Solidaritetens gränser

Vid en disputation i historia i september 2010 försvarade Zeki Yalcin sin avhandling om den svenska Landsorganisationen och dess politik för invandring och invandrare under efterkrigstiden fram till år 2009. Facklig gränspolitik är en i akademiska sammanhang lite ovanlig bok, inte för att den diskuterar svensk invandrings- och invandrarpolitik och den svenska fackföreningsrörelsens roll i sammanhanget. Detta har gjorts tidigare och kommer att bli föremål för nya undersökningar. Inte heller bara för att en historiker vågar sig på att skriva om synnerliga aktuella företeelser. Ovanlig dock dels därför att avhandlingen är skriven med stor emfas, där en stark indignation träder fram som leder till värdeomdömen som inte är särskilt brukliga i böcker av detta slag. Och dels därför att temat faktiskt är synnerligen aktuellt, i dessa tider då en nynationalistisk rörelse nu även har tagit sig in i Sveriges riksdag. Några avsnitt och citat i denna bok gör att man hajar till, eftersom de kan påminna om ordval och politiska mål hos denna rörelse. Landsorganisationen framställs förstås inte som en främlingsfientlig organisation, men det förekommer alltså överväganden och argument inom den breda fackliga rörelsen som kan väcka känslor av obehag.

Här är inte platsen att utförligare diskutera undersökningens förtjänster och brister som historisk avhandling. Det sker lämpligen i andra sammanhang. Hur som helst så är avhandlingens grundstruktur intressant. Framställningen och analysen utgår från tre gränsbegrepp. De tre ”gränserna” är en yttre gräns – invandringspolitiken så att säga vid nationsgränsen; en inre gräns, som handlar om villkoren på arbetsmarknaden som erbjuds invandraren när hon/han väl har passerat den yttre gränsen; och en innersta gräns, det fackliga medlemskapets möjligheter, villkor och krav. Positivt är också att analysen kompletteras med ett genusperspektiv, nämligen jämförelser med hur kvinnor under efterkrigstiden har tagit sig in på arbetsmarknaden och vilka hinder (gränser) där fanns att övervinna.

Men låt mig här bara gå in på några drag rörande ställningstaganden som gjordes inom eller av Landsorganisationen och som i ljuset av den senaste utvecklingen kan tyckas vara problematiska. Det handlar om drag av ”välfärdsnationalism” (Bo Stråth) som påminner om en del av den sverigedemokratiska, nygamla nationalismens argument där man buntar ihop ”folkhemmet” och invandringens påstådda skadeverkningar. Det gäller inte att här döma utifrån guilt by association, men det finns uttalanden som inte borde ha fällts, inte minst i ljuset av en senare utveckling.

Under efterkrigstiden fram till 1970-talet fanns en begränsad men nödvändig arbetskraftsinvandring: nödvändig mot bakgrund av behoven av en expanderande arbetsmarknad; begränsad med tanke på en ekonomisk politik för full sysselsättning. Intresseorganisationen LO sökte aktivt påverka omfattningen av denna invandring genom att värna om ”konkurrensbegränsning”, ja till och med en viss arbetskraftsbrist som också skulle ge den fackliga sidan en stark förhandlingsposition. Arbetskraftsinvandring alltså endast i den mån den behövdes, och då helst från de nordiska länderna, bland annat för att garantera en något så när homogen medlemskår. I fokus stod nämligen också de invandrande arbetarnas politiska synsätt som kunde vara av icke önskvärt slag (dvs. främst kommunistiskt), vilket var svårare att kontrollera hos ”mindre önskvärda icke-nordbor” som det hette 1954 i ett av LO:s remissutlåtanden till regeringen. Utifrån allt detta fanns alltså ett starkt kontrollbehov från LO:s sida, som också tillgodosågs av statsmakterna.

Från 1970-talet handlade mycket av diskussionen, inte minst i samband med de vilda strejker som sedan slutet av 1960-talet drog över landet, om att ge invandrarna jämlika villkor på arbetsmarknaden, jämfört med svenskarnas, men även åter om ”disciplinerande” åtgärder enligt en ”socialdemokratisk skötsamhetskultur”: den ”inre gränsen” i författarens modell. Här rör det sig bland annat om informationsinsatser, av vilka en del var särskilt avsedda för finska arbetare – inslag som också kritiserades internt inom LO eftersom de framför allt slog ”vakt om svenskheten som en nationell dygd” (1981).

