av LUCAS BRIOLA
Katoliker älskar jubileer. I oktober 2022 markerade Vatikanen 60-årsdagen av Andra Vatikankonciliets öppnande. Det skedde i en tid av starkt konfliktklimat i kyrkan. Tridentkonciliet på 1500-talet behövde ett sekel för att vinna fullt genomslag, och Vaticanum II håller på att gå samma väg. Det visar de pågående debatterna om konciliets tolkning, som kommer att bli avgörande för konciliets implementering de kommande åren.
Det senaste är överhettningen i spänningarna kring den aktuella synoden om synodalitet. Påven Franciskus har explicit definierat detta initiativ som en nyckelprocess i förverkligandet av konciliets vision för gemensamt ansvar och kollegialitet i kyrkan. Olika utvärderingar av påvens initiativ får ses som en del i det pågående ”slaget” om Andra Vatikankonciliet. Praktiskt taget alla kyrkliga kontroverser i dag cirkulerar kring arvet från konciliet.
År 2022 markerade också sjuårsjubileet för encyklikan Laudato si’. Jag vill hävda att denna brett uppskattade socialencyklika är av hög men underskattad betydelse för konciliets mottagande. Att avläsa konciliet genom Laudato si’ kan belysa en konstellation av tyngdpunkter som konciliet framhävde och som både fördjupar och komplicerar dess mottagande. Laudato si’ manar till agerande för miljön men kan också ge rik ecklesiologisk frukt. I denna artikel diskuterar jag fyra teman som i grova drag motsvarar konciliets fyra grundkonstitutioner.
Ett Kristuscentrerat lyssnande
Den grundläggande förkunnelsen från Andra Vatikankonciliet 1962–1965 är att Gud har talat genom Kristus. Konstitutionen om uppenbarelsen, Dei Verbum, understryker konciliets kristocentriska orientering. Det kan tyckas som ett självklart anspråk för att komma från en kyrka, men i en tidsålder som sätter det egna jaget i centrum är det avgörande. Moderniteten uppfattar den mänskliga personen som autonom och i förlängningen självdefinierande, medan konciliet uppfattar människans person som stående i dialog och i förlängningen självtranscenderande. Att vara människa är att vara tilltalad av ett Du.
Denna kristologiska antropologi uppenbarar den kvävande instängdheten i en rent inommänsklig humanism och placerar kyrkan och hela mänskligheten i en lyssnandets position.
Enligt Dei Verbum är att erkänna sin egen otillräcklighet den enda tillräckliga utgångspunkten för att vara mänsklig. Och detta erkännande manifesterar sig i såväl en uppmärksam öppenhet för den andre som i ett svar på Guds kallelse i Kristus. Samma grundläggande roll spelar lyssnandet i Laudato si’. Påven Franciskus strukturerar encyklikan kring en se-bedöma-handla-metodologi som är typisk för den katolska socialläran. Här blir man varse ett problem, undersöker bakomliggande orsaker och möjliga teologiska svar och agerar i enlighet med det. För att öka medvetenheten beskriver första kapitlet i Laudato si’ en rad problem i vårt gemensamma hem.
Påven Franciskus säger att syftet med denna medvetenhet inte är ”att samla in information eller att tillfredsställa vår nyfikenhet, utan snarare att bli smärtsamt medvetna, att våga ta in det som händer med världen som en del av vårt personliga lidande och sålunda upptäcka vad var och en kan göra åt det.” Framför allt uppmanar Laudato si’ läsarna ”att höra både skriet från jorden och skriet från de fattiga”. Med andra ord skall man lyssnande ta in alla de sätt på vilket vårt gemensamma hem lider, från massiva sociala orättvisor till skogsskövling.
Precis som budskapet från Dei Verbum tjänar uppmaningen till lyssnande i Laudato si’ som ett nödvändigt motgift till nutidens uppblåsta jag. Som en röd tråd genom Laudato si’ löper påven Franciskus beklagande av den moderna antropocentrismen, ”den syndiga men kulturellt normaliserade illusionen att jag själv står i universums centrum” (LS § 116). En sådan tendens främjar en ”praktisk relativism” där man ger ”absolut prioritet till den egna bekvämligheten och allt annat blir relativt”. På systemnivå genererar denna antropocentriska praktiska relativism en ”globalisering av likgiltigheten”, en kulturell dynamik som omnämns i Laudato si’ och har upprepats under hela påven Franciskus pontifikat.
