Religionen slutgiltigt förklarad?

Att skriva ett sammanfattande verk om religionens världsvida variationer är alltid ett vanskligt företag. Begreppet ’religion’ har nämligen inte någon tydlig definition, och de olika fenomen som räknas dit kan vara inbördes mycket olika. Inte heller går det att dra någon klar gräns för vad som skall räknas som religiöst eller ej. Där finns en stor gråzon där olika iakttagare kan göra helt olika bedömningar. Bäst förefaller det mig att använda Wittgensteins begrepp ’familjelikhet’: i de religiösa fenomenen ser vi gemensamma drag som förenar dem utan att vi klart kan definiera dem.

Dokumentationen om vad som försiggår i religionens värld är också mycket olikartad. De så kallade stora världsreligionerna erbjuder det minsta problemet, liksom kinesisk och japansk religion. Från dem har vi en rik tillgång på heliga skrifter, tempel och monument, ritual och utläggningar om deras innebörd. Hur religionerna utövas i nutiden kan granskas i detalj genom intervjuer, ljud- och tv-inspelningar. Detsamma gäller också moderna religionsbildningar av mer eller mindre tillfälligt slag. Antikens religioner går till stor del att rekonstruera med hjälp av antika författares verk och utövarnas egna dokument, inskrifter, konst och arkitektur. Svårast att bedöma är de olika skriftlösa folkens religioner. De har varit ett kärt forskningsfält för antropologer som har kunnat leva tillsammans med olika folkslag, delta i deras ceremonier och intervjua deras lärda om myter och samhällsordningar. Här är forskningen självklart beroende av att rapporterna är tillförlitliga.

Om forskarna vill höja sig till en överblick över hela det religiösa fältet utsätter de sig för många risker. De är ständigt hänvisade till andras forskningar eftersom de aldrig själva behärskar hela fältet. En specialist på buddhismen har sannolikt inga förstahandskunskaper om indiansk religion och måste därför vid behov rådfråga någon annan. Detta ställer forskarna i problematiska beroendeförhållanden. De stora synteserna kan ibland tyckas vara grandiosa byggen, men man måste alltid ställa frågan vilken grund de vilar på, och den kan vara nog så svag. Också den berömde religionshistorikern Mircea Eliade (1907–1986), som fortfarande är utomordentligt läsvärd, fick utstå mycken kritik för att han hade visat överdriven tilltro till sina ”underleverantörer”.

Undervisningen har naturligtvis behov av sammanfattningar som klargör religionsforskningens nuvarande läge och resultat. En bok av detta slag är Religion i människors medvetanden och samhällen av Olav Hammer och Jesper Sørensen. Hammer är professor i religionshistoria i Odense och är bland annat känd hos oss för sin bok På spaning efter helheten – New Age, en ny folktro? (2004).

En så omfattande översikt fordrar en teoretisk utgångspunkt, och i denna bok utgörs den av kognitionsforskningen, som helt dominerar författarnas perspektiv.

Det andra (och intressantaste) kapitlet, som helt ägnas det kognitiva betraktelsesättet, omfattar 84 av bokens 191 sidor. Detta ligger helt i tiden, ty studiet av kognitionen har på senare år varit en uppmärksammad trend, bland annat vid amerikanska universitet. Mest framträdande är Pascal Boyer, professor vid Washington University i St. Louis, och boken torde i hög grad återge hans uppfattningar. Det är en övergripande teori om hur människors föreställningar och beteenden skapas. Enligt den finns det en kognitiv disposition hos människan som är biologiskt förankrad och möjliggör hennes orientering i tillvaron. De kognitiva system av föreställningar och beteenden som uppstår varierar beroende på vilka konkreta behov de är avsedda att bemästra. De förs sedan vidare genom social inlärning och befästs biologiskt genom det naturliga urvalet, eftersom detta premierar de föreställningar och beteenden som är mest gynnsamma för överlevandet. Ur detta uppstår med tiden kulturerna, som alltså ytterst kan förklaras utifrån människans kognitiva bakgrund. Boyer tillämpar detta på religionen och anser sig ha funnit en enhetlig förklaring till dess mångskiftande fenomen. Det hör till saken att Boyer är en uttalad ateist, något som framgår av hans bok Religion Explained: the Evolutionary Origin of Religious Thought (2001).

Den kognitiva forskningen är ett uppslagsrikt område som en religionsforskare har att ta ställning till. Den betonar begreppsbildningens och det sociala samspelets betydelse när olika föreställningar och beteenden har uppkommit och förts vidare. Tillämpad på religionens område är den ett viktigt korrektiv till många andra teorier som har anlagt emotionella eller individuella förklaringsmodeller. Problemet med den kognitiva teorin uppstår när den som här vill vara en helhetslösning som gör andra förklaringar onödiga. Själva Boyers boktitel Religion Explained antyder att detta skall vara det slutgiltiga svaret på en av mänsklighetens stora frågor. Särskilt problematiskt förefaller detta när det rör sig om ett så svårdefinierbart område som religionen. Man kan vara rätt så säker på att det i framtiden kommer att uppstå andra teoribildningar som ifrågasätter den kognitiva förklaringens totala anspråk, och inte heller de kommer att ge något slutligt svar på frågan om religionens bakgrund.

