av ANTONIO PUGLISI OCH JOHAN BUITENDAG
År 2015 samlades miljöaktivister kring en ambitiös handlingsplan för människan, planeten och välståndet, Agenda 2030 för hållbar utveckling. Den lanserades av Förenta nationernas generalförsamlings fjärde möte i New York den 25–27 september 2015. Programmet finns uttryckt i ”17 globala mål för hållbar utveckling” som syftar till att utrota fattigdom i alla dess former och att skapa en säkrare, hälsosammare och mer hållbar värld för alla, överallt år 2030.
Den mer näraliggande och aldrig tidigare skådade covidpandemin och den pågående miljökrisen har återigen understrukit behovet av att arbeta för en mer uthållig framtid över nationsgränser, olika kulturella bakgrunder och även generationer. För detta ändamål behöver en reflektion över människans och planetens framtid identifiera och involvera alla aktörer vid sidan av internationella institutioner, för att till fullo utnyttja vetenskapens förmåga att hantera betydande globala utmaningar. Likväl skulle även olika religiösa trosuppfattningar och värderingar kunna spela en viktig roll i att tackla globala utmaningar, i synnerhet de miljömässiga. Vetenskapen behöver religionen för att ta itu med miljömässiga utmaningar på ett helhetsinriktat sätt, och ett högkvalitativt platinasamhälle [Platinum Society, visionen om ett samhälle där människor kan upprätthålla ett kvantitativt välstånd, utöka detta om så krävs och njuta av ett bättre liv och livssituation, och att detta ska gälla samhällen] behöver religioner som är allsidiga. Enligt The Oxford Handbook of Corporate Social Responsibility har religionen varit den främsta motiveringen för socialt ansvariga investeringar. Även en sekulär naturalist som Edward Wilson instämmer i detta och föreslår att vi ska lägga åsiktsskillnaderna åt sidan för att rädda planeten:
”Om religion och vetenskap kunde enas om en gemensam ståndpunkt för bevarandet av biologisk [mångfald], skulle problemet snart vara löst. Om det är något moraliskt rättesnöre som människor av alla trosuppfattning delar, så är det att vi är skyldiga oss själva och framtida generationer en vacker, rikhaltig och hälsosam miljö.”
När covidpandemin var som värst, den 12 maj 2020, vände sig FN:s generalsekreterare, António Guterres, till världens ledare i ett tal om trosgemenskapers roll under pandemin: ”Vi är alla sårbara, och denna sårbarhet uppenbarar vår gemensamma mänsklighet.” Han tillade att den nuvarande krisen ”blottlägger vårt ansvar att främja solidariteten som grunden för vårt gensvar”.
FN har sedan länge insett religioners betydelse för formandet av det internationella samfundets framtid när det gäller miljö och globala utmaningar. Frågan är inte huruvida utan i vilken utsträckning som trosgemenskaper i dag är relevanta i samtalet om framtiden för vår planet och våra moderna samhällen. Vilket är sakernas tillstånd för närvarande?
Miljöskydd och andlighet
Långt innan miljöskydd blev en prioriterad fråga för den internationella gemenskapen hade människor över hela världen tagit hand om sin miljö som ett uttryck för sina andliga och kulturella övertygelser och värderingar. Livet och sedvänjorna bland urbefolkningarnas människor spelar en vital roll i naturskyddet, trots att de endast utgör cirka 5 procent av världens befolkning. Deras traditionella områden uppskattas täcka upp till 22 procent av världens landyta och härbärgera 80 procent av planetens biologiska mångfald (enligt FN:s fackorganisation för jordbruk, skogsbruk och fiske, FAO 2017).
I dag uppskattas mer än 80 procent av världens befolkning ha någon sorts religiös tillhörighet. Detta faktum får enorma konsekvenser för hanteringen av sociala utmaningar, i synnerhet när det gäller miljöskydd. Många av de mest betydelsefulla kulturarvsplatserna är djupt rotade i lokala andliga och kulturella traditioner, inom vilka de betraktas som heliga platser. Religiösa institutioner äger mer än 7 procent av jordens landyta, och ytterligare 8 procent har religiös anknytning.
