av PATRICK ZOLL
”Hela världen talar om identitet.” Men enligt den franske nationalekonomen Thomas Piketty är det inte bra, eftersom ”just detta utgör en av de mest perversa konsekvenserna av hur den politiska debatten har blivit alltmer högerextrem. Hela världen talar om identitet, men ingen talar om sociala frågor, ekonomi och antidiskrimineringspolitik, vilket är nödvändigt för att vi ska kunna leva tillsammans. Det ställer krav på ingående och sansade debatter just på grund av att vi står inför nya utmaningar och på grund av att frågorna som vi därmed ställs inför är öppna.”
Att man inom den samtida politiska diskursen i Frankrike överallt talar om identitet beror enligt Pikettys analys på att högerextrema krafter har lyckats sätta ramarna. Högerextrema politiska krafter, som till exempel den identitära rörelsen och de partier och politiker som står dem nära, använder inte längre biologiska begrepp för att formulera sina teser – till exempel med hänvisning till raser – utan lutar sig mot begrepp som ”(etno)kulturell identitet”. Det är inte längre (bara) rasens renhet eller homogenitet som hotas av invandringen utan folkets (etno)kulturella identitet. Enligt Piketty är det ständiga pratet om identitet dåligt även därför att det distraherar oss från det verkliga problemet: (rasistisk) diskriminering och social likväl som ekonomisk ojämlikhet.
Piketty sällar sig därmed till en månghövdad kör av framstående personer som kritiserar den så kallade ”identitetspolitiken” från vänster. Med en uppenbart sarkastisk underton definierar till exempel Sahra Wagenknecht i sin bästsäljande bok De självgoda identitetspolitik på följande sätt: ”Identitetspolitik handlar om att rikta uppmärksamheten mot allt mindre och alltmer besynnerliga minoritetsgrupper som bygger sin respektive identitet på en viss egenhet som gör dem annorlunda i relation till majoriteten och som även gör det möjligt för dem att påstå sig vara ett offer. För att bli en erkänd offergrupp är egentligen det enda viktiga att det rör sig om individuella egenskaper och inte om sådana som hänger samman med socioekonomiska strukturer.”
För Wagenknecht är identitetspolitik helt enkelt ett uttryck för den så kallade ”livsstilvänsterns” världsåskådning, det vill säga en akademisk och ekonomisk elit som sysslar med klientpolitik gentemot vissa priviligierade minoriteter. Däremot intresserar de sig inte för en socialpolitik som riktar sig mot den ekonomiska ojämlikhetens och orättvisornas ”verkliga offer”, nämligen de som traditionellt sett utgjort samhällets mittenskikt och som till största delen består av arbetare och icke-akademiker. Att på detta sätt fokusera identitet i politiska debatter, respektive den identitetspolitik som utgör dess grund, är för Francis Fukuyama till och med en avgörande faktor för att förklara demokratiernas förfall över hela världen, att auktoritära regimer har vuxit sig starkare och orsaken till krisfenomenen inom västvärldens liberala demokratier, såsom Brexit eller Donald Trumps seger: ”Alla dessa utvecklingslinjer har på ett eller annat sätt sitt ursprung i de ekonomiska och tekniska förändringar som globaliseringen har genomgått. Men samtidigt har de sina rötter i ett annat fenomen: att identitetspolitiken har vuxit sig allt starkare. Nittonhundratalets politik dikterades till största delen av ekonomiska frågor. Vänsterns politik kretsade kring arbetarna, handelsfördrag, välfärd och omfördelning. Högerns politik däremot hade som främsta mål att banta staten och att gynna den privata sektorn. Nu för tiden dikteras politiken allt mindre av ekonomiska eller ideologiska frågeställningar och alltmer av frågor som rör identitet. I våra dagar ägnar sig vänsterns politiker allt mindre åt att arbeta för ekonomisk jämlikhet och mer åt att företräda ett brett spektrum av marginaliserade gruppers intressen, såsom etniska minoriteter, invandrare och flyktingar, kvinnor och HBTQ-personer. Samtidigt har högern å sin sida omdefinierat sin huvuduppgift till att på patriotiskt vis försvara den nationella identiteten, vilken ofta uttryckligen kopplas samman med ras, etnicitet eller religion.”