De båda danska författarna går vidare i Boyers fotspår. De delar hans ateistiska övertygelse och vill demonstrera att religionen är skapad av människan och ett resultat av evolutionen. Boken är mer resonerande än informerande, och det fordras rejäla förhandskunskaper hos läsaren om den skall bli meningsfull. Säkert i avsikt att nå ner till religionens rötter hämtar författarna gärna sina uppgifter från de skriftlösa folken eller från folkreligion, så som de beskrivs av antropologer, snarare än från mer utvecklade religiösa system med egen litteratur och filosofisk spekulation. Exemplen är oftast kortfattade och tillåts aldrig problematisera huvudtesen.

En forskare som vill förklara något så svårhanterligt som religionen med en enhetlig teori är tvungen att belägga den med exempel och frestas då helt naturligt att välja ut exempel som stöder teorin. Så är också fallet i denna bok. Ofta riktas en kritik mot vedertagna föreställningar om andra folk och deras religion, och detta med all rätt, men ofta nog ersätts de av andra påståenden som med samma rätt kan ifrågasättas. Framställningen bygger till stor del på uppgifter från andra forskare, bland dem andra teoribyggare som i sin tur har utnyttjat fältarbetarnas material. (Det bör dock i rättvisans namn påpekas att Pascal Boyer har erfarenhet av eget fältarbete i Afrika.) Referenserna till konkreta religiösa förhållanden kan alltså ha silats genom olika tolkningsskikt så att slutprodukten avviker åtskilligt från den ursprungliga informationen.

Ett exempel som Signums läsare lätt bör kunna förstå är ett stycke som handlar om den katolska mässan, övertaget från några ”underleverantörer” (s. 122–124). Brödet får en särskild kraft av prästen, heter det, och han har i sin tur fått den genom en vigningssuccession som går tillbaka till aposteln Petrus. Katoliker anser också att en påvemässa är mer kraftfull än en vanlig prästs. Medan prästen får sin förmåga genom olika ritualer är nämligen kraftens väg kortare för påven som Jesu ställföreträdare. Det är pinsamt att sådant nonsens skall förekomma i en bok med akademiska anspråk. Och vad värre är – det kastar tvivel också över andra uppgifter om sakförhållanden som vi möter här men som ligger utanför vår kontroll.

Den katolska kyrkan lyser annars med sin frånvaro i boken. Kristendomen identifieras genomgående med nordeuropeisk och amerikansk protestantism. Att författarnas konfessionella insikter är något ostrukturerade framgår av detta ställe (s. 14): ”Titeln Kristus uppfattas på vitt olika sätt av katoliker och protestanter, pingstvänner och mormoner, grekisk-ortodoxa och baptister, swedenborgare och syrisk-ortodoxa.” Det finns på sådana ställen ett visst lättsinne som den strikta teoribildningen inte helt kan kompensera, och den konkreta verkligheten blir en underordnad sak. Man känner sig aldrig uppleva någon närhet till vare sig judendom, islam, hinduism eller buddhism som faktiska religioner. Den medvetna avgränsningen från varje emotionell tolkning medför också att sådant som religiös poesi och konst får förbli oförklarade.

Att en forskare själv har en religiös övertygelse uppfattas av författarna som ett hinder för att korrekt beskriva religionerna, och det har sin förklaring. Religionsvetenskapen utgick från början ur den kristna universitetsteologin och avlägsnade sig gradvis från den. Många teologiskt skolade religionsforskare, särskilt under tidigare skeden, hade en naturlig tendens att bedöma andra religioner från sin egen utgångspunkt. Detta är helt visst en riktig observation. Men varje forskare, också i senare tider, har sina referensramar som påverkar tänkande och omdöme, också bokens författare. De lägger här Eliade till last att han uttrycker sig som om det skulle finnas en metafysisk verklighet. Han påstår det inte direkt, men detta räcker för att diskvalificera honom. Måste alltså en religionsforskare helt sakna religiös anknytning för att anses seriös? Man skulle likaväl kunna påstå motsatsen genom att jämföra med andra områden: en musikforskare bör rimligen själv vara musikalisk, även om hans musiksmak kan påverka hans omdöme. Författarna svarar säkert att den parallellen inte är relevant, eftersom musiken är en viktig del av vår kultur medan religionen är något vi kan avvara. Men vart tar i så fall objektiviteten vägen?

Vad säger oss för övrigt att just en ateist skulle vara mer skickad att anlägga en objektiv bedömning av religionen än andra? Ateismen har också sina referensramar som styr urval och tolkning, och den ateistiska forskningens resultat kan på samma grunder ifrågasättas. Den ateistiska tendensen inom dagens religionsforskning ingår som en del i dagens sekulära kulturströmning, och man behöver inte vara troende av något slag för att inse att också den har sin begränsning. Mer kritiskt kan man hävda att den ingalunda bidrar till att vidga våra vyer utan tvärtom försnävar dem genom att skära bort sådant som inte passar in i dess på förhand givna mönster. Och allra mest problematiskt är dess anspråk på att vara nutidens överideologi.

Per Beskow är docent i religionshistoria, Visby.