Inom religiösa ekologier kan människor anpassa och förankra sina relationer lokalt och globalt. En nyligen publicerad rapport från The Global Impact Investing Network (GIIN) noterar i en fotnot till sina stadgar att ”samtidigt som det inte finns någon specifikt uppskattad siffra för det totala värdet på tillgångar som innehas av trosbaserade organisationer, finns det starka belägg för att trosorganisationer ackumulerat stora förmögenheter. [Miljögeografen] Shonil Bhagwat och [religionshistorikern] Martin Palmer rapporterar att mer än 7 procent av världens landyta ägs av religiösa institutioner. Den år 2018 publicerade Global Islamic Finance Report uppskattar den islamiska finansindustrin till 2,4 biljoner USD vid slutet av 2017.”
Framträdande religioner har fungerat som livgivande källor för uråldrig andlig visdom under tusentals år, genom att leda mänskligheten genom djupa kriser. I dag är de fortfarande bland de mest framträdande intressenterna för planeten, ofta genom att trygga arbetet inom utbildning, medicin, välfärd och bistånd i de mest utmanande miljöer.
Religionernas röst för miljön
Under de senaste decennierna har vi sett flera officiella uttalanden och deklarationer från alla de stora religionerna, som framhåller deras engagemang för en hållbar framtid. Sådana deklarationer visar stor respekt för vetenskapens rön samtidigt som de hänvisar till heliga texter och andlig praxis för att motivera ekologiskt handlande. Efter en utvärdering av de olika kristna konfessionerna när det gäller miljön (exempelvis Laudato si’, Orthodox Churches Statement on the Environment, Accra Declaration och The Earth Charter) drar dogmatikern och teologihistorikern Corneliu Simut slutsatsen att ”oavsett om de är östliga ortodoxa, romerska katoliker eller ledande protestanter, har de konfessionella teologierna tre aspekter gemensamt i frågan om naturens och miljöns ställning: utbildning, ekonomi och politik. När dessa tre sammanställs i en teologisk diskurs, blir resultatet en offentlig teologi om naturen som i huvudsak är ekodomisk (konstruktiv och uppbygglig) till sin natur.”
Utmaningen, menar Simut, består i att utveckla genomförbara lösningar med hjälp av en ”gemensam folklig attityd till naturen, som går bortom konfessionella teologier och sekulära filosofier, och som måste genomföras globalt på ett ekodomiskt sätt”.
Som det står i introduktionen till boken Grounding Religion: A Field Guide to the Study of Religion and Ecology (Bauman, Bohannan and O’Brien, Routledge 2017):
”När man tittar närmare på vilken religiös tradition som helst, finner man hänsynstaganden till och förbindelser med den naturliga världen. Buddhas upplysning ägde rum utomhus, under ett bodhiträd. Den islamiska Koranen och den hebreiska Bibeln understryker båda återkommande jordens betydelse i formandet och definierandet av en gemenskap. Den heligaste platsen på jorden är för många hinduer floden Ganges, och många ursprungsbefolkningars religiösa traditioner är på liknande sätt centrerade kring särskilda kännetecken för deras lokala ekosystem. Jesu liknelser i de kristna skrifterna hämtar ofta bilder från den naturliga världen, där senapsfrön, träd, hav, och vilda djur ofta förekommer.”
Islam
Inom den muslimska världen offentliggjordes den första islamiska deklarationen om naturen (Omar Naseef, 1986) under det historiska mötet i Assisi, vilket inledde ett institutionellt åtagande från den mångfaldiga islamiska världen för naturen. I augusti 2015 hölls ett betydelsefullt möte, The International Islamic Climate Change Symposion (IICCS 2015), i Istanbul för att diskutera miljöfrågor utifrån ett globalt muslimskt perspektiv grundat i islamisk moral och rättsuppfattning. Efter detta möte gjorde ett flertal muslimska miljövänner ett utkast till en islamisk deklaration om klimatförändringarna, vilket var ett resultat av en längre konsultationsprocess bland islamiska rättslärda från olika trosinriktningar. Dokumentet har godkänts av flera muslimska ledare, inklusive stormuftierna i Uganda och Libanon.