Den franske nationalekonomen, den tyska politikern och den amerikanske statsvetaren är eniga: det är negativt att man på senare tid överallt i politiska debatter åberopar sig på en viss identitet och hur identitetspolitiken, som detta tankesätt är sprunget ur, går hand i hand med ett tydligt fokus på huruvida vissa minoriteters intressen tas till vara. Orsaken är att detta går ut över omfördelningspolitiken vars syfte är större ekonomisk jämlikhet och rättvisa. Alla tre understryker dessutom att det är problematiskt att vår uppmärksamhet förskjuts på detta sätt, eftersom det försvagar de demokratiska samhällena och framför allt stärker demokratins högerextrema fiender, vilka har tagit till sig identitetsretoriken för att ge sina rasistiska målsättningar ett emancipatoriskt sken och framställa sig själva som offer när de stöter på kritik och motstånd.
Vad ska man då, utifrån ett katolskt perspektiv, säga om identitetspolitiken och kritiken som riktas mot den? Först och främst är det viktigt att förstå att begreppet ”identitetspolitik” används som ett stridsbegrepp både av anhängare och kritiker. Det används för att berätta antingen en framstegshistoria eller en historia om förfall, i syfte att klargöra och rättfärdiga ens egen politiska ståndpunkt.
Enligt den kritik från vänster som citerades ovan utgör till exempel vänsterns anammande av identitetspolitiska idéer en form av syndafallsberättelse, som inte bara förklarar vänsterns politiska misslyckanden och nedgång under de senaste årtiondena utan även samtidigt presenteras som orsaken bakom en hel rad problematiska politiska företeelser: när man åt av identitetens förbjudna frukt växte sig högerextremismen och populismen starkare, vilket även medförde en orättvis socialpolitik och slutligen demokratins förfall.
På grund av att sådana narrativ präglas av bristande komplexitet och har en starkt polariserande verkan, bör katoliker försöka att motstå frestelsen att okritiskt ställa sig bakom både den konservativa och kulturpessimistiska varianten, präglad av tankar om förfall, och den liberala och progressiva varianten som präglas av tankar om framsteg. Identitetspolitiken utgör varken en modern tillämpning av Jesu krav på att arbeta för de fattiga och marginaliserade eller någonting principiellt oförenligt med katolska värden och övertygelser. Att det senare är fallet blir tydligt om man inte omedelbart kliver in de debatter som så ofta präglas polemik utan till att börja med lugnt tar ett steg tillbaka och frågar sig vad identitetspolitik egentligen är och påstår sig vara.
Vad är identitetspolitik?
Identitetspolitik hör till en form av politisk aktivitet som kallas för ”erkännandepolitik”. Aktiviteter inom erkännandepolitikens område präglas av en målsättning att avskaffa orättfärdig ojämlik behandling. Inom erkännandepolitikens område kan man urskilja en identitär och en icke-identitär erkännandepolitik. Det är den förstnämnda av de båda som vanligtvis ges namnet ”identitetspolitik”.
