Le Clézio och bilden

”Efter en Hollywoodfilm känns det som om jag hade råkat ut för en skojare.” Så uttrycker sig koreanen Lee Chang-dong, en av de ganska många regissörer som 2008 års Nobelpristagare lyfter fram i sin personliga resa i filmens historia. Att Le Clézio intresserar sig för filmkonst är kanske inte så förvånande med tanke på de drömmotiv och suggestiva bilder som brukar genomsyra hans verk, både de tidiga och senare. Man tänker exempelvis på en roman som Öken – men även på skildringar och betraktelser i andra sammanhang, till exempel i reseboken Raga.

Fransk film ägnas ganska stor uppmärksamhet i boken, naturligt nog, liksom även italiensk, men läsaren förs till fler filmnationer, däribland Japan, Iran och Sydkorea. Visst utrymme ges även Ingmar Bergman, som Le Clézio är en stor beundrare av. Här presenteras i första hand de ljusa sidorna av Bergmans produktion, speciellt Sommarnattens leende. Le Clézio tycks ha ett mycket gott öga till Bergman.

Författaren visar samtidigt ett pålitligt väderkorn, och han tar fasta på flera andra spännande regissörer: Carl Dreyer, Robert Bresson, Michelangelo Antonioni, Mohsen Makhmalbaf, Jean-Luc Godard, Bruno Dumont. Dessa och andra nedslag blandas med doftande minnesbilder från ungdomen, kvartersbiografer och filmklubbar i det Nice som vid denna tid rymde ett 50-tal biografer. Författaren rör sig smidigt i tiden utan att fastna i nostalgi. Sägas bör dock att anmärkningarna kan spegla en saknad efter vissa perioder i filmhistorien, som när han minns verk inom den italienska neorealismen: ”Filmen hade något att säga, den var angelägen och otålig.”

Mellan raderna förnimmer man även en saknad efter den franska Nya Vågen som inföll ett årtionde senare, kanske därför att de flesta av dess veteraner ganska nyligen gått ur tiden, senast Claude Chabrol. Samtidigt rymmer anteckningarna en del referenser till litteraturen, och ett vidare samhällsperspektiv öppnar sig genom kopplingar till propagandafilm och dokumentärer. Dessa kopplingar är dock av mer parentetiskt slag.

Framför allt är detta en personlig bok. Le Clézio visar sin dragning till det enkla och avskalade, till det rena, som uppnås med sparsamma medel, och till tystnaden. Han tar emot bilden.

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, Örebro.