Laudato si’ ger ett profetiskt sting till öppningsorden i Dei Verbum. När man lyssnar till vad som betonas i respektive text framträder vad Peter Joseph Fritz i sin bok Karl Rahner’s Theological Aesthetics identifierar som katolicismens etos, ”ett sätt att vara […] som söker, tar emot och svarar på den gudomliga uppenbarelsen med radikal öppenhet”. De två texterna kompletterar varandra. Laudato si’ drar å ena sidan ut de etiska implikationerna av denna öppenhet till Kristus och påminner oss om att det kristna lyssnandet blir verkligt först i den mån som det också innefattar att lyssna till dem som lider. Dei Verbum förankrar detta direktiv hos Kristus. Genuint lyssnande till skriet från de fattiga och från jorden bottnar i det mera grundläggande lyssnandet till Guds ord i Kristus. Laudato si’ bekräftar aktualiteten av konciliets uppmaning till lyssnande i vår nutid, som är så kakofonisk och samtidigt så ödesmättad.
Den fullödiga gemenskapens ecklesiologi
Dei Verbum låter oss komma personligt nära det som var ett av de viktigaste resultaten av Andra Vatikankonciliet, nämligen återställandet av kyrkan som först och främst en teologisk realitet som genom Kristus deltar i Guds treeniga liv. Det primära namnet för denna realitet är gemenskap, ett begrepp med mycket biblisk och teologisk tyngd (se exempelvis 1 Kor 12:12–27). Lumen gentium definierar i sitt inledningsstycke kyrkan som ”ett tecken och redskap, både för den innerligaste föreningen med Gud och för hela människosläktets inbördes enhet”.
Att kalla kyrkan för en gemenskap betyder att bekräfta att hon, grundad i den helige Andes enhetsskapande verk, omfattar alla kyrkomedlemmar som bygger upp Kristi kropp och sålunda varandra på ett oumbärligt, distinkt och mot den andre orienterat sätt (se Ef 4:12–16). Denna konciliets vision av vad man kan kalla en icke-konfrontativ ecklesiologi är en insikt som är bestående. Den utgör den teologiska inspirationen bakom synoden om synodalitet och kan i hög grad bidra till att lösa upp den polarisering och isolering som vi ser i dag.
Gemenskap är också ett centralt tema i Laudato si’. Påven kallar det ”fullödig ekologi” vilket är hela encyklikans fokus och dess viktigaste innehållsmässiga bidrag. ”Allt hänger samman” är en återkommande fras i encyklikan, där påven åsyftar ”tre fundamentala och nära förbundna relationer: med Gud, med vår nästa och med jorden själv”, ett förhållande som innehåller ett djupt bibliskt budskap. Liksom kyrkan finner denna fullödiga ekologi sin grund i treenigheten. Precis som konciliets ecklesiologi, representerar den fullödiga ekologin i Laudato si’ en vision av gemenskap för en fragmenterad värld.
Påven Franciskus lyfter fram hur fullödig ekologi länkar samman det som rör det mänskliga livet, såsom skyddet för de ofödda, familjens bevarande, stöd för rättvisa ekonomiska strukturer etcetera, och det som rör naturen, såsom rent vatten, skogarnas bevarande och främjandet av biologisk mångfald.
Den fullödiga ekologin i Laudato si’ utgör en vidareutveckling av gemenskapens ecklesiologi från konciliet. Den orienterar denna ecklesiologi i en missionerande socio-ekologisk riktning. Den gemenskap som kyrkan utgör är inte statisk utan en rörlig gemenskap, med rötter i treenigheten, riktad in mot trons centrum men samtidigt utvidgad mot hela skapelsen. Såsom Jesus befallde lärjungarna: ”Gå ut i hela världen och förkunna det glada budskapet för hela skapelsen” (Mark 16:15). Kanske ingen tog denna befallning på större allvar än den person som inspirerat encyklikan, den helige Franciskus av Assisi, som predikade för fåglarna. Denna evangeliska uppgift kräver ett helande av de brustna relationerna mellan de tre, Gud, mänskligheten och resten av skapelsen.
Så kan också den fullödiga ekologin i Laudato si’ bredda vår förståelse av den gemenskap som konstituerar kyrkan. I sin bok från 1953, Méditation sur l’Église, definierar Henri de Lubac kyrkan som ”den enorma organism som inkluderar alla änglarnas härskaror såväl som människorna och även sträcker sig mot hela kosmos”. Man har noterat hur de Lubacs bok inspirerat Lumen gentium. Den fullödiga ekologin i Laudato si’ stödjer en läsning av konciliets gemenskapsecklesiologi baserat på en definition lik de Lubacs. Det vill säga Laudato si’ lägger fram en den kosmiska gemenskapens ecklesiologi och fördjupar på så sätt konciliets förståelse av kyrkan som gemenskap, en gemenskap i ständig kontakt med världen.
