Det gåtfulla jaget

Det har redan skrivits mycket om Tomas Tranströmers lyrik. Förutom en mängd artiklar, recensioner och intervjuer kan nämnas inträngande studier av Kjell Espmark, Staffan Bergsten och Niclas Schiöler. I dagarna har Magdalena Slyk försvarat sin doktorsavhandling ”VEM är jag?” Det lyriska subjektet och dess förklädnader i Tomas Tranströmers författarskap.

Det är ett viktigt ämne och en central frågeställning. Tranströmer är utbildad psykolog och har också varit verksam som psykolog. Att identitetsproblematiken varit brännande för honom bär många dikter vittne om. Genomgående i hans författarskap finns samtidigt spänningen mellan det personliga och det opersonliga. Många läsare har nog uppfattat Tranströmer som en objektiv poet, en distanserad poet, eller för att tala med T. S. Eliot, en poet som hyllar ”det objektiva korrelatet”. I Magdalena Slyks avhandling visas (även med statistiska tabeller) hur ofta ”jag” framträder öppet, ibland som ”vi”, men hur jaget ofta uppträder i förklädnader som ”du”, ”han”, ”man”, ”vandraren” eller ”drömmaren”. Allmängiltiga sanningar förmedlas genom dessa omskrivningar på ett, trots allt, personligt sätt.

I inledningen anger Magdalena Slyk att hon inte kommer att intressera sig för dikternas tillkomsthistoria, inte heller kommer hon att särskilt utförligt behandla den psykologiska sidan av jagproblematiken. Detta är något dunkelt uttryckt. Förmodligen menar hon, att hon inte vill försöka binda dikterna till Tranströmers personliga upplevelser eller till hans biografi. Men han är psykolog av facket, och det är naturligt att psykoanalys, drömmar, Freud och särskilt Jung spelar stor roll för honom och att detta avspeglas i hans diktning. I avhandlingen hänvisas också flitigt till psykoanalysen, inte minst när det handlar om drömmarna och deras betydelse, där också Jung intar en central plats.

Avhandlingen inleds med en noggrann genomgång av Minnena ser mig (1993). Efter en utförlig diskussion om hur man definierar begreppet memoarer och begreppet ’självbiografi’ stannar Magdalena Slyk slutligen för att definiera Tranströmers bok som ”memoarer med självbiografiska inslag”. Förtjänstfullt visas i detta kapitel hur motiv, stilgrepp och metaforer från dikterna återkommer i Minnena ser mig. En dikt med samma rubrik publicerades redan tio år tidigare i diktsamlingen Det vilda torget:

En junimorgon då det är för tidigt

att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt

av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop

mot bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas

fast fågelsången är bedövande.

Efter ett kapitel, där Magdalena Slyk tecknar 50-talets kulturella klimat som bakgrund till Tranströmers debut år 1954 med Sjutton dikter, vidtar en svit diktanalyser, ofta sensibla och bra. Ett problem är dock att hon har Bergstens och Schiölers omfångsrika och gedigna arbeten att förhålla sig till, och ibland blir det svårt att veta, vad som verkligen är hennes egna iakttagelser, hennes självständiga insats. Vad som också ibland kan saknas är vad som på litteraturvetenskapligt språk kallas intertextualitet. Hur förhåller sig Tranströmer till den långa tradition som han står i? Och vilka genklanger från andra författare kan spåras? Magdalena Slyk tar upp några sådana fall, men ofta saknas det perspektivet.

I det sista kapitlet, ”Avslutning”, lanserar Magdalena Slyk en intressant teori om varför Tranströmer ofta har uppfattats som så distanserad och objektiv. Kan det helt enkelt bero på urvalet i diktantologier, där just de ”opersonliga” dikterna dominerar?

Att med polska som modersmål ge sig i kast med Tomas Tranströmers författarskap är i sig en prestation. Avhandlingen är välskriven och välformulerad och välgörande fri från korrekturfel. Dessutom är den fri från det teoretiska tungomålstalande som så många litteraturvetenskapliga doktorsavhandlingar varit behäftade med under de senaste femton till tjugo åren.

Det välfunna citatet från avhandlingens titel är hämtat från dikten ”Namnet” ur samlingen Mörkerseende (1970). De två första närmast prosalyriska stroferna lyder:

Jag blir sömnig under bilfärden och kör in under träden vid sidan av vägen. Rullar ihop mig i baksätet och sover. Hur länge? Timmar. Mörkret hann falla.

Plötsligt är jag vaken och känner inte igen mig. Klarvaken, men det hjälper inte. Var är jag? VEM är jag? Jag är någonting som vaknar i ett baksäte, snor omkring i panik som en katt i en säck. Vem?

Elisabeth Stenborg är fil. dr i litteraturvetenskap, Uppsala.