Indonesien, världens största muslimska land, har legat i framkant när det gäller miljöskydd. År 2014 tog The Indonesian Council of Ulama, den mest inflytelserika muslimska organisationen i landet, ett dittills oöverträffat steg genom att utfärda en islamisk fatwa, påbud, som krävde att landets 200 miljoner muslimer som en del av sin religiösa plikt ska ta aktiv del i skyddandet av hotade arter, inklusive tigrar, noshörningar, elefanter och orangutanger. Fatwan, som möttes av jubel i världens medier, var en av de första i sitt slag, och den ska följas av ett utbildningsprogram för att hjälpa gemenskaper att tillämpa den. En annan fatwa följde 2016 med ett religiöst förbud mot ”svedjebruk av skogar och mark som kan förorsaka skador, nedsmutsning, lidande för andra människor, negativa hälsoeffekter och andra skadliga effekter” detta ”är religiöst förbjudet (haram)”. Med inspiration från den indonesiska modellen utfärdades en fatwa mot tjuvjakt i Malaysia 2015. Under senare tid har arbete pågått, i samarbete med UNEP, för att utveckla en islamisk miljödeklaration Al Mizan (UNEP 2021), som syftar till att koppla ihop samtida miljöfrågor med relaterade sociala och ekonomiska utmaningar för att erbjuda praktisk orientering i ljuset av islamisk undervisning för individer, samhällen och institutioner.
Hinduism
Hinduismen erbjuder sina lärdomar om ansvaret för naturen genom två hinduiska deklarationer om klimatförändring (Hindu Declarations on Climate Change), framlagda 2009 och 2015, som fastslår att ”den hinduiska traditionen inser att människan inte är skild från naturen, att andliga, psykologiska och fysiska band förenar oss med elementen runtomkring oss”. Deklarationerna förklarar också att hinduerna ”har en djup vördnad för livet och medvetenhet om naturens stora krafter – jorden, vattnet, elden, luften och rymden – liksom att även de många olika livsformerna, inklusive växter och träd, skogar och djur är förbundna med varandra i livets kosmiska väv”. Emellertid ”har sekler av rovdrift på planeten kommit i fatt oss, och en radikal förändring av vår relation till naturen är inte längre något som kan väljas eller väljas bort. Den är en fråga om överlevnad.” Dessa deklarationer kallar hinduer att ”gå före i ett miljövänligt levnadssätt, personlig sparsamhet, lägre energikonsumtion, alternativ energi, hållbar livsmedelsproduktion och vegetarianism, såväl som i utvecklandet av teknologier som på ett positivt sätt tar sig an vår gemensamma plikt”. Det frammanar, som väntat skulle vi kunna säga, den omhuldade hinduiska uppfattningen vasudhaiva kutumbakam, ”hela världen är en enda familj”.
Buddhism
Kambodja har den största avskogningstakten i världen. Men buddhistmunkarna där har visat sig utgöra starka krafter för miljöskydd genom att ha fått fram juridiskt skydd av 20 000 hektar skog, leda lokala patrulleringsteam, skapa miljömedvetenhet och påtagligt minska skogsrelaterad brottslighet. Genom att vira sina saffransfärgade ordensdräkter kring trädstammar, välsignar munkarna träden och viger dem till och med till munkar.