Att bedöma den moderna världen
Denna kontakts karaktär har stötts och blötts och vävts in i olika narrativ om konciliet. Ett populärt sådant narrativ lyder ungefär så här: Under en stor del av 1800-talet och början av 1900-talet var den katolska kyrkan misstänksam och ofta uttalat fördömande mot allt modernt. Andra Vatikankonciliet övervann slutligen denna trångsynthet och förflyttade kyrkan mot en mer positiv syn på modern utveckling. Paradigmet för denna berättelse är Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution Gaudium et spes. Den placerar kyrkan i en position av medkännande solidaritet och identifierar henne med ”de glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest, som fyller vår tids människor”. Denna närvaro mitt i världen ger kyrkan större möjlighet att uppskatta modernitetens landvinningar.
Det starkt lovordande språket om modernitetens framsteg blottlägger emellertid en lucka i Gaudium et spes. Som några noterat engagerade sig kyrkan genom Andra Vatikankonciliet slutligen i moderniteten precis vid den tidpunkt då postmoderniteten var på intågande. Miljörörelsen är faktiskt en aspekt som förkroppsligar den postmoderna misstänksamheten mot modernitetens anspråk på att äga de tongivande narrativen, och att stå för neutral objektivitet och ständiga framsteg. Flera tongivande koncilieteologer ansåg att Gaudium et spes ibland kapitulerade för mycket för samtidens favoritfrågor. Också Karl Rahner, som för många symboliserar konciliets anda, kunde två decennier efter Gaudium et spes medge att dokumentets underton var alltför euforisk i sin utvärdering av humanismen och människans villkor. Även om de representerar olika teologiska sfärer, så ekade Rahners omdöme hos Joseph Ratzinger då han kritiserade i synnerhet den teknologiska inriktningen av denna eufori. I boken Theological Highlights of Vatican II, nyutgiven 2009, uppmärksammar han de spänningar som förelåg i diskussionerna om textunderlaget till Gaudium et spes under konciliet och konstaterar att ”det kvarstod, trots alla invändningar, en nästan naiv framstegsinriktad optimism som föreföll omedveten om ambivalensen i all yttre mänsklig utveckling” och att man stundtals förbisåg ”avståndet mellan teknologisk och mänsklig utveckling”. Även om olika passager i Gaudium et spes verkligen fångar in denna ambivalens (exempelvis § 8 och § 13), så kvarstår icke desto mindre en spänning i texten, en spänning som har fortsatt att ge eko i konciliets eftermäle.
Laudato si’ erbjuder sin egen speciella läsning av moderniteten. Både påven Franciskus fans och hans kritiker betraktar honom som en i grunden modern påve. Men Laudato si’ är långt ifrån modern. ”Den nuvarande ekologiska krisen”, noterar påven, ”är ett litet tecken på modernismens etiska, kulturella och andliga kris.” Den ekologiska krisen pekar på den moderna världens ambivalens. Påvens utmaning till världen är att ”slutgiltigt lägga bakom sig den moderna myten om obegränsad materiell tillväxt” och att ”omdefiniera våra kriterier för framsteg”.
Inspirerad av den kritik av moderniteten som framfördes redan i början av 1900-talet av teologen Romano Guardini identifierar påven Franciskus det ”teknokratiska paradigmet” som det största hotet mot hela vårt gemensamma hem, både humanekologiskt och naturekologiskt. Medan han förvisso uppskattar många av den moderna teknologins framsteg, avstår han från att betrakta dem som gudomligt inspirerade. Mer fundamental är emellertid påvens oro för hur ”mänskligheten har lyft upp teknologin och dess utveckling till ett odifferentierat endimensionellt paradigm” där världen reduceras till ett objekt att bemästra och manipulera som man vill.
För honom är miljökrisen det mest påtagliga tecknet på denna kulturella sjuka. Den är toppen på isberget. Under samma rubrik inordnar påven också praktiker som abort som symtom länkade till denna teknokratiska modernitet. På det hela taget levererar påven Franciskus en skarp kritik av den moderna världen i Laudato si’, en kritik som står i bjärt kontrast till hur konciliet tacklade vissa teman inom samma sfär.
