av JOHAN WALLESJÖ
Av alla kärnfulla religiösa ord eller utrop som vi återkommande begagnar oss av – såväl inom ramen för den kristna mässan som av mer vardagliga och kanske något grumligare skäl – bör väl ändå halleluja inta något av en honnörsplats. Detta välkända ord, som kyrkan ärvt från hebreiskan och gudstjänsten i judarnas synagoga, betyder ungefär ”Lova Herren”. För många är även den svenska översättningen så självklar att man inte närmare reflekterar över den. Uttrycket förefaller vara entydigt och okomplicerat, där tankarna spontant går till ord som vördnad, glädje och tacksamhet.
En person som höggradigt har bidragit till att sätta ordet på kartan i den sekulära moderniteten är den kanadensiske artisten och poeten Leonard Cohen (1934–2016). Häromåret kom dokumentärfilmen Hallelujah: Leonard Cohen, A Journey, A Song, som sedan i våras även finns på utvalda streamingtjänster. I filmen får man följa Cohens karriär i ljuset av denna enda sång, hans numera ikoniska ”Hallelujah” som det nog inte är en överdrift att i dag kalla för en av världens mest omtyckta låtar.
Som få andra bidrog Leonard Cohen till att sätta detta omhuldade ord i ett skarpare men samtidigt mörkare ljus, och att förvandla det till ett innerligt utrop som samtidigt fastnar lite i halsen. Som ingen annan låter han det ”religiösa” halleluja brytas mot en mänsklig brustenhet och en verklighet av kroppsligt begär. Två sidor av samma mynt som Cohen för övrigt ägnade sig grundligt åt att utforska i liv och konstnärskap. Spänningen mellan det andliga och det köttsliga, och det eviga försöket till försoning mellan polerna, blev temat som han konsekvent skulle hålla sig till. Redan i sin debutroman The Favourite Game från 1963 hävdar han gåtfullt: ”A scar is what happens when the word is made flesh” (Ett ärr är vad som uppstår när ordet blir kött).
I dag upplevs nog Leonard Cohens ”Hallelujah” av många som en sång som alltid har funnits där – uråldrig eller snarare tidlös. I själva verket återfinns den i sin originalversion på albumet Various Positions från år 1984. När det hade spelats in ratades det emellertid av det amerikanska skivbolaget, som inte ansåg det tillräckligt kommersiellt. Ironiskt nog – för efter några år skulle sången förvandlas till en monstruös hit; inte minst med hjälp av tolkningar från andra, yngre artister som plötsligt hade upptäckt dess storhet.
Den notoriskt noggranne och i sin kreativitet mycket långsamme Cohen, lär under nära tio års tid ursprungligen ha skrivit ett 80-tal (!) verser till sången, medan endast fyra hamnade på studioinspelningen. Vid konserter har Leonard Cohen emellertid framfört flera alternativa versioner som också visar på låtens många skikt. Öppningsraderna lyder:
Now I’ve heard there was a secret chord/That David played, and it pleased the Lord/But you don’t really care for music, do you?/ It goes like this the fourth, the fifth/The minor fall, the major lift/The baffled king composing Hallelujah.
(Ungefärlig svensk översättning; ”Jag hört att det fanns ett hemligt ackord/som David spelade, och det behagade Gud/Men du bryr dig väl inte riktigt om musik, eller hur?/Det går så här den fjärde, den femte/mollackordet faller, durackordet lyfter/Den förbryllade kungen som tonsätter Halleluja.”)
Av somliga har sången tolkats som en dialog med Gud, medan andra tänker sig att jaget vänder sig till en kvinna. Men i båda fallen kan man tala om en komplicerad, brusten relation. I texten finns det tydliga anspelningar på berättelsen om Simson och Delila och historien om kung David och Batseba, från Domarboken respektive Andra Samuelsboken. En kung, som ju för övrigt också var poet, och som man här med fog skulle kunna hävda uttalar sig från en svaghetens position snarare än styrkans. Sången fortsätter:
Your faith was strong but you needed proof/You saw her bathing on the roof/Her beauty and the moonlight overthrew you/She tied you to a kitchen chair/She broke your throne, and she cut your hair/And from your lips she drew the Hallelujah.
(Ungefärlig svensk översättning; ”Din tro var stark men du behövde bevis/Du såg henne bada uppe på taket/Hennes skönhet och månskenet överrumplade dig/Hon band dig vid en köksstol/Hon bröt din tron och hon klippte ditt hår/Och från dina läppar drog hon ut ett halleluja.”)