Låt oss börja med den icke-identitära erkännandepolitiken. Klassiska exempel är arbetet under 1800-talet för att avskaffa slaveriet, och suffragetternas och medborgarrättsrörelsernas kamp under 1900-talet. I alla dessa fall syftar aktörernas politiska arbete till att avskaffa ojämlik behandling. Det avgörande för att avskaffa dessa ojämlikheter bestod i att kritisera hur de rättfärdigades. Den icke-identitära erkännandepolitiken utmärks vidare av att man kritiserade den ojämlika behandlingen med hjälp av argument som pekade på hur dess orättfärdighet vilade på ett logiskt felslut: den normativt ojämlika behandlingen baserade sig på faktiska skillnader mellan människor (till exempel kön, hudfärg) som i normativt hänseende var irrelevanta. Det är viktigt att understryka att denna kritik inte riktar sig mot ett logiskt felslut av typen vara-böra, det vill säga ett naturalistiskt felslut. Den icke-identitära erkännandepolitikens kritik baserar sig snarare på att det inte går att rättfärdiga en fundamental normativt ojämlik behandling av människor (till exempel i form av lagar som utestänger kvinnor från den demokratiska processen eller som missgynnar färgade) genom att hänvisa till faktiska skillnader såsom hudfärg eller kön. Det är nämligen fråga om accidentella, det vill säga icke väsentliga, mänskliga särdrag och egenskaper.
För att kunna rättfärdiga en fundamental normativt ojämlik behandling skulle det krävas essentiella skillnader mellan människor, med hjälp av vilka människor skulle kunna delas in i olika klasser och grupper. Och just detta är utmärkande för försöken att rättfärdiga en fundamental normativt ojämlik behandling mellan herrar och slavar, mellan vita och färgade människor, mellan ”arier” och judar eller mellan män och kvinnor: alla de som utgör nummer två inom dessa begreppspar har i värsta fall frånkänts sin mänsklighet helt och hållet och i bästa fall förklarats vara en andra klassens människa, med hänvisning till att det föreligger en essentiell skillnad mellan dem och de förstnämnda inom begreppsparen (ett typexempel vore Aristoteles Politiken där föreställningen om ”naturliga slavar” rättfärdigas av att vissa icke-greker inte är eller i mindre grad är autonoma varelser begåvade med förnuft). Den icke-identitära erkännandepolitiken bestrider alltså den grundläggande premiss som är avgörande för en normativt ojämlik behandling av människor, nämligen att det skulle finnas essentiella olikheter mellan människor.
Men om det inte finns några sådana essentiella skillnader, leder det till att alla människor såsom människor är lika och kan kräva en fundamental normativ likabehandling. Därmed framförs kravet att de som tillhör vissa grupper (till exempel slavar, färgade, kvinnor) ska erkännas som (fullvärdiga) människor och behandlas därefter. När man kräver fundamental normativ likabehandling för alla människor och ett därmed sammanhängande korrektur av ojämlik behandling är detta en konsekvens av en faktisk premiss: att alla människor är lika på ett fundamentalt sätt, det vill säga att alla människor delar vissa essentiella egenskaper (till exempel att vara en varelse som begåvats med förnuft) och det faktum att de besitter dessa gör dem till människor.
Jämfört med den icke-identitära erkännandepolitik som har skisserats ovan skiljer sig identitär erkännandepolitik – identitetspolitik – på så vis att den inte kräver att människor ska erkännas såsom människor, utan att människor ska erkännas såsom personer som skiljer sig från andra personer på grund av vissa särdrag eller egenskaper (till exempel hudfärg, kön eller sexuell läggning). För en icke-identitär erkännandepolitik är särdrag såsom hudfärg, kön eller sexuell läggning irrelevanta i normativt hänseende, eftersom de för människor såsom människor utgör någonting accidentellt. Det normativa idealet utgörs alltså av en politik som är ”blind” när det kommer till sådana skillnader mellan människor.
Den identitära erkännandepolitiken däremot strävar efter att synliggöra sådana skillnader, eftersom särdrag som hudfärg, kön eller sexuell läggning i subjektivt hänseende kan spela en essentiell roll i fråga om att konstituera den egna identiteten. Identitetspolitikens normativa ideal är på så vis en politik som på ett inkännande och varsamt sätt värnar om de individuella faktorer som konstituerar en identitet och som även garanterar ett så stort som möjligt skyddat rum där en mångfald av individuella identiteter kan utvecklas.