Denna diagnos av det teknokratiska paradigmet och den moderna antropocentrismen kräver en återblick på Gaudium et spes bedömning av den moderna världen. Att påstå att Laudato si’ innebär ett återvändande till en förkonciliär antimodernism som någon skrivit är kanske en redaktionell överdrift, men helt klart problematiserar Laudato si’ den populariserade bilden av Gaudium et spes. Encyklikan bekräftar de betänkligheter som Rahner och Ratzinger hyste. Den belyser de passager i Gaudium et spes som fångar in ambivalensen i det moderna projektet. Framför allt kräver den ekologiska krisen att vi odlar en viss eskatologisk ödmjukhet i bedömningen av moderna tekniska framsteg, hur värdefulla dessa än har varit. Bara på så sätt kan de tekniska landvinningarna förbli våra tjänare snarare än att bli våra herrar. Evangeliet uppenbarar, som Ratzinger uttrycker det, ”ett rike som tekniken inte kan frälsa. Till syvende och sist är sanningen den att världen inte räddas av maskiner utan av kärlek.” Eller, som påven Franciskus uttrycker det i Laudato si’: vårt gemensamma hem (och den moderna tiden) behöver omvårdnad, och denna omvårdnad har i sista hand inte sitt ursprung i mänsklig ingenjörskonst utan i gåvan av Guds nåd i Kristus.
Ett eukaristiskt etos
Öppenheten för Kristus bildar en bra övergång till den sista aspekten av mottagandet av konciliet. En av Andra Vatikankonciliets största förtjänster är betoningen av liturgin i kyrkans liv. Liturgikonstitutionen Sacrosanctum Concilium beskriver liturgin som ”den höjdpunkt mot vilken kyrkans handlande strävar” så väl som ”den källa ur vilken hennes kraft väller fram”, något som också återljuder i Lumen gentium. Det är en formulering som har blivit tagen för given. Till största delen har dock mottagandet av Sacrosanctum Concilium kommit att cirkulera kring liturgikrigen: Latin eller folkspråket, ad orientem eller versus populum? Påven Franciskus motu proprio Traditionis custodes har bara lagt mer bränsle på dessa inflammerade liturgiska spänningar.
Ironiskt nog har dessa debatter resulterat i att liturgin blivit separerad från ett bredare katolskt etos och reducerats till ett slagfält om diverse liturgiska regler och estetiska ideal. Å andra sidan ser man att mycket av dagens katolska teologi – särskilt moralteologin – sällan utgår från en liturgisk grund utan från andra icke-teologiska (ofta ideologiska) grunder.
Liturgiska debatter och teologiskt engagemang utifrån varierande discipliner är inte utan sina förtjänster, men icke desto mindre är bredden av konciliets liturgiska vision till största delen glömd i dag. Christopher Ruddy har försökt återta vad han kallar Andra Vatikankonciliets ”doxologiska ecklesiologi”: Att kyrkans primära syfte och mål är att, utgående från Faderns förhärligande av Kristus (se Joh 17), lovprisa och tillbe Gud, och, som en förlängning av det, att helga mänskligheten och hela världen.
Laudato si’ bekräftar definitivt denna doxologiska vision för kyrkan och hennes mission. Doxologiskt språk fyller encyklikan, som när den beklagar förlusten av biologisk mångfald med att ”tusentals arter inte kommer att lovprisa Gud genom sin blotta existens”. Påven Franciskus beskriver sin namne, den helige Franciskus av Assisi, som exemplet framför andra på en integrerad ekologi, utlevd med glädje och autenticitet.
På ett sätt som skiljer ut Laudato si’ från alla andra encyklikor ägnar påven till sist ett längre avsnitt åt en meditation över sakramenten i allmänhet och särskilt eukaristin. ”Det är i eukaristin som allt skapat når sin upphöjelse”, skriver han.
I eukaristins lovprisande tacksägelse blir människan Gudstillvänd och mottagande, i motsats till produktions- och människocentreringen i det teknokratiska samhället. Långt ifrån att isolera kyrkans lovprisning till en timme under söndagen förverkligar Laudato si’ konciliets vision om att lovprisningen skall prägla varje del av kyrkans liv.
Att Laudato si’ så starkt betonar eukaristin är helande för dagens kyrka. Påven Franciskus har sagt att förvärldsligad andlighet är det värsta som kan hända kyrkan. En andligt världslig kyrka är skrudad i religiöst språk, men agerar som en rent mänsklig institution som bara tjänar sitt eget fortbestånd och fyller mänskliga funktioner. Denna typ av andlig världslighet är invasiv och riskerar till slut att prägla allt som kyrkan gör. Konciliets och Laudato si’:s doxologiska ecklesiologier kan bemöta denna dominerande frestelse och vara motvikt till en däst kyrka reducerad till en inomvärldslig organisation. De blir också en motvikt till den självcentrerade kyrka där fokus på den egna överlevnaden lett till att övergrepp döljs och byråkratin korrumperas.
