Mera bra om Brask

Per Stobaeus, historiker i Lund, disputerade 2008 på avhandlingen Hans Brask. En senmedeltida biskop och hans tankevärld (anmäld av Göran Hägg i Signum nr 1/2009). Denna bok, en veritabel tegelsten, kan ses som en fristående fortsättning på avhandlingen. Vissa kapitel – till exempel det om biskopen som domare – hade kanske passat bättre i den förra boken, men tillsammans ger de båda böckerna en förnämlig bild av tiden 1480–1540.

Även i denna bok är Hans Brask huvudpersonen. Frågan är om någon annan person från senmedeltiden kan bli så väl känd av oss som just denne biskop i Linköping. Stobaeus har inte funnit några epokgörande nya källor, men han har effektivt utnyttjat dem som varit kända sedan länge, främst biskopens in- och utgående korrespondens. Men det nya ligger främst i de perspektiv han lägger på materialet. Genom goda kunskaper i latin och teologi – ingalunda självklara i dag ens för historiker med inriktning på medeltiden och tidigmodern tid – kan författaren ge oss en fängslande bild av en tid så fjärran men ändå nära.

Inte minst intressant är det att se när Brask sätts in i ett internationellt perspektiv. Genom kontakter med Rom och genom studieår i främst Tyskland fick kyrkans företrädare i Sverige en imponerande bred orientering. Stobaeus försummar inte heller att redogöra för hur Brask fungerade som biskop jämfört med biskopsrollen i andra länder. Det visar sig att biskopen i Linköping – och säkert också i andra svenska stift – personligen tog hand om stiftsstyrelsen på ett helt annat sätt än på kontinenten. Där de tyska biskoparna framträdde som feodalherrar och överlämnade dömandet i äktenskapsmål och liknande till underlydande, där skötte den svenske biskopen det på egen hand. Linköpings stift var ändå ett av landets största, som förutom Östergötland omfattade nästan hela Småland, Öland och Gotland.

Biskop Brask hade goda kunskaper i kanonisk rätt, i vilket ämne han var doktor. Han var också väl förfaren i svensk lag och utifrån de ganska utförliga rättegångshandlingar som har bevarats från hans tid får man en god bild av hur ett svenskt stift förvaltades strax före reformationen. Intressant är att se hur biskopen i äktenskapsmålen ofta tar kvinnornas parti. En del av förklaringen ligger säkert i kyrkans hävdande av att äktenskapet måste bygga på en frivillig konsensus. Även efter reformationen tycks domkapitlen (mer än häradsrätterna) ofta ha gynnat kvinnorna. Av naturliga skäl och utifrån arten av källorna framträder biskopen här snarast som den erfarne juristen.

Han hade dock andra sidor. I breven citeras ofta Bibeln och ordspråk – Stobaeus gör en särskild undersökning av ordspråken – och bakom det tunga och oviga språket anar vi en vänsäll och omtänksam man. Säkert kunde han också upplevas som besvärlig av många, inte endast av kung Gustav. Att han inte kan frånkännas en viss ekonomisk månhet är tydligt, och döljs inte heller av författaren.

Finns det några verkliga nyheter i denna bok? Av ålder har Brask varit känd för två saker: sin ”lapp” och att han var en intransigent företrädare för den gamla tron. Författaren ger många citat från den äldre historieskrivningen, där ”den katolske prelaten” framställs i en mindre smickrande dager. I den mån han erkänns ha någon positiv sida är det hans nationalism och hans fiendskap mot Danmark … De rent politiska aspekterna behandlas främst i avhandlingen, men även bland annat göticismen skildras här. Den var viktig vid denna tid.

Relationerna till klostren i Linköpings stift behandlas utförligt. Här gäller det främst Vadstena och Nydala, medan källorna tiger nästan helt om Alvastra, en märklig tystnad om ett av Sveriges äldsta kloster, som ännu omkring 1480 kunde utveckla så mycket kraft att man etablerade ett helt nytt kloster i Gudsberga i Dalarna, Sveriges nordligaste.

Brask och den begynnande reformationen är ett annat kapitel. Här har Brasks roll av ålder uppfattats som helt negativ: han ville inte veta av något nytt. ”Bättre att Paulus vore bränder än av var man känder.” Tydligt är att den teologiska debatten enligt honom borde begränsas till teologernas skara. Någon tradition av teologiskt bildade lekmän fanns vid denna tid inte heller i västkyrkan, till skillnad från östkyrkan där de alltid har funnits. En av förklaringarna till reformationens framgångar ligger nog här.

Stobaeus uppvisar tydligt att Brask såg vikten av att bemöta reformationen på dess egen plan med skrifter och argument, inte bara genom att säga nej. I C-samlingen i Uppsala universitetsbibliotek finns en bok som visar att en skrift av Philipp Melanchton och en annan av John Fisher fanns i Vadstena klosterbibliotek. Stobaeus gör det mycket sannolikt att dessa skall ha förmedlats till Vadstena av biskopen. Han insåg vikten av att bröderna i Vadstena, ansedda som goda predikanter, blev insatta i dagens teologiska kontrovers.

Men episkopatet i Sverige var svagt och redan splittrat. Hans Brask kunde ensam inte göra allt, allra minst när han motarbetades av en statsmakt som i macchiavellisk anda inte drog sig för att utnyttja makten. Slutet blev landsflykt i Polen, först i Danzig och sedan i ett kloster där hans grav fortfarande finns. Ett par av hans trogna kaniker fortsatte till Rom. Det är också en förtjänst i denna bok att den omsorgsfullt redogör för personer i Brasks omgivning i kapitlet ”Kolleger, vänner och fiender”. Här finns också en avdelning med rubriken ”De svenska doktorerna på Hans Brasks tid”. De var inte så många, vilket visas av att de kan avhandlas på nio sidor.

Till slut skall nämnas att denna bok är överdådigt rikt illustrerad. De flesta bilderna är tagna av författaren själv, vilket inte hör till vanligheterna. Hans Brask skulle säkert ha blivit glad över att få se och läsa denna bok. Han är värd ett sådant eftermäle. Det finns biskopar på 1900-talet som är mera anonyma än denne man. Genom sina två böcker om Hans Brask har Per Stobaeus inte bara rest ett äreminne över Brask, han har också givit en panoramabild av Sverige under årtiondena omkring 1500. Här är Gustav Vasa bara en i mängden och ingalunda den mest intressante.


Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.