År 2009 presenterade mer än 20 buddhistiska lärde från samtliga traditioner dokumentet A Buddhist Response to the Climate Emergency, vilket följdes av ytterligare en deklaration 2015, The Time to Act is Now: A Buddhist Declaration on Climate Change, sammanställt som ett pan-buddhistiskt uttalande av Zen-läraren dr David Tetsuun Loy och den överordnade theravada-läraren Bhikkhu Bodhi. Med vetenskapliga impulser från Dr John Stanley och Dalai Lama, var Bhikkhu Bodhi [amerikansk buddhistmunk inom theravada, född 1944, vigd till munk i Sri Lanka. Han undervisar för närvarande i New York och New Jersey, övers. anm.] bland de första att underteckna dokumentet. Dokumentet betonar att ”de hot och katastrofer som vi ställs inför i sista hand härrör från det mänskliga medvetandet, vilket kräver djupgående förändringar av vårt sinnelag”, och ”vårt ekologiska nödläge är en större version av det eviga mänskliga predikamentet. Både som individer och som art, lider vi av en uppfattning av oss själva som känns bortkopplad inte bara från andra människor utan från jorden själv.”
Den buddhistiska läran, att individens och samhällets totala hälsa är beroende av ett inre välmående och inte enbart av ekonomiska indikatorer, hjälper oss att avgöra vilka personliga och sociala förändringar som vi måste genomföra. Som den vietnamesiske thièn- (dvs. zen-) buddhistmunken och aktivisten Thich Nhat Hanh sade: ”Vi är här för att vakna upp från illusionen om vår avskildhet. […] Vi behöver vakna upp och inse att jorden är vår moder såväl som vårt hem – och i detta fall kan inte den navelsträng som binder oss till henne klippas av. Om jorden blir sjuk, blir vi sjuka, därför att vi är en del av henne.”
Judendom
Exploateringen av miljön skadar oss också. Ledare för judiska organisationer samlades den 6 februari 2012 i New York, två dagar före den judiska högtiden Tu Bischvat, trädens nyår. De undertecknade en deklaration som ställde upp ett mål för gemenskapen att reducera utsläppen av växthusgaser med 14 procent till 2014. The Jewish Environmental and Energy Imperative, undertecknat av 50 judiska ledare ”över hela det politiska och religiösa spektrumet”, där de fastställer som mål att reducera den judiska gemenskapens växthusgaser med 83 procent av 2005 års nivå till 2050 – det nationella mål som president Obama tillkännagav i Köpenhamn – och dokumentet uppmuntrar hela den judiska gemenskapen att finna gemensamma sätt att göra synagogor, hem och byggnader grönare. Det judiska begreppet bal tashhit– ett förbud mot slöseri och förstörelse – är användbart i denna debatt. Mot denna bakgrund gör Tanhum Yoreh [biträdande professor vid The School of Environmental Studies department vid University of Toronto, övers. anm.] till och med en analogi mellan biocid och suicid.
I andan av Laudato si’ inspirerade påven Franciskus mer än 300 judiska ledare att underteckna ett rabbinskt brev om klimatkrisen, i vilket de kallar till kraftfull handling för att förhindra förvärrande rubbningar av klimatet och att eftersträva ”eko-social rättvisa” (Shalom Centre 2015). De prisar ”Guds skapelse, och att vi firar den gudomliga handens närvaro i varje jordisk varelse”. De stöder sig på särskild praxis genom vilken Toran, i synnerhet Tredje Mosebok och Femte Mosebok, hänvisar till tanken på Shabat Shabbaton – ett sabbatsår – och Shmittah – ett friår för jorden då man ”avsätter tid och rum för firande, lugn och ro och reflektion”. Exegeten Walter Brueggeman har publicerat ett enastående arbete om ”sabbat som motstånd” [Sabbath as Resistance: Saying NO to the CULTURE OF NOW. John Knox Press 2017, övers. anm.] som övningsfältet för att ”knäcka habegärets makt och skapa en allmän vilja att betona återhållsamhet”.