Vad är det då för ett slags halleluja lyssnaren får möta? Kanske är det inte alldeles klart, och det beror förstås på vem det är som lyssnar. Men det rör sig åtminstone inte om något oreflekterat glädjerop. Vid ett tillfälle presenterades sången koncist av Cohen som ”a song about the broken”.
Genom åren var han annars restriktiv med att ge svar på vad ”Hallelujah” handlade om. Men vid ett par tillfällen hände det att Cohen öppnade upp för förklaringar: ”Denna värld är full av konflikter och av saker som inte kan bli försonade. Men det finns ögonblick då vi kan försonas och omfamna hela röran, och detta är vad jag menar med ’halleluja’.”
Vid ett annat tillfälle konstaterade han att det finns ett religiöst halleluja, men också många andra. ”När man betraktar världen, finns det bara en sak att säga, och det är halleluja.”
Den amerikanska singer-songwritern Brandi Carlile, en i den ändlösa rad av artister som försökt sig på att tolka sången, säger i den nyutkomna dokumentärfilmen: ”Leonard förstod att det inte var en kyrkosång, utan ett ögonblick av insikt om att livet kan vara fruktansvärt svårt …”
I en av de ursprungliga verserna, som i likhet med många andra av de andra också blivit föremål för ändlösa diskussioner bland fans på internetforum, sjunger Cohen:
Maybe there is a God above/but all I’ve ever learned from love/is how to shoot at someone who outdrew you/And it’s not a cry that you hear at night/It’s not somebody who’s seen the light/It’s a cold and it’s a broken Hallelujah.
(Ungefärlig svensk översättning; ”Kanske finns det en Gud där ovan/men allt jag någonsin har lärt mig av kärlek/är hur man skjuter på någon som drar snabbare än du/Och det är inte ett rop du hör om natten/Det är inte någon som har sett ljuset/Det är ett kallt och ett brustet halleluja.”)
Cohens brustna halleluja har gäckat och förundrat fans och kritiker genom åren. De flesta tycks nog överens om att det rör sig om ett mästerverk som man samtidigt inte riktigt får grepp om. Oavsett vad sången betyder i lyssnarens öron, är det svårt att i texten undgå smärtan och kluvenheten som framträder i relation till den till synes omöjliga kärleken.
Det är en gängse uppfattning att Cohen är en poet vars lyrik lika gärna kunde stå för sig själv, utan musiken. Till stor del är den berättigad; det räcker att syna vilken sångtext som helst för att upptäcka hur omsorgsfullt fraserna är uppbyggda, på ett sätt man exempelvis inte ser hos den mer lekfulle och oberäknelige Bob Dylan.
Men ändå – en amerikansk musikjournalist uttryckte sig ungefär så här: ”utan musikarrangemangen skulle Leonard Cohen aldrig ha hänt”. Både Cohen-kännare och artistkollegor, inte minst just Dylan, har framhållit att det med rätta talas mycket om Cohens texter – men att de musikaliska arrangemangen, mer komplext komponerade än man i förstone kanske märker, glöms bort.
När det gäller just ”Hallelujah” är det tydligt hur melodin har trollbundit lika väl som orden, i samband med såväl begravningar som bröllop. I det senare fallet kan det emellertid vara särskilt viktigt med en generös tolkning av texten, med tanke på dess bitvis explicita relationsproblematik. Tolkas gör sannerligen texten också, och de fantasifulla översättningarna är många. Här i Sverige har ”Hallelujah” på senare år exempelvis förvandlats till en jullåt med titeln ”Decembernatt”, där det komplexa fått ge vika för ett nordiskt, lätt melankoliskt men inte så värst poetiskt julmys.
Leonard Cohens andliga och religiösa profil är i sammanhanget heller inte ointressant. En kanske ytlig men inte helt osann sammanfattning skulle kunna lyda: En jude rotad i judendomens världsbild och traditioner, som under några år på 1990-talet gick i kloster som buddhistmunk, och som i sina sånger då och då gärna har hängett sig åt den kristna symbolvärlden. I detta fall kan nog det faktum att han delvis uppfostrades av en katolsk barnflicka, som ofta tog med honom till kyrkan i Montreal, heller inte underskattas.