Laudato si’:s doxologiska ecklesiologi kan också vara en hjälp att övervinna ogynnsamma spänningar som uppstått i dagens kyrka mellan dem som identifierar sig som liturgiska katoliker och dem som grundar sin identifikation på att betona social rättvisa. Laudato si’ illustrerar väl hur lovprisningens praktik och arbetet för rättvisa bildar en koherent helhet. Laudato si’:s doxologiska vision fungerar som en påminnelse om att kyrkans primära uppgift är att lovprisa Gud, i motsats till ideologisk fraktionering. Eftersom alla är kallade till lovprisning som inte handlar om att olika uttryck konkurrerar med varandra, kan sådana spänningar vara kreativa snarare än splittrande. Ja, det är denna vidsträckta vision av lovprisning som utmärker den integrerade ekologin i Laudato si’. Från denna grundläggande lovprisande inställning följer allt annat.
Slutsats
År 2023 liksom de senaste 60 åren förblir Andra Vatikankonciliet en huvudvärk i många katolikers föreställningsvärld. Debatterna har varit splittrande och har kommit att överskugga konciliets primära arv. Detta arv handlar om allas kallelse till helighet som beskrivs i konciliets konstitution om kyrkan, Lumen gentium, kapitel 5. Som konciliehistorikern John O’Malley skrev 2008: ”Detta är en gammal sanning i sig själv och inte anmärkningsvärd, men inget tidigare koncilium har någonsin explicit lyft upp och utvecklat denna tanke, upprepat och med sådan utförlighet.” Till en modern värld och kanske även till en modern kyrka som verkade leva som om Gud inte existerade uppfordrade konciliet alla kyrkans medlemmar till att i fullhet leva ett Kristuscentrerat liv i självutgivande glädjefull helighet.
Påven Franciskus uttryckte liknande känslor i sin predikan på konciliets sextioårsjubileum. Han vädjade till katolikerna att ”återupptäcka konciliet för att återställa Guds primat och koncentrera sig på som är essentiellt: en kyrka vansinnigt förälskad i sin Herre och i alla män och kvinnor som Gud älskar; en kyrka som är rik på Jesus men fattig på egna tillgångar; en kyrka som är fri och befriar”. Det vill säga, konciliets återvändande till källorna var i grunden ett återvändande till Kristus och hans kärlek, fattigdom och frigörande vänskap – alltså inget mindre än helighet.
Påven Franciskus uppmanade kyrkan att ”låta sig överväldigas av glädje. Om hon inte skulle kunna glädjas, så skulle hon förneka sig själv, glömma sin första kärlek.” Sådan glädje, sådan lovprisning uttrycker kyrkans sanna helighet; den utmaningen upprätthåller kyrkans lyssnande och gemenskap, och det är den utmaningen som utgör kyrkans största gåva till den moderna världen och dess våldsamma motsägelser.
Det är därför jag blivit så hänförd av encyklikan, denna kallelse till glädje och lovprisning. På ett fundamentalt plan stakar Laudato si’ ut en övertygande vision av kyrkan och hennes mission på ett sätt som reflekterar konciliets upphöjda mål: en kyrka som lyssnar till Kristus oavsett vad det kostar, en kyrka vars mission inte vet några gränser, en kyrka som förmår leverera alternativ till den moderna teknokratiska antropocentrismens nihilism, och en kyrka vars primära syfte är att lovsjunga Gud.
Givet att den tjänar som ytterligare en nyckel till mottagandet av Andra Vatikankonciliet hoppas jag att synoden om synodalitet utmanar på ett liknande sätt. Såväl sju som sextio år efter synodens avslutning hoppas jag att vi kommer att diskutera hur synoden, liksom Laudato si’, inbjöd kyrkan att orientera sig själv mot en allomfattande Kristuscentrerad helighet och på så sätt allt mera ta sig an arvet från konciliet.
Översättning och lätt bearbetning: Bengt Malmgren
Artikeln var ursprungligen publicerad i Church Life Journal, University of Notre Dame maj 2023. ”The Battle Over Vatican II: Navigating Modernity, Synodality, and the Liturgy Wars”.
Lucas Briola är biträdande professor i teologi vid Saint Vincent College, Pennsylvania, USA.
Ur Signum nr 7/2023, s. 25–30.