En global religiös allians för miljön
Många religiösa ledare har under senare år uppmanat sina religiösa gemenskaper att bry sig om vår planet och dess invånare. Ett av de första offentliga bidragen inom miljöskydd från en religiös ledare av särskild betydelse har varit det från patriarken Bartholomaios av Konstantinopel. Han har outtröttligt aktivt stött miljövård under tre decennier genom att utgå från den bysantinska kyrkans rika andliga och teologiska arv. Med anledning av 2020 års Världsböndag för skyddet av skapelsen den 1 september, klargjorde den ”gröne” patriarken tydligt hur hans ansträngningar är djupt rotade i den ortodoxa kyrkans liv:
”Vi upprepar att det ekumeniska patriarkatets aktiviteter för miljön är en förlängning av dess ecklesiologiska självmedvetande och inte bara utgörs av en enkel, tillfällig reaktion på ett nytt fenomen. Kyrkans innersta liv är en tillämpad ekologi.”
Etableringen av The Halki Ecological Institute är ett annat innovativt projekt från det ekumeniska patriarkatet, som involverar sex representanter från sex länder kring Svarta havet. Den ekologiska krisen är inte bara ett etiskt dilemma utan en ontologisk och teologisk fråga som kräver både ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att vara och agera på.
Under 1980-talet, när Världsnaturfondens (WWF:s) dåvarande internationelle ordförande, hertigen av Edinburgh, prins Philip, för första gången såg framför sig ”en ny och mäktig allians av sekulära miljöskyddsorganisationer och trosgemenskaper” sammankallade han ledare inom buddhismen, judendomen, hinduismen, islam och kristendomen för att i Assisi fira Världsnaturfondens 25-årsjubileum, tillsammans med sekulära miljöskydds- och miljögrupper, och högtidlighålla den respekt för naturen som alla religioner har gemensamt, vilket ledde till detta historiska, första möte någonsin.
Det framgångsrika mötet ledde till att The Alliance of Religions and Conservation (ARC) bildades 1995, för att ”hjälpa de stora världsreligionerna att utveckla sina miljöprogram, utifrån det centrala i sin undervisning, trosuppfattning och praxis”. 2007 gick ARC in i FN:s utvecklingsprogram (UNDP) för att ytterligare utveckla och stödja miljöarbetet med världens större religioner genom att utveckla trosbaserade utfästelser om religiöst handlande, kallat Long Term Commitments for a Living Planet, avsett att uppnå en generationsförändring. Ett 30-tal åtaganden från religiösa grupper lades fram i Windsor Castle i november 2009, inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn samma år (COP15).
År 2015, inför FN:s klimatmöte i Paris (COP21), publicerade påven Franciskus encyklikan Lovad vare Du: angående omsorgen om vårt gemensamma hem (sv. övers. 2019), som är en brådskande inbjudan till den katolska kyrkan och hela världen att agera för miljön ”innan det är för sent”. Franciskus föreslår ett synsätt utifrån en ”fullödig ekologi”, i vilken ekologiska frågor är djupt sammanflätade med ekonomiska, sociala och kulturella faktorer. Med detta dokument uttryckte påven sin önskan ”att inleda en dialog med alla människor om vårt gemensamma hem”. Franciskus uppmanar särskilt troende människor att arbeta tillsammans för vår planets framtid eftersom ”majoriteten av de människor som bor på vår planet bekänner sig till en tro. Detta borde sporra religioner till dialog inom sig själva för att skydda naturen, försvara de fattiga och bygga nätverk av respekt och broderskap.”
Med inspiration från påvens encyklika såg The Global Catholic Climate Movement (GCCM) dagens ljus 2015. Den bytte senare namn till The Laudato Si’ Movement (LSM) sommaren 2021. Organisationen är ”den första i sitt slag av internationella föreningar av katoliker från många länder, kontinenter och samhällsklasser. Vi är lekfolk, ordensfolk och präster, teologer, forskare och aktivister från Argentina, Filippinerna, Förenade kungariket (UK), Kenya, Australien, USA och många andra länder. Vi är förenade genom vår katolska tro och vårt arbete med klimatförändringsfrågor i olika roller och organisationer […] Påven Franciskus kommer att ge ut en encyklika om att bry sig om miljön. Med denna förklaring söker vi undertecknade nu hjälp att föra ut denna undervisning från kyrkan till världen” (GCCM 2015).
