid en läsning av Regeln – varför skulle i så fall mycken möda ägnas åt att ta upp hur felaktigheter och svårigheter skall hanteras? Själva styrkan ligger just i det gemensamma. Benedikt skriver för cenobiter, det vill säga dem som vill leva tillsammans. Liv i gemenskap går inte automatiskt av sig självt, det vet alla som levt i någon form av varaktig relation. Det är en sak att leva på samma plats och göra samma saker, en helt annan att leva i gemenskap med varandra. I det gemensamma livet blottas mina svagheter och de diken jag faller i gång efter annan – och likadant för alla de andra. Det benediktinska löftet om stabilitet, att förbli i en och samma gemenskap på en och samma plats, gör det omöjligt att i längden fly undan. Förr eller senare inser man nödvändigheten av att acceptera verkligheten om såväl sig själv som de andra.
Gemenskap är att vara ett vi som inte behöver ett dem att ta avstånd från för att skapa den egna identiteten. För om avståndstagandet från ”de andra” blir det starkaste kittet, vad händer då? Risken för slutenhet, rädsla och till slut förakt för allt som är annorlunda är överhängande. Bekvämt på sitt sätt men inte livgivande i längden. Att lära sig se den andre, det annorlunda som en tillgång och inte ett hot är något som måste börja övas i vardagens prövningar. Ett livslångt arbete. Men just häri uppstår ju själva livet, samspelet, i gemenskapen. När detta samspel är i harmoni uppstår en stor kraft, gemenskapen är långt större än enbart summan av de enskilda medlemmarna. Och, verklig gemenskap förutsätter att varje enskild del bidrar på just sitt sätt, med sina gåvor och sina begränsningar. För mina begränsningar kan ge utrymme åt en annans gåvor, och vice versa. Allt gemensamt liv betyder att formas av varandra. Livet som pågår utanför fönstret kan lära oss detta. ”Det finns en nödvändig visdom i naturens givande och tagande, i dess tysta överenskommelser och strävan efter jämvikt” (Simard). Villighet att lyssna, att gå ut ur mig själv och se till helhetens bästa lägger grunden för all gemenskap. Meningsskiljaktigheter behöver inte bli ett hot, inte heller konflikter om vi lär oss att hantera dem på ett moget sätt. När vi är beredda att gå en väg i försoning och dialog stärks det gemensamma livets väv. Orden tack, hjälp och förlåt blir konkreta verktyg i detta arbete. Ett ömsesidigt givande och mottagande som bygger tillit och förtroende.
En vidgad blick
Försöket att räkna ut koldioxidavtrycket för en syster, som nämndes tidigare, gjorde mig uppgiven, det skall erkännas. Inte på grund av svårigheten i själva uträkningen, utan därför att det blev så oerhört tydligt att vi alla är indragna i sammanhang vi svårligen kan påverka. Världen är på många sätt mycket mera komplex än på den tid då Benedikt av Nursia levde. Och ändå finns det en uppmuntran i att läsa berättelsen om att han strax före sin död fick se hur ”hela världen fördes inför hans ögon och samlades liksom i en enda solstråle”. Det var inte skapelsen som blivit förminskad utan blicken som blivit så vidgad att allt kunde ses som en enda helhet. En sådan vidgad blick kan vi alla öva oss i – genom vardagens många små och större avgöranden. Om vi går ut i skogen, lägger örat mot marken och lyssnar till det ljudlösa samtal som pågår mellan de 90 miljoner kryp – enkelfotingar, tusenfotingar, trögkrypare, hoppstjärtar, bakterier, svampar, virus – som där ryms i en tesked jord anar vi undret. Allt hänger samman. Träden, djuren, stjärnorna och haven – alla är de skapade av samma byggstenar som vi, alla fyller de en livsviktig funktion. Det synliga och stora såväl som det lilla och fördolda är helt beroende av varandra. Då förstår vi att våra val inte är mikroskopiska droppar i ett oändligt hav utan stenar som kan bygga upp och skapa förändring. Och vi kan välja att vara en läkande del i den ekologiska väven.
Ingrid Robinson är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 7/2023, s. 13–18.