Men det som ändrade situationen var att arbetskraftsinvandringen från 1970-talet främst ersattes av ökad flykting- och anhöriginvandring. Flyktingarna kom nu även från icke-europeiska länder. Det hävdades inom LO att det nu kunde krävas en större restriktivitet i asylärenden, eftersom det i verkligheten ofta skulle handla om arbetskraftsinvandring och inte om skyddsbehov. En grupp som gav anledning till att det inom LO höjdes kritiska röster mot flyktinginvandring var den främst från Turkiet kommande gruppen av kristna assyrier/syrianer från mitten av 1970-talet. Här befinner vi oss både vid den yttre gränsen, nationsgränsen, och den inre, nämligen möjligheten till anpassning i systemet. Så hette det kring 1980 i en av en LO-funktionär formulerad kritik av socialdemokraternas [!] ”Invandrarpolitiska program”, att vid ”en fortsatt hög och okontrollerad invandring” kunde man förvänta sig att ”motsättningarna” ökade ”i samhället mellan invandrarna och den inhemska befolkningen”. Och nog låter det aktuellt när man kan läsa i samma LO-interna dokument: ”Med tanke på flera kulturgruppers svårigheter till anpassning i det svenska samhället med stora skillnader i språk, kultur och klimathänseende, är kanske den allra bästa och mest humanitära hjälpen Sverige kan ge dessa grupper, att verka för deras möjligheter till en fristad och mänskliga betingelser inom andra länder med liknande kulturbakgrund.”

Det är i detta och andra exempel fråga om en ”rasifiering” och ett ”etnonationellt” perspektiv, menar författaren. Men här måste ändå kritiskt anmärkas att det hade behövts tydligare resonemang i avhandlingen om relationen mellan vad som uttalades av enskilda (namngivna) funktionärer och tjänstemän inom LO eller inom interna avdelningar och råd (Arbetsmarknadspolitiska enheten, invandrarrådet m.m.) i LO-huset, och vad LO:s ledning faktiskt ansåg och ville, alltså om dessa citat verkligen uttryckte LO-ledningens mening. Och även om de skulle ha gjort det, fick LO i så fall inte gehör för en sådan ståndpunkt, ty, som författaren också konstaterar, så var Sverige ”i en internationell jämförelse” en fortsatt ”generös mottagare av flyktingar”. Dessutom, vilket författaren också medger, engagerade LO sig från 1980-talet alltmer mot en ökad diskriminering på arbetsmarknaden.

I avsnitten om den ”innersta gränsen” finns inte lika tydliga formuleringar av ovan nämnda slag. Men där finns inte heller lika mycket material att bygga på vilket delvis beror på att författaren fokuserar LO i stället för förbunden, på vilkas spelplan den fackliga integrationen sker eller bör ske. Avhandlingen tar till slut även upp den uppmärksammade konflikten vid skolbygget i Vaxholm 2004 där en lettisk byggnadsfirma (Laval un Partneri Ltd) hade anlitats. EG-domstolens dom 2007 i frågan och de hot som några i LO:s ledning hade uttalat, att Sverige möjligen borde lämna EU om svenska kollektivavtal inte längre skulle gälla på alla arbetsplatser på svensk mark, avslutar undersökningen. Att det förekom obehagliga uttalanden från några representanter för de inblandade förbunden (Byggnads och elektrikerna) har ju blivit föremål för åtskillig debatt.

Det är tämligen tydligt att det inom LO:s och fackförbundens sfär kunde brytas två olika linjer, å ena sidan den kollektiva solidaritetens linje, inkluderande strävan att motverka segregering och utanförskap, å andra sidan en ”svenskhetens” linje med ”rasifierande” inslag. Det är sistnämnda som ger olustiga associationer, även om jag menar, att författaren överdriver i sin iver att tillskriva LO rollen som gränspolis och den socialdemokratiska skötsamhetskulturens vakthund. Sistnämnda aspekt handlar ju i stora delar om behovet – och strävan efter – att få invandrad arbetskraft att förstå ”hur systemet fungerade”, vilket inte behöver tolkas i så negativa termer som författaren vill antyda. Det är hur som helst med en kluven känsla jag lägger denna avhandling ifrån mig.

Klaus Misgeld är professor; historiker verksam vid Södertörns högskola, tidigare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.