Johannes av Korset i Göteborgs hamn

Vid sidan av Ulf Linde är Torsten Ekbom vår främste kännare av 1900-talets alla konstriktningar. Det han inte kan om modernismen och den tidiga postmodernismen är inte värt att veta, och han har i decennier med stormande pedagogisk glädje delat med sig av sitt kunnande i många böcker och otaliga artiklar. Den senaste boken handlade om John Cage, denne musikens Marcel Duchamp som fortfarande ställer till det för folk som har svårt att utvidga sina begrepp om vad musik är.

Torsten Ekbom har också följt många samtida konstnärer från debuten till i dag. Jag upptäcker det när jag söker mig tillbaka i böckerna av och om Göteborgsmålaren Kent Lindfors. I den första av dem, Älvkornetten från 1989, finns ett förord av Torsten Ekbom. Han återkommer i den senaste, Styckegods, utgiven i våras, som om han bara blivit avbruten i sin tankegång några futtiga decennier.

Den konstnärliga modernismen är, tvärtemot vad många tror, ytterst traditionsmedveten. Dock tar den sig öppet rätten att välja sin tradition, något som traditionalisterna förvisso också gör men inte så gärna vidgår. När Kent Lindfors väljer sitt förflutna är han både egensinnig och mycket träffsäker. Traditionen är värdelös om den inte kan formulera en bild av nuet och framtiden. Caravaggio, Zurbarán och Blake blir hans självklara samtida och samtalspartners.

Berättelsen om hur Kent Lindfors finner sin stil och sina ämnen liknar i mycket vad man kan få höra om andliga genombrott. Hans tid på Konstakademin i början av 60-talet var ganska förvirrad och ledde inte dit han ville. I ett slags interregnum gick han till sjöss och hamnade i Sydamerika. Men det viktigaste mötet skedde i Spanien 1965 under något som närmast kan kallas en vallfart. Han kände sedan tidig ungdom till de spanska mystikerna och målarna. Han sökte sig till klostret i Guadalupe med dess sedan 1600-talet sammanhållna samling av Zurbarán-målningar. Guadalupe är ett arabiskt ord som betyder ”den gömda floden”, ett vatten som nu bröt fram i dagen för målaren. Han kunde identifiera det i ett citat från Johannes av Korset:

Jag vet en brunn som flödar, en vattenåder,

fast natten råder.

Detta flöde kom sedan att våldsamt konfronteras med Göta älv när han kom tillbaka till Sverige och blev hamnarbetare i hemstaden. I ett brev – tid finns inte i sådana samtal – till kollegan Francisco de Zurbarán skriver han: ”Men kanske finns nedtryckta och gömda under denna älvs smutsiga yta, dina munkars vita klädnader och ävenså prakten i dina kvinnliga helgons dräkter och klänningar? Vem vet?”

Hans enkla livsomständigheter kontrasterade på ett unikt sätt mot det överdådiga spanska barockmåleriet och dess bakgrund i mystik och kristna föreställningar. Kent Lindfors kom inte att måla helgon. I stället fann han sina viktiga motiv – hamnskjul, pissoarer, containrar, traverser och kranar – i sin vardagliga arbetsmiljö. Men som Torsten Ekbom påpekar målar han dessa ting som om de vore Zurbaráns munkar. Om han blev en mystiker så valde han den sortens mystik som ser det heliga i den materiella världen. ”Vad som var grått blev rosa eld. Vad som var en smutsig bageriskorsten blev till en glödande kopparpelare. Fläkthuset till en svart glänsande sten, en sarkofag av sot (men vad drev honom, vad höll honom uppe?)” Dessa och många andra noteringar hos Kent Lindfors får mig att tänka på Birgitta Trotzigs prosalyrik. Han är en betydande men nästan helt okänd författare vid sidan av rollen som berömd bildkonstnär. Om han började i en överrealistisk fotografisk målarstil (som Ola Billgren och de andra) hamnade måleriet snabbt i en virvel av ting intill förväxling lika heliga tecken för ting. Anteckningarna är dock sig ganska stilistiskt lika genom årtiondena.

Många av hans tidiga dagboksnoteringar som finns tryckta i Älvkornetten från 1989 kretsar kring skapandets processer. Resorna till Guadalupe blev ett slags pilgrimsmönster som sedan följt Kent Lindfors. Metod och syfte är desamma men resmålet ett annat i boken Ned mot Compostela eller Den vattendränkta romaniken från 1993 – lägg märke till hur vattensymboliken återkommer i titeln! Resan blir ”en dubbelriktad korridor” mellan jag och värld, ting och tecken. Boken kan mycket väl användas som en konsthistorisk resehandbok, och den är fint illustrerad med foton av Astrid Hjort.

Mycket har hänt i konstnärskapet sedan propellrar och hamnskjul började genomlysas för mer än trettio år sedan. Först kom den väldiga flygfärden då Göta älv sågs i fågelperspektiv i sviten Älvkornetten. Därefter har spelet mellan tingens hårdhet och bräcklighet fortsatt, och Kent Lindfors har borrat sig bakåt mot mystikernas och Zurbaráns spanska 1600-tal. Han har identifierat sig med Johannes av Korset. I bildsviten Flykten från 2005 getaltar han helgonets flykt från Toledo i dubbelexponering med Charles Laughtons filmklassiker Trasdockan. Flykten är att bryta sig ut ur de invända och påtvingade sammanhangen mot en konstnärlig frihet och en själslig transcendens. Johannes av Korsets strofer om vattnet fortsätter:

En evig källa har i lönndom runnit

Jag vet så väl var den sitt läger funnit,

fast natten råder.

Ett tredje vatten, fött av ström och källa

ser jag från dessa lika mäktigt välla

fast natten råder.

Det är dessa hemliga strömmar som Kent Lindfors söker i sitt konstnärskap.

I den nya text- och bildvolymen Styckegods finns utförliga utdrag ur senare års arbetsböcker samt en mängd essäer om valfrändskaper i konsthistorien. Det är inte underligt att Kent Lindfors förstår vad Mark Rothko sysslar med när han envetet håller fast vid samma vision och samma form livet igenom. Också hos honom ser man en flykt genom materien – hos Kent Lindfors kan man se horisontlinjen genom de solidaste byggen – till en ny värld som inte upphäver eller förringar utan gudomliggör (ordet känns lite galet; Kent Lindfors är föga from på ytan) den gamla vanliga materialiteten. Det sägs ofta att ikonmåleriet är fönster som öppnas mot evigheten. I så fall är många av Kent Lindfors’ målningar (som hos hans vänner Rothko och Zurbarán) också ikoner, också det tidiga mästerverket Pissekuren där den råa naturalismens instängdhet i ett betongskjul bryts och öppnas av en glasruta ut mot den oändliga hamnen i Göteborg.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.