Cohen gjorde dessutom ingen hemlighet av sin djupa fascination för Jesusgestalten. I en intervju förklarade han:
”Den som säger att ’saliga är de fattiga, saliga är de ödmjuka’, måste vara en gestalt av oöverträffad generositet och insikt och galenskap. En man som förklarade sig stå bland tjuvarna, de prostituerade och hemlösa. Han var en man av omänsklig generositet, en generositet som skulle omkullkasta världen om den omfamnades.”
I den nu aktuella dokumentärfilmen jämför Cohen vid ett tillfälle judendomen och buddhismen. Medan han vänder sig till judendomen för att närma sig Gud, handlar buddhismen för honom snarare om att nå in till ”självet”. En annan replik i filmen tycks samtidigt ligga kristendomen nära: ”Det enda sättet att försona sig med lidandets slöja är att be.”
I sin allra sista intervju ansåg han på sitt lakoniska manér att han inte alls var någon särskilt religiös människa. Kanske hängde det ihop med Cohens ödmjukhet när det kommer till religiösa frågor och genuina ointresse för dogmer och avgränsningar. I intervjun svarade han att han inte hade någon andlig ”strategi”, men att han ändå hade mött något mycket grundläggande i sitt liv: ”Jag har känt nåden av en annan närvaro i mitt liv men kan inte bygga någon andlig struktur på den.”
Studioalbumet där Cohens ”Hallelujah” återfinns, avslutas av en i mitt tycke lika stark sång som man skulle kunna se som ett avskalat svar på den förstnämnda.
”If it be your will” är en innerlig och hudlös bön om överlåtelse:
If it be your will/That I speak no more/And my voice be still/As it was before/I will speak no more /I shall abide until/I am spoken for/If it be your will.
(Ungefärlig svensk översättning; ”Om det är din vilja/Att jag inte längre talar/Och min röst blev stilla/Som den var förut/Jag kommer inte mer att tala/Jag ska stanna tills/Jag är tilltalad/Om det är din vilja”).
Här finns också en av många intressanta kopplingar till hans allra sista album, You want it darker, och orden ”Hineni, hineni, I’m ready my Lord”. Hineni är hebreiska och betyder ”här är jag”, som är Abrahams svar till Gud som kräver att han ska offra sin son Isak. Men det är också vad Mose säger när Gud talar till honom från den brinnande busken.
I just denna spänning, eller snarare detta självklara samband, mellan det brustna och det överlåtna, hade Leonard Cohen sin hemvist;
There’s a blaze of light in every word/it doesn’t matter which you heard/the holy or the broken Hallelujah.
(Ungefärlig svensk översättning; ”Det finns en flamma av ljus i varje ord/det spelar ingen roll vilket du hörde/det heliga eller det brustna hallelujat.”)
Frågan är om inte sången fick sitt största genomslag när den, tämligen ironiskt, i början av 00-talet något oväntat hamnade i den datoranimerade filmen om träsktrollet Shrek. Något som i sin tur skulle leda till en ännu bredare flod av cover-versioner. Märkligt nog tycks alltså ”Hallelujah” fått vingar först i händerna på andra artister och i helt andra sammanhang.
Men, under de sista turnéåren fram till 2013 var det som om han ändå tog tillbaka den där sången, hem till sig själv. Stående på knä iklädd sin fedora-hatt och på väg mot de 80, sjöng Cohen fokuserat och innerligt sitt ”Halleluja” på ett sätt han aldrig riktigt gjort förut. Sången hade kommit hem, kanske ända hem till synagogan i Montreal – Shaar Hashomavim – där han som liten hade upptäckt de bibliska metaforerna och berättelserna, vars inverkan på hans sånger inte kan överskattas.
På denna synagogas begravningsplats begravdes Leonard Cohen vid en enkel ceremoni i november 2016. Ovanför det inristade namnet på gravstenen finns den sexuddiga Davidsstjärnan, formad som ett hjärta.
Den fascinerande dokumentärfilmen om hur en sång färgade ett helt artistliv – eller kanske lika gärna det omvända – kan ses i ljuset av den där spänningen mellan det brustna och överlåtna, som också blev något av en programförklaring för Leonard Cohen. Och i filmens avslutning uttrycker ingen detta bättre än han själv: ”I en ogenomtränglig värld som inte kan förklaras, antingen höjer man näven eller säger halleluja. Jag tänker göra både och.”
Johan Wallesjö är journalist på Värnamo Nyheter.
Ur Signum nr 6/2023, s. 33–37.