År 2019 skapades FaithInvest utifrån det växande intresset för trosstyrda investeringar, som hade påskyndats av lanseringen av The Zug Guidelines on Faith and Finance vid Revisions- och riskkommitténs (Audit and Risk Committee’s) (ARC) möte 2017 och genom insikten om att religionerna, i kombination, representerar en betydande investeringsförmåga.
Inför FN:s klimatmöte COP26 gav påven Franciskus och andra religiösa ledare, inklusive ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, och den ortodoxe ekumeniske patriarken Bartholomaios, ut en vädjan om klimatförändringen och offentliggjorde ett åtagande att utforma planer för miljön.
Utfästelsen och det gemensamma åtagandet för miljön formaliserades den 4 oktober 2021 i och med lanserandet av The Faith Plans for People and Planet Programme, som utgör det mest framstående och djärvaste miljöinitiativet hittills från den globala religiösa gemenskapen.
Slutsatser
För de flesta människor på vår planet är andliga värden livsnödvändig handledning i hur man beter sig i samhället. Med sin betoning av visdom, social sammanhållning och inbördes relationer kan religionerna fungera som en strategisk aktör i säkerställandet av en effektiv fullödig mänsklig utveckling. Det blir allt tydligare att en varaktig och effektiv förpliktelse i allt högre grad måste ta hänsyn till kulturella, sociologiska och religiösa dimensioner (McDonagh 2021). I synnerhet har den pågående miljökrisen visat hur effektivt religiösa gemenskaper har mobiliserat för att svara på klimatförändringarna. Det är avgörande att hitta sätt att motivera individer och gemenskaper att åstadkomma en genuin ekologisk övergång utifrån sina grundläggande värderingar.
Religioner påminner oss om att i en värld präglad av föreställningar om det gudomliga är det tämligen omöjligt lämna metafysiken åt sidan i försöken att utveckla en etik för miljön. Alla religioner har någon form av ”gyllene regel” – ”Så som ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem” (Luk 6:31).
”Det finns flera vägar till ett hållbart liv för oss själva och för planeten. Och om några av dessa stigar går inom religionen, så måste de vara tydliga, välartikulerade och tillgängliga för de människor som kommer att dras till dem”, säger professor Tanhum Yoreh, som forskar om trosbaserat miljöengagemang. Tidigare har styrningen och ledningen av miljöskyddet baserats på vetenskap och forskning. I dag inser vi att en kombination av vetenskap och andlighet kan engagera och stärka en rad intressenter med olika kulturella och religiösa bakgrunder.
En inkluderande religionsteologi avlägsnar sig från teologisk exklusivism i sin beredvillighet att tillerkänna andra religiösa traditioner uppenbarade värden och tar, tillsammans med naturvetenskapen, del i projektet att mildra försämringen av miljön och att sträva efter ett hållbart liv för hela skapelsen. Fundamental helhetsteologi leder människor till rättvisare och hållbarare liv. Trosbaserade organisationer är i dag ytterst medvetna om detta ansvar. Förenta nationerna och många regeringar erkänner i allt större utsträckning det livsavgörande bidraget från religiösa ledare och organisationer i politiska processer, som exempelvis Agenda 2030 för hållbar utveckling, så som detta uttrycks i The Faith Plans for people and planet programme, som utgör det mest framstående och djärvaste miljöinitiativet hittills från den globala religiösa gemenskapen.
Redigering: Barbara Crostini
Översättning: Per Lindqvist
Artikeln är en förkortad version av Puglisi, A. & Buitendag, J., 2022, ”A faith-based environmental approach for people and the planet: Some inter-religious perspectives on our Earth-embeddedness”, HTS Teologiese Studies/Theological Studies 78(2), a7582. https://doi.org/10.4102/hts.v78i2.7582
Antonino Puglisi är Ph. D. i kemi vid universitetet i Catania, Italien.
Johan Buitendag är professor emeritus i systematisk teologi vid universitetet i Pretoria, Sydafrika.
Ur Signum nr 7/2023, s. 18–24.