Identitetspolitik ur ett katolskt perspektiv
Med utgångspunkt i analysen ovan och genom att identitetspolitiken förstås som en form av erkännandepolitik blir det möjligt att göra en mer nyanserad bedömning av huruvida och i vilken grad identitetspolitik är förenlig med en katolsk världsbild. Till att börja med kan man konstatera att drivkraften bakom båda varianterna av erkännandepolitik utgörs av normativa intuitioner, något som spelar en viktig roll även inom den kristna traditionen.
Den icke-identitära erkännandepolitiken står i samklang med den kristna skapelseläran och klassisk katolsk moralfilosofi (till exempel naturrättsläran), eftersom den hävdar att det inte finns några faktiska essentiella skillnader människor emellan, det vill säga att människor sett ur ett objektivt perspektiv är lika. Med utgångspunkt i det faktum att alla människor har samma grundläggande behov och behöver vissa ägodelar för att kunna utvecklas väl som människor och må bra är steget inte långt till ett normativt anspråk på att alla människor har vissa mänskliga rättigheter (till exempel rätten till näring, kroppens och livets okränkbarhet, rätten till utbildning).
Identitetspolitiken går att förena med en katolsk världssyn såtillvida som det finns särdrag som utifrån ett objektivt perspektiv är accidentella för en viss människa, men som samtidigt utifrån ett subjektivt perspektiv kan vara essentiellt för individen i fråga, om det är konstituerande för identiteten. Ur ett katolskt perspektiv är till exempel den personliga tron och relationen till Jesus Kristus ett sådant särdrag. Tron eller relationen till Jesus Kristus är inget som tillkommer alla människor såsom människor och dessutom kan den tro som man har gjort till sin gå förlorad. Objektivt sett är därför kristen tro ett accidentellt särdrag hos människor. Men ur en viss katolsk individs subjektiva perspektiv är hans eller hennes tro och relation till Jesus Kristus däremot essentiell, eftersom hela den egna identiteten, det sätt som man lever hela sitt liv på präglas av eller borde präglas av denna tro. Att som katolik ställa sig bakom en politik som på ett inkännande och varsamt sätt tar hänsyn till faktorer som spelar en konstituerande roll i fråga om individers identitet, såsom religion, och som garanterar ett skyddat jämlikt område som är så stort som möjligt där en mångfald av religiösa identiteter kan utvecklas – detta vore inget annat än en annan, religiös form av identitetspolitik. Om katoliker inte har för avsikt att ifrågasätta den tyska religiösa författningsrätten i grunden borde de även tänka sig för innan de förkastar identitetspolitiken helt och hållet.
Men en identitetspolitik som strävar efter att värna de subjektiva perspektivens betydelse – det vill säga de individuella särdrag som är konstituerande för individen – genom att förneka alla objektiva faktiska skillnader människor emellan (till exempel skillnader i relation till biologiskt kön) och som utan vidare avvisar alla universellt giltiga normer är oförenlig med en katolsk världssyn. Identitetspolitikens kritiker har i detta sammanhang med rätta pekat på hur man genom att lägga alltför stor vikt vid det subjektiva ”jag-perspektivet” löper risk att underminera det normativa ”vi-perspektiv” som hör samman med en demokratisk värdegemenskap. Denna gemenskap tar emellertid identitetspolitiken emellertid för given, och den är även en förutsättning för att det ens ska vara möjligt att ägna sig åt identitetspolitik.
Ett sant katolskt och konstruktivt bidrag till den ofta onödigtvis så polariserade debatten kring identitetspolitik skulle kunna bestå i att försöka förflytta fokus mer till, respektive tillbaka till, ”du-perspektivet”. På sikt kan ett demokratiskt samhälle bara överleva om dess medborgare förmår att i tillräckligt hög grad sätta sig in i normativa ställningstaganden som inte är deras egna. Men det innebär inte att man överger sina egna ställningstaganden och helt enkelt anammar motpartens. Det innebär bara att man vinnlägger sig om att betrakta världen med motpartens ögon och att försöka lära sig att förstå den på det sättet.
Med detta som utgångspunkt skulle infekterade debatter (till exempel om genusmedvetet språk) kunna föras på ett mer fruktbart sätt. Lika lite som det faktum att till exempel person A upplever sig kränkt av hur person B talar leder till ett anspråk på att B bara borde tala på det sätt som A önskar, lika lite borde B avfärda A:s påpekanden med hänvisning till lingvistikens eller grammatikens objektiva lagar. I det senare fallet försöker B inte sätta sig in i A:s situation och frågar sig inte, i enlighet med ett audi alteram partem (lyssna alltid på den andra sidan också) vilka subjektiva erfarenheter som gör att A ställer krav på B om att bli mer ”sedd” i språkligt hänseende. Genom att försöka ta B:s perspektiv skulle A på samma sätt eventuellt kunna se att B inte alls avfärdar A:s invändning, utan bara vänder sig mot de argument som A grundar sitt krav på. Ett sådant aktivt lyssnande på du-nivån skulle även kunna stärka vi-perspektivet inom ett demokratiskt samhälle, eftersom chansen att upptäcka och korrigera ”blinda fläckar” inom detta vi-perspektiv ökar markant om man lyssnar till olika individers upplevda orättvisor.
Ett sunt katolskt förhållningssätt till identitetspolitiken vore alltså att på ett grundläggande plan välkomna dess fokus på de specifika fallens och det subjektiva perspektivets relevans såsom en klok intuition av normativt slag, men att samtidigt med goda skäl kunna ta avstånd från den om den kategoriskt förkastar allt som är universellt och objektivt. Det handlar alltså om att skilja mellan normativa anspråk, som mycket väl går att förena med en katolsk världsbild, och vissa bakomliggande filosofiska antaganden och teorier, som inte utan vidare är förenliga med en världsåskådning av katolskt slag (till exempel en etisk relativism i fråga om identiteter).
Inom debatten som pågår kring identitetspolitiken är det dessutom fortfarande en öppen fråga vad som egentligen konstituerar eller borde konstituera en identitet och i vilken grad. Genom att hålla sig på denna nivå skulle kristna intellektuella kunna ställa kritiska frågor om huruvida särdrag som hudfärg, nationalitet, sexuell läggning eller kön verkligen utgör en lämplig grund för att forma en identitet som är bärkraftig både på kort och på lång sikt och som i sista hand även kan göra oss lyckliga. Därmed inte sagt att sådana särdrag inte skulle kunna spela en avgörande roll för hur en katolsk person bygger upp sin identitet. Snarare är det fråga om vad som spelar en avgörande och vad som spelar eller borde spela mindre roll för hur den egna identiteten formas. Utifrån ett katolskt perspektiv kan det inte råda någon tvekan: när det kommer till en kristen identitet har subjektiva individuella särdrag som hudfärg, nationalitet, sexuell läggning eller kön en mycket liten roll att spela, vilket även gäller objektiva aspekter såsom att tillhöra en viss institution eller att mycket noggrant följa vissa (moraliska) regler.
Det avgörande för framväxten av en genuint kristen identitet är i stället personen Jesus Kristus och vår levande relation till honom. För att använda Romano Guardinis ord skulle man kunna säga att kristen identitet inget annat är än det sätt som kristna besvarar Jesu fråga: ”Älskar du mig?” (Joh 21:16). En sådan identitet är inte exkluderande utan inkluderande, det vill säga att där elimineras inte de framväxande objektiva och subjektiva skillnaderna mellan människor, utan där ”upphävs” de i positiv bemärkelse.
Översättning: Stefan Jarl
Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 5/2023.
Patrick Zoll är jesuitpater och professor i metafysik vid jesuiternas högskola i München.
Ur Signum nr 6/2023, s. 28–33.